[110] »Åh, jag ville så gärna ha två flickvänner«

Denna vecka: Happy Valley, Succession, I Think You Should Leave with Tim Robinson, The Days, Barry, Barracuda Queens, Painting with John, The Crowded Room, Guilt/Vår lilla hemlighet, Scoop, Klimatdemokraterna, The Shield, Conan O’Brien Needs a Friend och The Best Show with Tom Scharpling.

[110] »Åh, jag ville så gärna ha två flickvänner«
Peekaboo! Mördarpsykopat letar efter avslut.

Bäst i tv-världen just nu

  1. Succession (HBO Max)
  2. Happy Valley (BBC/SVT)
  3. I Think You Should Leave with Tim Robinson (Netflix)
  4. Dave (FX/HBO Max)
  5. High Desert (Apple TV+)
  6. Platonic (Apple TV+)
  7. FUBAR (Netflix)
  8. Fejkpatient (C More)
  9. Barry (HBO Max)
  10. American Born Chinese (Disney+)
Systrar på gränsen till kommunikationssammanbrott. Siobhan Finneran och Sarah Lancashire.

Kollektiv katharsis i perfekta »Happy Valley«-slutuppgörelser

Säsongsbetyg: 📺📺📺📺⬜

Jag tittade tillbaka på första Happy Valley-säsongen från 2014 innan jag gav mig i kast med den nya och avslutande, och lite kändes det som en annan serie. Stringensen i huvudkaraktärerna hade erfarna serieskaparen Sally Wainwright full koll på från början, men serien kändes ju så mycket yngre! Alla är mitt i livet, och Sarah Lancashires polis är mitt i karriären, även om givetvis familjetragedin betonades även då.

Men när jag såg om den nio år gamla inledningen fick jag känslan att Wainwright såg en längre serie framför sig, som hennes andra hits, långkörarna Scott & Bailey och Last Tango in Halifax (Vår stora kärlek), med tragedin som viktig backdrop men med ett större flöde av kriminalfall och lokalfärg. Men annat kom emellan och nästan ett decennium senare är vi fortfarande bara på säsong 3, och nu är det sent på jorden. Lillgrabben är färdig för universitetet. Lancashires Catherine ska gå i pension. Psykot Tommy Lee Royce har suttit inne i åratal. Och familjetragedin har blivit seriens hela raison d’être.

Sonen (Rhys Connah), sju år äldre än sist, träffar psykopatpappa (James Norton) i smyg.

Det lätt expanderade polisnarrativet finns kvar men sitter tätare ihop med James Nortons Tommy Lee, med Catherines dotter som han våldtog till självmord, och med dottersonen, resultatet av våldtäkten. Vi har maffiafamiljen Knezevic sedan tidigare, och denna säsong tillkommer en tragisk apotekare och familjefar på snabb nedstigning i ett mardrömslikt noir-mörker – båda med kopplingar till sorgen inuti Catherine. Serien utspelar sig i Halifax, en stad i en större stockholmsförorts storlek, men Catherines värld både privat och i uniform känns mycket mindre, mer gudsförgäten.

Mollie Winnard gör en misshandlad tvåbarnsmamma, Amit Shah en minnesvärd apotekare som dealar benso och hamnar i maffians skruvstäd.

Och på tal om nedstigning – Happy Valley som serie slutar med en total katharsis. Uppgörelserna sker över hela storylinjen och är lika gripande som tillfredsställande, så jag ska inte orda mer om dem. Måste upplevas. Men här finns alltså allt man vill ha av en Happy Valley-säsong: Tommy på rymmen; systerrelationen på evig bristningsgräns, kärleksfull innerst inne men stum i kommunikationen; juggemaffian aggressivt puttrande i fonden och det nya invävda fallet som innebär ett par nya trasiga (medelklass)familjer att engagera sig i.

Den förlängda familjen är liten och sliten, men håller! Con O’Neill, Siobhan Finneran, Rhys Connah.

