[123] »Justified tillbaka – Raylan Givens omplacerad till Elmore Leonards Detroit«

Bäst i tv-världen just nu

1. Justified: City Primeval (FX/Disney+)
2. Poker Face (Peacock/SkyShowtime)
3. The Changeling (Apple TV+)
4. Jury Duty (Amazon Prime)
5. Malpractice (ITV/SVT)
6. The Tower II: Death Message (ITV/HBO Max)
7. Breeders (Sky/HBO Max)
8. Billions (Showtime/HBO Max)
9. It's Always Sunny in Philadelphia (FX/Disney+)
10. Vgly (HBO Max)

Imponerande »Justified«-comeback – och mer lär det bli

Säsongsbetyg: 📺📺📺📺⬜

Initialt känner jag motstånd. Vad har Raylan Givens i Detroit att göra? Även den ursprungliga Justified-serien tog sig stora friheter med Elmore Leonards källmaterial, men den bars av ett expansivt Harlan County-universum som hade full inre logik baserad i de tre Raylan Givens-böckerna Pronto, Riding the Rap och Fire in the Hole. Nya Justified: City Primeval, däremot, lyfter ut Timothy Olyphants stringenta U.S. Marshal-karaktär och placerar honom i Detroit (och Miami), som huvudperson i en Leonard-story som egentligen inte har ett skvatt med Givens att göra (romanen City Primeval: High Noon in Detroit).

Men det dröjer inte länge innan allt känns fullständigt självklart. Elmore Leonard själv tog verkligen till sig Justified-serien och liksom approprierade och leviterade Timothy Olyphants version av huvudkaraktären genom att skriva sin allra sista roman, Raylan, om honom. Att nu placera Raylan Givens i Leonards hemstad Detroit känns därmed mer som konsolidering än något annat.

Och intrigen i sig är rätt trogen romanen, med rättsväsendets korruption, albanska maffian och en psykopat-mordisk gunslinger som på ett nästan mytiskt sätt undslipper straff. Den är spännande utav helvete. Men att serien blivit en av sommarens största streaminghits i USA (där det åttonde och sista avsnittet sändes i veckan; i Sverige släpper Disney+ hela serien på ett bräde på onsdag) beror mer på folks kärlek till tv-versionen och i synnerhet Timothy Olyphant, vars egen dotter Vivian Olyphant här gör skådespelardebut som Raylan Givens tonårsdotter. En far-dotter-skildring som är lika stark som crime-storyn. Det slår mig att det är ju så här far-dotter-relationerna i både Bosch och The Lincoln Lawyer borde ha varit!

Sista avsnittet innehåller alla typiska indikationer på ett oåterkalleligt serieavslut. Jag ska inte spoila något, men kan väl säga så mycket som att både Walton Goggins och Natalie Zeas karaktärer från den förra serien dyker upp sista kvarten och liksom bockas av i snabba nedslag i ett klassiskt seriefinalgrepp.

Men … precis i slutminuterna händer något som vänder på allt. Serieskaparna Dave Andron och Michael Dinner (som tagit över efter Graham Yost) har siktet inställt på en säsong 2. ♦

Bundla Kristallen och Grammis till Wille Craaford!

1992 gjorde Just D ett härligt stycke proto-stockholmiana-hiphop med låten Tbaxtstan. Sedan 2015 är Tbaxtstan namnet på ett band, eller projekt, eller litet kollektiv runt Wille Craaford, som växlat upp verksamheten rejält det senaste året och i synnerhet sedan i somras, då Willes sanslöst starka nya låtar började dyka upp ihop med animerade filmer på deras fortfarande märkligt lilla Youtube-kanal.

Jag gav Just D-låten »proto«-prefixet eftersom Tbaxtstan nu är Stockholmiana på riktigt. De långa vindlande texterna berättar olika inspirerade aspekter av Stockholms historia på ett svindlande underhållande, rikt och associativt sätt, därtill även musikaliskt ekvilibristiskt och med Just D-popkänslan snillrikt restaurerad – hör bara här:

»Prospektet är kristallklart«, säger Wille själv när jag frågar honom vad den här popkulturella stadsvandringen i tid och rum går ut på: »Stockholms historia i 100 låtar. Klart om nåt decennium. Kanske innan. Målgruppen är rakbladstunn, drivkraften ren kärlek.« ♦

»The Changeling« är årets tyngsta skräckdrama

Säsongsbetyg: 📺📺📺📺⬜

Vem hade förväntat sig det här av manusförfattaren till Fifty Shades of Grey? I och för sig beror det väl på hur mycket man vet om Kelly Marcel. Till hennes försvar måste till exempel sägas att hon själv inte stod ut med att se slutresultatet av den filmen. Och att hon är bästa kompis med Tom Hardy och Nicolas Winding Refn och fixade till Refns Bronson-manus. Och skrev urfina Saving Mr Banks för Tom Hanks och Emma Thompson.

