[130] »Ted Lasso på riktigt – Ryan Reynolds & Rob McElhenney skapar både sport- & tv-historia«

Bäst i tv-världen just nu

1. Welcome to Wrexham (FX/Disney+)
2. Heels (Starz/TV4)
3. Leriga rötter (Discovery+)
4. Saknad, aldrig glömd (ITV/SVT)
5. Breeders (Sky/HBO Max)
6. Huset (DR/SVT)
7. Estonia (TV4)
8. East New York (ABC/HBO Max)
9. Billions (Showtime/HBO Max)
10. The Morning Show (Apple TV+)

Något obegripligt stort händer i Wrexham … framför våra tv-ögon

Seriebetyg: 📺📺📺📺📺

I slutet av den första säsongen av Welcome to Wrexham säger Ryan Reynolds något som förklarar allt – dokuseriens storhet, fotbollens väsen, den forna industristadens själ … ja, faktiskt:

»I was so into this endeavour as just a zoomed out macro project that involved a club, a business which is also the club, and a community, and how those intersect. I didn’t expect to take the red pill and, with respect to Wrexham, go down that rabbit-hole with them.«

För att förtydliga: FX-dokumentärserien Welcome to Wrexham, vars första avsnitts 18 avsnitt finns på Disney+ i Sverige och vars andra säsong börjar här på onsdag (jag har sett de nio S2-avsnitt som hittills gått i USA), skildrar alltså hur Hollywoodstjärnorna Ryan Reynolds (Deadpool) och Rob McElhenny (It’s Always Sunny in Philadelphia, Mythic Quest) köpte ett nordwalesiskt fotbollslag på akut dekis, Wrexham AFC, som inte varit uppe i EFL (de översta fyra divisionerna) på 14 år – men som samtidigt är världens tredje äldsta fotbollsklubb och som spelar på världens äldsta aktiva fotbollsarena, Racecourse Ground.

Och dokuserien skildrar processen i djupt imponerande detalj – under första säsongens gång lär vi känna både stadens och klubbens kultur, historia och invånare, på alla nivåer. Ingen glöms. Från fotbollsbesatta småbarn till 91-åringen som ser varje match men bara tar på sig turkepsen när den verkligen behövs, alltid i sällskap med två bastanta kvinnor i 70-årsåldern som också följt Wrexham AFC i hela sina liv; och så hela strömmen av volontärer och fans, butiker och kaféer, pubstammisar och fårfarmare, poliser och huliganer, influencers och frånskilda … och spelarna och tränarna och den gamla och nytillsatta klubbledningen. En sensationellt intrikat mosaik läggs med kapitel efter kapitel tills vi har en kompett encyklopedi om Wrexham – och parallellt med den en loggbok om kampen för att häva sig upp i EFL igen, med nya pengar, nytt självförtroende och nytt hopp, utöver den heliga traditionen och den eviga tron.

Här finns så många individuella berättelser som griper tag. En diehard-fan som behandlas för livshotande cancer när hans medelålders indieband slår till med ett fotbolls-anthem som ekar på läktarna och pubarna hela säsongen … en rullstolsburen kvinna som jobbat ideellt i åratal för att handikappsanpassa arenan och som nu för första gången får lön för det … en yngre kvinna – för övrigt dotter till trummisen i James! – som satsar stenhårt på att bli polis och klarar sig igenom utbildning och alla tester fram till den avslutande säkerhetskontrollen, som fäller henne för att hon haft ett mångårigt kämpigt av- och på-förhållande med en arena-avstängd huligan.

Här finns så många finesser och detaljer, som ofta också inordnas i många långa storytrådar – som när, i ett tidigt avsnitt, Wrexhams fans delas in i fyra psykologiska grupper, och en av volontärerna vi redan träffat symboliserar »the clappers«, de som klappar peppigt hur dåligt det än går. Och tio avsnitt senare, när det går som allra sämst i sämsta tänkbara läge, när seriens usla superjumbo vänder 0–2 till 5-2 inför Wrexham-publiken, får vi givetvis se just henne, volontären, pepp-klappa händerna i några sekunder när kameran sveper över den chockade publiken (som för övrigt får hela arenan att skaka av hänförelse när Wrexham vänder tillbaka med fyra mål, till 6–5, under sista halvtimmen!).