Och en mer engelsk serie är svår att tänka sig, med regngråa bilfärder till Leeds och Sheffield och dialog som vore otänkbar i personregistrens Sverige (»hur kan han veta var jag bor?«).

Två saker på det personliga planet som tar mig hårt den här säsongen är 1) hur jävla skadad Catherine är utan att hon gör något åt det, blir i stället desto mer sluten och elak, och 2) dottersonens växande insikter, hur han tycker synd om sin livstidsdömda far. När han i en hjärtknipande sekvens säger »granny … I love you« till Catherine så är hon oförmögen att ge något tillbaka, vare sig verbalt eller fysiskt. Polisrollen har blivit allt hon kan hantera rationellt – och nu ska hon som sagt pensioneras.

En brist som jag inte minns från tidigare är greppet att låta stora sjok av intrigen bara återberättas i dialogen – flera avgörande förhållanden och händelser kring Knezevicarna, till exempel, redogörs av Catherines ex via Google. Dramatiska förlopp som i andra serier, och nog även i tidigare säsonger av Happy Valley, hade spelats upp framför våra ögon. Och det är inget vidare bra grepp. Det känns rentav som om Sally Wainwright låtit skriva in en hel liten subplot om journalist-exets nya gig som researcher för en nationell nyhetstidning bara för att kunna knöka in all info om Knezevic på kortast möjliga tid.

Men det kanske ändå, just här, är rätt prioritering – att bara summera allt snabbt och kallt, både om Knezevic och apotekaren, för att ge så mycket tid och tanke som möjligt åt den förlängda familjen och Catherines sista uppgörelse med Tommy Lee Royce. ♦

Tom flöt ovanpå, Kendall gick under

Finalbetyg: 📺📺📺📺📺

Succession, tidernas kanske allra bästa dramaserie, slutade som den började. Med Kendall på gränsen till sammanbrott, Roman i en bar, Shiv i en ensam liberal tjejbubbla, av och på med Tom … som visade sig bli den enda som gjorde en livsresa, den enda som kunde höja sig genom att bara flyta ovanpå. Utan några som helst andra ambitioner än att hålla sig över ytan. Den enda hållbara strategin. Var det därför Kendall drogs till vatten genom hela serien, och slutade med en tanke om att dränka sig i havet?

Den här scensekvensen var, som hundratals kritiker redan analyserat sönder, stort …

… och den här …

… och den här – vilken fin fördjupning vi fick av Logan Roys liv och temperament i de två sista avsnitten, fram till hur han som sista person vid sista middagen stämde in i Robert Burns Green Grow the Rashes:

Och efteråt finns alldeles för mycket att gräva ner sig i – låt mig välja några klipp. Jeremy Strong har varit återhållsam med intervjuer under seriens gång, för att inte bryta känslan av att han är Kendall, typ, men är desto mer generös nu. Rentav så pass att han stryker intervjuarna medhårs åt olika håll. I Anderson Coopers intervju höll han med CNN-programledaren om att Romans sista scen med en drink i baren symboliserade att en tragisk alkoholism var i antågande …

… men när Kara Swisher tog upp samma scen med en annan tolkning höll han med henne också och säger, precis tvärtom mot CNN-intervjun, att scenen kommunicerar att »Roman’s gonna be okay«:

Swishers officiella, avsnittsbundna Succession Podcast har varit essentiell lyssning raktigenom. Här nedan är veckans första del, med Alexander Skarsgård, full av ljuvliga tankespår kring Lukas Matsson, och Jeremy Strong, superintressant som vanligt, från upplysningen att Thomas Vinterbergs Festen är en grundläggande influens för både hans och Jesse Armstrongs ingång till vad Succession skulle bli, till grundliga infrån-perspektiv på alla nyckelsceneerna i finalen. ♦

Tidernas bästa tv-final? Inget hotar »The Shield«

Den här posten från Indiewire har fått många delningar och dykt in i mitt flöde från många håll i veckan, detta sedan Succession-slutet startade en diskussion om var detta placerade sig på topplistan över bästa finalavsnitt. Det är ingen dum lista. Intressant att den toppas av Mad Men, och utmärkt att den ger The Sopranos, Rectify, Halt and Catch Fire, Friday Night Lights, The Americans och, förstås, Better Call Saul både höga placeringar och fina motiveringar.

