[139] Årets 15 bästa nordiska tv-serier 2023

God tv-jul! Och nu pratar jag inte Kalle Anka eller Karl-Bertil Jonsson utan årslistor. Same procedure as every year: i dag presenterar jag det gångna årets bästa nordiska tv-serier och nästa söndag, på nyårsafton, den stora topp-50-listan samt årsrankningen av bästa streamingtjänster. Och däremellan, också som vanligt, en extra julklapp från min skräckkompis Magnus Blomdahl – den kommer på torsdag.

»Coachen« är både en högoktaning uppgörelse med gubbsjuka och den bästa sportserien jag sett – och det kommer mer!

Säsongsbetyg: 📺📺📺📺📺

Oavsett vilka sportfilmer ni anser vara de bästa rekommenderar jag att ni har just dem som referens för det isländska småstadsdramat  Afturelding, som SVT visade med titeln Coachen i somras (och som heter Balls internationellt). Den åtta avsnitt långa ensembleserien innehåller mycket mer än bara själva sporten, men om vi börjar med den – så här såg min reaktion på Twitter ut när jag precis sett färdigt det åttonde avsnittet:

De långa matchsekvenserna är rena uppenbarelsen för sportfilmsfans. Jag Google Translate-plöjde alla isländska intervjuer jag hittade med serieskaparna Hafstein Gunnar Sigurðsson och Dóri DNA (Halldór Laxness dotterson) utan att kunna begripa hur de lyckats göra en Daisy Jones & The Six med isländsk handboll i stället för amerikansk rock. Men så är det: såvitt man kan se deltar karaktärsskådespelarna i laget, i spelmoment i världsklass. Och de är filmade och klippta så att allt sitter ihop, typ uttömmande highlights, men med ett otroligt kameraarbete – ständiga kreativa bildvinkelväxlingar, från bakom lagbänkarna eller bakom axeln på skjutande spelare, ibland är kameran bakom eller rentav i försvarslinjen, ibland bakom målet precis där niometersskottet sitter, ibland lågt, ibland högt, fotot böljar som spelet självt. Dessutom med närstudier av psykningarna och intrigerna spelare-mot-spelare:

Det är gjort med genuin kärlek inte bara till handboll som sport utan till klassisk sportfilm över huvud taget, och med otrolig skicklighet och uppfinningsrikedom.

Nästa grej jag translate-googlade mig tokig efter information om är hur fasen man lyckats förlägga handlingen till en verklig småstadshandbollsklubb, Afturelding från Mosfellsbær en dryg mil utanför Reykjavik – skildringen av verksamheten är skarpt satirisk och tar ärligt talat all heder och ära av vd och styrelse. Vad säger den riktiga klubbledningen om detta? Coachen ligger för övrigt mycket nära flera verkliga skeenden i det isländska handbollsundret, från guldet i B-VM i Paris 1989 till stjärnspelaren Sigfús Sigurðssons pantsättning av sitt OS-silver från 2008. 

Den rent sportrelaterade dialogen är också fascinerande. Halvtidsnacket i slutet av andra avsnittet, till exempel, under en seg match i inhemska ligan, är en blivande klassiker i sportfilmens specifika peptalk-genre – inte lika dramaturgiskt som Al Pacinos tal i Any Given Sunday, men med mer ren urkraft. Här glöder det galenskap om Ingvar Sigurðssonsluggslitna ex-stjärna:

»Den där valrossen i träningsoverall är fan inte målvakt, hon är bollrädd. Släpp vinklarna, sikta bara rakt i ansiktet på henne så går bolljäveln in. Och du, bara för att spelat lite hönsboll i Norge kan du inte spela solo här. Du har fem andra med dig. Samarbeta eller sätt dig på bänken och ruttna.  Äldreboendet spelar boccia varje tisdag. Skärp er eller gå dit. För att vinna måste ni bli riktiga krigare. Gå ut nu och spöa skiten ur de jävla asen!«

Matchskildringarna är samtidigt infattade i den sociala småstadsintrigen där spelarna, tränarna och ledarna är en del av den medborgerliga mosaiken. Den gamla 1980-talsstjärnan som återvänder till Mosfellsbær efter en alkoholiserad katastrofsejour som tränare i Köpenhamn har tidigare varit både spelare i och tränare för herrlaget i sin uppväxtstad– nu får han, som tänkt omstart, ta över damlaget. Och i halva serien sker det mesta på hans villkor. Han skickar ut tjejerna på planen med en dask i rumpan, som han tycker att han alltid gjort med killarna också, »det hör till«, och det är inte det att alla är överslätande och förlåtande – hans sliriga stil spelar ingen större roll, laget börjar gilla honom, han är rättvis, och bra som tränare, vänder formkurvan 180 grader.

