[129] »Cold, disengaged, narcissistic, she’s called me all those things«

Bäst i tv-världen just nu

1. Heels (Starz/TV4)
2. Saknad, aldrig glömd (ITV/SVT)
3. Gaslight (SVT)
4. Breeders (Sky/HBO Max)
5. Estonia (TV4)
6. East New York (ABC/HBO Max)
7. Billions (Showtime/HBO Max)
8. Huset Ushers undergång (Netflix)
9. The Morning Show (Apple TV+)
10. Irrésistible (Disney+)

Fascinerande försök att ge »Frasier« en tredje akt

Premiärbetyg: 📺📺📺⬜⬜

Jag har bara sett de två första avsnitten av Frasier-comebacken (som sändes i USA i torsdags och kommer på svenska SkyShowtime den 3 november), och det här kommer att bli en högst preliminär premiärrecension. Jag är lika nyfiken som frågande inför de kreativa och kommersiella kalkylerna kring en ny Frasier-säsong och kommer att följa den till slutet bara av det skälet. Vilket är lätt för mig att säga eftersom jag också, under de två första avsnittens gång, haft allt roligare med både upplägg och utförande.

Men mina två stora tveksamheter först: inledningen, setup-scenerna, är märkligt trubbiga, känns nästan tilltvingade, rentav självparodiska, med rostiga repliker perforerade av konstpauser à la 1990-tals-multicam-sitcom. För att inte tala om de överdrivna burkskratten. Som får ännu en tveksamhet att växa – från det fejkade jublet när Kelsey Grammer gör entré till själva beslutet att addera ett max-uppskruvat laughing track i ett 2020-tal där burkskratt annars inte längre existerar, och i en prestige-reboot av en serie som faktiskt i original, liksom ursprungsserien Cheers före den, spelades in med livepublik. Men skulle det ens finnas en livepublik för Frasier i dag, med så levande 30-åriga minnen att de skulle jubla så här intensivt över Grammers entré på Boston Logan International Airport i första scenen? Knappast. Jublet och skratten skulle i så fall vara suggererade och post op-manipulerade.

Hur som helst, burkskratten är sannolikt motiverade både budget- och nostalgimässigt. De behövs för själva Frasier-känslan. Och att regissören av de två första avsnitten är 82-årige sitcom-superveteranen James Burrows, som gjorde 237(!) avsnitt av Cheers och 32 av Frasier, är förstås en ynnest, en tribut i sig, och ett uttryck för en amerikansk tv-fabrik som är allt annat än åldersdiskriminerande.

I marknadsföringen kallas serien »revival spinoff«, medan Kelsey Grammer själv förfasar sig över termen »reboot« och kallar den en tredje akt, efter Cheers 1982–1993 och original-Frasier 1993–2004. Och bara detta är rätt fantastiskt. I och med denna comeback fyller karaktären Frasier Crane, hans story-arc och hela denna Boston/Seattle-fiktion 41 år. Och känner man också till de nya serieskaparna och manusförfattarna Chris Harris och Joe Cristallis bakgrund som både kompetenta komedikreatörer (Harris skrev för mina 00-talsfavoriter Stacked och Jake in Progress) och extrema Frasier- och Grammer-fans är det åtminstone lätt att utesluta slappa, cyniska casha-in-motiv bakom återkomsten. Givetvis är den supernostalgisk, men med det kommer en entusiasm som höjer tempot och temperaturen.

