[240] »I Love LA är nya Broad City«

Bäst i tv-världen just nu

1. I Love LA (HBO Max)
2. Pluribus (Apple TV+)
3. Mayor of Kingstown (SkyShowtime)
4. De levande (RTS/SVT Play)
5. English Teacher (FX/Disney+)
6. Parterapi i Gagnef (SVT Play)
7. The Chair Company (HBO Max)
8. Solsidan (TV4 Play)
9. The Paper (SkyShowtime)
10. The Beast in Me (Netflix)

Höstens stora Gen Z-dramakomedi

Säsongsbetyg: 📺📺📺📺⬜

Helgjutet, hårt, rusigt … samtidigt som den kan växla tempo och vila i några ögonblick av seg vardag eller barnslig nostalgi och gå från skavande obekväm till galen glädje.

Ni ser situationen på bilden högst upp i dagens nyhetsbrev, från nya HBO-serien I Love LA, med Rachel Sennott och Odessa A’zion som två forna New York-bästisar som återförenats i Los Angeles och pratar gamla minnen:

»You remember Mr Purple, the night I got roofied there?«
»That night was insane.«
»That was really fun.«
»They used to roofie people here too, but then they fixed it.«
»Bummer.«
»I know.«

Det som gör den här dialogen så underbar är inte bara att den är rå och orädd, eller att den avviker från LA-dialogen tidigare för att gestalta gammal newyorker-vänskap, utan att den kommer i ett läge sent i första avsnittet där vi dittills följt serieskaparen Sennotts huvudkaraktär, rätt nedtryckt som 27-årig PR-assistent i LA samtidigt som A’zions karaktär blivit allt större som influencer-artist i New York – de har inte haft kontakt på länge och Sennott är avundsjuk och har avföljt A’zion på Instagram. Det är en masterclass i dramaturgisk dialog.

Sedan dyker A’zion upp i LA för att fira Sennotts födelsedag, allt känns och blir fel … tills de återfinner varandra i klubbkön.

När jag läser igenom vad jag skrivit fram hit känner jag att jag ändå inte fångat kärnan i I Love LA (som heter Jag älskar LA på svenska HBO Max). Den har så många lager som samtidigt ligger så tätt inpå varandra att det blir helgjutet, hårt, rusigt … samtidigt som den kan växla tempo och vila i några ögonblick av seg vardag eller barnslig nostalgi, och gå upp i känsloläge från skavande obekvämt till galen glädje.

Den tydligaste referensen är en Broad City som flyttat till Los Angeles, men jag vill också relatera den till Vgly och Entourage, Friends och Girls. Överlägset bästa Broad City-arvtagaren i år sedan FX-serien Adults … :) ♦

En pappersbransch-mockumentär för vår tid

Säsongsbetyg: 📺📺📺📺⬜

Då handlade det bara om en töntrolig bransch, nu är premissen i sig en politisk poäng i en döende demokrati.

Åh, jag hade glömt hur mycket jag gillar Greg Daniels, och varför hans amerikanska version av The Office till slut blev en större humorklassiker än Ricky Gervais original – men allt kommer tillbaka när jag ser hans nya serie The Paper på SkyShowtime.

Mockumentärmanéret är detsamma, utifrån premissen att samma fiktiva dokuteam nu ska göra en uppföljning av den förra fiktiva realityserien, om skrivarpappersförsäljarna på Dunder-Mifflin, men finner att företaget har uppgått i en stor koncern som tidigare var mediejätte i Ohio men numera placerat lokaltidningsverksamheten i ett hörn av en stor toalettpappersbusiness.

