[137] »Ett av de bästa kvinnoporträtten i all dess medelålders själsligt repade, stretande styrka«

Bäst i tv-världen just nu

1. After the Party (TVNZ Nya Zeeland)
2. Welcome to Wrexham (FX/Disney+)
3. Fargo (FX/HBO Max)
4. Slow Horses (Apple TV+)
5. Fellow Travelers (SkyShowtime)
6. The Curse (Showtime)
7. Bookie (HBO Max)
8. Börje – The Journey of a Legend (Viaplay)
9. Significant Others (ABC Aus/TV4 Play)
10. Archie (ITV/Britbox/TV4 Play)

Robyn Malcolm når Gena Rowlands-nivåer i »After the Party«

Säsongsbetyg 📺📺📺📺⬜

I tio år har nyzeeländsk drama-tv varit synonymt med Top of the Lake, men nu kan vi addera nya After the Party, med två av skådespelarna från Jane Campions säregna kriminalserie, Peter Mullan och Robyn Malcolm, återförenade. Och här har Malcolm själv tagit klivet fram i en huvudroll både framför och bakom kameran. Det är inte hon som skrivit eller regisserat, men det är hennes Gena Rowlandska kvaliteter och drivkrafter som gjort både regissören Peter Salmon och manusteamet till hennes John Cassavetes.

Robyn Malcolms kvinnoporträtt är ett av de bästa jag sett, i all dess medelålders, själsligt repade, stretande styrka. Hon spelar en kvinna som levt ensam med sin dotter i fem år efter att hon sparkat ut sin man (Mullan) som hon ertappat med pedofila böjelser och misstänkta övergrepp. Men minnena flagnar, allt färre tror på henne, och dottern, som själv fått barn, bjuder sin pappa tillbaka in i sitt liv.

Under seriens gång gör jag flera anteckningar om »subjektiv kamera«, men när jag tittar närmare stämmer det inte riktigt – det är nog mer Robyn Malcolms närvaro som får perspektivet att kännas så. Serien är ett stort ensembleverk med många minnesvärda rollprestationer, men det är hela tiden Robyn Malcolm och hennes karaktär som driver intrigen och engagemanget, påbjuder vad vi ska tänka, tro och tycka. Hon är vi, vi är hon. Tvivlen på vad som verkligen hänt går så långt att hon själv börjar tvivla. Och då gör vi tittare det också.

Detta ger en andlöst spännande sista akt. Oro, frustration och ångest tornar upp sig som ett gastkramande dilemma. Vi får följa hennes besatthet, bli ett med den, tills vi hinner ifatt hennes insikt: att det inte är någon besatthet, egentligen, utan ett samvete och en anständighet som hon dessvärre är helt ensam om och bemöts med fientlighet för. Hur gör man när allt hänger på en själv men man också har allt emot sig?

Fyran i säsongsbetyg är gjuten, även om jag ännu inte sett det sjätte och sista avsnittet som sänds i Nya Zeeland i morgon. Serien är aktuell även i USA och Storbritannien, så det borde bara vara en tidsfråga innan vi får se den även i Sverige. ♦

Nathan Fielder, Emma Stone och ena Safdie-brorsan når både högt och kusligt lågt med »The Curse«

Premiärbetyg 📺📺📺📺⬜

Emma Stone har en otrolig vinter. Mest uppmärksammas hon just nu för filmen Poor Things, men jag måste slå ett slag för Nathan Fielders och ena brorsan Safdies, Bennys, nya dramaserie The Curse, där hon har en huvudroll jämte Fielder själv. Jag har sett hälften av de tio avsnitten, och jag återkommer med en komplett säsongsrecension inför Sverigepremiären på SkyShowtime någon gång efter nyår, men serien är så uppslukande udda att jag måste ha med den på Bäst just nu-listan i förtid.