Men – The Shield blott på 15:e plats?

Låt mig förklara varför den borde ha varit etta.

Michael Chiklis i tv-historiens bästa finalscen.

Varje avsnitt av Shawn Ryans sju säsonger långa polisdrama inleddes av ett kongenialt musikaliskt ledtema, Vivan Romeros Just Another Day, där musiken illustrerade handlingens brutala Los Angeles-distrikt genom att smälta samma rap, metal och salsa och en röst upprepade ett distorterat vrål: »Staaaaay! Staaaaay!« Det långa finalavsnittet, däremot, inleddes, medan Michael Chiklis suspenderad huvudperson Vic Mackey körde bil i natten, med X:s gamla L.A.-punk-anthem Los Angeles, upprepande motsatsen: »Get out, get out …« Under sju säsonger, motsvarande ett tidsförlopp av tre år, hade vi följt den vanvettigt korrumperade men ändå yrkesstolte och perverterat rättrådige Vic och hans strike team, och kollegerna på polisstationen där de hade sitt klubbrumsaktiga »The Barn«; följt deras familjer eller brist på familjeliv; följt politiska karriärer, internutredare, brottsoffer och det kriminella gänglandskapet  (The Shield var i mångt och mycket en råare, skräpigare, coolare The Wire); men mest av allt hade vi följt Vic Mackeys förvandling från jägare till jagad.

De första åren kändes The Shield som en snutserie i nedstigande led från Homicide: Life on the Street (Uppdrag: mord). Lite råare och rumligare, modernare, men även om Vic redan i andra episoden med berått mod sköt ihjäl en kollega så var han länge en sorts Uppdrag: mord-karaktär med jämförelsevis lätthanterliga problem. Vi lärde känna honom som en stationens alfahanne som inte kunde passera kontoret utan att mobba »Dutch« (Jay Kranes) med diverse skrivbordshyss – moment som försvann ur serien efter att Strike Team rånade den armeniska maffians »money train«. Ett tungt tema som blev hela seriens vändpunkt, i och med att Vic blev villebråd och överlevare på en ny existentiell nivå. Inte minst som hans huvudmotiv redan från början hade varit att ekonomiskt säkra skolgång och specialresurser för sina två autistiska barn.

Säsong 7 var ett mästerverk. Shanes och Maras Bonnie & Clyde-story (Walton Goggins och Michele Hicks), Ronnies (David Rees Snell) och Vics vänskap avskalad till en blodhundsjakt på Shane, Claudette (CCH Pounder) döende i lupus, Dutchs deprimerande partnerskap med Billings (David Marciano), Corinnes (Cathy Cahlin Ryan) hopplösa handfallenhet inför sin utagerande autistiska tonårsdotter, Acevedas (Benito Martinez) skelettartade borgmästarkampanj och hur allt eskalerade när Vic började spela ut den mexikanska knarkkartellen mot armenierna som dessutom var ett dödshot mot hans familj … Jag har varken förr eller senare sett en så makalöst spännande och mångbottnad story arc i en polisdramaserie. Hur skulle ett finalavsnitt kunna göra den, och hela serie-arcen, rättvisa?

Genom att spänna strängen så hårt att den skar in i halsen på tittaren för att sedan, när den slutligen brast, zooma in den innanför pannbenet på Vic Mackey.

Finalepisoden, som sändes ut den 25 november 2008, var en omedelbar klassiker, extremt spännande, extremt överraskande, extremt emotionellt, extremt bra på alla sätt, men också något mer. Hela förloppet känns fortfarande levande, när jag tänker på det, mycket eftersom det ledde fram till en slutscen jag aldrig kommer att kunna skaka av mig, som kryper och kliar i mig fortfarande.

