[114] »Medelålders aristocats jagar sina egna svansar i tv-dödens väntrum«

Bäst i tv-världen just nu

1. I’m a Virgo (Amazon Prime)
2. Black Mirror (Netflix)
3. I Think You Should Leave with Tim Robinson (Netflix)
4. I hatets mitt (The Walk-in, SVT Play)
5. Lucky Hank (Stan/Viaplay)
6. Platonic (Apple TV+)
7. High Desert (Apple TV+)
8. Smartless: On the Road (HBO Max)
9. The Righteous Gemstones (HBO Max)
10. The Eric André Show (HBO Max)

Boots Riley är tillbaka! Genrekollaget i »I’m a Virgo« är lika freeform-svängigt som i »Sorry to Bother You«

Säsongsbetyg: 📺📺📺📺⬜

I krönikan som ledsagade halvårsrapporten förra veckan skrev jag om den nya svarta tv-vågen – ett nyskapande politiskt berättande som de senaste åren tagit en tätposition i den kreativa amerikanska tv-dramautvecklingen: Atlanta, Kindred, Swarm, Them, Blindspotting, Flatbush Misdemeanors, The Underground Railroad, The Chi … – och hintade om att nya Amazon Prime-serien I’m a Virgo, som hade premiär förra veckan, är det senaste skarpa exemplet.

Inte oväntat, med tanke på att vänsteraktivisten, ex-rapparen och fusionfilmaren Boots Riley är vildhjärnan bakom serien. För bakgrund rekommenderas förra veckans intervjuporträtt hos Wired:

Det är ingen stretch att betrakta I’m a Virgo som en senkommen fortsättning på hans kritikerhyllade featurefilm Sorry To Bother You från 2018. Den handlade om en medellös svart telemarketing-slavjobbare (Lakeith Stanfield) som plötsligt, efter att ha börjat använda sin »vita röst« i jobbet, når framgångar till ett sensmoraliskt högt pris. Den nya serien handlar om en fyra meter lång tonåring (Jharrel Jerome från When They See Us och Moonlight) som efter att ha hållits gömd i 19 år äntligen smiter ut i Oakland-suburbia, full av naiv livslust och skeva förväntningar och föreställningar som bara en livslång, sluten popkulturkonsumtion utan empiri kan åstadkomma.

Precis som många av serierna jag räknade upp ovan är I’m a Virgo ett genre-kollage – det gatunära och young adult-tematiska står mitt i ett flygande flöde av magisk realism, steampunk-sci fi och superhjältemytologi samt en popmarxism rotad i Last Poets och William Greaves. Jag är långt ifrån socialist men störs inte det minst av det politiska, tvärtom. Precis som i Sorry to Bother You är det starkt bundet till den svarta erfarenheten och samhällskontexten och inga konstigheter. Eller, om man hellre vill, så smockfull av konstigheter – satiriska, filmexperimentella – att det funkar över hela den liberala skalan och kanske längre än så. Boots Riley är, mitt i freeform-skapandet, folkligt bred och inkluderande.

Allt träffar inte lika rent. Riley gillar att lägga in »skits« mellan de narrativa scenerna och där kan man undra över redigeringsprocessen – här fanns definitivt darlings att dumpa (exempel: den klumpiga satir-ranten om dödsstaff i andra avsnittet). Men snedträffarna är inte många, och bidrar kanske mer än man tror till det innovativt svängiga kaoset.

Ytterligare tre små reflektioner, som kanske hänger ihop:

• Det är lite ironiskt att fackförenings- och arbetsmiljökämpen Boots Riley gör en serie för Amazon, som så ofta kritiserats för dåliga arbetsförhållanden.
• Seriens speciella ton av popkulturell och positivistisk magisk realism har fascinerande mycket gemensamt med andra serier från just Amazon Prime: Dispatches from Elsewhere, Lodge 49, Upload. En unik altruistisk genre-tonalitet jag inte sett någon annanstans.
• Amazon Prime har flest av serierna jag räknade upp i inledningen. Utöver I’m a Virgo – Them, Swarm och The Railroad Underground. ♦

»I hatets mitt« är ett av veckans måsten – men inte referensverket det hade kunnat bli

Seriebetyg: 📺📺📺⬜⬜

2015 sköts och knivhöggs Labour-politikern Jo Cox till döds i West Yorkshire av en medlem i den högerextrema grupperingen National Action, som därefter  bannlystes av regeringen. Detta var upprinnelsen till post-Brexit-erans mest uppmärksammade polistillslag mot den växande brittiska nyfascismen. Men förtjänsten var journalisten Matthew Collins. Regeringen och polisen agerade klumpigt och kontraproduktivt och närmast förstärkte hotet från National Action, eftersom gruppen tvingades gå under jorden när de fortsatte värva medlemmar och gå vidare med planer på att mörda ytterligare politiker. Collins, själv med bakgrund inom den autonoma miljön men numera omvänd aktivistreporter på grävmagasinet Hope Not Hate (han skulle kunna jämföras med Expos researchers), var den ende med koll på läget och insikt om hotet. Till sin hjälp hade han en informatör inifrån National Action med vars hjälp han mer eller dirigerade polisen att spränga rörelsen för gott.

