[127] »Gaslight skildrar det skrämmande stora när unga människor formas av andra och formar sig själva«

Bäst i tv-världen just nu

1. Gaslight (SVT)
2. East New York (ABC/HBO Max)
3. Taelgia (SVT)
4. Irrésistible (Disney+)
5. Poker Face (Peacock/SkyShowtime)
6. Breeders (Sky/HBO Max)
7. Jury Duty (Amazon Prime)
8. Gen V (Amazon Prime)
9. Billions (Showtime/HBO Max)
10. Solsidan (TV4)

»Gaslight« växer och matchar till slut »Threesome«

Säsongsbetyg: 📺📺📺📺⬜

Till en början gör jag jämförelser mellan SVT:s nya Gaslight och Viaplays Threesome men till SVT-seriens nackdel. Threesome är den bästa unga svenska relationsdramaserien som över huvud taget gjorts (givetvis toppade den min nordiska lista 2021), och att Gaslight hade beröringspunkter kändes gott nog, och motiverade mig att fortsätta titta.

Men halvvägs in i serien händer något storartat. Plötsligt blir jag osäker på om svagheterna verkligen är svagheter – eller en sammanhållen styrka. Så långt har jag tyckt att dialogen är underlägsen den i Threesome, att karaktärerna liksom inte säger någonting, pratar i klyschor (mer än allt annat säger de »fucking«). Men när Julia Heveus huvudkaraktär blir förälskad i en något äldre kille, spelad av Adam Jankovic, förändras dialogen. Skratten blir mindre forcerade, klyschorna mindre identitetsmässigt desperata. Fortfarande klyschiga, men »icke-verbala« är en bättre benämning, eftersom den får mig att känna fascination och tacksamhet. De här människorna brukar inte skildras i tv-serier, inte så utdraget och närgånget. De ungefär lika gamla karaktärerna i Threesome bodde i London, hade mer självförtroende, vilja och riktning. Karaktärerna i Gaslight är bara vilsna, kommer inte in på folkhögskola, har snubblat på vuxentröskeln, dricker för mycket, lutar sig mot varandras vilsenhet.

Och när det psykiska och fysiska våldets mörker sänker sig är det karaktärernas brister och svagheter som skapar djup och trovärdighet. Serien blir på nattsvart allvar. Det förminskande, destruktiva, klaustrofobiska, gör serien stor och vidsynt. Den skildrar hur skrämmande stort det är när unga människor ska formas av andra och forma sig själva.

Hur ska huvudpersonen Nora kunna hitta verktyg och strategier för att ta sig ur offerrollen när hon går från obalans till fritt fall? Hon skildras så övertygande av Julia Heveus att jag vid flera tillfällen drabbas av en allomfattande föräldrainstinkt, jag glömmer att det är fiktion och vill bara stoppa tiden och säga till Nora precis det hennes mamma säger till henne i telefon i början, det där »det kommer att bli bra« som aldrig riktigt fungerar men måste sägas ändå, om och om igen. Bitvis blir serien för mig en instinkt att inte överge Nora.

Men även förälskelsen känns äkta, den som kommer att leda till det destruktiva. Man förstår att Nora först inte uppfattar dissonanserna och sedan förnekar dem, söker tryggheten i förälskelsen som inte längre är.

Båda huvudkaraktärernas föräldrarelationer är också berörande. Särskilt Jankovic psykopatiska mamma är fantastiskt gestaltad. Tyvärr berättar inte SVT vem skådespelaren är (jag känner igen men kan inte placera henne), varken i eftertexter, på en utlovad credits-sajt som inte finns, eller på presswebben. På den senare nämns många andra skådespelare – men inte heller Adam Jankovic?!? edit: Jannike Grut var namnet! Mer om, och från, henne nästa söndag!Obegripligt slarvigt av SVT:s kommunikationsavdelning, som på presswebben dessutom anger »Barn« som genre. Herregud. Det är en young adult-serie men inget för barn. Jag skulle definiera det som ett tidlöst vuxendrama om arv och miljö, unga relationer och övergrepp. Therese Lundberg, som både skrivit manus och regisserat, rör sig på samma skyhöga nivå som Threesomes Lisa Linnertorp. Ja, även regimässigt. Scenlösningarna imponerar, växlingarna mellan närbilder och halvdistans, mellan ansiktsperspektiv framifrån och från sidan; hur kameran rör sig oroligt och nära, över axlar, underifrån, skiftar mellan stressat och aktsamt, alltid för att liksom bättre komma åt att se och förstå.

Det är mäktigt skickligt berättat, Lundberg lyckas ta in alla aspekter, förklara alla grunder, processa det psykologiskt.

Hennes förra unga serie, Dör för dig, en prisbelönt UR-serie från 2021, hade tiominutersavsnitt och yngre ungdomar, men exakt samma tema. Jag passade på att se den också i veckan. Den har samma typ av förlopp också, och innehåller flera kritiska scener som upprepas av Gaslight men går längre, och fulländas.