Och det dröjer inte alltför länge innan Burrows blir varm i kläderna och Harris och Cristallis hängivna Frasier-återskaparglädje får liv. Närmare bestämt i den här replikväxlingen, när Frasier besöker en gammal kompis (Nicholas Lyndhurst!) som är professor på Harvard:

Professorkompisen: »Oh, no …«
Frasier: »What? What? Who’s that?«
Professorkompisen: »It’s our department head. Olivia Finch. Brilliant scholar but an absolute terror. Cold. Disengaged. Narcissistic. She’s called me all those things.«
Frasier: »She sounds dreadful …«
Olivia Finch: »Dr Crane! You are a true legend!«
Frasier: »… and yet there’s something about her I just like.«

Och alla Frasier Cranes manér och troper återkommer efter det, nästan som avbockade i en checklista – pratar franska, snobbar med spritituosan … – och jag faller för det. Och när första avsnittet kulminerar i en middag hemma hos Frasiers vuxna son (Jack Cutmore-Scott) där alla har olika dolda agendor som de spelar ut mot varandra – desto mindre dolt, såklart – så sitter faktiskt hela Frasier-konceptet på plats.

Igen. Men med ett nytt galleri av karaktärer – nära och (nåja) kära – som känns riktigt vettigt (mycket kommer att röra sig kring den kärva relationen mellan far och son Crane). Och komplett med den där lilla lätta studsen av sentimentalitet och familjekänslor på sluttampen av avsnitten.

Jag återkommer runt den svenska premiären med en säsongsrecension.♦

Fotnot: På tal om Boston/Seattle-fiktionen – här är den geografiska bakgrundshistorien:

»Saknad, aldrig glömd« får ny livsenergi efter Nicola Walker

Säsongsbetyg: 📺📺📺📺⬜

Nicola Walker är borta ur serien nu, efter bilkraschen precis i slutet av förra säsongen (som jag hyllade här), så titeln Saknad, aldrig glömd, eller originaltiteln Unforgotten, kan sägas gälla mest henne. Cold case-fallen är alltid välskrivna men knappast minnesvärda i sig. Och så även här, med SVT-aktuella säsong 5 och vad som blivit en kraftfull omstart för serieskaparen Chris Lang.

Efter att ha övervägt ett avslut efter fyra säsonger blev det i stället en ny version av samma koncept, och den är redan förlängd med ytterligare en säsong efter denna, med Sinéad Keenan i stället för Nicola Walker. Och jag älskar hur hon introduceras: trubbig, osympatisk, slarvig, oseriös … för att hon är i personlig obalans sedan hennes man varit otrogen och sagt att han vill lämna henne. Vilket vi får veta precis i början men vilket hennes underordnade poliskolleger förblir ovetande om. Detta ger i sig en perfekt konflikt som ändå liknar den som fanns hos Nicola Walkers rollgestalt, och som hittar storydriv och energi i motsatser mellan den »gamla« och »nya« serien: tidigare var Sunny (Sanjeev Bhaskar) i djup synk med sin chef, nu är fylld av förakt och har ett uppsägningsmejl sparat i utkastkorgen. Inkörda rutiner hotas – inklusive Sunnys alltmer avståndstagande förhållande med Sal (Michelle Bonnards fina roll växer!).

Samtidigt är det särskilda Unforgotten-mallen helt intakt, så att vi återigen – efter upptäckten av ett gammalt mordoffer – introduceras för fyra olika rollgestalter (och deras umgängeskretsar) vars betydelse för fallet och vars inbördes relationer ytterst långsamt avtäcks. Och det känns som om förnyelsen av ramstoryn revitaliserat konceptet som helhet, skänkt Chris Lang massor av ny lust; kanske rentav så pass så att man skulle kunna se serien som befriad från Nicola Walker.

Jag älskar att hoppa mellan människorna vi lär känna efterhand och sedan få alla nedslag i utredningen, telefonsamtalen vid skrivborden på polisstationen … Saknad, aldrig glömd är, även fortsättningsvis, tv-höstmysets perfekta engelska deckare. ♦

»Estonia« är en brutal finsk-estnisk attack på den svenska självgodheten

Säsongsbetyg: 📺📺📺📺⬜

En replik i slutet av tredje avsnittet av TV4:s nya storserie Estonia säger nästan allt om själva handlingen:

»Vi finnar beställde fartyget och modifierade bogvisiret, men tappade bort tillståndet, det ser illa ut för oss. Att svenskarna inspekterade bogvisiret men lät fartyget gå i trafik ser illa ut för dem. Den estländska besättningen bankade igen bogvisiret med en slägga, ser också illa ut. Och det tyska varvet byggde ett, citat, ›helt värdelöst bogvisir‹ … nicht gut.«

Där har ni nämligen hela intrigen, i den mån någon sådan existerar. För Estonia är inte någon spänningsserie, och den gör tack och lov ingen Oliver Stone eller Henrik Evertsson och dramatiserar debunkade konspirationsteorier.