Senare skrev Collins två reportageböcker om händelseförloppet, Nazi Terrorist: The Story of National Action (ihop med informatören Robbie Mullen, 2019) och The Walk-In: Fascists, Spies & Lies – The True Story Behind the ITV Series (2022). Den senare lagom till lanseringen av miniserien The Walk-in, som får SVT-premiär på onsdag med den svenska titeln I hatets mitt. Den är omsorgsfullt verklighetsbaserad – alla namn, platser eller händelser intakta – och har Stephen Graham i rollen som Matthew Collins och Andrew Ellis som Robbie Mullen.

Det journalistiska tillvägagångssättet även i dramatiseringen gör serien faktatung och lite för enkelspårig. Här finns visserligen ett bärande moment av ambivalens i att informatören Robbie Mullen fortfarande är rasist (»but a little less so«), men även detta levereras med övertydlighet. Serien är högkvalitativ, upprörande och spännande raktigenom, och även Collins pressade familjeliv skildras med engagemang och känsla – man förstår den omöjliga ekvationen och hustruns (Leanne Best) leda och anspänning när maken hela tiden lever under hot, familjen måste flytta mellan hemliga adresser och barnen ständigt byta skola, samtidigt som Collins personliga ansvar för den lika hårt pressade informatören måste gå före allt annat. Men förklaringsmodellerna hade tjänat på fler politiska och psykologiska nyanser.

Serieskaparen Jeff Pope är mest känd för sina projekt med Steve Coogan, däribland filmen Stan & Ollie, och har en förkärlek för biopics, dokudrama och true crime. Han är superproduktiv, ständigt på jakt efter larger than life-historier att dramatisera. Närmast är han aktuell med en långfilm med Joseph Fiennes som den nederländska extremsportaren Wim Hof samt miniserier om Cary Grant, den brittiska polisskandalen när en brasiliansk oskyldigt terrormisstänkt sköts ihjäl och, i höst, BBC-miniserien The Reckoning om Jimmy Savile (också med Coogan). Hade I hatets mitt bara fått lite mer tid och djup i stället för att knökas in i en packad projektkalender hade den kunnat bli en anti-fascistisk tour de force. Nu är den fortfarande en mycket bra true crime-dramaserie, ett av veckans måsten, men inte det samtidshistoriska referensverk det hade kunnat bli.

Allra bäst är inte Stephen Graham utan Andrew Ellis, som äntligen fått en stor huvudroll – jag är riktigt svag för hans sätt att under- och överagera på samma gång, med känslopressen både stum och nedtryckt och plastiskt synlig. ♦

Kul & mysig HBO-doku om Arnetts, Batemans & Hayes poddturné

Säsongsbetyg: 📺📺📺⬜⬜

Som Steve Coogans och Rob Brydons pratiga matresor i The Trip på dubbla hastigheten, fast utan lyxrestaurangerna – så känns Smartless: On the Road på HBO Max.

Skådespelarna, komikerna och kompisarna Will Arnett, Jason Bateman och Sean Hayes har en fin podcast ihop, Smartless, som de tog ut på turné i vintras. Den här serien är en snyggt och krasst svartvitfilmad dokuskildring av en vecka på vägarna, där trion konstant kompisbabblar om mat och fettintag, krämpor och andra ålderstecken, dusch- och toalettvanor, sömnproblem och gymångest, och om estetiska angreppsvinklar för showen de turnerar med – ska de vara som i podden och bara adressera varandra och samtalsgästen för kvällen, eller ska de vara publikfriande? Jason Bateman tycker de ska tänka bort publiken – men så fort de kommer ut på scenen suger han mest av alla i sig av publikjublet och bekräftar det tillbaka.

Seriens miljömässiga monotoni är en perfekt fond för en studie i gammal vänskap och kollegialitet, komplett med intern jargong och tvångsmässig banter, och längs vägen får vi fundera över hierarkin inom trion, hur Bateman intar alfa-positionen, Arnett håller ett parallellt halv-alfa-outsider-spår, och Hayes är driftkucku och skrattar åt allt. Smartless: On the Road är full av kärlek till humorn, samtalet och det kravlösa kompisskapet bortom, eller vid sidan av, ordinarie karriär- och familjevardag. Förtjusande! ♦

»Hijack« är som »The Wrong Mans« utan humorn

Säsongsbetyg: 📺📺⬜⬜⬜

Idris Elba är alltid Idris Elba. Hur usel jag än tycker han var som Luther så har han en naturlig pondus som går tillbaka till The Wire och som kort sagt alltid funkar. Sätt en tv-kamera på Elba och man tittar, sätt micken nära och låt honom bas-viska och man lystrar.