Therese Lundberg har levt med den här historien i flera år och metodiskt värkt och mejslat fram den. Inte undra på att hon lyckats utmana och sporra skådespelarna till sådana prestationer. Att Julia Heveus är bra visste vi sedan Vår tid är nu och Partisan, men för Adam Jankovic är detta faktiskt en debutroll. Han har dock länge funnits i Lundbergs närhet, och var producent för Dör för dig. Heveus är med i Lukas Moodysons Tillsammans 99, som har premiär om en vecka, men hur kommer Jankovics karriär att te sig framöver? Den ska bli spännande att få se ta form. ♦

Nya »Solsidan« är som vanligt – ojämnt men en fröjd att följa

Premiärbetyg: 📺📺📺⬜⬜ (Efter fyra sedda avsnitt)

Ska vi kalla detta för Solsidan på ålderns höst? Seriens andra andning har satt sig nu. Serieskaparna och skådespelarna har slutat att prata om att »lägga ner på topp« och omfamnar i stället upprepningen, myset, gemenskapen – allt det där de själva njuter av när de träffas för ytterligare en intensiv period av två-säsongers-inspelningar, och som inte heller vi tittare kan få riktigt nog av.

Varför lägga ner Solsidan? Jag kommer att se säsong 30 också.

Men det är en »annan« serie i dag. Jag tittade tillbaka på säsong 1 nu, parallellt med att jag såg de fyra första avsnitten av nya säsong 8, och den var mer som Bonusfamiljen i början, med färre fristående oneliners och mer utforskande karaktärsutveckling. Av naturliga skäl. En serie som fortfarande formas har inte nödvändigtvis mer energi än en som förvaltar kapital, men ett annat slags energi.

Tidiga Solsidan hade sannolikt fått ut mer av en Fredde som för första gången i sitt liv blir hög på marijuana. I den nya säsongen tar det avsnittet slut och ger oss eftertexter i precis den stund då vi hoppas på en tonartshöjande payoff.

Säsongen är precis som den förra – »svajar mellan slarvig och sublim«, som jag skrev då. Det vill säga, i grunden alltjämt medelklassigt (och numera även medelålders) självspäkande idéburet, med perfekta checklistor med topics (prepper-saferoom, flumskola, renoveringshusköp …), men tyvärr också tryfferat med dessa förunderligt instoppade oneliners utan sammanhang, som när Mia Skäringer under en lunch apropå ingenting frågar om oliverna är färska(?!) bara för att Josephine Bornebusch ska få svara »vet inte, det är inte jag som plockat dem«. Man märker tydligt när de faller platt, regin vet inte vad den ska göra med dem.

Å andra sidan är det ju skitkul att Skäringer när hon ska lärarvikariera frågar eleverna om »deras pronomen«, och tror att en överklasspojke ber att få bli tilltalad »hen« när han ber att få bli tilltalad »herrn«. Precis allt i hela det upplägget är extremt krystat, men det flyger ändå! Likaså när Johan Rheborg bektraktar en Webers klotgrill som »engångsgrill«.

Det är också kul att se Måns Nathanaelson här också, efter att ha varit svinbra som arbetstränande utbränd i Bonusfamiljen. Han har en ny komedivår på medelålderns höst. Nu spelar han Felix Herngrens nya tandsköterska, med karaktärs-quirken att han alltid är glad – han hittar positiva poänger i allt. Alex försöker sätta honom på pottan med Lilja 4-ever på ungkarlsfilmkvällen … men snubben hittar en glad outlook på den också.

Roligast på det mest hysteriska kontot, under första säsongshalvan, är att Henrik Dorsins och Malin Cederbladhs börjar tokbonda med Annas föräldrar, alltså Ralph Carlsson och Anneli Martini. Ett osannolikt De fyras gäng som liksom ramlar fram, som en tour de force av höga blodtryck, varhelst de kommer skrattande i munnen på varandra. Genial karaktärsknorr upphöjt till fyra.

En annan karaktärsutveckling som egentligen inte utvecklar karaktären (snarare cementerar den) men liksom utvecklar uttryckssättet är Felix Herngrens gestaltning av den evigt fumliga och osäkra, numera singelmannen, Alex. Han har aldrig spelat roligare än när han och hans nya date (Irma Schultz) är på parmiddag med Fredde och Mickan, och han försöker påkalla datens uppmärksamhet när hon börjar intresserar sig mer för Fredde – det är flyktigt, bara några sekunder i det tredje avsnittet, men det är så härligt stilsäkert tajmat:

Den enda karaktären – och skådespelaren – som faktiskt aldrig riktigt utvecklats i Solsidan är Mia Skäringers. Hon är och förblir sin egen komiska persona. Vilket förstås inte är fy skam, och storyn här om hur hon börjar ta ståupp-gig, och utan att tveka säljer ut Alex alla sämsta sidor för att få skratt på scenen, hör till säsongens bästa. Men något fattas i själva karaktären, och har väl alltid gjort. Jag önskar att den där ständiga Skäringer-sarkasmen fick vila någon gång, så att vi i tv-soffan fick nöjet att se rakt igenom henne precis som vi gör med Mickan, Alex och Fredde. ♦

När Rheborg mötte Irma

I nya Solsidan-säsongen spelar alltså Irma Schultz Freddes första unga kärlek. Och hon och Johan Rheborg har ju faktiskt en gammal 1980-talsrelation. Och då tänker jag inte på att hon spelade Måns Herngrens date i Smash (där Måns karaktär hette Alex!) utan på det här bortglömda underverket:

En LO-producerad film om »jobbet, kompisarna och drömmarna«. ♦

Resten av brevet bakom betalvägg: recensioner av Gen V, This Fool, Kodnamn: Annika. + Wes Andersons nya Netflix-serie, Par i brott tillbaka för streaming, mina kommentarer om Hasan Minhaj-gate och Tv4:s Hockeyallsvenskan-haveri. Bonus: Andy Richters bästa ögonblick.