Vics hjärna och seriens kamera tycktes fullständigt synkroniserade under avsnittets 70 minuter. Hans oavbrutna plottande: kunde stå på en avlägsen avfart och bara tänka i två timmar. Men oftast behövde han bara sänka huvudet i några sekunder, eller frysa fast i en rörelse, för att sedan säga »wait a minute …« eller »jag tror jag har en plan för hur vi ska slå två flugor i en smäll«, varpå smällen ricochetterade och krävde ständigt nya dödsföraktande planer. Samtidigt såg vi förloppet via banbrytande handkameror, snabba utzoomningar, plötsliga vinklar från bakom fönsterrutor, från hustak; plötsligt kunde kameran strunta i personerna som förde dialogen och rikta in sig på en kvinna som stod och spolade gatan ren från grönsaksspill utanför hennes butik en bit bort … och jag minns känslan det gav av att sitta i Vics hyperaktiva hjärna, rädd för att missa minsta lilla oförutsägbara detalj men oförmögen att registrera allt på en gång; dödligt upptagen av ett pussel med bara aviga bitar.

Och så temposänkningarna, mot slutet allt frekventare, i synnerhet tre långa, stumma tagningar med kameran långsamt inzoomande på Vics ansikte – först när mikrofonen slogs på i immunitetsförhöret hos I.C.E …

… sedan i förhörsrummet mitt emot Claudette, och slutligen i slutscenen i den cell-liknande kontorsmodulen:

Succession var en större serie, med en urstark final. The Sopranos, Mad Men … ja, de hade fantastiska finaler. Men det Shawn Ryan och Michael Chiklis gjorde med The Shields avslutande fyra minuter saknar fortfarande motstycke.

Hela serien finns på Viaplay.

Tim Robinson är världens roligaste tv-komiker

Säsongsbetyg: 📺📺📺📺⬜

Mina barn har alltid gnällt på mig för att min humor lätt landar i att härma barn. Inte så att de tyckt att jag gjort mig lustig på deras bekostnad, mer att de tyckt att jag skämmer ut mig genom att vara som ett barn. Men – det är ju det roligaste jag vet! Att iklä mig barnets psyke och självbild. Barnet som envist hävdar sin oskuld när tungan är färgad av tjuvad choklad. Det handlar inte om att barn är löjliga utan hur mycket av det där som fortfarande finns kvar i oss vuxna.

Va? Tim röstas bort ur tv-dejtingen bara för att han anmälde sig enbart för vattenlinbanan?

Inte undra på att komikern och Saturday Night Live-alumnin Tim Robinson känns som min tvillingsjäl. Nästan all hans humor bygger på exakt detta, först i underskattade mästerverket Detroiters, nu i hans Netflix-flaggskeppsserie I Think You Should Leave with Tim Robinson, skapad av samma kompisgäng kring Tim som Detroiters, med Zach Kanin och Sam Richardson i spetsen.

Kort sagt: jag älskar oförmåga att se sig själv, vet inget roligare, men heller inget mer rörande. Och det är den brytpunkten Tim Robinson ständigt vill hitta, ruta in och pröva gränserna för.

Mina Robinson-recensioner blir ofta väldigt långa och sega, för jag kan inte låta bli att gå igenom hela sketcher i detalj (senast i nyhetsbrev #10). Jag drabbas liksom av en tvångskänsla att jag på gränsen till att bli haveristisk måste förklara hur extremt kul det är och varför. Kanske för att sketcherna är så långa och (faktiskt) intellektuellt komplexa i sin iakttagelse-extremism att de inte kan sammanfattas i trailers. Dessa blir tvärtom bara fåniga. Inte rörande fåniga eller genialt fåniga, som sketcherna är i sin helhet, utan fånigt action-förvrängda.