Bäst av allt är hur den här mosaiken är gjord. Produktionen är mästerlig. Vi får insyn i allt, och allt på en gång – lager på lager av realityserie, sociologisk och historisk dokumentär, fotbollsnärstudie, relationspsykologi, affärsjournalistik, Twitter- och Instagram-drama – men genialt sorterad och dynamisk. Helheten är en masterclass i produktionsktekniskt tålamod och kreativ passion. Ryan Reynolds och Rob McElhenney är exceptionella tillgångar i seriens epicentrum, och bjuder på allt de har av humor, storytelling och brinnande engagemang, men de drar faktiskt hela också hela staden med sig. Alla börjar lysa och blir co-stars. Från pensionärer och skolbarn till mirakeltränaren Phil Parkinson och spelarprofiler som supermålskyttarna Paul Mullin och Ollie Palmer, offensiva försvararna Ben Tozer och Aaron Hayden, hemmasonen Jordan Davies och toppvärvningen Elliot Lee på mittfältet.

Detta är en ofattbart komplett dokumentär om i första lagret en fotbollsklubb och en stad, i nästa lager fotbollens och den urbana industrialismens kulturtraditioner och sociologi, och sedan ytterligare ett lager av expansioner som understryker och förstärker insikterna vi just fått. Som i slutet av säsong 1 när allt står mellan Wrexham AFC och Grimsby Town, som vi dittills bara sett som en tuff men blank rival – men så gör serien en djupdykning även i den gamla arbetarklasstaden, som också måste försöka återuppfinna sig själv, i Grimsbybefolkningens kamp för sina liv och drömmar. Plötsligt får man känslan av att förstå allt. Jag förstår inte bara hela vidden av min egen livslånga AIK-kärlek, jag förstår djurgårdarna och till och med leksingarna. :) Jag hör hjärtat från varje bruksort med träläktare i hela Sverige slå i takt.

Ted Lasso-fans kommer inte att tro att det är sant när de får se den här serien. Den har ju allt Ted Lasso har (Wrexham-gatan utanför stampuben ser till och med ut precis som den i Ted Lasso), fast på riktigt och på djupet.

Tro inte att du behöver vara fotbollsintresserad för att se Welcome to Wrexham. Inte det minsta. Du kommer att skratta och gråta med serien ändå (glädjescenerna liknar inget annat du sett, jag lovar). Däremot bör du nog förbereda dig på att omvändas till fotbollsfan längs vägen. ♦

Joel Segerdahl expanderar sitt serieuniversum – missa inte »Leriga rötter«!

Premiärbetyg: 📺📺📺📺📺

Han har kallats Jens Lind-imitatör, Discovery-journalisten Joel Segerdahl, men det ligger ju bara i rösten och det ytliga manéret. Jag tycker tvärtom att han går djupare än Jens Lind, både i det urmänskliga storygrävet (där han hittar något ännu större i något ännu mindre) och rent dokumentärproduktionsmässigt. Framför allt låter han kameran och klippningen tala mest.

Efter två sensationellt nära och kära säsonger av Gärdsgårdsserien kommer nu en internationell expandering på liknande tema, Leriga rötter, också på Discovery+. Fotboll under närmast absurt otillgängliga omständigheter. Jag har sett de första två avsnitten – ett i det nordligaste av Irlands mest väderutsatta glesbygd, ett i en rumänsk stad så industriförgiftad att invånarna, inklusive fotbollslaget, är kortare till växten och mer drabbad av missbildningar än befolkningen i stort. Målvakten har knappt några armar … men är ändå skitbra.

Nivån på själva fotbollen är rätt imponerande, så här långt. Jag hinner på en halvtimme bli smått besatt av Dunlewey Celtic DC i högst regionala Donegal Junior League, tre divisioner med bergsbylag där halva elvorna är brorsor och kusiner med varandra och endast ett lag kvalificerar sig för … regionala Ulster-mästerskapet … där endast ett lag kvalificerar sig för nationellt spel. Typ. Jag fattar inte helt. Men fotbollen i första avsnittet av Leriga rötter är fan inte dålig, utifrån förutsättningarna.

