[101] »Jack is back! Eller, John … med en riktig mindfuck-rökare«

Bäst i tv-världen just nu

1. Succession (HBO Max)
2. Kindred (Hulu/Disney+)
3. Rabbit Hole (SkyShowtime)
4. Ted Lasso (Apple TV+)
5. Swarm (Amazon Prime)
6. UnPrisoned (Hulu/Disney+)
7. Mayor of Kingstown (Paramount+/SkyShowtime)
8. Rain Dogs (BBC/HBO Max)
9. Wellmania (Netflix)
10. Up Here (Hulu/Disney+)

Kiefer är kanon i konspirationsthrillern »Rabbit Hole« – men LYSSNA på Siddharta Khosla

Premiärbetyg: 📺📺📺⬜⬜

Det här är inte veckans bästa serie, även om jag inte håller det för omöjligt att den kan växa ut till en fyra efterhand (har bara sett de första två avsnitten), men det känns självklart att inleda veckans brev med Rabbit Hole – det är ändå Kiefer Sutherland, och det är Kiefers bästa sedan 24, och den andas 24. Men jag måste börja med det som redan nu är en femma i betyg: soundtrackmusiken.

Jag kan inte fatta att det är Siddharta Khosla (This is Us, Only Murders in the Building) som komponerat den. Han är duktig och känslig, men har mig veterligen aldrig varit i närheten av något sådant här tidigare – en semi-atonal 1900-talsmodernism rakt ur Morton Felmans notpapper, och som liksom tar sig in i kroppen och greppar lungor och hjärta under de många intensiva jaktscenerna på New Yorks gator. Jag har sett de här scenerna flera gånger, spelar dem som jag spelar favoritskivor. De är konstupplevelser. Som inte blir sämre av tv-mässiga förhöjningar som att dra in en kraschande ridande polis …

Serien må vara lite banal i tech-terminologin men tar igen det med råge i atmosfär, tempo och mindfuck-intrig. Kiefer spelar företagsspion i världsklass som när hans senaste avancerade scam kulminerar plötsligt själv blir offer för en konspiration – medialt utpekad för dubbelmord. Dessutom en konspiration som bär kusligt släktskap med dagens kuppbenägna auktoritärhögers angrepp på amerikansk demokrati. Det blir mäktigt ödestyngt.

Serieskaparna John Requa och Glenn Ficcara är veteraner som sällskapat med varandra i årtionden, genom serier som This is Us och WeCrashed, genom Bad Santa-franchisen, och med en tidig peak i Jim Carrey-rullen I Love You Philip Morris … kort sagt, de har aldrig excellererat men behärskar det mesta. Precis som Siddharta Khosla. Av någon anledning peakar både serieskapare och kompositör med Rabbit Hole, som också är Kiefers bästa sedan 24. Av någon anledning kramar Rabbit Hole det bästa ur alla. ♦

En av årets allra bästa – »Kindred« är en episk-melankolisk amerikansk mardröm

Seriebetyg: 📺📺📺📺⬜

Brooklyn-dramatikern Branden Jacobs-Jenkins närmast snubblade in i tv-branschen via ett konsultjobb på HBO:s Watchmen, vilket gav en plats i producentgruppen bakom Outer Range. Hulu-serien Kindred, som haft Disney+-premiär i veckan, är hans första som serieskapare, baserad på science fiction-författaren Octavia E Butlers politiska och tidstypiska spökroman från 1979 med samma namn.

Mallori Johnson gör något av en genombrottsroll som den unga, vilsna, föräldralösa författaren Dana, som ärvt ett hus efter sin mormor i New York, sålt det mot mosterns vilja och planlöst köpt och flyttat till ett mindre hus i Los Angeles för att försöka börja skriva för tv. Hon har inga kontakter, inget direkt socialt liv överhuvudtaget, utan gör minutiösa självstudier av gamla Dynastin-avsnitt i sin laptop.

Vi lär känna hennes rätt välsituerade men psykologiskt utarmade familj – mostern och hennes man bor också i LA och när de träffar systerdottern är det alltid låst och sårigt i Danas mammas och mormors frånvarande skuggor. Vid seriens början träffar den fortfarande nyinflyttade Dana en vit kille, Kevin (Micah Stock, känd från Bonding – här känns han som en amerikansk Neil Maskell!), som försökt lite för länge med sina musikaliska ambitioner, bär X-Ray Spex-t shirt och spelar Cymande i sin gamla Volvo. Han sover över några nätter och upptäcker att Dana inte bara har fruktansvärda mardrömmar utan även försvinner in i dem, som i en parallell verklighet. Denna andra värld är 200 år gammal, under slaveriet, där Dana dessutom återser sin mamma. Var det så hon försvann? Bakåt i tiden?

