[168] »Närhistoriens vingslag lyfter Blue Lights över andra brittiska polisserier«

Bäst i tv-världen just nu

1. Blue Lights (BBC/Britbox/TV4 Play)
2. Threesome (SVT Play)
3. Land of Women (Apple TV+)
4. Presumed Innocent (Apple TV+)
5. The Following Events are Based on a Pack of Lies (BBC/Britbox/TV4 Play)
6. Mayor of Kingstown (Paramount+/SkyShowtime)
7. Fantasmas (Max)
8. Dark Horse (TV2/TV4 Play)
9. Konspirationen (Red Eye, ITV/Britbox/SVT Play)
10. The Veil (FX/Disney+)

Först, ett meddelande från Stephen King …

… och en episkt minimalistisk tråd från professor Timothy Snyder:

Det finns förstås många bra tv-klipp om USA:s högsta domstols hjärnblödning i veckan men mer behöver inte sägas. Just nu. Chocken är för plågsam.

Men äntligen har amerikanska medier vaknat och börjat rapportera på bästa sändningstid om Trumps planerade statskupp, den 900-sidiga Project 2025-planen …

… som ska »radera hela 1900-talet av civil rights«, som Heritage Foundation uttryckte det i veckan:

Samtidigt är pålitliga mediaröster som Rachel Maddow bättre än någonsin. Hennes historiska poddserie Ultra, vars andra säsong började förra månaden, är en av de senaste årens största ögonöppnare …

… och i sin egen Rachel Maddow Show formulerade hon nedanstående – det enda amerikanska väljare borde behöva för att ta rätt beslut i november. ♦

Brittiska polisserier har aldrig varit bättre än nu – och ingen har någonsin skildrat Belfast-polisens särart som »Blue Lights«

Säsongsbetyg 📺📺📺📺⬜

I takt med den nya generationen brittiska polisserier – The Tower, The Responder och Blue Lights – har jag kommit att omvärdera Line of Duty en del. Det är visserligen bra länge sedan den var min guldstandard i genren, eftersom serien tappade i takt med att konspirationen i intrigen nådde allt högre i polischefshierarkin. Och i jämförelse med nämnda nyare trio är den svagare på några avgörande punkter. Den privata sfären är en av dem, men den viktigaste är samhällsförankringen. Line of Duty tänker inte community.

Blue Lights är djupt tillfredsställande redan som klassisk cop show – den har allt vi kräver av genren i fråga om polispartners i patrullbilar, street action, pressade chefer och internkonflikter. Men community-förankringen lyfter serien till något annat, och större. Och att den är baserad just i Belfast är trumfkortet.

Nordirländsk polis är av hävd protestantiskt dominerad och plågas alltjämt av krigsärvda konflikter med katolska samhällsskikt, två decennier efter Good Friday. Serien visar med uppsåt det djupare undre lager av hot som gör Belfasts no go-zoner till något annat än motsvarande i Sverige. Med tanke på detta, och på hur unikt polariserad och politiserad all debatt om polis, lag och ordning fortfarande är i Nordirland, är kanske det mest imponerande med de Belfast-boende manusförfattarna och serieskaparna att de undviker den debatten. Declan Lawn och Adam Patterson träffades på redaktionen på BBC-samhällsprogrammet Panorama, övergick till fiktion och skrev senast spion-caper-filmen Rogue Agent samt den lysande geopolitiska spionthrillerserien The Undeclared War (som jag hetsade upp mig över här). Men Blue Lights är deras första verk i flersäsongsformat och med längre plottlinjer, och de verkar inte bara förtjusta över att utforska en vintage-genre utan också förtjusta i sina egna karaktärer – efter två säsonger Blue Lights (varav den första kommer till TV4 Play på onsdag) har jag fått liknande känslor inför rollkaraktärerna som inför Steven Bochcos persongalleri i Spanarna på Hill Street och På spaning i New York. Kanske var serien mer intrig-stiliserat tänkt från början, men förkroppsligas av skådespelarna när dessutom Lawn och Patterson för första gången också själva regisserar i tv-formatet?