Den brittiska flygkapningsthrillern Hijack på Apple TV+ är skapad av Jim Field Smith och George Kay, en välmeriterad och kompetent men sällan särskilt överväldigande regi- och manus-duo. De har varit som bäst med skruvade actionkomedier som The Wrong Mans. Den här typen av thriller är en ny genre för dem, och de tar sig an den precis som om det vore The Wrong Mans:

Det vill säga staplar händelser ovanpå varandra och jobbar med den där typen av statisk acceleration som till slut känns som om den står still. Men The Wrong Mans var en drift med nedåtspiral-actiongenren. Hijack är på allvar.

Att serien ändå blivit gjord med så hög budget hänger nog mycket på grundstoryn, som är fyndig och ger kommersiella kittlingar. Den hade kunnat bli en kongenialt »högoktanig« popcornbiofilm ifall en skarp Hollywoodregissör skalat ner den i tidsomfång, snittat in dynamik och pumpat upp thrillerspänningen. Sju timmar drama-tv, däremot, kräver karaktärsfördjupning och känslomässiga brytpunkter som hakar sig fast i tittaren – där är inte Smith och Kay. De har inte ens expanderat spänningen med tidsomfånget utan snarare bara adderat ytterligare turer i intrigen. Till slut är kasten så många att det blir fånigt.

Men Hijack bibehåller i alla fall spänningen så mycket att man blir nyfiken på vilka mörka intressen som ligger bakom den avancerade kapningen, komplett med dimridåer både i luften och på marken, och får svårt att släppa den innan man sett klart. Med en så här stor ensemble toppskådisar, som får agera och reagera på spända och ovissa situationer, klarar man sig rätt långt. Men mättnadskänslan efteråt är av det meningslösare slaget. ♦

Men – musiken i »Hijack«! Idris Elbas vinylhörna!

Hijack må landa på minus, men ett plus på vägen är soundtrackmusiken. Valet av ledtema är sällsynt vasst, Lonely Soul med UNKLE från 1998, med Richard Ashcrofts sång:

Men det bästa är all Phillysoul som först smyger sig på i bakgrunden, tidigt strategiskt placerad med The Three Degrees When Will I See You Again, och så småningom centreras även i bild:

Detta när Idris Elbas karaktärs tonårsson softar ensam i pappas lyxiga vinylspelarhörna och sänker skivnålen i Wake Up Everybody med Harold Melvin & The Blue Notes. En av mina favoritlåtar of all time. Jag har tänkt mycket på den genom åren.

Det började med Ian Durys Wake Up and Make Love With Me. Gud vad jag älskade Dury och The Blockheads i mina tidiga tonår, sent 1970-tal. Fortfarande lika fräscha att lyssna på, ett av de bästa banden någonsin. Men som så ofta med musik man upptäcker tidigt i livet och får en ögonblicklig kick av så blottläggs rötter och referenser först långsamt och efterhand.

När jag flera år senare hörde Harold Melvin-låten slog det mig att Blockheads musikaliska ledare Chas Jankel måste ha norpat idén till piano-introt från denna andra, tidigare »wake up«-låt. Visserligen är introt en simpel gammal kliché, att spela i »cirklar« på harpa-vis över enbart pianots svarta tangenter, men cirklarna är liksom likadant dimensionerade, och båda låttitlarna börjar med orden »wake up«, så jag har alltid föreställt mig att Jankel lekt en liten associationslek där.

Men det mest fascinerande med min egen tankelek i det här fallet är att jag alltid lurar mig själv med tidsperspektivet. Jag föreställer mig gärna att Jankel hade samma förhållande till Melvin-plattan som jag. Men jag var 13 år när jag köpte Ian Dury-LP:n i Wessman & Petterssons nyhetsback i Visby, medan Melvin-LP:n var ett typiskt vintage-köp åratal senare, överprissatt och med »VG-«-etikett på det tummade omslaget. Jankel, däremot, lär inte ha suttit och vintage-nördat vid sin samling av golden oldies i det här fallet. Faktum är att Melvin-LP:n Wake Up Everybody släpptes 1975, bara två år före Durys New Boots and Panties. Och med tanke på att Jankel satt och filade på Dury-låten minst ett år tidigare var alltså Melvins »wake up«-låt helt färsk vid det tillfället.

Sett ur detta perspektiv inser jag att Jankels halvplankade intro kanske inte ens var medvetet, även om det verkligen var Melvin-låten som lurade i bakhuvudet. Här i singback-version från ett gammalt Soul Train-avsnitt:

Vilken låt! Efter den socialrealistiskt vardagsvackra versen skär refrängen in som en solvarm träkniv genom smöret, och efter ett par sådana turer svänger låten ut på spurtsträckan med en lång tvåackordsdefilering. Låt oss ta den igen! Här som härlig cover med The Roots och John Legend från 2010, i fin videoregi av Gil Green. ♦

Mer manér än manus när »Laxbralla« är tillbaka

Säsongsbetyg: 📺📺⬜⬜⬜