Men inget av detta förebådade något i närheten av nya Apple TV+-skräckfantasyserien The Changeling. som får premiär på fredag. Eller ska vi kalla den diskbänksföräldraskapsrealism-folklore-häxkonst? Eller sociologisk afroamerikansk New York-skildring? Det senare temat, och skådespelare som Adina Porter, Alexis Louder, Clark Backo och rent mirakulösa Atlanta-favoriten Lakeith Stanfield, får mig att vilja associera Kelly Marcel till Barry Jenkins, Little Marvin, Lena Waithe, Branden Jacobs-Jenkins … men Kelly Marcel är vit och från London. Och seriens fantastiskt vackra, patinerade New York är faktiskt också London – ett scenograferat och retuschat kvarter längs Richmond Street. The Changeling är en grandios fantasi som känns kusligt verklig.

Det svarta arvet som färgar serien på djupet kommer dock från romanförlagans författare Victor LaValle, som själv medverkar med en voiceover full av gravallvarligt fantasy-litterärt patos, och det dubbelexponeras åt två håll – ett tema är immigration och minoritetskultur, ett annat föräldraskap och den traditionella avgrunden mellan faders- och modersroller i bottenlös förlängning bakåt genom historien. Men ytterst är The Changeling ett slags modern skräck- och häxhistoria som påminner om både Servant (har vi en särskild Apple TV+-nischad skräck här?) och Midnight Mass, fast med mer relationspsykologisk och politisk dramatyngd. Vilket också gör den svår att på allvar relatera till Rosemary’s Baby och Carrie, även om det finns tematiska kopplingar där också.

Det skrivna ordet och fysiska böcker har en egen, bärande roll i intrigen. Stanfield lever på att jaga förstaeditioner i dödsbon, Backo är bibliotekarie. Deras förälskelse, äktenskap och föräldraskap skildras med omsorg och vibrerande närvaro. Samtidigt kopplas den en generation bakåt i tiden, till mysteriet med Stansfields försvunna pappa (Jared Abrahamson) och ensamstående Uganda-invandrade mamma (Alexis Louder/Adina Porter), och vidare bakåt genom århundraden till en ockult sekt av norska USA-immigranter och bortom den, till uråldriga övermänskliga krafter och ytterst en tes om hur civilisationens oförmåga att hantera kvinnors styrka skapat en självuppfyllande häxmyt. »The new fears are the old fears, and the old fears are ancient«, är en nyckelmening (om föräldrars existentiella oro) från LaValles bok som får vingar i serien. »When you believe in things you don't understand, then you suffer«, är en annan.

Efter några avsnitt av bedräglig vardaglighet med begynnande skräckmoment tar mysteriet form på flera nivåer, Future Islands-sångaren Samuel T Herring(!) gör entré i en sensationell skådespelardebut som en förstagenerations-programmerare som förlorat sin familj och gör oss osäkra på om han är en småmysig antihjälte eller kanske snarare bär drag av Jack Nicholsons karaktär i The Shining.

I det sjunde, näst sista avsnittet tar Kelly Marcel och regissören Melina Matsoukas (Insecure) plötsligt ännu mycket större risker i berättandet, i överföringen från roman till tv-drama, i form av något jag först tänker är ett tänjande på dröm och verklighet men snarare visar sig vara ett teaterliknande iscensättande av inre processer, ett allegoriskt kammarspel.

Till en början känns det ändå som en brist, som att The Changeling tappar fäste och tempo precis när den borde tajtas till. Och en besvikelse slår rot när jag under tittandets gång kollar upp seriens faktapremisser och till exempel finner att Little Norway i New York inte låg i Queens utan i Brooklyn, och gissar att skälet till att man flyttat på området är tillgången till den lönnskog som narrativet kräver. Och när man väl kollat upp några sådana flyktigt småfalska detaljer börjar man tvivla på annat också, vilket blir ett vågspel när serien berör historisk kvinnodiskriminering och anledningar till att New York-kvinnor på 1800-talet spärrades in på mentalsjukhus.

Men sedan sker ett litet mirakel. Manuset, regin och den övertygande skådespelarnivån lyckas inom ramen för samma avsnitt bända tillbaka alltihop, kränga upp det på spåret igen, och jag fylls av respekt för ett rätt makalöst konstnärligt risktagande.

Därmed genereras också mer kraft och energi åt finalepisodens våldsamma upplösning. Eller, upplösning? Säsongen avslutas på samma sätt som den första Yellowjackets-säsongen – med ett kort, snabbt kollage av förbluffande sneak peaks på nästa säsong. Skräckfantasyn kommer att eskalera. ♦

»Breeders« binder ihop den perfekta relationscykeln

Säsongs-/seriebetyg: 📺📺📺📺⬜