Även här är det något i den nordirländska premissen som lyfter vardagsskildringen – närhistoriens vingslag gör det underbetalda polisjobbet i Belfast särskilt utsatt. Men inte hopplöst. Små personliga landvinningar och stor kollegial samhörighet ger Blue Lights en perfekt mix av mörker och ljus, samtidigt som det sociologiska temat är bärande. Lawn och Patterson säger sig vilja skapa »en nordirländsk The Wire«, och att serien redan förlängts med ytterligare två säsonger visar att BBC har deras öra. Hoppas bara inte TV4 sackar ner säsongstempot. ♦

Estetisk för nippofiler – men med risk för uttråkning

Säsongsbetyg 📺📺📺⬜⬜

Nya Apple TV+-serien Sunny, som får premiär på onsdag, är på många sätt en extremt attraktiv serie. Om jag ska ange referenser, till exempel, så måste det bli Severance, Her och Utopia. Boken den är baserad på, Colin O'Sullivans sci-fi-roman The Dark Manual, är en popkulturfest för nippofiler – O'Sullivan är en irländare i exil i norra Japan som ledigt rör sig mellan nostalgisk anime- och manga-namedropping och intrig-invävd japansk mat, barkultur och psykosociologi. I boken och tv-serien (som utspelar sig i Kyoto) är hikikomori är ett bärande tema; båda huvudpersonerna är före detta hikikomoris, introverta isolerade ensamvargar, som funnit varandra; hon kom till Japan från USA för att hon älskade Sailor Moon och dorayaki-plättar.

Så varför bara en trea i betyg till tv-serien, när vi dessutom får se Rashida Jones i huvudrollen, jämte Hidetoshi Nishijima, som cineaster känner igen från huvudrollen i Hamaguchi-rullen Drive My Car?

Helt enkelt därför att serieskaparen Katie Robbins (som jag tidigare bara känner till som kompetent återkommande avsnittsförfattare på The Affair) inte lyckats överföra bokens hårdstilistiska narrativ till en homogen dramaserie. En stor skillnad är att huvudkaraktären i boken är borderline alkoholist, en irländsk kvinna som förlorat sin japanska man och son i en flygolycka och bara har whisky och cocktails att ty sig till. Ur töcknet hon super in sig i reser sig en spännande historia om huruvida de flitigt förekommande hushållsrobotarna, »homebots«, har ett inre (programmerat) mörker – är de förmögna att döda? Varför berättade hennes man aldrig att det var en homebot han utvecklade på jobbet, och inte, som han påstod, kylskåpsteknik? Varför fick hon precis efter flygkraschen en egen personlig homebot hemkörd – och varför skuggas hon av yakuzan?

Men tv-versionen har inte velat/vågat låta Rashida Jones spela så värst mycket full, och saknar därmed det där töcknet som gör att romandramat svävar mellan dröm och verklighet. Eller, det finns ett töcken här också – både hon Rashidas karaktär och hos hennes homebot, som både försöker få fatt i förflugna minnen – men det blir som mycket annat i serien främmande organ som bara transplanterats över från bok- till tv-format.

De två första avsnitten är riktigt bra. Där dras jag villigt och nyfiket in i både mysteriet och den andlöst estetiska atmosfären. Inredningarna, färgerna och musiken, med förkärlek för hårdkokta och gråtmilda Seijun Suzuki-soundtracks … det är så mycket i produktionen som är en njutning. Men sedan börjar avsnitten spela solo och försöka leva på att nörd-bonda med tittaren. Ett avsnitt är en nattlig skogsvandring, i ett annat befinner sig huvudpersonerna i en popfärgat drömsk tribunal-game show. Det är utsvävning på utsvävning – som om Breaking Bad haft fem Fly-avsnitt på raken – och först i några slutscener i varje episod återvänder vi till den huvudstory vi fångades av i inledningen.

Slutet är efterlängtat – hela sista episoden utgår från nuet och mysteriet destilleras till en maffiauppgörelse och en slutsekvens som faktiskt påminner starkt om slutet i Eric. Men det mest överraskande är cliffhangern i sista scenen. Där praktiskt taget garanteras en säsong 2. ♦

Svängig ensemble i komisk kulturmannen-thriller

Säsongsbetyg 📺📺📺⬜⬜

Jag har väntat på något nytt från Penelope Skinner ända sedan hon skrev flera av de bästa avsnitten av ljuvliga universitetsstudentserien Fresh Meat för, herregud, är det redan tio år sedan … och jag har tills nu bara kunnat följa henne summariskt eftersom hon fokuserat på teater.

Senaste pjäsen är det självbiografiska #metoo-dramat Lyonesse, som gick upp i London i höstas – men samtidigt gjorde hon tv-comeback med sin första egna serie, skapad ihop med systern Ginny Skinner (som till vardags är konstnär), och den är så underhållande att ni nog känner som jag, när BBC-miniserien The Following Events are Based on a Pack of Lies äntligen får svensk premiär på Britbox/TV4 Play på onsdag: det finns bara ett tittarläge och det är att binge-kolla den.