Vad som utvecklas är en komplex väv av tidshopp mellan 2016 och 1815, mellan ett urbant Los Angeles och en rasförtryckande bomullsplantage, längs en plötsligt påtaglig amerikansk tidslinje och som en bro av nedärvd och sårig erfarenhet. Samtidigt djupnar de personliga historierna, serien utvecklas till en skatt av mänsklig igenkänning, och manus och regi riktas mot filmiska höjder. Twin Shadows impressionistiska soundtrackmusik fulländar den konstnärliga visionen och upplevelsen.

Berättelsen framskrider i ett konstant tempo, lugnt och andäktigt, och bygger förtroende med tittaren från scen till scen, låter information sippra fram samtidigt med känslorna, släpper på lite i taget, växlar perfekt mellan plottarna, låter dem rentav glida över i varandra. Och allt bibehålls över tidshoppen, genom mardrömsscenerna.

Min favoritplot är Danas såpa-tv-drömmar och fäbless för Dynasty, General Hospital, Days of Our Lives och All My Children. När Kevin säger att »det är väl ingen som tittar på såpor längre« förklarar Dana att genren fortfarande är världens största, men bara för att det är kvinnor över hela världen och i alla åldrar som fortfarande tittar så räknas det inte. Den känslomässiga fonden är att Dana växte upp med de här serierna tillsammans med sin mormor, efter att hennes mamma hade försvunnit.

Kindred är regisserad av en otrolig kvintett filmskapare, med Ayoka Chenzira, Destiny Ekaragha och Janicza Bravo i spets, och producerad av bland andra Darren Aronofsky och The Americans-duon Joe Weisberg och Joel Fields. Det är serier som denna som gör tv-fiktionen så unik som konstform – även när den är adapterad från litteraturen. ♦

»Flykten till Östermalm« drar vanära över Sven Melanders minne

Seriebetyg: 📺⬜⬜⬜⬜

Flykten till Östermalm lanseras av SVT som Sven Melanders sista verk, en sitcom om en plötsligt stenrik Rosengårdsfamilj som flyttar till Stockholms arketypiska rikemanskvarter och som Melander skrivit ihop med Paolo Vacirca (som närmast innan knåpade ihop den usla influencer-skräckfilmen Feed). När jag ser serien kan jag inte annat än misstänka att den inte var färdig på långa vägar när Melander gick bort förra året. Eller kanske hann Melander skriva ett slängigt utkast som ingen ville ändra i efter hans bortgång?

Att Özz Nûjen, som spelar pappan i familjen, också creddas för manusbearbetning säger något om ofärdigheten i grundmaterialet – och med tanke på hur bottenlöst usel dialogen är antyder det även en lätt panik. Här finns inget som finputsats. Skämten låter som nattståndna outtakes från Nöjesmassakern.

Det smärtar mig att begåvade Adi och Mak Omanovic inte krävt att få sina välrenommerade namn borttagna från förtexterna. Nu riskerar de att bli ihågkomna för Sveriges sämsta 2020-talskomediserie. Men jag har en snabbfix för det, i alla fall för dig, här och nu – se deras superhärliga webbserie 2 juggar i stället:

Den serien gjorde de för tio år sedan. Jag kan inte fatta att de i dag ska behöva skämma ut sig med Flykten till Östermalm. Men de är i gott sällskap – Anders Jansson och Reuben Sallmander spelar Östermalmskvarterets bostadsrättsföreningsmaffia, och kändis-tv-mäklaren Fredrik Eklund spelar en dumversion av sig själv. Alla är totalt vilsna i vad de ska göra och varför. ♦

»Leva life« är den bästa svenska unga relationsserien sedan »Threesome«

Seriebetyg: 📺📺📺📺⬜

Jag har sagt det förr, efter deras genombrott med komedi-sensationen Likea, och understryker nu: Felicia Danielsson och Vera Herngren står för det senaste årets största och viktigaste genombrott i svensk tv-fiktion. Deras nya Viaplay-young adult-serien Leva life, skapad tillsammans med Susanne Thorsson (som också gör urstark regidebut) samt Lovisa Ström, vars eget liv ligger till grund för intrigen (hon gick ut med sin berättelse på Cancergalan och i Nyhetsmorgon 2021, Susanne Thorsson såg och berördes).

