[116] »Introt är som opera, typ aah-aah-aah-aah … Gucci, Gucci«

Bäst i tv-världen just nu

1. Vgly (HBO Max)
2. Dansegarderoben/Chorus Girls (TV2/SVT)
3. Black Mirror (Netflix)
4. I’m a Virgo (Amazon Prime)
5. Black Snow (Stan/C More)
6. The Lincoln Lawyer (Netflix)
7. Survival of the Thickest (Netflix)
8. The Horror of Dolores Roach (Amazon Prime)
9. Warszawianka (SkyShowtime)
10. The Afterparty (Apple TV+)

Sommarens serie! En popmagisk introduktion & hyllning till mexikansk trap-kultur

Säsongsbetyg: 📺📺📺📺⬜

Möt Vgly Crew – en begåvad trap-rappare, en selfmade producent, en digital konstnär och en affärssinnad sneakersförsäljare, alla i övre tonåren, ett gäng arbetarklasskids i Mexico City-barrion Tepito som funnit varandra precis vid rätt här-och-nu-punkt i livet och staden för att den där speciella popmagin ska uppstå. Låtarna börjar plötsligt bli skitbra. Imagen börjar sitta.

På ytan är nya mexikanska HBO Max-serien Vgly rena arketypen för den popkulturella framgångssagan. Det unga okända bandet som i början har alla odds emot sig men sedan hittar ett välsignat fast-track till himlen (eller till en popindustri lika kriminell som barrio-droghandeln de försöker slippa undan där hemma …). Det unika sitter i själva substansen. I att vi invigs i den kreativa mexikanska trapscenen, i den urbana jargongen i den mytiska stadsdelen Tepito, i Tepitos marknadsmyller av transaktioner – knark och colabs, retro, vinyljakt och piratsneakers.

Som svensk tv-tittare och popnörd känner jag mig som en storögd fyndjägare som ivrigt slukar alla hål-i-väggen-butiker med ögonen, alla slitna lägenheter och grillosande gatustånd, och shazamar varenda låt – hälften förblir okända och jag börjar sukta efter de fysiska vinylexemplaren. Jag känner mig så underbart borta i Vgly Crews musikvärld, som kryllar av signaler, begrepp, skivomslag och låtcitat som inte går att googla.

Men framför allt är Vgly en superhärlig dramaserie, full av kreativitet och humor, ambition och attityd, estetik och esprit, svallande känslor och socialrealism. Och precis allt på en gång, som när Vgly våldgästar en gammal klasskompis som numera tillhör värsta rivalens entourage – scenen när han kommer in på killens rum i föräldralägenheten är obetalbar, kolla lillbrorsan som kollar Ipad-film i sängen till vänster:

Serien är full med såna detaljer. Och know-how i dialogen. Gänget pratar musik och annan popkultur på riktigt, skapar streetmode i realtid, och brinner för att skapa sin egen livsluft i den trånga megastaden, där gränsen är knäckande tunn mellan kreativ och kvävande.

Vgly känns som ett event i sig, börjar man titta är det svårt att inte binga allt på en gång. Så mitt tips är att du förbereder dig. För det första, koppla in en subwoofer. För det andra, läs New York-journalisten Francisco Goldmans några år gamla men fortfarande drabbande, underbara och relevanta reportage om Tepito:

Serien är skapad av Marcos Bucay, Santiago Espejo och Jorge Tijerina. Jag vet ingening om dem. Men de har varit involverade i ett antal andra mexikanska tv-serier och nu vill jag se dem allihop. ♦

Sigge Eklund piggar på mitt gamla scoop om att Lasse Åberg stal »Sällskapsresan«

I fredagens avsnitt av Alex & Sigges podcast gjorde Sigge Eklund ett rätt läckert jobb med att jämföra scen för scen hur Lasse Åberg snodde Sällskapsresan och Sällskapsresan 2 – Snowroller tämligen rakt av från de franska, några år äldre, Les Bronzés och Les bronzés font du ski.

