[141] Årets 50 bästa utländska tv-serier 2023

Alun Armstrong och Joanna Bacon i Breeders.

Tv-kritik ska inte bedrivas i flock. I den mån tv-kritik verkligen behövs – som klassisk konstkritik, det vill säga i symbios med konsten – måste den kunna klara av att vara både kulturellt fördjupande och förhålla sig kritisk även till populism och konsensus. Succession och The Bear i all ära, båda är strålande, men de var verkligen inte i särklass i år – och hur kommer det sig att så många svenska tv-skribenter som unisont hyllar Jesse Armstrong och Christoper Storer som auteurer glömmer Donald Glovers episka seriecykel Atlanta? Jag tror inte att det på något medvetet vis har med hudfärg att göra – däremot med en tanklöshet som inte borde ha med tv-kritik att göra. Succession och The Bear var underbara men Breeders och Atlanta var sammantaget större konstverk och tv-upplevelser. ♦

Hejdå Paul & Ally, hejdå Jim & Jackie … hejdå »Breeders«

Finalbetyg: 📺📺📺📺📺

Vill inte, vill inte, vill inte! Jag vill inte att Breeders ska vara slut. Jag vill fortsätta leva med hela den här kretsen av släkt och vänner i London säsong efter säsong. Låt det gå några år mellan säsongerna om så krävs, ja, låt det gå 13 år som innan Cold Feet kom tillbaka, men låt inte den fjärde säsongsfinalen i höstas förbli det allra sista vi ser av Martin Freeman och Daisy Haggard som Paul och Ally Worsley!

Det märkliga är att det inte alls var den här serien jag såg i Breeders från början. Och jag tror inte att det beror på att jag inte fattade den, jag tror att serieskaparna Chris Addison, Simon Blackwell och Freeman själva överrumplades av potentialen och bara lät sig dras med av känslorna som väcktes och som satte i gång en organisk kedjereaktion som inte slutade förrän serien blivit 2020-talets största lilla släktsaga på tv.

Jag älskade verkligen de två första säsongerna också, och kände redan då att jag fick vara med om något unikt – en serie som växte exponentiellt och organiskt som livet självt. Men det var under den tredje säsongen, förra året, som den konkreta insikten slog till med full kraft. Serien djupnade och skiftade klangfärger på ett sätt man sällan ser tv-serier göra, och jag beskrev det i detalj i den här recensionen:

Serier kan påverkas av upparbetade insikter, de kan låta tittarna sätta skratt i halsen, men det är verkligen inte ofta man får se serieskapare vända så ut och in på sitt fundament som Freeman, Blackwell och Addison gjort under andra halvan av vad som antagligen kommer att räknas som deras livs verk.

Under den första säsongen 2020 kritikerhyllades Breeders som »den ärligaste serien om föräldraskap« därför att den »vågade visa« hur vi alla kan vara dåliga föräldrar. Men den var nog snarare dess relativa oärlighet som sedermera fick serien att växa. Efter den första omgången var det som om serieskaparna rannsakade sig själva: »Om vi låter föräldrarna uppvisa de här dysfunktionerna, borde inte det påverka barnen mer på djupet?« Och så fick vi se sonen Luke (då spelad av Alex Eastwood) utveckla ångestsyndrom i säsong 2. Då satte vi det i samband med hans autistiska tendenser, men i säsong 3 växte i stället insikterna om pappans bristande impulskontroll och ständiga, plötsliga raseriutbrott, vilket växte ut som bärande tema. Det vi lockades att skratta »förlösande« åt i säsong 1 blev sedan förlösande på riktigt, oberoende av skratt.

Den fjärde och förmodat sista säsongen utspelar sig fem år senare, när Luke fyllt 18 och spelas av Oscar Kennedy (skitkonstigt första kvarten, självklart innan första avsnittet tonat ut), och tar skrämmande snabba steg rakt ut i vuxenlivet. Fast ändå inte. Är han mogen att själv bli pappa så tidigt? Serieskaparna lutar sig mot allt vi redan vet om Luke, sedan han var liten i säsong 1, och dubblerar det med föräldrarnas förvirring inför att snart bli farföräldrar. Jag älskar när de pratar om Lukes tjejs föräldrar, och Daisy Haggard säger att »alla familjer har ett alfa-set föräldrar och ett beta-set, och vi är i riskzonen att bli betarna«:

Den tidigare så inåtvända dottern, spelad av Eve Prenelle förra året och av Zoë Athena i år, får äntligen fullt utrymme och kommer ut som gay. Och helt underbara saker händer med föräldrarna som direkta konsekvenser av barnens frigörande vuxensprång. Stupiditeten från första säsongen är ett avlägset minne. Nu har allt i deras karaktärer emotionell och psykologisk resonansbotten.