Felicia Danielsson och Vera Herngren har i sin tur skrivit manus ihop med Eagles-regissören/författaren Carl-Petter Montell, och det slår gnistor av äkthet om deras samarbete. Som tittare bara suger man i sig all dialog, allt samspel – här finns genuina relationer i varenda interaktion, mellan kompisarna, mellan Nora (alltid bländande Hanna Ardéhn) och hennes pappa (Robin Stegmar), Nora och fotografen på jobbet (Philip Oros), Nora och bästa kompisarna Doris (Tina Pour-Davoy) och Alina (Doreen Ndagire).

»Ung cancer« är väl en film- och tv-genre i sig, och storyn i Leva life går inte utanför mallen. Alla förväntade faser finns med, medicinskt, psykologiskt, socialt. Men allt känns ändå som uppkastat i luften för första gången. Karaktärerna är människor att lära känna. Humorn och jargongen är som att tjuvlyssna på kompissällskap på tunnelbanan.

Precis som i Likea finns här en journalistiskt miljö, med Emil Almén som svinigt exploaterande chefredaktör. Här sitter kanske inte tonträffen lika exakt. Hade serien varit mer en satir som Likea hade Alméns Jonatan Unge-lika nihilism funkat perfekt. Nu fattas något slags lager i dessa scener, men det är kritik i marginalen. I så fall stör jag mig mer på när Nora ska skriva en krönika på engelska till journalistikkursen hon söker i London, en »column« som det heter och som skolan torde ha stipulerat det, men skriver »chronicle« med stor font på datorskärmen. Det borde väl någon i produktionen ha kunnat korra?

Även om dialogen är det allra bästa i Leva life så imponerar även det ordlösa. Och när båda dessa temperament möts, ofta i de svåraste stunderna av sjukdomskonfrontation, når serien nästan samma filmiska nivå av ung realism som decenniets bästa svenska young adult-serie Threesome (som jag utsåg till årets serie 2021). Jag brukar gilla att jämföra de bästa svenska young adult-serierna med den unga danska realismen, dit de sällan når hela vägen, men Herngren/Danielsson ligger redan på en egen benchmark-nivå. ♦

Inte mycket kvar av Aldermans litterära magi i påkostade »The Power«

Seriebetyg: 📺📺⬜⬜⬜

Det var total huggsexa om tv-rättigheterna till Naomi Aldermans femi-scifi-roman The Power. Inte så konstigt i dessa superhjältetider. Aldermans Margaret Atwood-influerade storybygge har mer potential än alla andra tv-serier om vanliga ungdomar som får superkrafter (senast skrev jag om Extraordinary).

Styrkan är premissens enkelhet – tjejer världen över utvecklar förmåga att utlösa elektriska stötar via sina fingrar, vilket påbörjar en global matriarkal revolution – i kombination med en alltmer komplex intrig, genuspolitisk tyngd och filosofisk finess. Men … det är boken, det. Dramaserien, som hade premiär på Prime i fredags, har ingen tv-mässig motsvarighet till bokens litterära kvalitet. I stället förlitar sig serieutvecklaren Raelle Tucker ytligt och linjärt på vad hon tidigare gjort i serier som True Blood, The Returned och Supernatural. Det underminerar inte bara romanens slagkraft, den underminerar också tv-mediets förmåga att absorbera litteratur och skapa unika verk.

The Power är ren adaption, en adaption som inte adderar. ♦

Och vi som tyckte Jeremy Strong saknade distans …

Förra Succession-säsongen uppstod en debatt kring Jeremy Strongs distanslöshet, även off-screen, i rollen som Kendall Roy. Jag skrev om det här:

Men att döma av SVT:s Kulturnyheternas intervju i veckan med Brian Cox så är Strong sannerligen inte ensam i serien om att ta sin roll på method acting-blodigt allvar. Skådespelarveteranen är ju Logan! Och skönmålar och försvarar honom-slash-sig-själv. På länk nedan. ♦

»Sjölyckan« får »Solsidan« att kännas avantgarde – men namedroppar mest i svensk tv

