[118] »Jag bär kostymer nu«

Bäst i tv-världen just nu

1. The Bear (FX/Disney+)
2. Coachen (originaltitel: Afturelding, RÚV/SVT Play)
3. Vgly (HBO Max)
4. Chorus Girls (originaltitel: Dansegarderoben, TV2/SVT)
5. I’m a Virgo (Amazon Prime)
6. Black Snow (Stan/C More)
7. What We Do in the Shadows (FX/HBO Max)
8. Survival of the Thickest (Netflix)
9. Physical (Apple TV+)
10. How to with John Wilson (HBO Max)

»The Beef is now closed, The Bear is coming«

Säsongsbetyg: 📺📺📺📺📺

»Family style? Two-tops, booths?«
»Danish design. Tasting menu at the bar.«
»Window on the side.«
»For sandwiches?«
»Yeah.«
»Okay. What do we call it?«

Så slutade säsong 1. Carmy satte upp en lapp på dörren, »The Beef is now closed, The Bear is coming«, och drog upp riktlinjerna i spontan dialog med Sydney, som lika spontant men självklart uppgraderades till partner:

Första säsongen hade så många fina, spännande, rörande, små och stora historier och jag vill veta fortsättningen på alla. Carmys kärva känslomässiga närmande till systern Natalie och storebrorsans barndomskompis Richie, det skadade arvet efter Mikey, Sydneys dåliga tålamod och ensamma liv med sin pappa, Berzattoklanens relation med »uncle« Cicero (lika lite släkt med familjen som »cousin« Richie), fixaren Faks flytande roll, den nya middagsmenyn, risotton och revbensspjället, Marcus desserter …

Säsong 2 kommer till svenska Disney+ på onsdag, jag har sett hela i förväg och kan meddela att jag fått svar på alla mina frågor. Dessutom expanderar serien inte bara storymässigt utan även till formen. Säsong 2 av The Bear har ett mer experimentellt flow, jobbar in både långsamma och blixtrande kollage (Sydneys ensamma rundvandring i Chicago till tonerna av Durutti Column är en sällsam upplevelse, där kollage-inpassen till slut omfamnar hela hennes liv), och landar inte långt ifrån den nya cineastiska USA-dramavågen med serier som Atlanta, Scenes from a Marriage och sista Master of None-säsongen. Nyckelavsnittet, det sjätte, som i långt över en timme spelar upp en ödestyngd jul hos den förlängda familjen Berzatto, med storartade gästspel från Jamie Lee-Curtis som psykiskt skör matriark, Bob Odenkirk och en underbar John Mulaney, har både detaljerade och ramstarka drag av John Cassavetes.

Säsong 2 tar liksom konsekvensen av att ha varit en sådan komprimerad ensembleserie i säsong 1 och låter oss nu i flera avsnitt lära känna enskilda karaktärer mer på djupet – vi får följa Marcus (Lionel Boyce) på fortbildning i Carmys Noma-spår i Köpenhamn, och Sydney (Ayo Edebiri) på matinspirationsvandring i Chicago och i raka existentiella samtal med pappan, och vi får se Tina/Liza Colón-Zayas, Fak/Matty Matheson och Natalie/Abby Elliott växa i sina roller som både karaktärer och skådespelare.

Det matporriga är ännu mycket vassare här än i säsong 1 (ingen som sett det näst sista avsnittet lär kunna avstå från att själv laga en omelett med smulade sourcream & onion-chips ovanpå!), och det sätts dessutom in i en större kontext än vi vanligen ser i restaurangdraman, en kontext av stadsplanering, demografi, gentrifiering och företagsekonomi jämte bransch- och matkultur.

Episod 6 är som sagt det familjepsykologiska nyckelavsnittet, men det som berör mig allra starkast är episod 7, där Olivia Colman dyker upp som Chicago-restauratör i världsklass. Carmy har skickat Richie till hennes fine dining-institution – en straffkommendering för att bli av med honom, tänker Richie, men Carmy har sett den sociala potentialen hos honom och får rätt. Richie tänder till och växer enormt under praktikantveckan i den gastronomiska elitserien. En scensekvens som ger mig tårar i ögonen, där Richie säger att han »tror jag börjar se mönstret nu …«, slutar med att han får bära in en överraskning till ett bord och bjuda på en så gnistrande rätt-presentation att glittret i hans ögon hoppar över till gästernas:

När han kommer tillbaka hem gör han det i kostym.

