[138] »Sofia Helins nya blir årets stora jul-crime-serie – men kräver en säsong 2«

Bäst i tv-världen just nu

1. Sanningen (TV4 Play)
2. Så mycket bättre (TV4 Play)
3. Welcome to Wrexham (FX/Disney+)
4. Fargo (FX/HBO Max)
5. Slow Horses (Apple TV+)
6. Fellow Travelers (SkyShowtime)
7. Börje – The Journey of a Legend (Viaplay)
8. Bookie (HBO Max)
9. Significant Others (ABC Aus/TV4 Play)
10. Archie (ITV/Britbox/TV4 Play)

»Bron«-författarens nya serie med Helin & Stiernstedt växer ut till ett beroende

Säsongsbetyg 📺📺📺📺⬜

Slutet av varje avsnitt i nya svenska TV4-kriminalserien Sanningen kulminerar i ett kollage där vi får se var varje nyckelspelare i intrigen befinner sig i narrativets nu, ibland med någon avslöjande aktivitet som dubblerar som cliffhanger, med suggestiv musik i stället för repliker … Kommer ni ihåg greppet från förr? Jag minns inte när jag såg det senast, men 24 hade det som ett adelsmärke, lika noterbart som realtidsformen och den digitala klockan före och efter varje reklampaus. Och svenska superhiten Bron kopierade greppet. Och nu repeterar Bron-författaren Camilla Ahlgren – som senast gjort Netflix-hitsen Störst av allt och Barracuda Queens – greppet i Sanningen.

Kanske är det därför jag först luras att tro att serien är lite trött och föråldrad. Men ett par avsnitt in är jag helt beroende av serien och måste följa den till slutet, helst i ett enda svep, och efteråt inser jag att en stor del av attraktionen ligger i den inledande bedrägligheten: man kan få för sig att tonen i dialogen inte riktigt bär därför att karaktärerna inte är riktigt vad de verkar vara. De stabila kan vara instabilare än vi anar, dem vi stör oss på kan kan vara dem vi klänger oss fast vid några avsnitt senare.

Camilla Ahlgren och hennes medarbetare har inte bara vänt och vridit på varenda byggsten i kriminalgåtan, de har ihop med skådespelarna vänt och vridit på varenda karaktär. Inte bara att ingenting är som man först tror, ingen är som man först tror.

I centrum hamnar efterhand Sofia Helins och Hedda Stiernstedts trubbiga syskonpar, men de är ändå bara en av många inbördes relationer i serien som vibrerar av gåtfullt liv.

Min enda invändning är den höga insatsen i finalens upplösning – att serien går all-in på att få förlängt med en säsong 2. Jag ska inte spoila, och inte heller förleda er att tro att säsongen inte får en tillfredsställande upplösning, för det får den, på det stora hela: Sanningen blir bara bättre för varje avsnitt, och finalen stark. Men ett av de många känslomässiga engagemang som serien skapar gallskriker efter en säsong 2. ♦

Nya Bass Reeves-serien bitvis episk, bitvis »Lilla huset på prärien«

Säsongsbetyg 📺📺📺⬜⬜

Sannhistorien om den första svarta sheriffen Bass Reeves är skildrad många gånger genom popkulturhistorien, och nu även som dramaserie med premiär på SkyShowtime i morgon – Lawmen: Bass Reeves, skapad av Chad Feehan med Sidney Thompsons Bass Reeves-romantrilogi som småfabulerande förlaga.

Och jag är väldigt kluven.

Serien är exec-proddad av Taylor Sheridan och har en nostalgisk look som ger mig varma rysningar, den känns gammaldags western på riktigt, närmast åt Familjen MacAhan-hållet, komplett med ett vidunderligt orkestrerat americana-soundtrack av Chanda Dancy. Det är väldiga vidder och stora känslor, våldsamt och högstämt. David Oyelowo är larger-than-life i huvudrollen, rentav vinner i macho-aura över Dennis Quaid som träder in i andra avsnittet.

Och jag uppskattar med vilken direkthet serien blottar slaveriets inte omänsklighet utan mänsklighet – slaveri är ingen anomali utan en urmänsklig drift, precis som kolonialismen i stort, och det räcker inte med att vara »anti-imperialist« för att på allvar mäta ut ett humanistiskt säkerhetsavstånd till den.