Då ska ända sägas att jag inte är helt såld på Nathan Fielder. Jag kunde se genialiteten i Nathan for You men fann den ändå för konstruerat trögtittad; jag älskade första halvan av The Rehearsal men slutet var ett mindre haveri. Och nu vet jag förstås inte vart The Curse tar vägen, men det är redan så mycket i den som är bättre, drama-renare, än tidigare verk – en satir över reality-tv-branschen, kulturelit och makt, över privilegier och ångest … och mikro-penisar (ja, detta är rentav en bättre mikro-penis-serie än Lust). Och Fielder själv, begränsad som han är som skådespelare, växer faktiskt efterhand, eller får ut mer av sin förmåga, där han tidigare mest boxat in sig själv som funktionshindrat fyrkantig. ♦

»Archie« är tittgodis för oss Cary Grant-lovers, men den saknar det allra viktigaste

Seriebetyg 📺📺📺⬜⬜

På många sätt är Archie, dramaserien om Cary Grants liv med en bländande Jason Isaacs i huvudrollen, värd ett högre betyg än en trea. Den är mästerligt utförd, delvis utifrån fjärde hustrun Dyan Cannons memoarer men mest ett fristående verk av biopic-specialisten Jeff Pope (Stan & Ollie om Helan & Halvan, The Reckoning om Jimmy Saville, Cilla om Cilla Black) som också adderat egna långintervjuer med Cannon och dottern Jennifer Grant till researchen.

Vi får filmstjärnans hela livshistoria flyhänt skildrad från svår fattigdom och faderssvek i tidiga 1900-talets Bristol till det sensationella selfmade-genombrottet i New York, den långa Hollywoodkarriären och fram till hans sista år av alltmer självrannsakande framträdanden, ensam på scen med en sittpall, en mikrofon, en publik och ett sista försök att om inte lära känna sig själv så bekänna och förmedla hålet i sin själ.

Allt detta är riktigt bra, insiktsfullt och inte minst knäckande trovärdigt gestaltat. Jason Isaacs är som sagt formidabel som Cary Grant, eller Archibald Leach som han egentligen hette: perfektion från hållningen och gångstilen till uttrycksfullheten i blicken och sättet att prata på, hans selfmade-amerikanska. Det är underbart att se Jeff Popes återskapanden av exempelvis studioinspelningarna av North By Northwest och ett halloweenparty hemma hos Alfred Hitchcock. Och det är utmärkt att Grants mörker, hålet i själen, adresseras både som ett passiv-aggressivt kontroll- och bekräftelsebehov i sina många förhållanden med kvinnor, och som Archies livslånga, sökande rollprestation som skådespelaren, drömmannen och fantasiskapelsen Cary Grant. Låt vara att det är mörkret som dominerar serien i form av Dyan Cannons vittnesmål om hur sargat psykologiskt svår han var att leva med.

Men det är här serien brister. Inte i skildringen av mörkret, den är gissningsvis alldeles äkta. Men i den alltför ytliga skildringen av Cary Grants skicklighet. Ty kreationen Cary Grant var mer än en charmant skådespelare och ikonisk stjärna. Den var ett modernt mästerverk, långt före sin tid. Det är detta som gjort att jag sett så många av hans filmer så många gånger: det Cary Grant gjorde under framför allt 1940- och 50-talen, hela manéret, hade funkat även i dag.

Jag bukar ta två exempel från hans långa karriär, och då faktiskt ingen av hans absolut största filmer (Bringing Up Baby, His Girl Friday och The Philadelphia Story flimrar för övrigt bara förbi som filmaffischer i miniserien). Utan Garson Kanins My Favourite Wife från 1940 och Joseph L Mankiewicz People Will Talk från 1951.

I den förstnämnda spelar han maken till en framgångsrik fotograf (Irene Dunne), som ute på antropologisk expedition blivit skeppsbruten på en öde ö utanför Indokinas inte alltför noga kartritade kust. Efter sju försvunna år går Cary till domstolen för att få henne dödförklarad och för att kunna gifta om sig med sin nya kvinna.

Samtidigt som de tar in på hotell för att fira – i svit C; Grant undviker svit A där han spenderade bröllopsnatten med sin första hustru – återvänder Irene Dunne, som räddats av en portugisisk trålare, till sitt gamla hem. Barnen känner inte igen henne men svärmor är hemma och dirigerar henne genast mot hotellet, där hon – efter att ha klippt av sin kjol på hotelltoaletten och uppdaterat kjolmodet med sju år – uppenbarar sig för Grant. Chockad men överlycklig checkar han in henne i svit A. »Vilken man…« utbrister hotellportieren, som tror att Grant helt fräckt checkat in älskarinnan bredvid sin nya fru. Vilken man, utbrister även åskådaren vid det här laget, en kvart in i filmen, för det spelar ingen roll att åttio år av både filmutveckling och feminism passerat sedan dess, han är så här och nu att det gör ont.