Vilket i sig är en större och smartare ansats än The Office hade. Då handlade det bara om en töntrolig bransch, i rakt nedstigande led från Mike Judges Office Space, nu är premissen i sig en politisk poäng i en döende demokrati: Ohio-lokaltidningen som för 50 år sedan hade 900 anställda och ett stort åttavåningshögkvarter är i dag några inträngda skrivbord i ett kontorslandskap som i övrigt säljer toapapper …

Humortonen bär samma trademark som den i amerikanska The Office, ständigt torrt sneglande mot kameran, och med en oemotståndligt rörande ensemble, älskvärt kontorsvardagskomisk. Jag kommer nog att skriva mer om karaktärerna vad det lider, men mest överraskande är att Sabrina Impacciatore bygger sin suveränt lomhörda redchef på en yvig imitation av Arianna Huffington. ♦

Howard Gordon dras ner i Netflix-mallen men Clair Danes & Matthew Rhys lyfter den

Säsongsbetyg: 📺📺📺⬜⬜

Varför känns inte huvudbudskapet om föräldraskap och skuld lika mycket som det tematiseras och iscensätts?

»Jag har inte sett den där blicken i dina ögon på länge …« säger litteraturagenten (Deirdre O’Connell) i nya Netflix-serien The Beast in Me till sin författare (Claire Danes), som ljugit i flera år om sin aldrig färdiga bok men nu pitchar en helt annan, galen, vild, bokidé.

Och det är vad jag som tittare känner inför Claire Danes också, slår det mig: den nerviga, bipolära huvudkaraktären från spionserien Homeland är liksom hennes grundtemperatur, oavsett karaktärens yrke eller miljö – men i hennes senaste serie, Steven Soderbergh-besvikelsen Full Circle, var den borta. Och nu har det gått fem år sedan Homeland slutade och tre år sedan hennes liknande katharsis-insats i fenomenala Fleishman is in Trouble, så den psykiskt ömtåliga bestsellerförfattaren i den nya serien är varmt välkommen.

Hon har vid seriens början befunnit sig i ett emotionellt vakuum, manifesterat som skrivkramp, i fyra år efter att sonen dött i en bilolycka och partnern lämnat henne. Nu väcks hon till liv, på flera nivåer, av att få en ny välbärgad granne, rikskänd för att av allt att döma kommit undan med att mörda sin tidigare hustru.

Jag bör inte orda mer om intrigen. Att följa dess vindlingar och oväntade vändningar är halva nöjet. Den andra halvan av nöjet är Claire Danes – och att hon inte är ensam om att återvända till ett favoritmanér. Detta gör nämligen även Matthew Rhys i rollen som den förmodat psykopatiska och livsfarliga fastighetsmagnaten. Den walesiska skådespelaren nästan karbonkopierar sin rollinsats och accent från The Americans. Ärligt talat är det inte jättebra … men häftigt.

En bra dramathriller stryker mothårs, och det gör Gabe Rotters (annars mest känd som romanförfattare) och Homeland-skaparen Howard Gordons The Beast in Me. Som tittare drivs man av instinkter, man vill att aktörerna i dramat ska handla på vissa sätt, och sedan varvas spänningen upp av att de handlar fel. Man vet att en serie fungerar när man börjar känna äkta frustration över hur karaktärer agerar och beter sig. Detta sker med råge efter halva serien – dessförinnan har man ingen aning om vart allt ska ta vägen, vilket är det första viktiga avstampet i trestegsraketen.

Andra steget är den bakgrundsförklarande återblicksepisoden, som kommer sent i serien och är rasande snygg och spännande. Och sista steget är finalen, som både byggs upp och överraskar med jämn densitet.

Så varför landar jag i en trea i betyg, bara? Jo – tomheten. Som inte infinner sig under finalepisoden, men direkt efter. Vad är det man sett, och varför? Och ett ännu större varför är: varför känns inte huvudbudskapet om föräldraskap och skuld lika mycket som det tematiseras och iscensätts?

Jag tror det handlar om att Rotter och Gordon kalkylerar mer än känner, och överlämnar djupet åt skådespelarna – som excellerar i manér men landar i en genreserie mer än i ett stort drama. Med tanke på den ganska svaga produktionen i övrigt – fint men mallat foto och miljötänk – undrar jag om inte detta är ännu ett case av utslätad Netflix-standardisering. ♦

Så mycket charmoffensiv man nu kan få från Anton Magnusson

Avsnittsbetyg (Uddet): 📺📺📺📺⬜

I första avsnittet anländer Adam symptomatiskt nog dyngblöt i regnet och sitter i lånade mjukisbrallor och försöker hålla borta både nervositeten från micken och Antons hund från skrevet.