Men i och med detta får också några problem med Lawmen: Bass Reeves överhanden. Det finns en banalitet i direktheten. I det smidiga narrativet likaså. Och trots att serien är dödligt rå känns den i slutändan som en jullovsmatiné som bäst och som Lilla huset på prärien som sämst. Jag menar, vad fan är det här:

Detta, och rätt mycket annat, är ovärdigt en ny serie av Chad Feehan, som tidigare skrivit både Ray Donovan- och Banshee-manus. I dessa referenser finns en helt annan Feehan-serie inom räckhåll. Å andra sidan, och här kommer Taylor Sheridan-kopplingen in, var Lawmen: Bass Reeves först tänkt som en spin-off till Yellowstone och 1883, så jag tror att den var lite fastklibbad i sockerskaksformen redan från början. Nu blev den i stället en första fristående säsong i en tänkt antologi-serie med »Lawmen« som stående prefix, och jag känner mig inte jättepigg på fortsättningen. ♦

»Percy Jackson och olympierna« är den perfekta jullovs-fantasyn

Säsongsbetyg 📺📺📺📺⬜

Nu är mina egna barn vuxna, men när jag började se Percy Jackson och olympierna (Percy Jackson and the Olympians), som får premiär på Disney+ på onsdag, var det som om jag hade hela kullen bredvid mig i soffan igen, i optimal familje-fantasy-ålder, typ 9–11 år. Min upplevelse av serien växte genom att filtreras genom barnen, eller genom tanken på barnen och alla tv-upplevelser vi haft tillsammans under deras uppväxt.

Serien bygger på Rick Riordans böcker om Percy Jackson, som jag i vanlig ordning inte ens kände till på förhand (jag är rätt borta på fantasy, och helt borta på barn- och ungdoms-fantasy) men som jag nu älskar olästa för att de har en tolvårig, mobbad npf:are med dyslexi i hjälterollen. Harry Potter känns idémässigt ofärdig i jämförelse.

Storyn går ut på att Percy, energiskt och charmfullt spelad av Walker Scobell, får reda på att hans riktiga pappa är den grekiska havsguden Poseidon, vilket gör honom till ett superkrafts-»halvblod« och jagat byte för diverse djuriska monster och så småningom för en maktkamp med självaste Zeus på den andra sidan. Och här börjar också den verkliga stjärnskådisfesten med Lance Reddick i sitt livs sista roll som Zeus, och Jay Duplass som Hades och Lin-Manuel Miranda som Hermes.

Riordan har själv iscensatt serien tillsammans med The Old Man- och Black Sails-skaparen Jonathan E Steinberg. Upptakten är mysig, när Percy göms och tränas i en lägerby för halvblod (känslan är faktiskt inte så olik den i Jericho, Steinbergs första tv-serie), och när äventyret sedan skjuter fart går det undan. Rubbet funkar: storytellingen, action- och stridsscenerna, monstren, humorn. Inte minst är serien en visuell uppenbarelse – världsbyggandet har säkert fler dimensioner i böckerna, men miljöerna och effekterna adderar en annan, filmisk dimension. Även i fråga om hur serien visuellt gestaltar huvudpersonens adhd (som ger honom övermänskliga stridsinstinkter) och dyslexi (som gör det med bildlika grekiska alfabetet tillgängligare för honom än det engelska). ♦

Varken sex eller journalistporr i »Three Women«

Seriebetyg 📺📺⬜⬜⬜

För en obotligt old school journalistromantiker är inledningen av Three Women, som fått SVT-premiär i veckan, av särskilt intresse. Precis som journalisten Lisa Taddeo har jag ju haft Gay Talese som idol och förebild (vilket journalisthjärta har inte haft en romantisk relation med Esquire-essän Frank Sinatra Has a Cold från 1966?), och i den första scensekvensen i Three Women får vi en dramatisering av Taddeos beryktade hembesök hos Talese, precis när hon fått kontrakt på reportageboken som skulle bli förlaga till den här serien. Och äntligen får vi veta vad det var Gay Talese sa till henne, som hon tidigare bara hintat om men inte vågat säga öppet: hans »bästa« råd var att »ligga med så många gifta män som möjligt« för att förstå deras drivkrafter och brister.

Ett något apart råd med tanke på att Taddeo ville skriva om kvinnors inre sexliv. Och samtidigt ett slags kongenialt råd, eftersom Taddeo hade Taleses reportagebok Thy Neighbor’s Wife som inspirationskälla – en bok hon imponerats av vid första läsningen men sedan blivit alltmer obekväm med. Hela New Journalism-generationen har ju ett närmast infernaliskt macho-perspektiv inte bara som självbild och generell omvärldsblick utan även när den ger sig på kvinnoperspektiv, som i Gay Taleses bok från 1980.