Exkursionen i den nya säsongen börjar med en populistisk skränig politisk pratshowvärd som sjunker ner i stolen och börjar »kolla mobilen« så fort han sätts på pottan av en skärpt gäst. Sketchens ram är en promotion-reel han gör för sitt tv-program, och som omärkligt men snabbt glider över i en reklamfilm för mobiltelefoner – och inkapslad i varje replik finns en ocean av högtstående oförmåga-att-se-sig-själv-humor. »Jag har massor av appar och spel, obviously, och ett medeltidsspel, obviously«, säger han i en sekvens – den vuxna talkshowstjärnan. Och man är både rörd till tårar av gapskratt och stum av beundran inför hur sketchen hamnade där, stum inför Tim Robinsons exceptionella förmåga att förflytta sig blixtsnabbt mellan tankerummen.

Likt Larry David driver hans karaktärer sina dysfunktionellt fixa idéer till vägs ände, men där David gör det efter en sorts normal social linje, om än i utkanten, gör Robinsons karaktärer det enbart i sina egna bubblor, med lager på lager av tics och tillkortakommanden som inte bryr dem det minsta. Humorn uppstår och förstärks i två led, först där hans egna synapser glappar, sedan där det sociala inte ens glappar utan bara är tvärstängt. Men ändå har dessa komplett inkapabla karaktärer lyckats få jobb, bostad och något som på ytan liknar vuxenliv … så humorn förstärks också i ett tredje led, när man tänker: hur fan lyckades den här dåren med det?

Hatt- och cigarr-dekaler på sidorutan – häpp, The Driving Crooner.

Som killen på kontoret som erbjuder sig att skjutsa hem kolleger efter krogkvällar – det är bara att ringa honom, när som helst, han har gett dem sitt kort. Sedan när han dyker upp och hämtar folk visar det sig att han är ute och extraknäcker som »The Driving Crooner«, han spelar vokaljazz i bilen och har en 1930-talshatt plus cigarr målade på sidorutan, så det ser ut som om han sitter croonar och puffar i hatt, om man ser honom precis från sidan. Men så fort bilar passerar honom i körfältet bredvid tappar han det helt, skriker »fuck, de försöker få mig att se fejkad ut!« och beklagar sig över att världen inte är redo för hans startup-idé.

Och med perfekt tempokänsla vilar Tim själv från sketcherna ibland, då också humoranslaget tillåts skifta. Som när Detroiters-parhästen Sam Richardson tar över i några minuter som en entreprenör som byggt en »proposal park« dit folk får komma och fria till varandra. Men den extra supermjuka gräsmattan drar samtidigt till sig fribrottare hela tiden, som kommer för att »träna slams« så att de brakar rakt in i de friande paren.

Fribrottare tar över frieri-parken.

Jag tycker mig i den nya säsongen se en utveckling från den förra. Tim Robinsons sketchbyggen har tagit ytterligare ett steg ut i det hjärnvilda. Ofta förvrids narrativen som om de vore sjuka mardrömmar i sketchform. Som när en kvinna parkerat hos en vän och upptäcker att en man med 150 centimeter hästsvans fastnat under hennes hjul.

»Ta min mobbe och ring min kompis som är på restaurangen.«

Han är oresonligt stingslig, anser sig utsatt för förtryck, men ber ändå kvinnan ta hans mobil (där han har hundratals foton på cigarrer) och kommunicera med hans kompis som väntar på en restaurang, det blir en incident med en äcklig skärmdump med hovmästaren, samtidigt som en annan man med hästsvans börjat kaxa från andra sidan gatan om att han minsann inte sitter fast utan kan röra sig som han vill, och så sätter sig ner i gräset bara-för-att, varpå mannen under bilen får sista ordet, skrattar hysteriskt, gapar: »Du satte handen i hundskit!«

Sedan har vi sketchen om en mjukisman med oturligt uppfuckad date-frisyr (han visade frisören en tidningsbild på Bryan Cranston men frisören tittade på cockerspanieln på motstående tidningssida), som ändå får dejtens sympatier för att han berättar så självutlämnande om misstaget. Men i en typisk Tim Robinson-manöver förmår han inte utnyttja den fördelen utan fastnar inuti sig själv och fortsätter klaga. Så efter »ååh, jag ville så gärna se fin ut för dig« … kommer »… och, ååh, jag ville så gärna ha två flickvänner …«

Ni slipper se hundfrisyren.

