[135] »Nya Fargo går full frontal MAGA på våra arslen«

Bäst i tv-världen just nu

1. Fargo (FX/HBO Max)
2. Fellow Travelers (SkyShowtime)
3. Deutsches Haus (Star/Disney+)
4. A Murder at the End of the World (Hulu/FX/Disney+)
5. Börje – The Journey of a Legend (Viaplay)
6. Pluto (Netflix)
7. Slow Horses (Apple TV+)
8. Welcome to Wrexham (FX/Disney+)
9. En helt vanlig familj (Netflix)
10. Huset (DR/SVT)

Hundra procent »Fargo« – men samtidigt en skakande politisk lägesrapport

Premiärbetyg: 📺📺📺📺⬜

Ett politiskt paradigmskifte har nästan omärkligt sipprat in i amerikanska dramaserier. Helt logiskt, förstås, när hela USA glidit in i ett post-evidenstillstånd och nedgraderats på demokratiskalan. Något som adresserats direkt av satiriska serier som The Good Fight och som format nya geopolitiska setups i moderna spion- och storpolitik-serier – men som i övrigt mest representerats av enstaka manusdetaljer för att ge tidsfärg och en air av medvetenhet.

Den nya, femte Fargo-säsongen ändrar på detta.

Här har vi en auteur-serie som rakt av fullföljer sin egen kreativa mission och inmutning av Minnesota-baserat noir-våld och klankriminalitet, så att alla vi som älskar den här särskilda, filmiska, mys-råa Noah Hawley-atmosfären får precis allt av serien som vi alltid fått: bister vinter, iskall intrig, maffiakrig, bonnig polis och Jeff Russos Bernard Herrmann-inspirerade soundtrack. Men som samtidigt, den här säsongen, anpassat ett helt nytt fundament efter hur Minnesota och andra »red states« radikaliserats politiskt efter Donald Trumps statskuppsförsök. Den stora omdaningen av det republikanska partiet har ju skett de två senaste åren, då MAGA gått från partiets ytterkant till dess mainstream, vilket förändrat de här delarna av USA i grunden.

I början av den nya säsongen, som haft premiär på HBO Max i veckan, tror jag att de första markörerna som dyker upp är just utspritsade markörer. Bara under den första kvarten fångar serien upp ett flertal talande detaljer direkt från verkligheten: konservativ maktfamilj poserar med automatvapen på julkortet, radikaliserat slagsmål på schoolboard-mötet, bokbål på skolbiblioteken, motvilja mot icke-genusnormativa barn.

Men sedan fortsätter det som en konstant backdrop, som om Noah Hawley vill understryka att det är så här vårt samhälle har blivit och det är noir utav bara helvete! Det är därför Jon Hamms lokala sheriff har mallats efter den nya högerextrema vågen av folkvalda »institutionalist sheriffs« som sätter MAGA och Bibeln över federal lag, och givetvis också sitter i ledningen för en paramilitärgrupp vars fårade ledare hundvisslar om »1776« och att »ta tillbaka landet«.

I och med detta får Fargo-regionens sedvanligt solkiga sociala kitt större och ännu obehagligare konnotationer än tidigare. Det har alltid representerat potentiell destruktivitet, men nu inte bara i form av släktkorruption och blodshämnd utan som politisk apokalyps.

Jag får rysningar av den här nya dimensionen i Fargo, som samverkar med de vanliga rysningarna den perfekta intrigen och casten ger, den kärva kreativiteten i klippningen, den maffiga minimalismen med långsamma kameraåkningar, dubbelexponeringar, flowet mellan mörker och ljus, den både story-organiskt och filmtekniskt uppbyggda spänningen.

Det märks att vi är hemma hos Noah Hawley igen. Och att hemmet, landet, är under hot. ♦

»Fellow Travelers« – episk gay-kärlekstragedi med skrämmande MAGA-/SD-parelleller

Säsongsbetyg: 📺📺📺📺⬜

Miniserien Fellow Travelers, en rak och explicit tv-version av Thomas Mallons roman med samma namn (svensk SkyShowtime-premiär i fredags), är ytterligare ett exempel på de djupnande politiska motiven i dagens amerikanska kvalitetsdrama.

Det är ett bittert romantiskt gay-drama, som en Brokeback Mountain i efterkrigstidens Washington-elit, men där McCarthyismens häxprocesser, som del av intrigens kärna, drar en kraftfull parallell till dagens kaotiska USA-kongress. Accesspunkten är Roy Cohns närvaro – senator Joe McCarthys pitbull-advokat som sedermera blev Fred Trumps pitbull-advokat och som i dag postumt är sonen Donald Trumps stora pitbull-förebild.

Längs en episk tidslinje sveper storyn också över Vietnamkrigets 1960-tal och bögrevolutionens 70-tal fram till en aids-epidemisk epilog, det vill säga med både ett flertal politiska ledmotiv och med den klassiska kärlekstragedins beseglade öde. Men den mest ömmande beröringspunkten för mig, när serien hade USA-premiär för en månad sedan, var hur kusligt den tajmade med Washington Posts chockerande detaljerade avslöjanden om Donald Trumps hämndplaner mot sina politiska motståndare.

Serien är utsökt iscensatt av Ron Nyswaner, som slog igenom med manuset till Jonathan Demme-filmen Philadelphia 1993 och på senare tid skrivit dussinet avsnitt av Ray Donovan och Homeland. Framför allt har han ett så starkt fokus på den sexuella relationen att den blir ett politiskt statement i sig:

Och vad gäller McCarthyismen i seriens första tredjedel så är det svårt att inte associera till andra angiverisystem, från Östtyskland under Stasi till ett nytt Sverige i vardande under SD-styrt Tidölag. Här visas, lika naket som i sexscenerna, vad systematisk paranoia gör med överlevnadsinstinkter och samveten. ♦

Resten av brevet bakom betalvägg: jag recenserar Slow Horses på Apple TV+, En helt vanlig familj på Netflix, Hormoner! på SVT och Matt Rifes och Mike Birbiglias standup-specialer på Netflix. Jag ger också, efter stor tvekan, mina personliga reflektioner kring Linda Skugges karriärval, apropå veckans Malou möter. Detta och mycket mer, och allra sist som alltid tv-veckans soundtrack som Spotifylista.