[105] »Berättelsen, hela berättelsen & inget annat än berättelsen … Black Mirror är tillbaka!«

Bäst i tv-världen just nu

1. Succession (HBO Max)
2. Silo (Apple TV+)
3. The Diplomat (Netflix)
4. Dave (FX/HBO Max)
5. The Good Mothers (Star/Disney+)
6. Tiny Beautiful Things (Hulu/Disney+)
7. Kindred (Hulu/Disney+)
8. Dead Ringers (Amazon Prime)
9. Rain Dogs (BBC/HBO Max)
10. Rabbit Hole (SkyShowtime)

Ny »Black Mirror«-säsong om bara några veckor

Teaser-trailern må vara komplett meningslös – det blir ju så när en series storhet ska sammanfattas på en minut och storheten ligger i berättelsen, hela berättelsen och inget annat än den timslånga berättelsen. Andra serier kan komma ganska nära Black Mirror genremässigt, framför allt när det gäller skräckdystopier och sci-fi-satirer, men ingen kan lika storartat forma dem som berättelser.

Så jag antar att trailern prickar helt rätt, ändå, som bara peppar: »You’ve been wondering. You’ve been waiting. You’ve been warned. The sixth season of Charlie Brooker’s Black Mirror is BACK. The most unpredictable, unclassifiable and unexpected season yet is arriving in June.«

Detta är ju en sjujäkla kommunikation att bjussa oss fans på – nya säsongen mer oväntad och oförutsägbar än alla de tidigare? Dessutom »unclassifiable« – genre-upplösande även vad gäller »Black Mirror-genren«?

Det verkar onekligen så när man läser de officiella uttalandena från Charlie Brooker om att hans själva utgångspunkt har varit att bryta sönder sina egna ramar för serien och inkludera element som han tidigare »svurit på att aldrig göra«. Samtidigt vet förstås Netflix redaktionella PR-sajt Tudum exakt vad publiken vill höra: så fort man citerat Brooker om att han »tänjt på gränsen för vad en Black Mirror-episo kan vara« ser man också till att han säger att »alla berättelser är fortfarande Black Mirror raktigenom« och har de bärande troperna i behåll. Vi vet vilka, utan att han behöver säga det. Ingen kan tv-satirisera samtiden som Charlie Brooker, det momentet finns alltid med.

Casten är helt fantastisk. Breaking Bads Aaron Paul ser ni redan på featurebilden högst upp. Bland många andra spännande stornamn fastnar jag särskilt för Kate Mara, John Hannah, Myha’la Herrold, Paapa Essiedu, Michael Cera, Josh Hartnett, Rob Delaney, Rory Culkin och Atlanta-favoriten Zazie Beetz.

Jag återkommer till regissörsvalen och mer förväntningar när det närmar sig premiär i juni. Exakt datum är inte kommunicerat, ej heller antal avsnitt. Men att döma av stillbilderna som släppts verkar det bli en av de längre säsongerna, gissningsvis sex episoder (minns att förra säsongen, liksom de två första, bestod av endast tre avsnitt). ♦

Mäktigt när mörkret sänker sig över tunga sci fi-dystopi-rökaren »Silo«

Säsongsbetyg: 📺📺📺📺⬜

Min största tv-besatthet senaste veckan har varit nya Apple TV+-serien Silo, som får premiär på fredag, och som jag knappt kunnat slita blicken ifrån förrän efter det sista, tionde avsnittet tonat ut efter drygt åtta timmar. Detta är en av de bästa bokadaptionerna och en av mina mäktigaste science fiction-upplevelser på väldigt länge.

Säsongen skildrar hela den första delen, Wool, i Hugh Howeys Silo-trilogi, ett verk som vuxit ut över tid de senaste tio åren och som inte alltid är genomarbetat logiskt i hur strimmor av mänskligheten efter den slutgiltigt förgiftande klimatkatastrofen överlevt i ett antal gigantiska bunkerbyggen under jord, tiotusen människor i varje »silo«, men Howey har med tyngd och patos lyckats sluta en pakt med läsaren. Att kliva in i böckerna är som att själv kliva ner i den förslutna världen och snabbt börja se bara vad invånarna ser. Det som finns utanför faller i glömska. Livet som skildras kan bara existera innanför betongväggarna, innanför bokpärmarna. Och Justified-skaparen Graham Yosts tv-version transponerar exakt den känslan. Vi börjar längta ut, men vet inte till vad. Vi börjar tro på myten, den hemliga och av silons repressiva säkerhetspolis nedtryckta »sanningen« om att makten ljuger för oss, även om vi inte vet hur eller varför.

Trots att serien är trogen bokförlagan, och på så sätt tidlös, har den mycket bäring på vår samtid. Makten i att ha och radera information, skriva historien efter maktpolitiska intressen, styra vad samhället tänker och tycker, är lika central i Silo som den episka ångmaskin längst ner i betongbygget som håller allt elektrifierat och levande.

I detta maskineri myllrar människorna som arbetsmyror, förvägrade annan historia och vetenskapligt kunnande än det som efterlämnats för att hålla liv i samhället och som de fört vidare själva från generation till generation under de 140 år som gått sedan inbördeskriget, i vilket alla gamla arkiv raderades. Vem raderade, de styrande eller rebellerna? Historien skrivs av de som segrat …

Men arbetsmyrorna är ändå framför allt människor, och vi lär känna dem i alla skikt, från makten högst upp till mekanikerna längst ner. De barnlösa och de som selekterats att få det obligatoriska preventivmedlet kirurgiskt borttaget under ett års tid. De nyfikna och de rädda, radikala och konservativa, upphöjda och nedtryckta. En bistert obändig Rebecca Ferguson i huvudrollen. Tim Robbins och Common i hotfulla patriarkroller, Geraldine James och Tanya Moodie som maktens chimärer – silon är ett manssamhälle, allt annat är en illusion.

Men Silo är också en ensembleserie komplett med överväldigande masscener. Här finns många berörande karaktärer och sekvenser, jämte monumentala scenerier och stora filmiska anspråk. Dessutom innesluter Atli Örvarssons bombastiska soundtrack serien som betongen innesluter karaktärerna.

Det som ändå griper mig mest är det tematiska – vad mänskligheten reducerats till utan historiskt minne. Hur den medfödda nyfikenheten står i deprimerande dålig proportion till folks massiva okunskap. Folk vet inte ens vad stjärnorna på natthimlen är för något (det finns kameror utanför som leder till fönsterlika storskärmar). Och när karaktärerna med stort säkerhetspolisiärt allvar utreder en »relic«, ett fynd av en »förhistorisk artefakt« från innan silons utplånande inbördeskrig men som vi tittare vet är en Pez-dispenser, blir det inte ens humoristiskt utan bara en stor, allvarsam allegori över mänsklighetens glömska och utsatthet.

Silo har det nattsvartaste av budskap – att den auktoritära lögnen inte per automatik är sämre för mänskligheten än den demokratiska sanningen. Vill man hitta något positivt så är det väl att hoppet aldrig dör: hoppet kan aldrig dö eftersom människan börjar lura sig själv när hoppet är ute.

Och så all recycling, förstås. Silo-världen är ett renodlat mekaniskt återvinningssamhälle, vad som återstår när algoritmerna kört klimatet och all produktion i botten. ♦

Skarsgård mer Elon Musk än Daniel Ek i bästa mobil-mikrokosmos-avsnittet av »Succession«

Avsnittsbetyg: 📺📺📺📺📺