My Favourite Wife är ett av de bästa exemplen på Cary Grants tidlösa modernitet. I synnerhet som filmen i övrigt är en tidstypisk (men suverän) sängkammarfars med eldfängt överspel. Cary Grant går på tvären mot det, tonar ner sig själv, sina repliker, sitt kroppsspråk, närmar sig en vardaglig realism, vilket också förstärker äkthetskänslan när han blir riktigt uppstressad. Till exempel när han försöker undvika att de båda kvinnorna möts, eller när han senare i filmen anfäktas av svår svartsjuka. Han, som förmodligen är längst ifrån av alla i casten att förstå sitt eget väsen, kommer närmast tittarens.

Det visar sig sedan i filmen att Irene Dunne inte var ensam skeppsbruten i sju år utan hade sällskap med en man, och att de kallade varandra Adam och Eva … De tidigare turerna på hotellet är roliga, men det blir ännu festligare när Cary Grant kommer hem med sin nya fru och möts av en provokativ Dunne (som låtsas vara en gammal väninna från Södern). När sedan även »Adam« (Randolph Scott) gör entré fulländas intrigen. För att stilla Grants misstankar betalar hon en alldaglig liten skallig skoförsäljare att spela den andre skeppsbrutne – utan att veta att Grant redan letat rätt på den riktige »Adam«, vid poolkanten på ett lyxhotell, omsvärmad av kvinnor som tror att han är Johnny Weissmüller. Naturligtvis en riktig atlet som, innan Grant förtvivlat lämnar sin utkikspunkt, också hunnit komplettera ett grandiost trampolinhopp med en improviserad balett i ett par romerska ringar på väg ner i vattnet.

Senare, på kontoret, gnager svartsjukan i vår Cary. Eller snarare ovanför hans huvud, där regissören Garson Kanin fotomonterat in småbilder av Weissmüller-mannen i sina romerska ringar, våldsamt piruettande till en högt uppskruvad soundtrack-vals. Grant flyr åt andra hållet på sin skrivbordsstol – och atleten dyker upp på den sidan i stället … Kanins lätta, nyanserade regi är som ett rinnande vatten. Livligt och lekfullt porlar filmen fram till sitt oemotståndligt charmiga utlopp, en av mina all-time-favoritscener med Cary Grant: det återförenade paret kommer inte att kunna tillbringa sin första natt tillsammans förrän till jul – och det är två månader dit. Då stormar Grant in i Dunnes sovrum … iklädd full tomtemundering.

Ni måste se filmen, om ni inte gjort det tidigare. Är man intresserad av var dagens mest spirituella tv-skådespelande kommer ifrån måste man kunna sin Jack Lemmon och Cary Grant, man måste förstå inte bara hur gåtan Grant formades utan också hur den formulerades. Vilket inte Archie är i närheten av att erbjuda.

Elva år efter My Favorite Wife gjorde Cary Grant People Will Talk, och den ende som var lika stor som huvudrollsstjärnan 1951 var dess regissör, Joseph L Mankiewicz. Efter nio Oscars på två år för succéfilmerna All About Eve och A Letter to Three Wives, varav Mankiewicz personligen tog hand om fem, var förväntningarna från kritiker och publik skyhöga på hans nästa film.

Just i det läget, och förebådande den kommunisthäxprocessande McCarthy-eran (som för övrigt aldrig skildrats bättre än i aktuella Fellow Travelers), passade Mankiewicz på att göra sin karriärs tväraste vänstersväng. Utifrån en pjäs av den tyske dramatikern Curt Götz pepprade Mankiewicz People Will Talk med politiskt sprängstoff.

Ändå är filmen i själ och hjärta en romantisk komedi. En starkt humanistisk läkare (Grant) med egen, lyxigt Frank Lloyd Wright-liknande klinik förälskar sig i sin patient (Jeanne Crain), en ung, ensam och ofrivilligt gravid kvinna som överlevt ett självmordsförsök.

Men Grant tjänstgör också som professor på universitetet, där hans konservative kollega (Hume Cronyn, i en roll som sannolikt symboliserar det kommunistjagande House Un-American Activities Committee, HUAC) gräver i Grants förflutna för att misskreditera hans liberala läror om själsligt välbefinnande. »Du är den ende jag vet som kan uttala ordet malignt som när andra människor säger bingo!« stönar Grant åt Cronyn.