Precis som nämnda #metoo-pjäs är serien en studie i den narcissistiske Kulturmannens dominans över det andra könet. Här spelas han, en sol-och-vårare på skyhög nivå, av en glimrande Alistair Petrie. Det finns absolut ingen logik i hur han lyckas slå i inte bara kvinnooffren i serien utan donatorer, lärosäten och medier att han är världsledande polarforskare, men det är också lite av poängen – en bedragare av Petrie-rollens eller, säg, Trumps karaktär behöver inte lura alla utan blir i stället proffs på att lura rätt människor vid rätt tillfällen och med rätt kombination av övermod och överlevnadsinstinkt.

Intrigen är oemotståndlig: mitt i Petries uppvaktande av nästa offer, en J.K. Rowling-inspirerad fantasyförfattare (Marianne Jean-Baptiste), blir han upptäckt av ett ex (Rebekah Statton), som bara precis hämtat sig från nervsammanbrottet han lämnat henne med, och som nu börjar iscensätta en hämnd tillsammans med sin far (Karl Johnson) – bästa far/dotter-teamet sedan Veronica Mars! Fast ett par decennier äldre.

Men finessen i serien, det som också är spänningsdrivande, är att exet aldrig hittar rätt ögonblick att avslöja sanningen för det nya offret utan bara fortsätter att nästla sig in med falsk identitet i hennes tillvaro. Samtidigt som såklart Kulturmannen känner igen henne och börjar bryta ner henne igen.

En satirisk-psykologisk makt- och könskamp tar vid, mixad med förväxlingskomik på gränsen till thriller – genrehybriden är fräsch och kreativ, och skådespeleriet hakar på och blir härligt extra-plastiskt, som en hyllning till gamla engelska komedieserier (Julian Barratt och Derek Jacobi är ytterligare ett par favoriter i casten).

Finessen i serien är dock också dess största problem: Rebekah Statton-karaktärens ständiga undfallande felbeslut är inte bara extremt irriterande (vilket i sig också bidrar till varför man vill se allt-på-en-gång) utan också så svåra att förklara även i ens eget tittar-inre. Därav en trea i stället för fyra i betyg. ♦

Glöm »Only Murders« – Martin Short ska ses i fat suit

I augusti kommer säsong 4 av överskattade Only Murders in the Building, men Martin Short är desto mer i gasen redan nu – hans episkt narcissistiska talkshow-värd-persona »Jiminy Glick« har gjort en gästrunda hos Jimmy Kimmel Live!. Först värmde han upp med Bill Hader …

… och Sean Hayes …

… innan han häromveckan vikarierande som programledare i egen majestät! Efter typiska Jiminy-intervjuer med Melissa McCarthy och Nick Kroll blev det »presidentdebatt-charader«, och vi gamla Jiminy-fans värdesätter kanske lite extra när det vanliga intervjuformatet frångås – men älskar ändå mest när Melissa McCarthy säger att Jiminy fått en stroke, för att det anspelar på ett av de klassiska Jiminy-greppen (så fort ett intervjuoffer stakar sig lite frågar Jiminy om det är en stroke):

Kanske dags för lite bakgrund här? Jiminy-figuren dök först upp i The Martin Short Show på 1990-talet, fick sin egen serie i tre säsonger, Primetime Glick, och rentav en egen långfilm, Jiminy Glick in Lalawood, innan den packades in i garderoben i tio år.

2016 gjorde Martin Short en suverän Jiminy-comeback i serien han gjorde med Maya Rudolph, Maya & Marty, inklusive tre av de bästa intervjuerna: Larry David, Jerry Seinfeld och Ricky Gervais.

Och nu är det alltså dags igen! Utöver Kimmel-inhoppen dök Jiminy häromveckan också upp i Real Time with Bill Maher, och detta är nog min favorit i den nya vändan …

… där Bill Mahers prat om »Tom Hank« syftar på nedanstående Primetime Glick-intervjun med Tom Hanks. I övrigt: Youtube är fullt av gamla Jiminy-godingar! ♦

Fortsatt innehåll bakom betalvägg: jag recenserar Blackshore: Anmäld försvunnen, The Tower och Office Hours Live with Tim Heidecker + skriver om deepfakes, Lemon Twigs, Conductor Williams, Familjen Andersson m.m. Avslutar som alltid med mitt soundtrack till tv-veckan som Spotify-spellista. Bli betalande medlem!

Rekommenderar även en prenumeration på Björn Finérs TVdags-brev.