Min favorit är när luftkonditioneringen kickar i gång med ett dån på ett kontor och personalen reagerar – »det där skrämde skiten ur mig« … »och jag trodde det var åska …« – tills Tims figur säger »jag trodde det var en vulkan!« och de skrockande skratten, som han förväntat sig eftersom alla andra fått dem, tystnar. »Vulkan? I Southfield?« säger tjejen närmast, och adderar ironiskt »jag önskar jag kunde vara i din hjärna«. Tim känner sig uppmuntrad, svarar »ja, det är awesome!« och börjar leta efter mer han kan säga något »jag trodde det var …«-knäppt om. För att visa hur awesome skumt det är i hans skalle. Överdramatiskt hajar han till inför en liten bläckpenna, »jag trodde det var en kniv!«, och inför en överstrykningspenna:

»Jag trodde det var en liten hallick som gick omkring!« Chefen kommer förbi, säger till tjejen att hon inte ska uppmuntra honom. Han snappar upp att tjejen sedan tycker lite synd om honom, och lägger sin hand på bordet, hon lägger sin ovanpå … och connectar. Hon ser vad han ser. Vulkanen utanför kontorsfönstret. Den gulkostymerade lilla hallicken på skrivbordet.

Det är bara sex avsnitt, kvarten korta, precis lagom för att man ska vilja kolla allt på en gång och för att man inte ska bli utmattad av idé-densiteten. Men sista avsnittet tappar faktiskt lite. Undrar om inte Tim placerat de minst lyckade sketcherna där i klump. ♦

Japanska kärnkraftsdramat på gränsen till kalkon, men allvaret berör ändå

Säsongsbetyg: 📺📺⬜⬜⬜

»Var det bara ett oundvikligt öde?« När jag hör Fukushima-chefen säga detta i voiceovern i början av nya japanska Netflix-serien The Days, som dramatiserar kärnkraftsverkskatastrofen 2011, minns jag hur jag själv befann mig i Fukushimas nordliga vindriktning många år tidigare, hos en kompis som studerade vid Tsukuba-universitetet. Han brukade spela tennis med ett gäng fysikstudenter som gjorde dagliga mätningar av radiokativitet och som redan då brukade prata om Fukushima på exakt samma sätt. Om dess oundvikliga öde.

Nej. Det här är bara för kackigt.

Tyvärr är detta ingen HBO-Chernobyl, direkt. Miljöerna är realistiska, fotot bra, upplägget grundligt baserat på en tung reportagebok, men substansen krymper i kontrasten mot hur skådespelarna skickats in i ett B-drama av manus och regissörer, som i övrigt fyllt upp serien med klyschig symbolik som inte leder någonvart, typ vattendroppe som plumsar tungt i slowmotion till tungt murrande syntsoundtrack.

Enstaka stunder drabbar, som när chefen sitter som alla andra anställda och slår i blindo i tjocka katastrofmanualer och konstaterar att det helt enkelt inte existerar något scenario som innefattar totalt kraftavbrott – inte i empirin heller, som någon säger, »både Three Mile Island och Tjernobyl hade ström« – men sammantaget ger det nog mer att bara läsa boken av Ryûshô Kadota. Då slipper man skådespelare som hela tiden pekar på mätare och säger vad de pekar på i vad som känns som en halv-arslad amerikansk katastrof-exploitation från 1970-talet.