Här nedan har jag gjort ett stillbildskollage av min, i hård konkurrens, favoritsekvens i det första avsnittet – när en ensam pappa med ett trött litet barn i släptåg gormat könsord åt domaren en gång för mycket och förvisas »from the ground«, vilket de kommer fram till måste vara utanför staketet:

Jag har passat på att fråga om Joel också har en ny säsong av Gärdsgårdsserien på gång, månne? Inget är bestämt, får jag veta, men tolkar jag Discovery+ rätt räknar de kallt med en säsong 3 nästa år. Det firar jag med en favorit-i-repris! Målkungen Janne i Guddarp United, givetvis. ♦

Upprepningen av »Filip och Mona«-konceptet är inte till Netflix-Spetz-seriens fördel

Säsongsbetyg: 📺📺📺⬜⬜

William Spetz gillar att spela 1) sin vanliga ångesthumor-persona som han skapade redan som youtuber (men förstås förfinat sedan dess), och 2) mot en lite äldre kvinna som en sorts något stabilare stödkompis. Han gjorde det mot Anna Granath i sin första egenskapade serie Filip och Mona, och han gör det igen mot Sanna Sundqvist i nya Netflix-serien Tore (premiär på fredag). Den nya är en smula vuxnare, men bara en smula – karaktären Tore, som driver begravningsbyrå med sin åldrade pappa, är 27 år men vågar inte flytta ifrån, lika lite som han vågar närma sig någon man att ha sex med.

Ska man sammanfatta Spetz karriär som skådespelare, serieskapare, manusförfattare och numera även dramatiker (Riksteaterns Hjälp mig inte) är han uppenbart mångfacetterad och dynamisk, men den här personan som ligger honom närmast om hjärtat utvecklas inte. Filip och Mona var fantastisk men borde inte ha upprepats som formel. I den förra serien var hela upplägget med miljö och händelseutveckling organisk och omedelbart inbjudande, här är det rätt krystat med begravningsbusinessen kontra en farlig gayklubb kontra gulligare romcom-vibbar med Hannes Fohlin som blombutiksbiträde.

Tore håller hög kvalitet, är full av fina infall, är rolig och insiktsfull, och har ett starkt tema i huvudkaraktärens sena uppvaknande (i fråga om både sorgarbete och sex, vilket driver narrativet), men faller på att fiktionen, seriens universum, inte skapar en tillräckligt robust illusion av verklighet. Filip och Mona var inte lika tät och mogen som Tore, men hade i stället illusionen. Där såg vi Filip, här ser vi William. ♦

Danska fängelsedramat »Huset« tvingar oss till mörkerseende

Säsongsbetyg: 📺📺📺📺⬜

»Huset« är inte som andra danska fängelser. Det är det äldsta och mest slitna och obeväma av dem – och ändå vill de grövsta gängkriminella, fångarna högst upp i hierarkin, gärna sitta där. Detta eftersom här råder en inofficiell destruktiv maktkultur som delvis lagts över på fångarna. De med starkast vålds- och hot-kapital styr övriga fångar, och personalen låter dem hållas med sin droghandel, ockerverksamhet och telefonsmuggling eftersom det, i kombination med det förlängda gängstyret innanför murarna, »håller fångarna lugna«.

Men det är inte bara pacificerande hasch man låter dem ha i sina celler utan även anabola steroider, så överallt i den lättantändliga atmosfären finns det korta stubiner. Svagare fångar är totalt skyddslösa.

På »Huset« anses läget vara under kontroll men inom övriga danska kriminalvården går ryktet och nu har det nått media. Den gamla anstalten hotas av nedläggning, kontrollanter från kriminalvårdens säkerhetsavdelning flyttar in och anstaltschefen och personalen börjar i panik att göra allt man aldrig tidigare gjort, ständiga visitationer och razzior, beslag av droger, mobiltelefoner och potentiella vapen.

