[108] »Störtlöjlig med esprit – Schwarzeneggers första tv-serie det bästa han gjort«

Bäst i tv-världen just nu

1. Succession (HBO Max)
2. High Desert (Apple TV+)
3. Platonic (Apple TV+)
4. Dave (FX/HBO Max)
5. FUBAR (Netflix)
6. Top Dog (C More/TV4)
7. The Diplomat (Netflix)
8. Fejkpatient (C More)
9. Silo (Apple TV+)
10. A Town Called Malice (SkyShowtime)

Arnold Schwarzenegger karriärpeakar med nya Netflix-actionserien

Premiärbetyg: 📺📺📺📺⬜

Jag hade inga större förväntningar på nya Netflix-serien FUBAR, trots att det är Arnold Schwarzeneggers första egna dramaserie. Han har tidigare bara gjort två korta cameos (ett San Francisco-avsnitt 1977, ett 2 1/2 män-avsnitt 2015), så det är ju rätt stort att han nu vid 75 års ålder tv-debuterar på riktigt   huvudrollen som CIA-veteran i en prestigeserie. Men serieskaparen Nick Santora är inget övertygande namn. Senast misslyckades han med Reacher (som jag muttrade lite om i nyhetsbrev #40) och sedan han skrev The Sopranos-avsnittet Too Much Television, som brukar hamna på listor över seriens tio sämsta, har han endast gjort lättglömd procedural-action. Det enda som sticker ut är en drös Prison Break-avsnitt.

Och kanske är det för att mina förväntningar är så lågt ställda som jag knockas och blir alltmer besatt av FUBAR, och kastar i mig avsnitt efter avsnitt under årets mest högoktaniga binge-sittning i min soffa. Jag menar, se bara det här replikskiftet mellan Schwarzeneggers gubbgaggiga CIA-fältagent och hans unga handler på byrån (och som så ofta i serien pratar de inte jobb- utan familjekris, även mitt under bokstavligen brinnande terrorism-insatser):

»He’s trying to cuckold me.«
»That’s definitely not what I was saying.«
»Well, he’s trying to use my son to cuckold me.«
»I don’t think it means what you think it means.«
»It comes from the cuckoo bird, when one bird takes over another bird’s family.«
»There are a thousand online videos that would definitely disagree with you.«
»He’s trying to replace me, he’s cuckolding the entire family!«
»Please stop saying that.«

Som actionserie är FUBAR mer än gedigen – den frossar i osannolika heist- och breakout-plottar. Folk dör som flugor men det är ändå matinékänsla med en fet, saltad doft av popcorn och kluckande publikskratt som ringlar mellan scenerna. Allt är fyndigt i både intrig och leverans. Och en stående grej som serien gör är alltså att låta dialogen röra sig kring privatsaker och trivia, oavsett vad som sker i den kärnvapenbespetsade spionintrigen. Medan Arnold kör över terrorister med sin terrängbil, och backar tillbaka över dem, pratar han med dottern om sina möjligheter att vinna tillbaka sin frus kärlek.

Dottern, som för övrigt sitter bredvid och är ett CIA-psyko hon också. Strax innan familjesnacket med farsgubben har hon gömt sig i en död kos innanmäte (typ Leonardo DiCaprio i The Revenant) och knivat ner en terrorist inifrån kossan.

FUBAR är lika mycket familje-dramedy som spion-action, och det fungerar ypperligt tack vare omsorgen och kreativiteten, ja, hela attityden, i manus och regi. Själva premissen har mängder med små smarta krokar som gör att allt i den stökiga intrigen blir ledigt och självklart i stället för överjobbat och krystat. Kanske ska ändå Reacher, som också sträckte sig efter en avväpnande humor/action-dynamik, ses som en förövning. Efter att Santora prövat ut formatet där faller allt på plats i FUBAR, tack vare mycket vidare svängar – framför allt vågar den vara störtlöjlig med stor esprit.

Precis som Psych, som jag faktiskt tycker är den tydligaste tonalitetsreferensen jag kan ge, trots totala olikheter i övrigt.

Premiär på Netflix-premiär på torsdag. ♦

Osannolikt rik intrig i Patricia Arquettes nya sunkgalna mysdeckare »High Desert«

Premiärbetyg: 📺📺📺📺⬜

De unga åren i ens liv kallas formativa av en anledning, och därför bär jag alltid med mig »mysdeckarna« från 1970- och 80-tal – en ständig referens, en evig kärlek. Efter en barndom med proto-mysdeckare som Columbo och Rockford exploderade genren och satte mina tonår i brand lika mycket som förälskelser, punk och alkohol. Okej, om jag hade varit tvungen att välja mellan Remington Steele och The Clash hade jag stängt av tv:n, men Simon & Simon eller Human League? Magnum P.I. eller The Cure? Då är det på med tv:n igen.

I början av 1990-talet döpte jag om mysdeckarna till »softdeckare« och skrev en lång hyllningsexposé om serierna i tidningen Ultra – startpunkten för min professionella tv-kritik. I modern tid har genren fört en tynande tillvaro, även om den hållits hyggligt levande genom serier som Psych, Veronica Mars och White Collar. Och min ständiga längtan tillbaka till känslan jag en gång fick av Simon & Simon och Magnum gjorde att jag föll så hårt för David E Kelleys The Lincoln Lawyer förra året (full motivering här). Inte för att den var en regelrätt mysdeckare, men den var i samma härad, liksom skapad ur samma lättsamma, lustfyllda tidiga 1980-talstemperament.

Detta sagt som bakgrund till hur lyckligt knäckt jag blir av nya Patricia Arquette-serien High Desert på Apple TV+. Som inte heller är som Simon & Simon eller Magnum var då, snarare vad som krävs i dag för att skapa en modern serie ur samma källor: mer, rikare, djupare, vildare, friare.

Bara premissen är en njutning, och alldeles för mångfacetterad och utbroderad för att kunna göras rättvisa med en kort beskrivning, men seriemakarna Jennifer Hoppe och Nancy Fichman (på en helt ny nivå jämfört med tidigare serier som Grace and Frankie och Nurse Jackie) lyckas tillföra och förankra nya skruvade plottar och premisser i varje episod som i andra serier kunnat vara säsongsbärande. Mycket också tack vare Jay Roachs flyhänta regi, som inte varit röjigare sedan första Austin Powers.

Låt mig bara säga att Patricia Arquette gör rena once in a lifetime-rollen, typ Jennifer Coolidge i The White Lotus fast samtidigt patenterat mycket Arquette och med motsatt karaktärsbeskrivning – utfattig och oförbätterligt substansmissbrukande, tveklöst med odiagnostiserad adhd, skam- och omdömeslös utan botten, trasig efter mammans död, men också kreativ och snabbtänkt; har ett rivigt och svårt entertainer-jobb på en western-temapark men behöver mer pengar för att slippa sälja mammans hus och nästlar sig in hos en avdankad privatdetektiv med en enda kund kvar. Hon lovar att få fart på hans business men jobbar med så många bollar i luften att det blir ett-steg-framåt-två-steg-bakåt av det mesta. Men det är detta som skapar atmosfären och själen i serien – i kombination med att Arquette aldrig ger upp. Serien liksom adopterar hennes kynne och blir ett feelgood-flöte guppande på en ocean av deppig skit. ♦

Missa inte Jon Blåheds briljanta »Fejkpatient« på C More/TV4

Seriebetyg: 📺📺📺📺⬜