De tio avsnitten är uppbyggda som en nedräkning till The Bears öppnande. Det blir en brutalt hektisk resa på alla nivåer, med finansiering, rekrytering, fortbildning, meny, totalrenovering, inköp av utrustning och inredning och en djungel av tillstånd och inspektioner. Allt insytt i samma sociala väv som person- och relationskildringarna och tillbakablickarna, och med en konstant filmisk närvaro och polyrytmisk klippning där musiken, Chicago-miljöerna och kollagen är hörnstenar och »Unc« Cicero en ständigt växande skugga och ryggrad i historien. Oliver Platt är ju en gammal favorit – som jag älskade honom i Huff! – och jag ägnade den längsta The Bear-texten förra säsongen åt honom (länken nedan), men det känns som om hans story fortfarande fattas. Måste komma i säsong 3!

Och nu har jag fortfarande inte nämnt det för Carmy mest omtumlande nya i tillvaron, nämligen hans famlande kärleksrelation med en gammal skolkompis och potentiell flamma, numera akutläkaren Claire, spelad av Booksmart-kända Molly Gordon:

Okej, jag kan nog hålla med den här Vogue-texten om att Molly Gordons karaktär har lite för mycket av Manic Pixie Dream Girl över sig … men det är ändå en sådan underbar lovestory i sig, rentav en blivande klassiker i genren, som dessutom har en avgörande betydelse för hur hela säsongen slutar. Vilket jag inte ska orda mer om, men efter den kanonaden av cliffhangers är det helt givet att serieskaparen Christopher Storer har en säsong 3 planerad. Den är inte kungjord än, och den lär ta jobbigt lång tid att få ihop, men den kommer. ♦

Sista »Physical«-säsongen är också Zooey Deschanels tv-comeback – men en besvikelse

Säsongs- och seriebetyg: 📺📺📺⬜⬜

På onsdag börjar den tredje och avslutande säsongen av Physical på Apple TV+. Jag har sett den till slutet och kan konstatera att seriens sluttande plan fortsätter exponentiellt. Efter en stark förstasäsong och en ojämn tvåa kommer en lång snedträff i tio kapitel – men med intressanta inslag. Finalsäsongen är långt mer expermimentell än de tidigare, full av drömscener, eller snarare en eskalerande hallucinatorisk galenskap, men det är inte bara Rose Byrnes huvudperson som tappar fästet utan hela dramat.

Hur kan serien så fullständigt tappa bort övergreppet från barndomen, som avtäcktes i minnesbilder förra säsongen? Det återknyts lite lätt till det i nya säsongens inledning, men inte mer. I stället får vi ett antal nya teman i en ologisk röra. Men själva slutet är ändå starkt. Smådumt men rörande fint.

Och det finns något kärnfullt i Rose Byrnes gestaltning som engagerar. Detta hur hon upptäcker sig själv, och hur och varför hon utvecklar en mycket mer självisk personlighet, i och med aerobics-entreprenörskapet; hur hon samtidigt blir mer otillräcklig som förälder. Det finns något vågat och modigt i att hon framställs som ganska osympatisk. Som kontrast fattar jag desto mer tycke för den Rory Scovel-spelade maken, som vuxit som pappa och, till slut, tagit sin egen svaghet vid hornen. Men inte minst är de ett par som berör, ett tv-äktenskap att minnas.

Flera av de potentiellt starkaste beståndsdelarna förblir dock oförlösta. Rose träffar ytterligare en man i sista säsongen och det slår mig att alla hennes tre män är diametralt olika och liksom representerar vidden av hennes inre konflikt. Varför utvecklades inte det spåret mer i sista akten, i stället för rivaliteten och hallucinationerna kring Zooey Deschanels karaktär (hennes första tv-roll sedan New Girl)? Jag kommer ändå att minnas Physical med värme. Den brast i mycket av psykologin och gestaltningen, men den hade något levande också, något som överröstade bristerna och skapade tittarrelationer och känslor som var större och starkare än själva serien. ♦

Humor-New York har en stor blind fläck: Pete Davidsons talanglöshet

Säsongsbetyg: 📺📺⬜⬜⬜

Pete Davidson är generationskomikern som är lika känd för att som sjuåring förlorat sin pappa brandmannen i 9/11-katastrofen som för sin humor – eftersom han helt enkelt vävt in faderns död i sin comedy-persona. Som ståuppare är han ofta extremt personlig, medan han som rekordung, mångårig Saturday Night Live-stjärna blivit mest känd för SNL-historiens mest opersonliga/apatiska karaktär, »Chad«.