Lisa Taddeos bok Three Women blev unisont och globalt hyllad när den kom 2019, en av det senaste decenniets mest episka och psykologiskt avtäckande journalistiska prestationer. Men hennes eget försök att dirigera en omgörning av långreportaget till tv-drama är mest misslyckat. Historierna från boken blir märkligt banala och undanglidande, och när stoffet är sensationellt lyckas serien inte ens göra det sensationalistiskt. Det enda syndiga här är dödssynden att bli långtråkig.

I sista avsnittet, när alla tre parallellplottar får sin upplösning, finns visserligen en scen som är en av årets mest groteska. Jag spoilar nu: en tioårig kille ramlar ner i bajset på ett utedass i lekparken, och mamman – som smitit ut i bilen för att tvångskolla sin lover’s mobil-sms – kommer ångande och drar upp honom för att sedan sitta med honom i famnen på plankgolvet och gråta, »I’m sorry, my god I’m so sorry« … båda täckta i bajs.

Men häpnadsväckande iakttar jag det med en gäspning, distanserat. Till och med bajstunnegråten blir tråkig. Trots att Betty Gilpin gör en storartad insats i sin roll, seriens enda verkligt utstickande. ♦

Obekväm Talese-bonus

På tal om Gay Talese. Netflix-dokumentären Voyeur från 2017 skildrar Taleses arbete med en djupt obehaglig The New Yorker-story om en smygfilmande motellägare, och grejen här, som fortfarande fascinerar och förskräcker och är plågsamt aktuell, är att det inte bara är motellägaren som är creepy. ♦

Fantastiskt »Så mycket bättre« i år igen, men när blir det dags för Johan Kinde?

Säsongsbetyg 📺📺📺📺⬜

Snyft, snörvel och jävlar vad Pär Wiksten från Wannadies grinat och svurit i årets Så mycket bättre – inte minst i den formidabla säsongsfinalen i går kväll. Och jävlar (uttalas gärna på skelleftemål) vad Peg Parnevik är bra. Det hade jag faktiskt inte fattat tidigare överhuvudtaget. Oavsett om hon gjorde Marit Bergman, Wannadies eller Lasse Holms fotbollshymn Vi är tjejer, vi är bäst så blev det nya unika pophits med ny själ.

Jag undrar om inte den avgörande storheten med Så mycket bättre är att man alltid bedrar sig, att man alltid tror att »den här artistlistan är väl ändå lite för svag«, och att man alltid har fel och alltid får se den bästa säsongen.

Det enda jag inte gillar, som lämnar mig oberörd, är när lite äldre artister som inte har ett modernt, spatiöst, hook-målsökande poptänk och inte heller gigantiska sångröster, bara gör lunk-rock rakt upp och ner. I år var därför Eagle-Eye Cherry mest ointressant, följd av Staffan Hellstrand, Sanne Salomonsen och, får man väl ändå säga, Pär Wiksten (men, de var lysande realitykaraktärer, allihop). Bäst är i regel yngre artister som vill göra hits på riktigt, som inte kan annat än göra originallåtarna till nya original, med studiomässiga snarare än liverockiga arr – i år Omar Rudberg, Peg Parnevik, Ellen Krauss, Mapei och Jonatan Johansson.

Och bäst i gårdagens säsongsfinal – pur popgenialitet:

Men ska jag nämna en enda artist som jag verkligen vill se i Så mycket bättre framöver så är det trots allt en riktig veteran: Johan Kinde. Som jag vet skulle ge en arm eller ett ben för att få vara med. Han sitter faktiskt på en låtskatt som fortfarande växer …

… han sitter på stora historier och vet hur man berättar dem, både de lustfyllda och de jobbiga …

… hans sångröst har bara blivit större med åren och han gör episka omtolkningar, som senast Ulf Lundells Rialto …

… och han är lika innerlig som kreativt spännande som låtskrivare. ♦

Resten av brevet bakom betalvägg: jag hyllar avlidne André Braugher och vad han gjorde för överviktens stigma, tipsar om en av mina absoluta favorit-rockdokumentärer, undersöker vilka tio svenska serier som ligger högst på Netflix-listan globalt samt recenserar romcom-smällkaramellen Smothered på SkyShowtime + Netflix-nyheterna Carol & the End of the World och Replacing Chef Chico. Avslutar som alltid med tv-veckans soundtrack som Spotifylista.