Men … en smula trist känns det ju att Sigge säger att han endast hittat »en enda artikel« om saken, »från Allas veckotidning« – när denna Allas-artikel i själva verket stöder sig på och citerar mitt avslöjande av idéstölden i tidningen Journalisten för tio år sedan:

Vilket inte heller var något avslöjande, egentligen, eftersom det var allmänt känt i både film- och reklambranschen när jag fick veta det på 1990-talet, då jag också skrev om det för första gången. Åberg-stölden har alltså egentligen aldrig varit något »obekräftat rykte«, som Sigge Eklund kallar det, utan ett lättvisat faktum. Men vi verkar på något överenskommet vis ha föredragit att låta det vara »obekräftat« i alla dessa år.

Sigge Eklunds aspekt är intressant – att vi svenskar helst vill slippa höra sanningen om Sällskapsresan som en sketen euro-franchise-kopia. Men jag tycker fortfarande att det mest intressanta här är hur självklart det var för många av våra folkkäraste underhållare i den här analoga eran att stjäla sitt material från andra språkområden (i trygg förvissning om att andra svenskar aldrig skulle upptäcka det) och inte credda de verkliga upphovsmännen.

Jag nämnde även Magnus & Brasses tidiga John Cleese-stölder i min Journalisten-text. Och i den nya, verklighetsbaserade danska dramaserien Dansegarderoben, som fick SVT-premiär under titeln Chorus Girls i fredags (den är fenomenal – skriver mer nästa vecka), börjar ett par danska sketchförfattare i manusrummet spela upp en av sina största äldre hits, till manusrummets förtjusning, och det är nog bara svenska revynördar som vet att den är stulen av Beppe Wolgers och Povel Ramel (numret Vad heter det nu igen?). I detta fall tror jag att danske Preben Kaas gjorde en regelrätt, officiell översättning, men den danska publiken som bar upp Dirch Passer som en superstjärna och omhuldat geni gjorde det delvis för att han lät den tro att allt han gjorde var i original. Det finns så oerhört mycket intressant i detta, som har att göra med allt från med upphovsrätt och analog distribution till utbud och 1900-talets förfinade tolkningskultur. Jag rekommenderar verkligen en läsning av min text i Journalisten, som tar upp allt detta.

För att återgå till Sigge Eklunds framställning i podden i förrgår – varför plockade ingen nyhetsjournalist upp Lasse Åberg-tråden när jag skrev om den på 1990-talet? Eller när jag gjorde det igen 2013, i nyhetsjournalisternas och nyhetsjournalistchefernas egen branschtidning? Les Bronzés-klippen som Sigge tar upp i podden har i flera fall legat på Youtube sedan 00-talet. Varför känns det inte som om kvällstidningarna kommer att kasta sig över detta nu heller? För att ingen har lust att plåga en åldrad och älskad Lasse Åberg? För att vi inte har lust att lämna tillbaka en approprierad nationalklenod?

Sigge Eklunds huvudtes kanske inte är så tokig, ändå. Framför allt inte sett till parallellen han drar med Hoojas sommarprat, eller till varför 1900-talets danska Dirch Passer-fans inte ville veta av att de hyllade ett svenskplagiat. ♦

»Full Circle« hade varit den perfekta Soderbergh-serien om det inte varit för intrigen

Säsongsbetyg: 📺📺📺⬜⬜

Jag älskar Steven Soderbergh. Jag tycker jag kan säga det nu, igen – det har ändå gått tio år sedan hans stora, anti-vetenskapliga konspirationshaveri Side Effects, min kanske största filmbesvikelse, eller snarare regissörsbesvikelse, de senaste tio, femton åren. Numera tar jag den på riskkontot. En tekniskt fulländad men rastlöst formlaborativ regissör som Soderbergh ska ta risker, jag förväntar mig det av honom, och han har i alla år sökt utmanande idéinnehåll.

Så jag skriver upp nya HBO-serien Full Circle på samma konto. Här skulle i så fall risken, utmaningen, ha varit att göra trovärdig realism av en extremt sökt intrig, där 1) karibisk voodoo spelar en huvudroll, tillsammans med 2) extremt krystade kidnappningsförvecklingar, och 3) vitt skilda människor från olika världsdelar visar sig hänga ihop i ett perfekt pussel.

