[136] »Yma o Hyd«

Bäst i tv-världen just nu

1. Welcome to Wrexham (FX/Disney+)
2. Fargo (FX/HBO Max)
3. After the Party (TVNZ Nya Zeeland)
4. Slow Horses (Apple TV+)
5. Fellow Travelers (SkyShowtime)
6. Bookie (HBO Max)
7. A Murder at the End of the World (Hulu/FX/Disney+)
8. Börje – The Journey of a Legend (Viaplay)
9. Pluto (Netflix)
10. En helt vanlig familj (Netflix)

Wrexham bara växer och växer…

Avsnittsbetyg 📺📺📺📺📺

Missade ni min hyllning till Welcome to Wrexham för drygt en månad sedan, läs den gärna först och se den här texten som sju minuters stopptid (när det gäller den här klubben kan i och för sig vad som helst hända i nittiosjunde):

De senaste avsnitten har haft precis allt, och lite till. I grunden följer vi klubbens 2022/23-säsong mot återinträde i EFL efter 13 vargavintrar i National League, men serien gör ständigt vidgande utblickar som får oss att förstå alltmer av samhällsväven i den här nordwalesiska industristaden som letat efter framtidshopp och stolthet ända sedan kolgruvorna stängdes på 1980-talet.

För några veckor sedan initierade serien två distinkta och riktigt drabbande avstickare på raken. Först en fördjupning i symbiosen med gruvidentiteten som formade klubben på 1800-talet, och i Gresford-katastrofen 1934, då en explosion under jord dödade 266 gruvarbetare. Många av dem hade tagit andra skift än sina egna för att ställa upp för arbetskamrater som ville se Wrexham spela den dagen.

Det sägs att närhelst en brittisk fotbollsklubbledare i slutet av 1800-talet behövde spelare så gick han bara till närmaste kolgruva och ropade ner i schaktet. Fotbollen i England byggdes runt gruvindustrin. Lite som ishockeyn i Sverige växte tack vare bruksorterna. Och Wrexham, i norra Wales, var omgivet av gruvsamhällen. Men med tanke på allt detta, och på högtidligheten och tungsinnet i avsnittet, undrar jag om produktionsteamet inte borde ha avhållit sig från att fejka historiska foton med AI-verktyg:

Historielektionen knöt ihop då och nu och både landade och lyfte i ett enormt klimax. »Gruvkatastrofen inträffade för hundra år sedan men människorna är fortfarande här, industriarbetarna, kockarna, målarna« … säger Ryan Reynolds, syftande på fans och spelare vi lärt känns under de här två åren, och så får vi ett mäktigt kollage av karaktärer och scener som övergår i matchbilder, den årliga minnesmatchen, som utmynnar i storseger och allsång till den gamla politiska hymnen Yma o hyd, »We are still here«, men nu är det inte så mycket walesisk patriotism utan Wrexhamsk fotbollssymbolism och en emotionell arbetarklassmanifestation.

Och när vi sedan trodde att vi skulle komma tillbaka till herrlagets säsongsupplösning fick vi i stället damlaget. Som under ett par avsnitt gjorde exakt samma resa som herrarna under den nya kapitalstarka klubbledningen. Fantastiska karaktärer här också, och fantastisk karaktär, och en typisk Wrexham-nervpress i sista matchen.

Sedan tillbaka till herrlaget. Och en otrolig match mot värsta rivalen Notts County, återigen med ett extremt stopptidsdrama. Hur kan det alltid bli så här för Wrexham?

Visst har det legat latent i två säsonger nu att det vore kul att resa till Wrexham … men i den här veckans avsnitt, när jag såg de två indiska barndomskompisarna återförenas på Notts County-matchen på The Racecourse, båda med flyg från Indien respektive Los Angeles, och när jag såg Wrexham-gatorna genom en av killarnas taxifönster … då kände jag att jag måste åka också. jag måste åka. Måste också se Reds på riktigt. ♦

Ray Donovan som betting-komedi

Premiärbetyg 📺📺📺📺⬜

Ja, tänk Ray Donovan i betting- i stället för kändisbranschen, och som komedi i stället för drama. Precis så känns nya HBO Max-serien Bookie. Med förvånansvärt många av kvaliteterna överförda.

Bookmakers har varit basmat i min tv-konsumtion sedan jag snöade in på amerikanska tv-deckare på 1970-talet, men jag har aldrig blivit så engagerad i det rent tekniska, i metoder och terminologi, som när jag ser Bookie. Sebastian Maniscalcos on-the-go-spelbusiness är en sunkig men skön konst, utförd via mobiltelefon med alla hans sorgliga match-bettande kunder runtom i Los Angeles, och jag kör Google som second screen för att få koll på puckline, grand salami, parlay och vad som är »the hook« i ett underdog-spel.