Det måste nämnas att nyhetshumorserien Uddet, som jag skrev mer grundläggande om för en månad sedan, fick en ny säsongspeak i veckan tack vare Specialisterna-duon Albin Olsson och Anton Magnusson:

Och då passar jag på att nämna Anton Magnussons nya podd-talkshow också, Laser Heat, som sänds live med chattinteraktion på Twitch och sedan landar på Youtube. Här är fredagens avsnitt:

Idén här är att lyfta fram den lite mindre framgångsrika ståuppkomikern Adam Elgström som sidekick, och man ser ju rätt tydligt varför Adam inte är i samma liga riktigt där de sitter och gaggar i timmar hemma hos Anton i Trelleborgsvillan. Det är något med hela upplägget som känns småsorgligt, å Elgströms vägnar – att han liksom tagit bussen från Malmö medan Anton är på hemmaplan, som en metafor för den mindre ansträngningen. I första avsnittet anländer Adam Elgström symptomatiskt nog dessutom dyngblöt i regnet och sitter i lånade mjukisbrallor och försöker hålla borta både nervositeten från micken och Antons hund från skrevet:

Kort sagt om Laser Heat – Anton-fans får en hel massa Anton, mer ortodoxa Specialisterna-fans lär sakna Albin Olsson och Simon Gärdenfors. ♦

Se hockeylaget bli 45 kilo tyngre på en halvtimme i spelarbussen

Säsongsbetyg: 📺📺📺📺⬜

Efter 69 avsnitt är lilla Norrtälje IK störst i hela hockey-Sverige på Youtube – Frölunda passerades häromveckan.

Det är lite Wrexham AFC över ishockeylaget Norrtälje IK, som för bara två år sedan var nära att dra sig ur division 3 – men nu ligger i toppen av Hockeyettan. Vad som hände var att lagets ankare Anders Söderström själv tog över tränarrollen och plockade in Jonatan Jonasson som assisterande sportchef – en barndomskompis som också brukade hänga i isladan i Roslagsstaden under uppväxten men som numera är Youtube-proffs. Han slog igenom med kanalen Den som skrattar förlorar 2017, vann två år senare Humorpriset och driver i dag podcasten med samma namn, en av Sveriges största, ihop med medgrundaren Niclas Nordlindh.

Så vad har en viralhumorist i en hockeyklubbledning att göra? Well, han förde från första arbetsdagen in ett medieprojekttänk i Norrtälje IK som inte liknar något annat i sport-Sverige. Omedelbart började han videodokumentera verksamheten och skapa realityserien Hockeydrömmen på YouTube. Här är första avsnittet:

Och 69 avsnitt senare innebär detta att lilla Norrtälje IK är störst i hela hockey-Sverige på Youtube – Frölunda passerades häromveckan.

Här är veckans avsnitt, som i vanlig ordning är helt lysande underhållning och sport-tv:

Det är små geniala grepp, hela tiden – som att knalla runt i spelarbussen och uppdatera truppens Eliteprospects-sidor i realtid (det är alltså detta jag syftar på med rubriken ovan), och att antijinx-kuppa Strömsbro IF:s öltält.

Och precis som effekten blev med Welcome to Wrexham så lär man känna både spelarna och bygden genom den här supercharmiga serien, och …

… börjar hålla på laget så till den grad att man får upp suget att följa dem live. ♦

Fortsatt innehåll bakom betalvägg: jag recenserar English Teacher, The Light in the Hall: Still Waters, Malice, The Seduction, Bad Influencer, Hjälp, vi har köpt ett franskt ruckel!, Den italienska husdrömmen, Palm Royale m.m. Avslutar som alltid med mitt soundtrack till tv-veckan som spellista. Bli betalande medlem!