Och det är intressant hur hans gubbsjuka attityd tillåts, och funkar, trots naturliga konfliktzoner med en grupp yngre kvinnor – men att det är hans 30 år gamla synder som till slut får honom på fall.

Jag ska inte säga mer om det, av hänsyn till er som ännu inte sett serien. Den är enormt spännande och oviss, både sportsligt och relationspsykologiskt. Men tränarens förflutna hinner ikapp honom på flera sätt – inte minst det i Mosfellsbær. Om den första halvan är lättsamt rumlig blir supandet och svinandet mörkare i den andra halvan, där allt börjar ställas på sin spets, och stadens kriminalitet, kring ett gym och en lokal bettingsajt, hotar tillvaron för huvudpersonerna och deras familjer. Ja, även tränaren har en familj, i Akranes en halvtimme bort, en dotter och ett barnbarn han misslyckas med att återknyta kontakten med (här finns en plågsam sekvens där han stolpar in på en Emil i Lönneberga-barnteater på fyllan).

När gamla oförätter och hemligheter kommer upp till ytan känns serien lite som om danska Arvingarna fokuserat mindre på konstfamiljen och mer på delen av släkten som var engagerad i förortens handbollsklubb.

Svandis Dora Einarsdóttir är briljant som lagkaptenen och det forna landslagsankaret som börjar tappa fysiskt och snor sin sjuårige sons adhd-Ritalin i ett alltmer vilset sökande efter fotfäste; Saga Garðarsdóttir lika bra som lovande niometersskytt vars mamma (Steinunn Ólína Þorsteinsdóttir) haft ihop det med Ingvar Sigurðssons tränare och, det fattar man snabbt, antagligen är hans dotter …

Men inget, inte ens internationellt kände Sigurðssons rollprestation, slår Þorsteinn Bachmanns plågsamt roliga gestaltning av klubbens vd, som efterhand visar sig vara det värsta svinet. Tidvis påminner han om Björn Kjellmans mjäkiga bokförlags-vd-roll i Netflix Kärlek & anarki.

Här står han i ett styrelserum fyllt av hundratals 16-pack med toalettpapper …

… som han tvingar damspelarna (inte herrarna, givetvis) att förnedra sig med att försöka kränga privat för att rädda klubbens bokslut. Var och en av spelarna måste sälja för 200.000 kronor vardera. Jag nämner detta för det är bra att, serien igenom, hålla i huvudet att en isländsk krona motsvarar 8 svenska öre. Annars börjar man undra över nivån på spelskulder, leasingbilar, resekostnader och annat som ackumuleras till existentiell livskris för vd:n.

Men hur var det nu med matchsekvenserna?

TVdags har aldrig, vare sig i det gamla webb- eller nya nyhetsbrevsformatet, haft så mycket trafik från Island som veckan efter SVT visat säsongsfinalen och jag hyllat serien. Tusentals islänningar läste och spred min recension och några gjorde mer än så – de gav mig utförliga svar på mitt huvudbry över hur fasen seriemakarna fått till handbollsscenerna.

Med det sagt, jag fattar fortfarande inte riktigt. Matchsekvenserna är så sjukt äkta och perfekta. Ta bara målvaktsräddningen med tåspetsen i sista avsnittet, som alltså är manusskriven. Hur många omtagningar krävdes för att få till den? Jag måste se till att få till en intervju med upphovspersonerna inför säsong 2.

De isländska läsarkontakterna har också fått mig att förstå fler storheter med tv-serien. Den unika tonen, så fylld av självförtroende och självklarhet, verkar bottna i en högst genuin skildring av småstadsmiljön och jargongen som helhet. Här är ett läsarbrev jag fick från orten där serien utspelar sig:

Hej Kjell, jag läste din fina text om den isländska serien Coachen. Så himla bra. Både din text och serien. Jag är uppvuxen i Mosfellsbær och med sportlaget Afturelding, precis som serieskaparen Dóri DNA, och det är så fantastiskt hur de har lyckats fånga så mycket av idrottsklubbens kärna! Jag menar det absolut inte på negativt sätt, men det finns så många smådetaljer som gör att vi som är uppväxta i Afturelding verkligen känner oss hemma. Héla Mosfellsbær väntade ivrigt på nästa avsnitt Afturelding varje vecka när den visades på Island. Och egentligen hela Island, tror jag. Dóri och Hafsteinn Gunnar Sigurðsson har haft tankar på denna serie i väldigt många år och har bland annat försökt hitta skådespelerskor med bakgrund inom handboll. De blev väldigt peppade när de hörde att Svandís Dóra Einarsdóttir hade tränat handboll, om jag minns rätt på hyfsat hög nivå. Däremot så har jag hört från statister på plats under inspelningen (statisterna på matcherna var ju allt barn och deras föräldrar från Afturelding) att Saga är visst ingen större handbollsspelare i verkligheten ;)
De hade också en gammal handbollsspelare från Afturelding (och polare till Dóri) som en riktig handbollstränare till skådespelerskorna för att få handbollsscenerna att se så bra ut som möjligt. Þorsteinn Bachmann var bara så himla bra i rollen, mesta as någonsin!! Som han fångade upp kärnan av »denna typen« av gubbar!!! Han har spelat i många filmer och i teater åt sistone och gjort verkligen bra ifrån sig. Funfact: han är gift med Gagga Jons, en filmmakare som är syskonbarn till Dóri, också uppväxt i Mosfellsbær och barnbarn till Halldór Laxness. Och btw. Dóris mamma, Duna Halldórsdóttir, är också en regissör. Hon regisserade en av Islands mest populära filmer någonsin, Stella i orlofi. En riktig klassiker som alla isländigar har sett och jag ser som en obligatorisk läxa för alla utlänningar som flyttar hit ;)
Jag var bara tvungen att skicka till dig ett par linjer när jag hade läst det du skrev.
Vänliga hälsningar,
Guðrún Rútsdóttir, stolt invånare i Mosfellsbær ♦

En säsong 2 är alltså bekräftad. Ásgeir Jónsson, som koreograferade de sensationella matchsekvenserna, meddelade detta som fin avslutning på Twittertråden. ♦

Missade du årets bästa svenska serie, Jon Blåheds briljanta »Fejkpatient«, se den nu

Seriebetyg: 📺📺📺📺⬜

Ovanligt många svenska dramaserier som stack ut 2023 kretsade kring störda relationer, med Gaslight och Limbo som två toppar. Men Fejkpatient var bäst. När man börjar se serien är det svårt att veta riktigt vad som är rakt och vad som skruvat, men efterhand inser man att serieskaparen och hyllade Inland-filmregissören Jon Blåhed, som både regisserat och skrivit manus, är ute efter en genomäkta skildring av att drabbas av obotlig cancer. Och att det som initialt gjorde mig osäker i själva verket är en unik styrka.

Einar Bredefeldt spelade den Helge Fossmo-baserade rollen i Knutby och är precis lika bra i huvudrollen här. Och nästan på samma sätt – genom att skildra reflexartad, svällande narcissism. Långt ifrån kriminellt vidrigt som i Knutby, men även Fejkpatient-karaktären är ett självupptaget svin som håller i gång två förhållanden samtidigt. Med dels en ung spoken word-tjej hemma i Umeå (Helmon Solomon), dels en lite äldre skådespelaragent i Stockholm (Celie Sparre). I väntan på det stora tv-genombrottet försörjer han sig som fejkpatient på universitetssjukhuset och i katastrofövningar – och det är utifrån detta man upptäcker att han har testikelcancer på riktigt. Som spridit sig till lungor och hjärna.

Storyn involverar även kompisgänget, filmbranschen (han får en stor roll till slut … och säger att ärret efter hjärntumöroperationen är stygn efter en cykelolycka), sjukhuset (Mattias Fransson och Jessica Grabowsky är karaktärsstarka som fejkpatientchef respektive onkolog), pappan (en nedtonad men fenomenal Lennart Jähkel), andra cancerpatienter på sjukhuset (Ann Petrén!). Det är en spännande intrikat intrig där sambanden avslöjas efterhand. Blåhed både skriver och regisserar med imponerande skills och självförtroende. Berättandet sker hela tiden med skickliga fördröjningar som får en klistrad framför avsnitten.

Jon Blåhed kommer från Umeå och har uppenbart velat ge serien genuin färg därifrån i miljöer och jargong. En extra dimension tillförs via musiken – lysande nyskriven av Folke Nikator; originallåtar av Annika Norlin och Amanda Bergman; ett superbt curerat norr- och västerbottniskt pop/R&B/rap-soundtrack med artister som Fricky och Gonza-Ra. ♦

Topp-15 nordiska tv-serier 2023

1. Coachen (originaltitel: Afturelding, RÚV/SVT Play)
2. Fejkpatient (C More)
3. Börje – The Journey of a Legend (Viaplay)
4. Gaslight (SVT)
5. Limbo (Viaplay)
6. Händelser vid vatten (SVT)
7. En helt vanlig familj (Netflix)
8. Sanningen (TV4)
9. Copenhagen Cowboy (Netflix)
10. Huset (DR/SVT)
11. Taelgia (SVT)
12. Solsidan (TV4)
13. Chorus Girls (originaltitel: Dansegarderoben, TV2/SVT)
14. Estonia (TV4)
15. Knekt (HBO Max)