Nästa stora kvalitet som slår mig är med vilken enastående old school-exposition hela premissen och alla karaktärer presenteras. Så här gjorde man alltid förr, la in all serieinformation tittaren behöver i dialogen första halvtimmen – men Bookie visar framför allt hur snyggt man kan göra det. Ett rent konsthantverk här av serieskapande manusförfattande serieskaparna Chuck Lorre och Nick Bakay.

Att spela på sport på det här sättet är olagligt i USA, men som en Lyft-chaffis säger i första avsnittet (spelad av Jorge Garcia från Lost) – rätt vad det är kommer bettingen att legaliseras, och då är Maniscalcos verksamhet dödsdömd. Precis som hans egen verksamhet som ett av L.A:s bästa marijuana-bud, när den handeln legaliserades. Maniscalco tar in Garcia i sin lilla spelmaffia, som i övrigt består av syrran (Vanessa Ferlito) och en ex-NFL-stjärna som spekulerat bort alla sina 100 miljoner dollar (Omar Dorsey). Addera en en sambo (min favorit Andrea Anders) och ytterligare ett par familjekaraktärer och huvudcasten är komplett.

Men Bookie är också en skådisfest ända ut i bi- och småroller. Den obligatoriska snut-antagonisten, som givetvis bettar han också, görs perfekt av Toby Huss från Halt and Catch Fire. Och cameos är på nivån Ray Romano. För att inte tala om Charlie Sheen, som är halvt bärande i första avsnittet, i spoof-rollen som sig själv. En härligt självironisk alt-Charlie som hyr in sig på en lyx-rehab för att driva pokerverksamhet …

… och vars livshistoria ger stoff till några av de första avsnittens bästa oneliners, även när han själv inte är med. Det här är ett extra-allt-inhopp av Sheen som knappast hade varit möjligt utan den gamla Two and a Half Men-kopplingen mellan honom, Chuck Lorre och Nick Bakay.

Det är också ett litet under att Bookie är så sprängfylld av subtila detaljer, roliga, rörande, talande, som ändå underordnas seriens sköna flow – den är liksom både hyperaktiv och laidback på samma gång. Vilket är en ynnest för oss i tv-soffan. Förstklassig, retro-modern HBO-dramedy.

Dessutom börjar folk dö till höger och vänster, vilket visar sig driva intrigen mot ett oväntat sammanhållet narrativ. ♦

Brittisk swingers-thriller överraskar mot alla odds

Säsongsbetyg 📺📺📺⬜⬜

Här blinkar varningssignaler och triggas larm både innan och efter jag börjar titta. Pressbilderna och den röriga allt-ska-med-intrigen är en sak, klichéerna en annan, men jag har sett den eländiga nederländska swingerssexsåpa som färska Channel 4-serien The Couple Next Door är en remake på … så varför stänger jag inte bara av?

Nieuwe Buren, förlagan, har visats under »Walter Presents«-vinjetten på C More i Sverige och handlade om två grannpar som snurrade in sig i sexintriger med varandra – frivilligt … till tre fjärdedelar. Så allt går åt helvete. Under fyra konceptmjölkande säsonger. Minns inte vad den hette på svenska, men på engelska har detta holländska original hetat både The Neighbours och The Swingers. Och den nya engelska serien heter Alla våra hemligheter när den börjar på SVT på onsdag.

Allt detta bara skriker målgruppsanalys och hybridformat: checklistan över möjliga beståndsdelar är lång och allt har kryssats i. Utöver sexet, som är på mjukporrnivå, och det psykologiska dramat som följer med besatthet och svartsjuka, finns här ett hemligt dövt barn med okänt ex, intriger i skolor och yogasalar, en medelålders stalker med tubkikare på övervåningen (Hugh Dennis!) dit hans rullstolsburna fru inte når, en korruptionshärva och skattebrott, grävande journalistik och polisutredningar, bokstavstroende kristna på landet och skjutvapen som riktas mot varandra och går av.

Men nu pratar jag bara om den engelska serien, utformad av David Allison, vars senaste serier Marcella och Trust Me varit nästan lika vågade och galna. Den nederländska var aldrig i närheten av tempot och fantasin här. Allison har prioriterat att utmana sig själv och ha kul i stället för att följa originalmanuset. Och skådespelarna är på samma våglängd. Klyschorna blir en lek, det förväntade och det överraskande blir samverkande plus- och minuspoler med magnetisk kraft.