Säsongsbetyg: 📺📺📺⬜⬜

Ormskär har blivit hippt. När Henrik Schyffert och Shima Niavarani anländer för säsongen är det rena Vattenfestivalen i hamnen. Eller »Way Out West«, som Shima säger. »Acnes releasefest för nya sommarkollektionen«, kontrar Schyffert, och får dubbla känslor: »En del av en vill bara jaga bort dem, men sen vill man ju också äta bowl och köpa vinylskivor …«

Ja, första scenen säger faktiskt precis allt om Sjölyckan, vars fjärde säsong hade C More-premiär i går. Trots sjösjukt mycket namedropping är serien en light-version av Solsidan och Bonusfamiljen men med mer edge än Peter Magnussons Sommaren med släkten. Malin Cederbladh har en okej töntkul man i Gustaf Hammarsten men som inte är i närheten av hennes partner-in-cringe i Solsidan Henrik Dorsin; ungarna som är karismatiska i Solsidan och Bonusfamiljen är mer generiska i Sjölyckan; Marianne Mörck som är larger than life i Bonusfamiljen är atypiskt nedtonad i Sjölyckan … och så vidare.

I år överlåter Hans Mosessons milda skärgårdspatriark det idylliska huset till sina barn, vilket förstås ger upphov till säsongens bärande tjafs. Det första storasyster Cederbladh vill ha som husägare är en jordkällare medan lillebror Schyffert vill ha en robotgräsklippare. Och så blir det ju återigen snäll-Solsidan av det hela, med Anette- och Fredde-nihilismen kliniskt bortopererad.

Men det hettar till lite efterhand och det är går inte att värja sig mot syskonfejden som uppstår – ska gamla Sjölyckan bli toppmodernt eller förbi pittoreskt? Sjölyckan som serie förblir mysrolig. Light. ♦

Varför måste alla låtar vara duetter med Jill?

Avsnittsbetyg: 📺📺📺⬜⬜

Ola Salo är alltid garanterad intelligent underhållning i reality-tv, och som veckans Jills veranda-gäst fyllde han i alla fall rent estetiskt ut Rhinestone Cowboy-kostymen med råge – han har ju tidigare gjort egna scendräkter som varit kärleksfulla blinkningar till Nashville-designlegenden Nudie Cohn. Att Jill Johnson nu tog honom till Nudies barnbarn Jamie Cohn, som förvaltar Nudies gamla garderob och kulturarv, var oemotståndlig popkultur-tv.

Men countrysångare? Olas kärlek till country är äkta, och han är en strålande vokalist, men något dör när han börjar sjunga genren. Plötsligt låter han bara China Teatern med svengelskt uttal, och duetterna med Jill skär sig som majonnäs på kalla ägg.

På tal om det –  varför ska Jill vara med och sjunga duett hela tiden? Låt för helsike artistgästen få ett eget nummer på slutet! Ola Salo avslutade med Rhinestone Cowboy och fick till slut fram ett raspigt riv i rösten i refrängen, men helheten sabbades av att hans och Jills röster befann sig på olika planeter med olika kemiska atmosfärer.

En annan störande detalj i avsnittet var när Ola frågade Jamie Cohn »Nudie var född i Ukraina, right?«, och svarade nekande – trots att han var från Kiev. Hon var märkligt noga med korrigeringen att Nudie minsann var från Ryssland, för »Ukraina fanns inte då«. Därefter ägnade jag resten av scensekvensen åt att spana efter MAGA-kepsar i hennes hem. ♦

SVT smyger med årets bästa dokumentärserie

Seriebetyg: 📺📺📺📺⬜

Redan för ett och ett halvt år sedan skrev Andres Lokko följande om Uprising, Steve McQueens referensverk om Englands samtidsrasistiska koloniala arv och doku-companion till hans dramaserie Small Axe:

Med tanke på det är det ofattbart att man ska behöva läsa en sådan här artikel av Hynek Pallas i dag:

Seriens massiva tyngd och public service-relevans, i kombination med hur hyllad den blivit, måste väl ändå ha varit orsaken till att SVT köpte in den. Så varför gömma undan den på UR Play, under titeln Motstånd i en fientlig miljö?