Detsamma gäller den äldsta generationen, i synnerhet Joanna Bacons och Alun Armstrongs farföräldrar. Jag rörs till tårar av Armstrongs skildring av en alltmer dödsgrubblande 80-åring. Älskar när de ska ta ett professionellt foto inför 80-årsfesten och han klär upp sig, så när som på sina nya brogue-skor som han vägrar använda – därför att, kryper det fram efter ett tag, när han tar på sig dem är han oåterkalleligt inne på sitt livs sista par skor, dem han kommer att begravas i:

All dramatisk leverans sker med en finkänslig, finjusterad balans mellan allvar och rå replikhumor, en konstant jargong-okänslighet som borde bli klumpig men i stället får allt att lyfta. Breeders lyckas nämligen inte bara skildra familjemedlemmarna som verkliga, unika individer utan iscensätta ett helt familjeväsen. Det ser man inte så ofta i tv-serier.

Breeders lyckades på bara fyra säsonger täcka in inte bara två barns hela uppväxt och det långa äktenskapets samtliga skiftningar, utan också farföräldrarnas åldrande så pass ingående att vi hann följa hur de flyttade två gånger. Åldringar som flyttar för att de inte längre klarar av att bo i sitt tidigare hem, det är en drama-arketyp … men detta är första gången jag ser en tv-serie som är med ett och samma pensionärspar så länge över tid att de måste flytta en gång till. Och detta blev så karakteristiskt för Breeders. En serie som verkligen vill vara nära sina karaktärer, följa dem hela vägen. ♦

Topp-50 utländska tv-serier 2023

Breeders (Sky/HBO Max)
Atlanta (FX/Disney+)
Succession (HBO Max)
Welcome to Wrexham (FX/Disney+)
The Bear (FX/Disney+)
Fargo (FX/HBO Max)
The Diplomat (Netflix)
Daisy Jones & The Six (Amazon Prime)
Irrésistible (Disney+)
After the Party (TVNZ Nya Zeeland)
Hello Tomorrow! (Apple TV+)
Jury Duty (Amazon Prime)
Poker Face (Peacock/SyShowtime)
Pluto (Netflix)
A Murder at the End of the World (Hulu/FX/Disney+)
Malpractice (ITV/SVT)
Black Mirror (Netflix)
Platonic (Apple TV+)
Marriage (BBC/SVT Play)
The Gallows Pole (BBC)
The Last of Us (HBO Max)
Happy Valley (BBC/SVT)
Heels (Starz/TV4)
Fellow Travelers (SkyShowtime)
The Tower II: Death Message (ITV/HBO Max)
Slow Horses (Apple TV+)
Deutsches Haus (Star/Disney+)
I Think You Should Leave with Tim Robinson (Netflix)
Billions (Showtime/HBO Max)
The Good Mothers (Star/Disney+)
The Undeclared War (Peacock/Channel 4/SkyShowtime)
East New York (ABC/HBO Max)
Swarm (Amazon Prime)
Fleishman is in Trouble (FX on Hulu/Disney+)
Blue Lights (BBC UK)
Rätt man på rätt plats (En Place) (Netflix)
Dave (FX/HBO Max)
The Curse (SkyShowtime)
The Changeling (Apple TV+)
Kindred (Hulu/Disney+)
The Consultant (Amazon Prime)
Saknad, aldrig glömd (ITV/SVT)
Wolf (BBC/HBO Max)
Silo (Apple TV+)
High Desert (Apple TV+)
I’m a Virgo (Amazon Prime)
Rain Dogs (BBC/HBO Max)
It's Always Sunny in Philadelphia (FX/Disney+)
Justified: City Primeval (FX/Disney+)
Bookie (HBO Max)

Bästa streamingtjänsterna 2023

Jag rankar streamingtjänsterna utifrån ett enkelt poängsystem – 50 poäng för serien på plats 1 på årsbästalistan här ovan, 49 för plats 2 och så vidare. Samt 15 poäng för plats 1 och så vidare på förra veckans nordiska topplista. Placering på förra årets lista inom parentes.

(4) Disney+ 298
(1) HBO Max 267
(2) Netflix 169
(3) SVT Play 157
(5) Apple TV+ 123
(8) Amazon Prime 115
(6) SkyShowtime 98
(9) TV4 56
(7) Viaplay 24
(-) Discovery+ 0

Fotnot: Discovery+ placeras på listan på grund av att min nordiska årslista förra veckan från början inkluderade realityserier, och jag hade briljanta Leriga rötter högt upp. Svenska Discovery+ gör mycket bra i genren.