Man bara måste se hur allt ska sluta, i synnerhet efter den sista mest oväntade vändningen, och i sista avsnittet känner man sig rentav belönad för att ha stannat kvar. Vad man får? Klassiska »erotisk thriller«-vibbar! Dels i själva upplösningen, som fångar upp och behandlar klichéinledningen med huvudkaraktärerna skjutande och springande i skogen som om den vore ett deckarpussel; dels i en riktig rysarscen mellan bibeltrogen far och gravid dotter kring uppväxt, preventivmedel och IVF.

Det är trash-drama men det är spännande och ovisst, högklassigt och kul. ♦

»Reservation Dogs« finalsäsong var en stor hemkomst men tappade det viktigaste längs vägen

Säsongsbetyg 📺📺📺⬜⬜

Jag vet, denna tredje och avslutande säsong av Reservation Dogs hör till årets mest kritikerälskade drama-tv, den har 100 procent på Rottentomatoes, men jag är inte odelat förtjust. På bara två säsonger har tonårsrevolt blivit ung vuxen tillhörighet, utanförskap blivit samhällsinkludering och, förödande för serien, självspäkande social komedi blivit flummig magisk realism. Serien som jag tidigare tyckt så oerhört mycket om får under finalsäsongen en livsfilosofisk tyngd som imponerar i sig, men formen distanserar.

I de tre första avsnitten är Bear är ute på en egen resa i tid och rum, vilket triggar en större berättelse om reservatet i Oklahoma, om ursprungsamerikanernas 190o-tal, halvt om halvt antologiskt.

Först i det fjärde avsnittet är serien tillbaka på hemmaplan – men försvinner sedan direkt i det femte in i tidsresandet igen och en 1970-talskopia av Rez Dogs-gänget med ren LSD-sci fi på slutet. Och så håller det på: allt som sker hemma i småstan, i reservatet, får nu en djupare mening, en förhöjd dimension.

Bäst är det när Ethan Hawke dyker upp som Eloras försvunna vita pappa i det näst sista avsnittet, där den vanliga vardagen får ta över helt och bli en förlösning – en befrielse. Sämst blir det när serien omedelbart försvinner tillbaka in i drömdimman igen i vad som ska vara en urvacker, urfilosofisk urfinal men som bara inte når mig.

Det serieskaparen Sterlin Harjo vill uppnå är ändå värt all kärlek och respekt. Här är en fin TV Line-intervju …

… och här en sittning med Variety:

För riktigt svåra fans av serien har FX massor av bra videor på Youtube. Hela samlingen av Inside Looks är sevärda, och den här är ett måste:

Jag hade valt helt andra rolldefinierande scener, i nästan samtliga fall, men det säger bara vilka höga psykologiska mål den här serien siktat mot. ♦

Harold och Kumar goes CIA i »Obliterated«

Säsongsbetyg 📺⬜⬜⬜⬜

Jag förstod såklart poängen och charmen med Cobra Kai, men valde bort den i överflödet av serier skapade av förvuxna tolvåringar. Upphovsgrabbarna Jon Hurwitz, Hayden Schlossberg och Josh Heald hade dessförinnan gjort Harold & Kumar- och Hot Tub Time Machine-filmserierna. Som jag också valde bort, av samma skäl. Men när jag nu betygsätter deras nya Netflix-actionkomediserie Obliterated med en etta har jag i alla fall sett två avsnitt. Resten har jag snabbspolat.

Att Cobra Kai är en sån go’ å gla’ serie i en yngre mainstreamfåra, och dessutom fått hela sex säsonger, har kanske skapat ett uppdämt behov hos showrunner-trion att återvända till sina sleaziga rötter. Obliterated ärallt annat än barntillåten. Spionthriller-intrigen först: ett gäng fältagenter och elitsoldater som supit sig fulla i Las Vegas efter att ha räddat världen från en rysk atombomb måste återinträda i tjänst när det visat sig att de neutraliserat en atrapp. Den riktiga bomben tickar fortfarande, och de stenade och packade agenterna – typ CIA-versionen av Harold och Kumar – har sex timmar på sig (eller åtta, om man räknar i extremt utdragna och omständliga tv-serie-timmar) att rädda världen igen. Detta sker med generellt fokus på snoppar, pattar och droger.

Obliterated förkroppsligar den nya anti-PK-vågen som nästan omärkligt tagit sig in bakvägen i streamingtjänsternas utbud och blivit folkkär. Kanske är det en ohelig allians mellan TikTok-anda och 1980-talsnostalgi som gjort det till någon sorts hederssak att förhålla sig lagom glatt slappt till de gamla köns- och ras-stereotyperna. Stoner-tv för tv-stoners, omöjlig att uppskatta nykter. ♦