Väldigt mycket i serien är väldigt bra. Skådespelarlistan är otrolig: Claire Danes, Timothy Olyphant, Zazie Beetz, Dennis Quaid, CCH Pounder, Phaldut Sharma … och Sheyi Cole från Small Axe! Och komikern Jim Gaffigan, som nästan kan förväxlas med Philip Seymour Hoffman i den här pressade, nervösa rollen.

Soundtrackmusiken är kanske den allra största stjärnan, komponerad av Zack Ryan. Den mest kongeniala retro-Hollywood-scoren sedan Todd Haynes fick en 80-årig Elmer Bernstein att musiksätta Far From Heaven.

Men Steven Soderbergh har inte gjort något retroaktigt i regin utan jobbar mycket med handkamera, man får känslan att han springer efter skådisarna med andan i halsen och smyger längs väggarna i riktiga hem. Detta ihop med den kompakta thriller-orkestermusiken får serien att gnistra, rent stilistiskt.

Full Circle är skapad av Men in Black-kände veteranen Ed Solomon, som precis som Zack Ryan (true crime-serien Leavenworth 2019) nyligen jobbat med Soderbergh på ett annat projekt (kriminalfilmen No Sudden Move häromåret). Den har också en sorts social smidighet – klippning och scenlösningar bara flyter på samtidigt som den hela tiden lockar in en i skeendena, replikskiftena, den hårdspända psykologin.

Allt detta gör Full Circle närmast fulländad, produktionsmässigt.

Men så är det detta med intrigen. Den hänger väl kanske ihop logiskt, om man är välvillig, men spaltar man upp händelse för händelse, tillfällighet efter tillfällighet, så blir det bara för löjligt. Den mest avgörande revealen mot slutet är ett bokstavsdribbel av samma fåneri-kaliber som när Line of Duty i sin svagaste stund lät AC-12 jaga polisefternamn som slutade på »H«. Där tappar jag faktiskt förtroendet för alltihop och bara gapskrattar.

En serie som länge och väl känns lysande slutar i en final omöjlig att ta på allvar.♦

Kontrafaktiska queer-klassikern »Ōoku: The Inner Chambers« nu som anime

Säsongsbetyg: 📺📺📺📺⬜

Fans av Fumi Yoshinagas kontrafaktiska manga- och queer-klassiker Ōoku: The Inner Chambers kommer att känna igen sig i Netflix anime-version. Den är nästan märkligt trogen originalet. Vilket också betyder att den är en härlig fantasi om hur Edoperioden, 1600–1800-talet, hade sett ut med kvinnors och mäns roller inte bara ombytta, utan med männen reducerade till en fjärdedel i antal. Detta på grund av en virusepidemi som några generationer tidigare varit dödlig för män men inte för kvinnor. Så nu är shogun-släkten Tokugawa ett matriarkat, Edo-slottet Ōoku styrs av kvinnor, och männen är så få så att endast kvinnor av status och börd ges (eller tar sig) möjlighet att gifta sig. Männen med mest åtråvärda gener skyfflas ihop i de inre kamrarna av Ōoku där hälften av dem tränar och hälften servar, typ.

Den stora ramberättelsen utgörs av faktiska historiska händelser, men det som gör serien så attraktiv är den sardoniska humorn och aviga romantiken, som hela tiden får en speciell twist av den omvända könsrollspremissen. Yoshinaga har skapat en otroligt fin och medryckande värld utifrån problemet med mansbristen – det dröjer inte länge innan man blir genuint engagerad i karaktärernas konflikter och öden i en vindlande japansk historisk, bitvis brutal och ofta djupt emotionell såpa.

Mangaserien kom ut i 19 volymer under 16 år. Netflixserien går fort fram och täcker in nästan hälften på tio avsnitt. Jag skulle ändå tippa att det krävs två säsonger till för att komma igenom hela sagan. ♦

Missa inte Michelle Buteaus råa lilla mästerverk på Netflix

Säsongsbetyg: 📺📺📺📺⬜

Okej, ni kan ju börja med att kolla på den här …

… så att jag kan få detta sagt så fort som möjligt: Survival of the Thickest är inte som den verkar på trailern. Utan en serie som fixar att vara både lågmäld och gasa järnet, en vuxen serie som behärskar sina urspårningar, det vill säga behärskar att reflektera och utvinna något allmänmänskligt insiktsfullt ur det burdusa, burleska och ibland rentav sviniga.

