[106] »Sopranos i Södertälje«

Bäst i tv-världen just nu

1. Marriage (BBC/SVT Play)
2. Succession (HBO Max)
3. Top Dog (C More/TV4)
4. Jury Duty (Freevee US)
5. Silo (Apple TV+)
6. The Diplomat (Netflix)
7. Dave (FX/HBO Max)
8. The Good Mothers (Star/Disney+)
9. Tiny Beautiful Things (Hulu/Disney+)
10. Rain Dogs (BBC/HBO Max)

»Top Dogs« Mahmut Suvakci växer som en flåsande macchiavellisk Tony Soprano

Säsongsbetyg: 📺📺📺📺⬜

Första säsongen av Top Dog byggde intrigmässigt på ett kreativt hårdredigerat omtag av Jens Lapidus VIP-rummet-, STHLM delete- och Top Dogg-trilogi om advokaten Emelie och gängkriminelle Teddy, båda med skit i bagaget men hopp om något bättre, efterhand partners både privat och i jobbet. Jag hade väntat mig att Teddy i den andra tv-säsongen, som i böckerna, skulle bli fixer på Emelies byrå – i stället är Emelie nu utan anställning, smutskastad av Peter Gardiners lyxbyrå från förra säsongen, i en intrig helt fristående från bokserien.

And it’s a good thing.

Faktum är att ramstoryn förra året, om den kidnappade miljardärssonen, var det som fungerade sämst i tv-versionen. I stället växte Södertäljegänget ut som ett mindre Sopranos, med Mahmut Suvakci som en flåsande macchiavellisk Tony Soprano och seriens fixstjärna Alexej Manvelov som hans yngre bror Teddy, som drömmer om svenssonliv men är fast i lojaliteterna, och en fantastisk maffia-cast ändå ut i birollerna, dessutom i två generationsled – Beka Kuliev och (den här säsongen) Maxwell Cunningham är lika bra som Gustav Lindh bland de yngre, och jag älskar tyngden hos det äldre gardet, främst hur Kalled Mustonen och (min absoluta favorit) Pablo Leiva Wenger fyller sina roller med underströmmar av ångest för att tiden inte är på deras sida.

I säsong 2 finns ingen påklistrad ramstory – all dramatyngd och hela handlingen utgår från karaktärerna och deras relationer och drivkrafter, där den kriminella klanen har en urstark motpol i Josefin Asplunds Emelie, också oförmögen att leva ett normalt liv, förgiftad av vad hon dragits in i av Teddy och sin psykopatiska mamma (Anna Azcárate). Men det betyder inte att intrigen är simplare än i böckerna – den är tvärtom tät och komplex, med ständiga dramatiska komplikationer som gör att precis alla aktörer – maffiafalanger, politiker, näringsliv, startups, investerare, polis – snor in sig i varandras intressen, strukturellt och på individnivå, i lager på lager av släktskap, dealar och utpressningar. Skruvstäden är fler och hårdare, nedåtspiralerna har samma noir-narrativa atmosfär som Lapidus böcker.

Det större åldersmässiga spannet i gängleden gör också Top Dog lite mer panoramisk än Snabba cash, lite gråare, grumligare och tyngre. Men lika samtida, med förstärkt fokus på eskalerande skjutningar.

Tempot är en stjärna i sig. Regissörerna Alexis Almström och framför allt Ahmed Abdullahi går fort och rivigt fram med spänningsmomenten och de drivande konflikterna men långsammare och varligare med relationerna. Abdullahi, som gjorde SVT-fotbollsdramat En mot en förra våren (jag skrev om den serien här), börjar bli en kraft att räkna med. Nyhetsbyrån Järva gjorde ett fint och informativt porträtt av honom för några veckor sedan:

Den nya säsongen har premiär i morgon på C More och med några veckors fördröjning på TV4. ♦

Ny »Lust«!

Ja, inte en ny säsong, inte ännu, men i alla fall en helt »ny scen«, som pressmeddelandet kallar den, för att fira seriens nya hemvist hos SkyShowtime. Den visar sig vara ett riktigt corny promo-klipp – men i alla fall nyinspelat …

… och rätt charmigt, när Sofia Helin ropar in gänget med ett »tjejer, kom hit!«.

Lust var ett litet mirakel när den kom, en stor sorg när den yxades av HBO och nu föremål för en from förhoppning om en senkommen säsong 2. Min stora hyllning till säsong 1 här nedan. ♦

Sean Bean och Nicola Walker i sina bästa rollskildringar någonsin – i årets bästa relationsdrama

Säsongsbetyg: 📺📺📺📺📺

Ställ en kalenderpåminnelse på onsdag. Då börjar äntligen Stefan Golaszewskis auteurverk Marriage på SVT, med den svenska titeln Gifta, och det kan vara det bästa och mest unikt vuxna på tv i år.

Sean Bean och Nicola Walker är ett drömdramapar. Inte för att de är två superseriösa superstjärnor i ett sprakande toppmöte utan … nästan tvärtom. För att de har en gemensam unik förmåga att krympa sig själva, utplåna stjärnglansen, sluta sig i vad som verkligen känns som decennier av ingrodda beteenden, och har förmågan att göra det tillsammans.

Faktum är att båda här gör sina livs rollinsatser.