Men sista avsnittet är starkt. Dels när premiärministern och hans närmaste briefas om att Japans öde som nation kan beseglas om man inte får i gång vattenkylningen. Och sedan när voiceovern med uppgiven saklighet går igenom de realiteter som de flesta skrämmande nog inte har koll på: att katastrofen i Japan fortfarande är i högsta grad pågående, att ett enormt område i Japan blivit obeboeligt, att man ännu inte kommit åt det radioaktiva avfallet, att saneringsarbetet fortfarande tolv år senare knappt kommit i gång. Visst, den nya generationens kärnkraft är säker, men det sades det om den förra generationens också … tills den inte längre var det. ♦

Efter »Barry«-finalen behöver Bill Hader söka sig tillbaka till säker mark

Seriebetyg: 📺📺📺⬜⬜

Jag recenserade den avslutande Barry-säsongen efter att ha sett sju av åtta avsnitt – HBO tjuvhöll på själva finalavsnittet, som släpptes i veckan. Trean i betyg kvarstår, och får även bli mitt slutomdöme om serien som helhet.

Vad fan hände? Henry Winklers Cousineau drog nitlotten i Barry-finalen.

Finalen hade samma problem som hela serien haft i två säsonger: att Bill Hader samlade manusrummet inför varje säsong utan en susning om vart det hela skulle ta vägen, när grundstoryn runnit ut. Längs vägen av sköna infall och formexperiment försvann den hårda kärnan från de första två säsongerna, där humorn och dramat satt ihop. Sedan dess har serien förvandlats till ett slags arthouse-alt-comedy-hybrid, med dramat i en lattjolajbanlåda. Kvaliteterna reducerades till isolerade storheter, som Hanks förening i döden med partnern han låtit mörda:

Meta-leken som utgör själva slut-idén är i sig formidabel – att skildra Barrys renskrubbade offentliga öde i form av den fiktiva Cousineau-Hollywoodfilmen om honom, men den kommer försent, efter alltför många lösryckta försök att ladda långdragna cineastnördiga scener med medveten kvasi-tyngd.

Det är kanske inte så lätt att ur Haders indie-comedy-tradition röra sig mot en högre konstnärlig sfär, så som Louis C.K. gjorde med Louie och Aziz Ansari gjorde med andra- och tredje-säsongerna av Masters of None. När Hader gästade Conan O’Brien Needs a Friend förra veckan drog han en story som sin gamla highschoolkompis från Oklahoma, Duffy Broudeau, som hakat på honom in i Barry som medproducent och manusförfattare:

Alltså, när Bill Hader stod och primalskrek framför spegeln i fängelset i säsongsupptakten bröt polaren Duffy in och sa »too much acting, dude«. När Hader i nästa tagning prövade att slå sig själv i ansiktet gjorde Duffy tummen upp.

Det är en avväpnande rolig anekdot, förstås. Men säger kanske också något om hur Hader gått lite vilse mellan komedi och drama mot slutet av Barry-cykeln.♦

Boudreau-bonus i »The Best Show«

På tal om Bill Haders Tulsa-kompis Duffy Boudreau – utöver Barry-manusen som han Emmy-nominerades för har han inte gjort så mycket utan verkar mest hänga med Hader. Ett par manus för animerade Big Mouth och Hit-Monkey har det blivit, samt för antologiserien Documentary Now (såklart, där var ju Hader medskapare). Annars är det största han gjort (bokstavligt, i minutomfång) vinterns bärande insats i vad som kallats »det bästa avsnittet någonsin« av legendariska comedy-radioprogrammet The Best Show with Tom Scharpling, numera i poddformat:

Under tre timmar och under avsnittstiteln »Rank the Hanks« snackade sig Scharplings komikergäng för kvällen, med bland andra Duffy, Albertina Rizzo och Connor Ratliff, igenom samtliga Tom Hanks-filmroller och lät dem mötas i en turnering, indelade i divisioner och med man-mot-man-matcher ändra fram till final. Fenomenalt.

