[124] »The Morning Show växer med Jon Hamm som Musk-mega-miljardär«

Bäst i tv-världen just nu

1. The Morning Show (Apple TV+)
2. Jury Duty (Amazon Prime)
3. Malpractice (ITV/SVT)
4. Justified: City Primeval (FX/Disney+)
5. Poker Face (Peacock/SkyShowtime)
6. The Changeling (Apple TV+)
7. Breeders (Sky/HBO Max)
8. Billions (Showtime/HBO Max)
9. It's Always Sunny in Philadelphia (FX/Disney+)
10. Älskade barn (Netflix)

»The Morning Show« hittar hem … eller om det är jag som hittar hem i den

Säsongspremiärbetyg: 📺📺📺📺⬜

På onsdag är det dags för ännu en säsong av Apple TV+ flaggskepp The Morning Show. Eller, tilltänkta flaggskepp. Tiden sprang snabbt ifrån den efter premiären som en av streamingtjänstens första storserier vid starten 2019. Andra serier gick bättre för Apple, och inspirationen från Aaron Sorkin kändes lite mossig när utförandet inte var perfekt.

Jag har skrivit massor om de två tidigare säsongerna, gillat mycket men provocerats av ojämnheten. Hur utvecklar man en trofast tittarrelation till en potentiell favoritkaraktär som Billy Crudups, när han kan vara otroligt skärpt och cool i ena avsnittet och sedan bara få kackiga repliker i nästa, avhängigt vilka som varit manusförfattare? Varför har inte manusens disproportioner efterbehandlats och slipats bort? The Morning Show har onekligen haft ett showrunner-problem – återstår att se vad nyvärvade Charlotte Stoudt kan göra med den nya säsongen (men hon var svajig med Pieces of Her).

Med allt detta sagt, när jag läser om min närstudie av förra säsongen (upplåst länk) …

… är det något annat som faller på plats för mig. Till slut.

Jag behöver ju den här serien. Jag har djupa känslor för den, oavsett invändningar. Jag har gått och längtat efter dess återkomst. En lyckokänsla kommer över mig under den nya säsongspremiären. (Och jag tänker inte se fler än ett avsnitt i förväg, The Morning Show är en viktig veckotradition i vår tv-soffa – vilket också säger något om seriens kvalitet och förmåga.)

Nu när vi gått in i en tredje säsong, och en fjärde redan är beställd, kanske tittarperspektivet på serien börjar omformas både hos kritiker och publik. Det är ju ingen miniserie, med tydligt mål för narrativet, utan en potentiell långkörare. Hade den haft en utstakad story-arc på två eller tre säsonger hade den varit ett all-over-the-place-haveri, med först en MeToo-säsong, sedan en covid-säsong och nu en, ja, vad blir det, abort-streamingdöd-och-Elon-Musk-säsong?

Nu börjar i stället den här speciella Sorkinska The Newsroom-känslan infinna sig, liksom i knät på den statussåpa serien är rent relationsmässigt. I säsongspremiären pratar Jennifer Aniston i en abortdiskussion om »the Supreme Court ruling in June«, så kronologin blir allt tydligare och följer verklighetens politiska nyhetscykler med halvannat års fördröjning. Corona-kaoset förra säsongen synkroniserade liksom seriens samtidsklocka, efter att säsong 1 skvalpat lite friare med Steve Carells cancel-story.

Detta ger en ny stringens som gör serien gott.

Och på liknande sätt har serien kommit ifatt med sin inbyggda meta-tv-debatt. När Billy Crudup sjösatte den nya streamingplattformen UBA+ i slutet av förra säsongen var det ytterst yrvaket – desto bättre att han redan i första säsong 3-avsnittet levererar en sådan här besk kanonreplik:

»The world as we know it is over, Alex. We are officially in the Thunderdome. In five years, half of the streaming services will be gone.«

Och Jon Hamms inträde i serien (tillsammans med Tig Notaro!), som en sorts Elon Musk-mega-miljardär lovar massor. Älskar hur han gör entré i en lång, svettig lyxbastuscen ihop med Crudup, suveränt fotad med inpass av extrema ansiktsnärbilder. Dock hade inte The Morning Show varit The Morning Show om inte magin hade brutits med en helt extrem exposition-replik från Crudup, om hur han och Hamm börjat smida affärsränker ihop under pandemin. Varför gör di på detta viset, manusförfattarna? ♦