De spelar ett strävsamt par som varit gifta i 27 år och fortfarande, mest i det tysta, sörjer en förlorad baby från början av äktenskapet. Maken har nyligen förlorat både sin mamma och sitt jobb och flyter lite fritt i tillvaron, oförmögen att formulera något om det, utvecklar svartsjuka och ett milt (ej malignt) stalkerbeteende. Makan har ett frustrerande jobb på en pytteliten juristbyrå där hon är ensam om att försöka hitta lite livsmervärde i att försöka utveckla sin professionalitet. Hon går och bär på bubblande idéer om en bättre hemsida. Men firman drivs av ett narcissistisk svin (Henry Lloyd-Hughes) som manipulerar tonårspraktikanter till sex och inte ens klarar av att förställa sitt ointresse för Nicola Walkers idéer.

Sedan tillkommer parets vuxna adoptivdotter (Chantelle Alle), som helst undviker att träffa dem på grund av deras – framför allt pappans – oförmåga att kommunicera annat än med skämt och undanmanövrar. Samt flickans morfar, Nicola Walkers karaktärs pappa, spelad av åldrade The Likely Lads- och Only When I laugh-legenden James Bolam. Outtalade friktioner får relationerna mellan alla tre generationer att fastna i trögrörliga spår. Men innan de fyra timmarna är över har omvälvande möjligheter öppnats upp.

Serien skildrar liksom två parallellt pågående dimensioner – vad makarna säger till varandra respektive vad de kommunicerar i det tysta. Serieskaparen Stefan Golaszewski, som både skrivit manus och regisserat, har en sensationell förmåga att skildra vad karaktärerna registrerar och iakttar, skildra deras känslor i det tysta. Bara detta är helt storartat, detta supervanliga men sällan tv-dramatiserade småskaliga och lågaffektiva i en relation. Men så sakteliga kryper ett tredje lager fram också, och det är ännu mer inkapslat i tystnaden.

Det är där dramat börjar, höll jag på att skriva. Men dramat finns även på vardagsytan, från första bildrutan.

Inte minst finns det i små, små detaljer som, när man börjar upptäcka dem, blir drivande för karaktärsutvecklingen och intrigen. Detaljer som synliggör mönster, och visar på en exceptionell noggrannhet och äkthet rakt genom hela produktionen. Som när dottern tar en sandwich på ett kafé med en kille hon just träffat, och han under samtalets gång, i bildkant, ur fokus, skrapar bort smör från brödskivan och samlar tomatskivorna på hög. Det blir så … på riktigt. På samma sätt tar Sean Bean hand om diskmaskinsprepareringen under en drabbande dialogscen i köket som om det verkligen är på riktigt och inte en skådespelare som plockar för syns skull med lite rekvisita-porslin.

Scenerna, varje situation, spelas ut hela vägen, på bredden och djupet, i alla nyanser, hela tiden. Det lilla blir stort, fångar allt. Det är hypnotiskt äkta och berörande. Många skeenden förklaras inte, får inga fortsättningar, men efterhand inser man att de finns kvar och får förklaringar ändå, serien förmår mig att hålla kvar dem och bearbeta dem i bakhuvudet tills de sjunkit in. Tills jag exempelvis förstår varför Sean Bean beter sig så underligt och stalkeraktigt med den unga receptionisttjejen på gymmet.

Under en enda liten stund känner jag att Stefan Golaszewski kanske släppt lite på stringensen. Det är när pappan ger adoptivdottern ett brev han skrivit tjugo år tidigare, när hon anlände till familjen efter att deras nyfödda dött. Han börjar staka sig om att det nog bara är nonsens, och dottern hakar på: »Ja, jag känner ju dig … och bläcket i pennan tog säkert slut också!« Och det känns först så fullständigt osannolikt att de skulle prata så när de äntligen är på väg att få syn på varandra från varsin sida av den känslomässiga dörren som plötsligt slagits upp på vid gavel mellan dem. Men efter ett tag – efter att ha satt beteendena i samband med andra scener av nervöst skrattade kommunikation – inser jag att jag har fel, att det är mitt slentrianmässiga kritiska tänkande som blivit irrelevant och förenklande. Marriage ställer krav, och skildrar relationer, på en höjd jag inte är van vid ens i en BBC-statusserie.

Här fortsätter scenen med brevet:

Kramen! Den kramen! Men tro inte att den är enbart förlösande. Visst har hela familjen tagit stora steg mot en större öppenhet när serien är slut, men den är inte självklar, de gamla spåren finns där också.

Efter brevscenerna hämtar pappan och dottern upp mamman på hennes jobb när hon slutar och de hittar en ny gemensam glädje och återknyter till varandra i bilen. När de parkerat på uppfarten vid föräldrahemmet sitter de kvar i bilen alla tre och pratar och skrattar, i en mycket lång scen. Men den är filmad på distans, utifrån, vi ser bara deras silhuetter därinne och hör bara ett dovt ljud av röster, inga ord. Det är som om Golaszewski med jämna mellanrum vill stänga till om familjen, visa att så här förborgade och flyktiga är vi alla i våra små sociala cirklar. Vi kan finna varandra, vi kan förlora varandra, och det är bara upp till oss själva, i varje given stund. Ingen annan bryr sig. Det är den bästa scenen jag sett i år.

Serieskaparen, manusförfattaren och regissören Stefan Golaszewskis förra serie Mum gick i tre hyllade säsonger mellan 2016 och 2019, och jag misstänker nu att jag gjorde bort mig som aldrig såg den. Lyckligtvis finns den i sin helhet på C More. ♦

Kendall i pilotjacka – katastrofen som kom av sig

Avsnittsbetyg: 📺📺📺📺⬜