Det är här vi kommer in i handlingen i SVT:s nya danska dramaserie Huset, med David Dencik, Sofie Gråbøl, Charlotte Fich, Youssef Wayne Hvidtfeldt och Gustav Dyekjær Giese (så bra i 2 døgn) i ledande roller. Den har hyllats stort, och jag rekommenderar särskilt Hynek Pallas GP-recension, men det dröjer lite innan jag blir lika övertygad. Jag tycker att dialogen är skissartad och att premissen känns för uppställd, skriven mer än iscensatt. Jag tror inte riktigt på karaktärerna, replikerna, på den tremånaders tävlingssituation som uppstår mellan tre nedläggningshotade fängelser, eller på ett fängelse där hela den stora personalen på chefens kommando skanderar »Huset vinner alltid!« i talkör, eller på hela den smet av klyschor som kletar igen intrigen, innanför och utanför murarna, och inte släpper in en strimma ljus.

Samtidigt är allt detta också en styrka hos serien, från första början. Man tvingas skärpa blicken, anpassa den till mörkerseende. Och efterhand blir man själv fånge i serien, leds runt av vakterna mellan blocken, kastas hjälplöst in i turfkriget och tvingas lida med personalen även i deras privatliv, det ena trasigare än det andra. Och under det tredje avsnittet är det som om tv-serien sätter mig i sin version av isoleringscell, kapar banden med allt utanför. Jag vill inget annat än att ta mig igenom serien, vara uppmärksam på allt. Där tar sig Huset nästan upp bland klassikerna av fängelseserier, inte till Oz nivå men i paritet med Mayor of Kingstown och som rent fängelsedrama bättre än Escape at Dannemora och Black Bird. ♦

Netflix »Bodies« papperstunn som en serietidning

Säsongsbetyg: 📺📺⬜⬜⬜

Nu måste jag tyvärr gnälla på andra tv-kritiker igen, domestically and abroad, på en DN-Fredrik Sahlin här, ett The Guardian-haveri där. Netflix-sci fi-deckaren Bodies har en enda rejäl kvalitet – fotot och färgerna. Dock i snävaste bemärkelse då miljöer och scenografier är så livlösa.

Det är ett medvetet val att skapa en endimensionell stilisering nära förlagans, Si Spencers grafiska seriealbum i åtta delar. Allt är dimensionerat efter den: antalet avsnitt, kostym, replikstil, de enkla karaktärerna. Och typiskt nog sticker färgerna ut eftersom de är det enda som bryter med Spencer – filmiskt 1960-talsfärger, skarpa men bleka, i stället för förlagans bruna och grå skalor.

Bodies är, kort sagt, en serietidning med allt vad det innebär. Framför allt är den papperstunn. Och inte i närheten av intensiteten i de faktiska seriealbumen:

Handlingen kretsar kring ett hack i tiden, eller snarare en loop, orsakad av en plågad 2050-talssjäl som till slut håvat in tre olika tidsepokers mordutredare hos Londonpolisen. Det stora problemet är att tv-versionen är så slappt överförd från originalet. Här finns så otroligt bra skådespelare, främst Shira Haas och Amaka Okafor, men så otroligt lite karaktär, psykologi och drama. (Stephen Graham är också med, men förtjänar inte att nämnas, så lite av värde petar han in.)

Serieskaparen Paul Tomalin har inte gjort något väsen av sig tidigare, efter enstaka avsnittsmanus för Torchwood och Shameless skrev han sju oansenliga episoder för Paul Abbotts lättglömda No Offence. Ska man göra en mindfuckserie på det här temat krävs mycket mer vision och passion än den Tomalin uppbådat. ♦

Resten av brevet bakom betalvägg: jag recenserar Taelgia- och Breeders-finalerna, Maria Bloms nya SVT-serie Hålla samman, spanska skräckisen 30 Coins, vuxenanimationen Praise Petey och Netflix Goosebumps, samt väljer film från Monsters Online 2023. Och allra sist, som alltid, tv-veckans soundtrack som Spotifylista.