[112] »Det är nu det kan börja på allvar för Black Mirror – när AI-paniken skjutit fart«

Bäst i tv-världen just nu

1. Black Mirror (Netflix)
2. Dokument inifrån: Skamlös (SVT)
3. Happy Valley (BBC/SVT)
4. I Think You Should Leave with Tim Robinson (Netflix)
5. Lucky Hank (Stan/Viaplay)
6. Platonic (Apple TV+)
7. Dave (FX/HBO Max)
8. The Righteous Gemstones (HBO Max)
9. The Eric André Show (HBO Max)
10. High Desert (Apple TV+)

Nya »Black Mirror« är bitvis briljant, bitvis en besvikelse & kanske början på något nytt

Säsongsbetyg: 📺📺📺📺⬜

En hel, ny säsong av Black Mirror – och Charlie Brooker hade oturen att avsluta inspelningarna precis innan den stora AI-debatten kom i gång! Hur känns det? Ingen ChatGPT-kommentar någonstans i tv-dramats mesta tech-kultursatir?

Jag fick en känsla av att det för första gången nu, och efter det fyra år långa uppehållet, skulle kännas lite »sent på jorden« för Charlie Brooker och hans intrikat sarkastiska sci fi-samtidsanalys. Att Black Mirror kanske hörde 2010-talet till. Som Brooker själv sa efter förra säsongen: »I don’t know what stomach there would be for stories about societies falling apart, so I’m not working away on one of those. I’m sort of keen to revisit my comic skill set, so I’ve been writing scripts aimed at making myself laugh.«

Men motsatsen slår mig direkt, så fort jag kommit in i det första avsnittet av säsong 6, och andra avsnittet förstärker känslan: Så här härligt hårt har Brooker aldrig tidigare bitit handen som föder honom. Båda avsnitten kan sägas handla om destruktiviteten i det nya algoritmstyrda streamingutbudet, med Netflix outat som en cynisk huvudspelare, här kallat »Streamberry« – men med samma logotypsnitt, webbdesign och, får man förmoda, interna syn på innehåll, marknad och målgrupper.

Hårt är det, fast kanske inte stenhårt. Charlie Brookers bästa tid är måhända inte nu, men inte heller i det förgångna. Den nya säsongen, släppt på Netflix i fredags, är storartad på alla sätt, en upplevelse, ett tv-event, men i sak är den aningen vekare än den förra säsongen och än specialerna White Christmas och Bandersnatch, som för mig alltmer framstår som de största Black Mirror-stunderna hittills. Men just Streamberry-spåret får mig att ana att både seriens och serieskaparens peak fortfarande väntar om hörnet, om Brooker vill fortsätta med Black Mirror-uppdraget att punktmarkera det samhällsteknologiska experimentet. Det är liksom nu det börjar, det som Black Mirror alltid handlat om, när AI-paniken skjutit fart och vartenda universitet med självaktning vill utfärda varningar (närmast av Black Mirror-karaktär) för vad artificiell intelligens kan innebära för framtiden.

De två första avsnitten, Joan is Awful och Loch Henry, utgör nästan ett slags »Streamberry«-tema som samtidigt utforskar autofiktion, reality-tv och true crime, datahoarding och deepfakes, med ena benet där Black Mirror alltid befunnit sig och andra benet i luften på väg framåt. När min Netflix auto-hoppar till tredje avsnittet tror jag att det steget ska fullföljas, jag inbillar mig en hel säsong med samma framåtrörelse, alla fem avsnitt med »Streamberry« som demokratihot i fonden, men i stället är alla de tre efterföljande episoderna bakdaterade till 1969, 2005 respektive 1979. Alla är spännande och oförutsägbara, en av dem sensationell, de två avslutande kanske lite för nostalgiska och stilistiska.

Oftare än tidigare tänker jag på Reece Shearsmiths och Steve Pembertons antologiserie Inside No 9, som gått i åtta säsonger på BBC men aldrig visats i Sverige, vilket är bland det mest bisarra i BBC:s och SVT:s långa gemensamma historia. En fantastisk serie, men alltid den lättviktigare lillebrorsan bredvid Black Mirror – den hierarkin är inte riktigt lika självklar längre när Brookers sjättesäsong närmar sig slutet.