Som vanligt hos Mankiewicz håller dialogen spirituellt sprinttempo, dessutom i nördigt akademisk ton. I synnerhet mellan Grant och hans bäste kompis fysikprofessorn (Walter Slezak), vars sköna vänskap manifesteras i en sen middag hemma i Grants kök …

… och i en repetition med universitetsorkestern där Slezak spelar cello och Grant dirigerar. Medan orkestern repeterar Brahms och skrattar högt åt Grants sarkastiska humor sitter elake Cronyn på sitt rum en trappa upp och kokar av ilsken bitterhet.

Även om intrigens spännande upplösning bygger på den fasansfulla hemlighet som Cronyn till slut tror sig ha grävt upp om Grant, känns denna tvekamp mer som ett stickspår. Att filmen faktiskt floppade har ofta skyllts på att den uppfattades som en politisk pamflett, och visst hade Mankiewicz tagit en överraskande risk. Men hans egen hållning torgförs tydligt av Grant i filmen – varje gång hotet från Cronyn bubblar upp till ytan flinar han oberört och fortsätter med det viktiga: att kurtisera Jeanne Crain och snacka som en emotionell kulspruta. Mankiewicz-fans får ett överflöd av allt de vill ha, och Grant-fans likaså.

Som romantisk komedi är filmen modern, i det att själva romantiken, liksom både dess komplikationer och komik, växer fram ur stämningar och umgänge. När Grant åker ut till Crains skatteavdragsgalne farbrors bondgård, där Crain vilar upp sig hos sin inneboende pappa (Sidney Blackmer, i en fin roll som sjukskriven författare och levande skatteavdrag), har han egentligen bara en vag aning om att han kanske ska flirta med henne. Och när den första kärleksscenen kommer är den härligt oväntad; kring mjölkseparatorn i ladan och både rörande fin och en uppvisning i komiska nyanser.

Efter blixtbröllop i New York kommer den äktenskapliga krisen på Grants 42-årsdag. Crain har köpt en jättelik tågbana till sin man i present, vilken Grant byggt upp i tre olika spår över hela övervåningen, och det är mer än tågen som spårar ur. Grant startar först ett jättegräl med sina båda lokmanövrerande gäster Slezak och Blackmer, om det verbala signalsystem han hittat på för att undvika krockar på tågbanan. Sedan får han Crain att tvivla i grunden på hans kärlek. Han har nämligen sagt, för att hindra henne från fler självmordsförsök, att hennes positiva graviditetstest varit falskt. När hon nu får reda på att barnet hon väntar inte är Grants, utan två månader äldre än deras förhållande, bryter hon samman.

Men efter en fenomenal final blir allt bra. Ondsinte Cronyn tvingar Grant till en hearing samtidigt som han ska dirigera universitetsorkestern, men efter en plågsam men klargörande process kan Grant ställa sig i pulpeten och med ett charmant filmstjärneflin dirigera Wagner, samtidigt som barnet i Crains mage sparkar i takt på första bänkraden.

Det som gör att jag aldrig slutar fascineras av de här filmerna, och flera andra av Cary Grants bästa, är att samtidigt som hans selfmade-reinnovation som man och skådespelare manifesteras mer eller mindre i en egen dimension, en egen tidlöshet och rumslighet, är han också en utsökt lagspelare och formades av sitt sammanhang i en extremt kreativ och expansiv Hollywood-era. Sedan tröstas jag också lite av att de här filmerna gjordes i en politiskt svår, hotfull tid inte olik den vi upplever i dag, och att de ändå genererade så mycket avväpnande allmänmänsklig lekfullhet. Cary Grant i tomtemasken, Cary Grant med tågbanan – det är den Cary Grant jag älskar mest, och det är den Cary Grant som saknas helt i Archie.

Serien är i fyra delar, de första två finns nu på TV4 Play. ♦

Resten av brevet bakom betalvägg: jag analyserar australiska Significant Otherspå TV4 och nya Doctor Whopå Disney+, recenserar Netflix-serierna Blodkusten och My Life with the Walter Boysm.m., och vslutar som alltid med tv-veckans soundtrack som Spotifylista.