Michelle Buteau har, kort sagt, total kontroll över hur han skildrar sin karaktärs bristande kontroll i serien. Som handlar om en 40-plus-stylist som kanske har fastnat i karriären, eller kanske fortfarande har chans till genombrott, men oavsett vilket är tokvilsen med vardagslivet, relationerna, boendet, övervikten. Hon älskar och trivs med sig själv på ytan men kanske inte på djupet. Det är oklart även för henne själv.

I motsats till hur trailern framställer serien är den framför allt en stark, stringent och sammansatt relationsberättelse, ytterst välskriven, smart, ofta sjukt rolig, stökigt självutlämnande, bitvis chockerande rå och samtidigt känslig och fin; välbalanserad mellan humor och drama. En modern och djupt personlig dramedy med en innerlig och svängig cast. Rekommenderas varmt! ♦

»Babylon Berlin« allt närmare vår egen tid – fast frågan är om inte vårt förfall i dag gått ännu längre

Säsongspremiärbetyg: 📺📺📺📺⬜

Den fjärde och sista säsongen av Babylon Berlin kom i höstas och får SVT-premiär på onsdag. Jag har bara sett det första avsnittet ännu och får återkomma till säsongen som helhet, men ytterligare ett år har gått, vi kommer rakt in i djupet av depressionen i början av 1932, vulkanen mullrar, nazismen bubblar av våldslust och hat, trakasserierna mot Berlins judiska befolkning allt frekventare och öppnare, men ändå finns en känsla av kontroll hos etablissemanget, en tro att man kan hantera nazisterna inom ramen för demokratin och rättssamhället.

Den största kvaliteten med Babylon Berlin har alltid varit samtidsrelevansen, och är det ännu tydligare i inledningen av säsong 4. Jag njuter av den detaljerade intrigen, hela den här dramavärlden som Tom Tykwer byggt upp ihop med medskaparna Achim von Borries och Henk Handloegten, men det som får mig att känna mitt eget oroligt bankande hjärta är närheten till vår tid.

Berlin, och hela Europa, befann sig i början av 1930-talet på ungefär samma uppskruvade politiska plats som världen gör i dag: sönderpolariserad mellan ytterligheter, med media och fakta under samhällsomstörtande korseld, och med en skrämmande styrsel mot auktoritärt maktövertagande.

Skillnaden är förstås att vi i dag borde förstå vart det barkar. Mellankrigstiden borde finnas kvar i avskräckande syfte i vårt kollektiva medvetande. I stället går, just nu, exempelvis Republikanerna i USA och Moderaterna och SD i Sverige i precis samma riktning … som en groda i skönt kokvatten.

Något av det kusligaste jag företagit mig på senare år är att läsa stora sjok av den Hitler-kritiska dagstidningen Münchener Post från 1920- och 30-talen, och se vår tids högerpopulister passera revy i dåtidens München-debattlandskap: Ivar Arpi, Hanif Bali, Katerina Janouch, Jens Ganman; se radikaliseringen tillta i spalterna då precis som den gör i sociala medier i dag. Och med nya regeringen har allt blivit ännu värre och grumligare, när nästan vilken minister som helst kan börja prata om »folkutbyte«, anti-HBTQ eller något annat extremhöger-tankegods.

I Babylon Berlins sena 1920- och tidiga 1930-tal kallar sig både nazisterna och deras sympatisörer från den traditionella högern fortfarande bara “vi nationella”, de identifieras fortfarande bara, liksom bosjevikerna, som en av flera strömningar i den demokratiska mosaiken, attackerna mot »lögnpressen« är fortfarande bara en demokratisk del av den offentliga diskussionen.

Nu vet vi att den vulgariseringen av den politiska diskursen var dödlig. Varför fattar vi inte att detsamma gäller dagens polarisering? Det är knappt jag vågar skriva detta, men mainstream-politikens förfall har faktiskt gått längre i Sverige i dag än när nazisterna stängde ner Münchener Post, och när den sista säsongen av Babylon Berlin utspelar sig. ♦

Nytt bett i »What We Do in the Shadows«