Inte sällan har han kallats »gåta«, och hans nya spoof-självbiografiska serie Bubkis spelar vidare på det, samtidigt som den kanske ger några svar också (svensk premiär på SkyShowtime på fredag). Men att han kallats »gåta« har, tror jag, också att göra med en elefant i rummet: att han åkt superräkmacka in i kändisskapet via alla komikerstjärnor som, känns det som, velat förbarma sig över den här unga, go’a och glada komikerkillen som blev faderslös efter 9/11. Att han ändå aldrig riktigt utvecklats utan fortsatt framstå som tämligen talanglös har inte hindrat hans karriär från att bara forstätta eskalera och dra allt fler superstars med sig som något slags mecenater och mentorer i evig cameo-tjänst. Om ni inte sett honom – tänk er en ung Jim Carrey som bara är ett jättebrett dumflin utan vare sig spastisk kreativitet eller esprit (»Chad«, som sagt).

I Bupkis ser vi inga mindre än Edie Falco, Bobby Cannavale, Joe Pesci, Ray Romano, Steve Buscemi, Brad Garrett, Jon Stewart, Charlie Day, John Mulaney … och massor av celeb-cameos, från Machine Gun Kelly (usel) till Jon Stewart och Al Gore (den senare stupfull på en klimatgala), därtill okrediterade in-the-know-cameos av folk som Nathan Fillion och JJ Abrams … För samtliga uppräknade torde gälla att Bupkis är det sämsta de gör 2023. Det är fan en masspsykos.

Ändå börjar serien lite lovande: Pete, som bor i gillestugan hos sin mamma (Edie Falco), är på Pornhub i sitt VR-headset och runkar loss samtidigt som mamman är på väg ner med en tvättkorg. Han hör henne såklart inte, och som tittare blir man nervös inför ögonblicket när hon ska se vad han gör därnere. Men det blir inte som man visualiserat det, utan mycket värre:

Jäpp, han ejakulerar på mammas tröja. Oops. Förtextdags.

Och mamman bär fortfarande tröjan vid middagsbordet en stund senare – hon ska ändå i väg och träna efter maten, varför smutsa ner ännu en tröja?

Svårt att inte skratta där. Och det kommer ytterligare en liknande chock i samma avsnitt, när Pete tagit med sin döende morfar (Joe Pesci!) på en grabbkväll med en prostituerad. Morfadern har plockat med sig en polare (Brad Garrett!), som fått överta lyxhotellnatten med köpesexet. Men mitt i missionären liksom låser sig hans underkropp på grund av en dålig höft, och han ber Pete »gunga honom« färdigt. Hilarious? Ja, potentiellt. Men, det är inte riktigt bra utfört, det blir bara »Chad« av alltihop, och jag kommer osökt att tänka på en mycket bättre variant av samma skämt, i en av årets roligaste serier, Jury Duty (jag lägger in video efter denna text!). Och när jag börjar erinra mig genialiteten i Jury Duty faller hela Bubkis i bitar. Jag ser färdigt serien, fram till ett stiliserat svartvitt cliffhanger-slut, för att kolla cameos och häpna över den låga nivån. Cliffhangern är i nivå med den i TV3-såpan Strandhotellet.

Det är dock inte bara Davidsons äldre komikerkolleger som är alldeles för snälla mot honom, även amerikanska kritiker lider av samma missriktade välvilja och blinda fläck. Bupkis har blivit bisarrt hyllad i USA, och hutlöst nog jämförd med Louie och Curb Your Enthusiasm. Det är som att jämföra Svensson Svensson med Seinfeld. ♦

Soaking-scenen i »Jury Duty« var det, ja …

Lägger in den här nedan för referens. :) Tragiskt att Jury Duty fortfarande inte är aktuell för svensk visning. ♦

Ingen VFX i »Coachen«! Serien känns än mer genial & mästerlig när man vet hur den gjordes