Tysk Fritzl-psyk-thriller överraskar

Säsongsbetyg: 📺📺📺⬜⬜

En kvinna med en dotter flyr i natten från en Fritzl-liknande tillvaro efter 13 års fångenskap och kastar sig framför en bil. Ambulans, sjukhus, psykolog, hjärtskärande återknytningsprocess med (mor)föräldrar samt polisstormning av det isolerade huset följer.

Men i stället för att historien fortsätter rullas upp på det spåret börjar den vingla. Är kvinnan ens den alla först tror? Vad är det för hemligheter barnen bär på? Och morfadern? Och den där sorgliga jäkla polismannen, vad ska man tänka om honom? Som utredde försvinnandet för 13 år sedan, trots att han var nära vän med familjen sedan barnsben, och som nu fortsätter att agera och reagera mer som närstående än som polis?

Premissen är så gåtfull och spännande, och utförandet i grunden så grått och lågmält, att jag i och för sig stör mig på de små dissonanser som finns i storyn, skådespelet och dialogen. Serien infriar inte sitt uttrycksmässiga löfte om realism, och det känner man tidigt.

Men halvvägs in tar själva mysteriet över på riktigt allvar. Det är då man känner att man bara måste få veta hur allt hänger ihop, det är då man fått precis så många ledtrådar och irrspår att skevheterna i dialog och intrig frasar undan som höstlöven i skogen den desperat flyende kvinnan springer genom i början. Där har jag som tittare kommit i kapp mentalt och känner desperationen, jag också, efter att nå fram till säker mark. När jag väl kommer dit finns det kanske inte mycket kvar av vare sig realism eller substans, men Älskade barn landar i alla fall en klart kompetent seriemördar-thriller med några ovanliga drag som gör den sevärd. ♦

Deppig »This is England«-återförening i konspirationsdramat »Without Sin«

Seriebetyg: 📺📺📺⬜⬜

This is England-fans höjer lite extra på ögonbrynen inför ITV-miniserien Without Sin, som haft svensk premiär på Viaplay i veckan. I Shane Meadows tv-serie-trilogi spelade Johnny Harris den allra jobbigaste karaktären, pappan som begick sexuella övergrepp mot ena dottern Lol, spelad av Vicky McClure, och som nu försöker återvinna båda döttrarnas förtroende för en botgörelse – men McClure ser igenom honom.

I Without Sin möts skådespelarna igen, i snarlika själsliga utmarker. Här har Johnny Harris karaktär mördat McClures karaktärs dotter, och sitter inne sedan tre år när han gör en förfrågan om att få träffa henne. Det är upptakten till en dramathriller i fyra delar som varken börjar eller slutar som man förväntar sig, och där Vicky McClure spelar ut hela sitt register, fortfarande trasigt sörjande, samtidigt besatt av att finna sanningen.

För sanningen verkar vara att Johnny Harris våldsverkare sitter oskyldigt dömd. Efterhand avtäcks en konspiration, och den är snillrikt skriven av debuterande serieskaparen Frances Poletti, en dramatiker som skapat Without Sin direkt för McClure och Harris, och sin hemstad Nottingham, sällan (aldrig?) sedd i tv-seriesammanhang. Det sista avsnittets stora reveal är både oväntad och logisk, men framför allt riktigt skarpt skriven och regisserad i två urstarka, korsklippta dialogscener.

Without Sin har alltså tyngd och skärpa, men blir kanske också lite för generiskt gråtung. Och det är inte riktigt up-to-par av produktionsbolaget att fylla soundtracket med nyproducerad ersatz-»vintage soul«, till och med när en karaktär placerar den på vinylspelaren på hemmafesten. Men ändå: det ska bli spännande att hålla koll på Frances Poletti framöver. ♦

SVT:s britt-romcom-serie »Flatshare« är stendum & livlös – men ändå en godispåse att sluka

Säsongsbetyg: 📺📺📺⬜⬜