»Barracuda Queens« kastar bort potentialen

Säsongsbetyg: 📺📺⬜⬜⬜

Netflix nya svenska young adult-rökare Barracuda Queens, som har premiär i morgon, är både lockande och irriterande. Eller, rättare sagt, den börjar lockande men landar i irritation.

Tea Stjärne och Alva Bratt på Djursholms sommarnattssvalkande asfalt.

I premissen är det check på allt, och det är det som lockar i början. Omgörning av verklighetens grabbiga Lidingöligan till ett ungt festande tjejgäng. Unga dekadenta överklassiga Djursholmsmiljöer. Droger och rattfylla. Nojsigt nostalgisk 1990-talskänsla i stil och musik. Korrupta, rasistiska och statusytliga föräldrar som har swingerskvällar. Hade jag varit Netflix hade jag också köpt den pitchen.

Bland det bästa i serien är fotot, med ögonblicksbilder som hämtade från 1990-talets modemagasinsmanér. Här Alva Bratt, som gjorde en snarlik roll i Zebrarummet.

Men syntesen jag först hoppas på, mellan Zebrarummet och Störst av allt (samma huvudförfattare i Camilla Ahlgren), The Bling Ring och The Ice Storm, glider obarmhärtigt över i en Bullen-film som fått saftbålen GBH-spetsad av Staffan Hildebrand.

Det finns ingen balans mellan beståndsdelarna. Vänskapsskildringen fäster fint, tack vare en intensiv ung huvud-cast (Alva Bratt, Tea Stjärne, Tindra Monsen, Sandra Zubovic, Sarah Gustafsson), men kärleksbegäret och sexet, inklusive det obligatoriska övergreppet, är förbluffande pliktskyldigt. Dialogen fastnar i snabba klichéer:
»Du måste tänka på ditt rykte!«
»Men hans rykte då?«
»Men du är ju tjej, det är annorlunda.«

Eller på föräldrarnas fyllekräftskiva:
»De här importerade, de kan verkligen det här med städning.«
»Vår nanny är från Filippinerna.«
»De kan jobba hur många timmar som helst.«

Ligans signum: kvarlämnade champagneglas på brottsplatserna. Sandra Zubovic, Alva Bratt, Tea Stjärne och Tindra Monsen.

Våldtäkt, otrohet, bilkrasch, psykisk ohälsa, rasism, klasskillnader – all potentiell tyngre tematik flimrar bara förbi på ytan. Inget blir på riktigt, inget känns äkta, trots tjocka penseldrag av tidsfärg i soundtrack och tv-markörer som Killinggänget och Rederiet, OJ Simpson-rättegången och Mona Sahlins kreditkortsskandal. I en för intrigen bärande roll dyker en 1990-tals-modsig snubbe upp i Ben Sherman-parka och Liam Gallagher-look, som utkliven ur tidningen Pop 1995, och det hade kunnat vara perfekt om det inte varit för att han föreställer en Östermalmsgallerist med näsa för naturromantiskt stöldgods som känns helt vilsen i stassen. Serien har många sådana dissonanser.

Men tjejgänget har som sagt strålande kemi och bland föräldrarna lyser Izabella Scorupco, Johannes Kuhnke och Carsten Bjørnlund starkt (kul att se superdanske Bjørnlund, som känns igen från Brottet och Den som dräper, Arvingarna och Rita, och nu i SVT-aktuella DNA, i sin mig veterligen första svenska roll).

Inte förrän efter halva säsongen träder kriminalhistorien fram och skapar regelrätt spänning, men även den fumlas bort, trots flera fina planteringar av indicietrådar i manuset. Upplösningen, med två oväntade vändningar och en öppning för säsong 2, är slängig och beklämmande lättviktig. ♦

Gullig Flea lyfter »Painting with John«

Säsongsbetyg: 📺📺📺⬜⬜

This post is for paying subscribers only

Already have an account? Sign in.