Det tredje avsnittet, Beyond the Sea, är dock något annat. Kanske det enskilt bästa avsnittet på tv i år, starkare än både Succession-finalen och episod 3 av The Last of Us. Det tar avstamp i Ray Bradbury och Robert A Heinlein men kastar sig sedan upp på ryggen på Andrej Tarkovskij cirka Solaris och häver sig vidare uppåt, inåt, utåt.

De två avslutande avsnitten är förvånansvärt mycket mer genrefilmer och stilövningar. Om Beyond the Sea var Tarkovskij är desssa – Mazey Day och Demon 79 – Tarantino. På gott och ont. Kreativt högtflygande, fulla av infall varav många smått gudabenådade, men inte vad jag trodde säsongen skulle ta sikte på och landa i.

Men jag kan ha fel. Den här recensionen är framforcerad. Jag hade definitivt sett de fem avsnitten lika fort och feberstressat även om jag inte haft bråttom, men sedan velat se om dem och fundera mer innan jag skrev. Black Mirror är ändå alltid Black Mirror och fortfarande, för mig, 2000-talets mest lockande dramaserie. ♦

Livet efter Saul – Bob Odenkirk formar en ny existentiell karaktär i beroendeframkallande »Lucky Hank«

Säsongsbetyg: 📺📺📺📺⬜

Hur ofta såg vi Bob Odenkirk le i Better Call Saul? Plågat, eller som led i en luring-plot – ibland. Hjärtligt – aldrig.

I denna Hollywood Reporter-intervju säger han att huvudrollen i nya Lucky Hank är väsensskild från Saul …

… men ursäkta en hängiven Odenkirk-fan här, jag kan se hur mycket Saul som helst i Hank. Odenkirk beskriver i intervjun Saul som »jättesmart i att iaktta andra människor psykologiskt men oförmögen att se sig själv«, medan Hank är närmare honom själv, mer … vanlig (romanförlagan som serien bygger på, av Richard Russo, heter för övrigt Straight Man), men även i själva diskrepanserna finns ett nära släktskap. Den konstant jagade känslan, den inre rotlösheten trots lycklig parrelation, det yrkesmässiga limbot trots prestigejobb (Saul drogs mot grov kriminalitet trots att han var skicklig advokat, Hank är litteraturprofessor i ledande befattning men plågas av sin försvunna författarkarriär).

Första gången Bob Odenkirk ler i Lucky Hank är efter 25 minuter, när det talas om att han kommer att förlora sin college-styrelsepost och därmed också bli lättare att sparka från fakulteten. Han är passivt självdestruktiv på samma sätt som Saul.

I första avsnittet dras man in av äktenskapsdramat mer än det meta-litterära och akademisk-satiriska. Hank har som sagt öppnat dörren för att bli kickad. Så han uppmuntrar sin fru Lily (en suverän Mireille Enos) att söka det där New York-jobbet hon hade läge på för ett par månader sedan. Hon blir jätteglad. Deras relation, fin men sliten, börjar spira. Och New York-jobbet är fortfarande ledigt, visar det sig – hon fixar en anställningsintervju.

Då backar han. För innerst inne vågar han sig inte tillbaka till sina rötters New York, eftersom han upplever det som att New York är hans åldrade pappas domän, en nationellt uppburen litteraturkritiker och akademisk gigant som är orsaken till alla hans problem, från skrivkramp till inbillad njursten. Pappan har inte hört av sig till honom på 20 år. Så, inget New York. I tv-soffan blir jag riktigt påverkad av detta, jag förbannar Hank, lider med hustrun.

Serien är skapad av The Office-kände Paul Lieberstein och Damages-prisbelönta Aaron Zelman, och fogarna mellan komedi och drama är lite väl synliga, formen blir skakig. Vi hamnar i en humorserie nästan varje gång vi befinner oss på skolan, och i ett drama hemma i Hanks hus. Och så håller det faktiskt på serien igenom. Men man blir fort engagerad inte bara i Hanks och Lilys öden utan i hela den expansiva castens – kollegiets, släktens, elevernas.

Och här finns repliker som bara är för underbara. Som när Hank och Lily tar för givet att deras dotter är med barn och Hank säger att, fan, han har »missat fönstret«. Hustrun undrar vilket fönster. »Fönstret mellan att ens barn blir vuxen och sedan själv får barn«, returnerar Hank som vore det en allmän insikt. Han syftar på tidsfönstret då han skulle kunna få ur sig sin andra roman, äntligen, det enda fönstret då det var möjligt, och nu är det stängt.