Gör om, SVT, gör rätt. Ut med den i SVT1 nu, och slå som Dennis Bovell på stora marknadstrumman. ♦

Celeste Barber brinner i båda ändarna i »Wellmania«

Seriebetyg: 📺📺📺⬜⬜

Brigid Delaney är en skarp krönikor och livsstilsjournalist, i bland annat australiska The Guardian, som under många år gjorde karriär i Storbritannien. I Wellmania, Netflix nya tv-serieversion av Delaneys roman med samma titel, spelar Celeste Barber huvudrollen som en australisk journalist på karriärklassresa som high end-matbloggare i USA. Jag har inte läst boken, men i serien känns journalistreferenserna plågsamt självupplevda när huvudpersonen är tillfälligt tillbaka i hemlandet och möter gamla kolleger och mentorer på en mediagala. Älskar det!

Seriens premiss är att Barbers rollfigur precis fått sitt jättebreak i USA, ska börja jobba som domare i en kocktävlingsserie så fort hon klarat av en snabbvisit i Sydney hos gamla bästisen som ska gifta sig. Hennes liv är dock lite väl on the edge med sprit och knark, så hon kollapsar och blir rånad på sitt green card, och förvägras ett nytt på grund av sitt usla hälsotillstånd. Så hon blir tvungen att stanna i Australien på obestämd tid och rehabilitera sig. Och med karriären på spel borta i USA så måste det gå undan …

Upplagt för hälsoindustri-satir, alltså. Och det får vi. Men också en både fin och vild skildring av en stökig familj, med massor av allmänmänsklig igenkänning i relationerna med vuxna lillbrorsan och fastvuxna morsan. Men framför allt går Celeste Barber fram som en tragikomisk ångvält genom serien, grandiost och gränslöst, hudlöst och hutlöst, och med alltmer blottade känslomässiga brister i bagaget. ♦

Kvinnohistorier ska inte berättas av män – »Unseen« lika hopplös som förlagan »Fatma«

Seriebetyg: 📺📺⬜⬜⬜

Kanske är det för att Turkiet och Sydafrika är så patriarkalt strukturerade att det är självklart att det är män som gör kvinnohämndsserier. Å andra sidan är den bästa rape revenge-filmen någonsin gjord av Quentin Tarantino (ja, jag älskar Death Proof). Å tredje sidan kanske det är bra att enkel rape revenge – om kvinnor med noll att förlora som mördar representanter för mansstrukturerna – görs i just Turkiet och Sydafrika?

Okej, till saken: nya sydafrikanska Netflix-serien Unseen är en rak remake av turkiska Netflix-serien Fatma från 2021. Endast hudfärg och geografi skiljer. Vi får följa en städerska, vars skuldsatta man försvunnit, mörda sig igenom lager efter lager av maffiastruktur i jakt på svar. Seriernas starkaste allegoriska poäng är synliggörandet av osynlighet. Männen, oavsett om de hör rill polisen eller maffian, ser helt enkelt inte städerskan (fascinerande knapert spelad av Gail Mabalane i den nya serien), räknar inte med henne som kapabel person. När polisen tar in henne eftersom hon är den enda länken mellan alla mordoffer, som hon har städat hos, ser de henne ändå inte som misstänkt utan bara som ett tomt skal för eventuell information.

Unseen är rätt spännande, men generisk och lite grann av samma tomma skal. Serieskaparna försöker inte ens sträcka sig efter större perspektiv och symbolik utan lämnar oss med en bitter eftersmak. Sydafrika, och Turkiet, saknar mycket i fråga om rättssäkerhet men i synnerhet grundläggande skydd för utsatta kvinnor. Vad serierna konstaterar är att en kvinna som vill hävda sin rätt måste göra det helt på egen hand och utanför både normer och lagar. ♦

Missa inte vinylspecialen i senaste »Sverige!«

Tommie Jönsson, känd för podden DJ 50 Spänn, är alldeles rörande nördig och rolig i veckans Sverige! på SVT som högst oväntat bara handlar om vinylskivor:

Och inte blir det sämre när huvudgästen Pernilla Andersson anmodas visa upp sitt eget första LP-köp och drar fram Pat Metheny och Lyle Mays?!? ♦

Äntligen ett klipp från det där mytiska »Daisy Jones«-bootcamp-gigget …

Jag har inte kunnat släppa fascintionen över att skådespelarna i Daisy Jones & The Six, som jag hyllat här och här, med högst sporadiska förkunskaper blev ett riktigt band inför inspelningarna. Här berättar huvudaktörerna om den ett och ett halvt år långa »bootcamp« (bootcamp? Borde snarare kallas tre terminers skola) som möjliggjordes av pandemin:

Men att Sam Claflin verkligen kunde sjunga visste man nog på förhand. Inte för att han gjort det frekvent på något sätt, men här är han i tv-serieversionen av Ken Folletts The Pillars of the Earth från 2010 (med Ian McShane och Successions Matthew Macfadyen i huvudroller!):

Kanske har vi i media gått i gång lite väl hårt på pr-storyn om den magiska bootcampen. Till exempel verkar Will Harrison ha varit en rätt duktig gitarrist från början.

Här berättar Claflin lite mer om sin sång och sitt gitarrspel (det var inte så bra från början …):

Överallt där detta diskuteras berörs det där numera mytiska gigget bandet hade inför inspelningsstarten, med filmcrewet och nära och kära som publik. Det måste ju finnas ett antal mobilinspelningar, varför dyker de inte upp? Jag hann bli skeptisk till hela storyn innan jag till slut upptäckte några sekunder som Claflin själv lagt upp på sitt Tiktok-konto. Jag hatar att länka till Tiktok, men nöden har ingen lag:

Min teori: framförandet är alldeles för ojämnt och »hellre än bra« för att offentliggöras på riktigt. Men några sekunder till kan vi väl få, snälla nära-och-kära? ♦

Veckans advokatserie …

… är en fantasi jag fick när jag såg det här klippet i veckan, det bästa av alla från Gwyneth Paltrow-rättegången:

Tänker mig en typ Hulu-serie med en fiktiv version av försvarsadvokaten i klippet. Absolut ingenting behöver ändras. Huvudrollen måste gå till Vanessa Bayer! ♦

Dilemmat att vara expert på porr

Avsnittsbetyg: 📺📺📺⬜⬜

Jag har hyllat Martin Arnell- och Gustav Bennegård-ledda Youtube-humorgänget Freudian Slip Productions förut för hur de fortsätter leverera år ut och år in.Nu har de ett nytt avsnitt ute, Porrspelet, och det är pinigt sköj. ♦

Fimpen på botgörarbänken

Avsnittsbetyg: 📺📺📺📺⬜

Ah, nu fick vi se utvisningsbåset in action! Förlåt, utvisningsstolen. Som jag skrev om förra veckan efter det första av två Fimpens resa Europa-episoder som besöker Skottland. I veckans fortsättning slog sig Christian »Fimpen« Eklund ner på botgörarbänken (det vill säga kontorsstolen bredvid) med utvisade Fife-proffset Janne Kivilahti, mitt under match (Kivilahti spelade för övrigt i Oskarshamn och Karlskrona i Hockeyallsvenskan för en bunt år sedan).

Hela avsnittet var lika bra som förra veckans – Fife Arena är hockeytemplet som bara ger och ger! Särskilt under match. Missa inte den snickarglada VIP-läktaren med plasthögtalare i taket för atmosfärljud! Och vilka underbara matchscener i slutet, med Fimpen bakom hemmamålet när Fife desperat försöker hålla sin ettmålsledning i spel 4-mot-6.

Fimpen är faktiskt en av Sveriges bästa reality-tv-profiler. Naturbegåvad. Sport-reality-tv blir inte mycket bättre än så här. ♦

Svensk(-somalisk) »Snobbar som jobbar«

Tycker kanske att Detektiven från Beledweyne – som var ojämn från början men har älskvärda kvaliteter – tappat mot slutet. Men jag slutar inte att häpna över årets kanske allra bästa svenska tv-soundtrack. Matti Byes och Anders af Klintbergs ledtema, som i variationer också sträcks ut över avsnitten …

… är en kongenial hybrid av seriens bärande delar – pseudo-afrikansk instrumentering men harmonierna lånade från John Barrrys ledtema till Snobbar som jobbar (The Persuaders):

Du kan nynna Detektiven-melodin rakt av över Snobbar-ackorden, men framför allt är det den patinerade agentatmosfären som går igen. Att den sedan spelas med det här sparsmakat akustiska world-tonaliteten ger, i samklang med det dröjande fotot och Nasir Farah Dhagoles sorgfyllda detektiv, serien dess karaktär. ♦

Veckans tv-soundtrack

Auf Wiedersehen, Pet!