Jag tolkade med andra ord TV4:s programdirektör Piodr Gustafsson fel i förra veckans brev, när jag läste hans uttalande som en hint om dessa teorier. »Den minst sagt Kafka-liknande haveriutredningen resulterade i ett otillfredsställande vakuum, och vi hoppas att serien ska förmedla någon form av emotionell sanning«, sa han, och exakt så är, och fungerar, serien. Det jag läste in var bara mina egna farhågor, baserade på förra veckans viktiga Vetenskapens värld-dokumentär Estonia och myterna; farhågor som inte direkt dämpades av Johan Cronemans DN-haveri i veckan – en krönika som visade att han, precis som Stora journalistpriset-juryn, låst fast sig vid en felaktig ståndpunkt och inte har tillräckligt med vett, omdöme och ryggrad att revidera sig. Som i en ödets ironi underströk han i sin text dessutom det faktum att gamla mediemän har så oerhört svårt att tillstå att de hade fel … ¯\_(ツ)_/¯

Dramaserien Estonia, i händerna och huvudena på finska veteran-huvudförfattaren Miikko Oikkonen och svenska excentrikern och konceptualiserande regissören Måns Månsson, har blivit något alldeles säreget, dessutom mästerligt fotat av Jani-Petteri Passi som också var fotograf på Johan Rencks och Craig Mazins Chernobyl. En andlöst gripande och detaljerad skildring av själva katastrofen, omsorgsfullt omlottklippt med den efterföljande haveriutredningen, där ingenting förhöjts för tv-dramatikens skull – i stället har man saktat ner tempot och zoomat in på det frustrerande stillastående och grå, på långdragenheten, tristessen, de glappande tomrummen, tystnaderna, missförstånden, omtagningarna. Med det sagt så räcker inte Chernobyl till som referens, även om serierna är starkt besläktade. Estonia vågar ännu lite mer i fråga om att inte vara spännande, inte eftersöka thriller-moment, utan tvärtom stiga ner i den mediokra verkligheten.

Vilket skapar en förvånansvärd äkthet i atmosfären – det känns som jag kan vidröra mitt eget 1994 genom seriens lins.

Här finns så många fina små detaljer, så många fina skådespelarinsatser, och det krävs av tittarna att de uppfattar dessa och får smak för dem – annars droppar nog många av i förtid. Dels för att det är krävande i sig att se en serie helt utan ljus, om en katastrof och efterspel som båda är uteslutande deprimerande, dels för att den på ytan är så provocerande tråkig. Paul Greengrass och Johan Renck är väldigt långt borta.

På en punkt har serien dock ett starkt temperament. Det finska manuset är i stora drag en hård attack mot den svenska självgodheten och självtillräckligheten i utredningsarbetet – det är en nyttig plåga för oss svenskar att få syn på oss själva i seriens mästerligt nochalanta och härskartekniska Anders Mossling, dessutom i perfekt provocerande par med Peter Andersson; och med en rättrådighetens motpol i Jussi Nikkilä.

Estonia har premiär i dag på TV4. ♦

Resten av brevet bakom betalvägg: jag recenserar The Fall of the House of Usher på Netflix, Almodóvar-serien Fleeting Lies på SkyShowtime och Lessons in Chemistry och The Changeling-finalen på Apple TV+, förklarar mitt växande problem med Taylor Sheridan, utser bästa Lincoln Project-videon samt deltar i Bill Maher-mobbning med Tim Heidecker och Tom Scharpling. Och allra sist, som alltid, tv-veckans soundtrack som Spotifylista.