Eller som när – mer avväpnande myskul – adjunktskollegan han är mentor för är full och han hjälper henne hem och hon sluddrar, så fort hon stupat raklång på mage i sin säng: »That’s what I’m talking about …«

Där är manuset på kornet och regin perfekt i tonträffen hela vägen från cynism till charm. Men andra gånger yttras de smarta replikerna som voiceover i Hanks inre, och då blir det snarare uppläst romanförlaga. Det borde ha slipats bort.

Lucky Hank påminner mycket om Amanda Peets strålande akademiska dramedy The Chair med Sandra Oh och Jay Duplass, men också om både lärarrumshumorn i About Elementary och småstadsdeppmyset i Somebody Somewhere, och som sagt med en extra kvalitet i äktenskapsskildringen som inte står den i Better Call Saul efter. Därtill är romanförfattandet som topic på riktigt.

Eftersom Odenkirk blivit en älskling hos producerande AMC, och eftersom Lucky Hank fått mycket fin kritik, skulle jag tro att serien får fler säsonger, där den kommer att tjäna på att röra sig vidare från romanstoryn och befästa både ett manér och en Hank som får kliva ut ur Sauls skugga.

Svensk premiär på Viaplay på tisdag. ♦

Ny »The Righteous Gemstones«-säsong! Danny McBride excellererar i sydstatshumor

Säsongsbetyg: 📺📺📺📺⬜

Ramstoryn blir allt vildare i The Righteous Gemstones – miljarderna rullar, monstertruckarna skenar och vapnen dödar. Satiren över USA:s tv-preacher-oligarker har kanske devalverats i takt med att verkligheten, eller vår medvetenhet om verkligheten, hunnit ifatt (se min chockade hyllning av Shiny Happy People-dokun förra veckan), men humorn här är inte den satiriska utan kontrasten mellan ofattbar mega-business och det personligt sårbara, narcissistiskt ängsliga, bekräftelse- och kärlekstörstande och småaktigt puttefnaskiga i John Goodmans klan.

Det är finliret i dialog och skådespeleri som gör serien så omistligt rolig. Serien är suverän på stora kollektiva dialoger, som när storfamiljen eller församlingsstyrelsen samlas för middagar och möten. Men allra bäst är den ändå i det mest traditionella formatet, när ett par, tre aktörer skapar klassisk komedi för komedins egen skull. Jag beskrev detta i detalj under förra säsongen.

Nya säsongen har inga dippar. Danny McBride gör inte bara den här SNL-skolade amerikanska sjuttiotalisthumorn med otroligt säker hand, han ger den mer själ och karisma, och ett större komikerhjärta, än någon annan i samma släktträd, inte minst än Bill Haders allt vilsnare Barry. ♦

McBride vs Hader – brasklapp från Degrell

Alltså, det skavde lite när jag klumpade ihop Danny McBride och Bill Hader alldeles här ovan, så jag tog upp det med vännen och TVdags-alumnen Martin Degrell. Ett snabbt samråd följde, och enda skälet till att jag känner att jag kan låta liknelsen stå är att jag publicerar även Martins invändning …

Martin Degrell: »Hm, förstår vad du är ute efter, men för mig är Hader och McBride ganska väsensskilda. Det som förenar dem är IMO att de verkar väldigt intresserade av film och att de båda känns djupt marinerade i särskilt amerikanskt 1970-tal (apropå sjuttiotalister, då). Hade varit ironiskt för 20 år sen med cinefiler som gör tv men med tanke på hur tv ser ut i dag är det logiskt.

Hader är ju helt klart SNL-skolad (hans väg till comedy var långt ifrån självklar, han är väl en late bloomer, vad jag förstår), men tycks ändå ha behållit en inre integritet/kärna som bär honom vidare även post-SNL (till skillnad från andra alumni vars humor och stil för alltid förgiftats av Lorne & co och som stapplar därifrån). McBride är en annan varelse – hans humor hade aldrig kunnat formuleras på scener i Chicago eller New York, den är superregional/rural, framvärkt i tydlig kompissymbios med Jody Hill, och känns som en ohelig vulgoallians mellan Hal Needhams Burt Reynolds-actionrökare, Jackass, Beavis & Butthead, VHS-skräp, en gnutta Trailer Park Boys och hela det sammelsurium av rasism, religion och revanschism som den amerikanska södern består av.« ♦

Dans under dödshot – »Allt eller inget«-comebacken gör allt rätt men landar fel