[140] Årets 10 bästa skräckfilmer 2023

Viktigare för julkänslan än Kalle Anka – Magnus Blomdahls lista över årets bästa skräck! För nytillkomna läsare som undrar varför just »Blomman« och hans genre-expertis har en särställning hos mig rekommenderar jag den här artikeln från förra vintern, då jag skrev en rätt extrem veckodagbok för tidningen Vi (exklusivt upplåst betalvägg, enbart för detta nyhetsbrev).

Men, nu över till Magnus, och årets viktigaste checklista för skräcklovers!

1. When Evil Lurks

Demián Rugna är väl kanske mest känd för 2017 års Terrified. Ett slags spökhistoria i antologiformat. Har jag för mig. Den gjorde inget stort intryck, vilket fick mig att misstro snacket om att hans uppföljare When Evil Lurks skulle vara »årets bästa skräck«. En argentinsk »demonfilm« som avhandlar temat besatthet på ett nyskapande sätt. Och visst är just detta en aspekt av filmens storhet. Hur den hanterar sitt fiktiva material som om det vore på riktigt, nästan lite tråkigt och alldagligt.

I When Evil Lurks är demoner inget konstigt. De existerar och ibland blir människor besatta av dem. De sprids som smitta och har inget annat syfte än att förtära sin värd från insidan till utsidan. Genuin ondska. Liksom filmen som helhet: ondska. Rugna har gett sig fan på att leverera sin saga utan tveksamheter, utan komiska pauser eller andningsutrymme. I synnerhet vissa scener, här finns ett litet antal som kommer gå till historien, är så väl uppbyggda att de spänningsmässigt sett skulle kunna fungera som fristående kortfilmer.

En varning dock, Demián Rugna är inte blödig när det kommer till att visa våld mot barn, eller djur för den delen. Det är gränslöst, ryggradskrypande och så snyggt att man efteråt går och drömmer mardrömmar. Trots att man är vaken! Kanske är Rugna, som Stephen King en gång sa om Clive Barker, skräckens framtid. ♦

2. Talk to Me

En karta över hur man gör skräckfilm utan att göra skräckfilm enligt mallen – att det krävdes ett youtuber-tvillingpar för att knäcka den nöten är märkligt, men det är bara att vara tacksam.

Mycket är redan sagt om Danny och Michael Philippous debutfilm. Och allt stämmer. En mumifierad hand används som partytrick bland samhällets unga. Genom att hälsa på handen och yttra orden »talk to me« öppnar man upp en portal till »andra sidan«, portalen måste dock stängas genom att kontakten med handen bryts. Eftersom det handlar om unga människor så blir det lite si och så med stängda portaldörrar … Talk to Me är bitvis chockerande, med ett innovativt bildspråk som är typiskt för en lyckad debut. ♦

3. Dream Scenario 

Norska Kristoffer Borgli jobbar snabbt. Bara ett år efter premiären för den obehagliga komedin Sick of Myself, totalt nonchalerad i Sverige, gör han film i USA med självaste Nicholas Cage. Och han måste gjort det bra, för Cage är väldigt bra – precis som i Panos Cosmatos Mandy, Richard Stanleys Color Out of Space och Michael Sarnoskis Pig. Det måste ha funnits något där som väckte passionen till liv, fräscht och ungt blod som doftar succé och kult. På sätt och vis är det kanske bra att Cage gör tio filmer per år där han slåss mot krokodiler, rånar banker eller bara är alla de manér som lett till smeknamnet »Cage Rage«, för då blir det desto ljuvligare att se något så outstanding som Dream Scenario. Man har gjort sig förtjänt av det.

Nicholas Cage spelar en oansenlig lärare, trygg och snäll, ständigt överkörd av både familj och kollegor. Men så börjar han dyka upp i folks drömmar. Oftast menlöst betraktande, precis som i vaket tillstånd, men menlöst betraktande överallt. Hos alla. Dream Scenario briljerar i studien av hur farligt det är att lyfta en människa till skyarna för att sedan släppa greppet. Vilket sker när Cages huvudperson börjar agera både våldsamt och sexuellt i drömmarna. Som en motvillig Freddy Kreuger. Här kommenterar Borgli, kanske lite onödigt övertydligt, cancel-kulturen då verklighetens lärare straffas för dröm-versionens agerande. Men vid det laget har Dream Scenario redan snott åt sig en topp-3-position på årets lista. ♦

4. Infinity Pool 

En liten del av mig är fortfarande 15 och saknar jakten på kopior av kopior av oklippta filmer som aldrig ens fått svensk premiär. I dag 35(?!) år senare är det här med filmcensur en företeelse som inte längre existerar i Sverige, annat än vad gäller att bestämma åldersgränser. Att svensk filmcensur så sent som 1996 gick in och klippte bort en del av Scorseses Casino är ett halt stycke fakta som inte längre får fäste i någon del av hjärnan. I dag debatteras inte längre filmer för att de har »stötande innehåll«. Till och med 15-årsgränsen är avdramatiserad – elvaåringar får tillträde i vuxet sällskap. Vilket innebär att jag, med lite tur, hade kunnat se Brandon Cronenbergs senaste Infinity Pool med min tioåring. Tur att jag inte gjorde det.  

Infinity Pool är Cronenbergs hittills tredje, och bästa. Han är kyligare än pappan och saknar seniors humor. Brandons filmer må kännas lustiga premissmässigt, men i salongen är skratten få och obekväma. I Infinity Pool placerar han Alexander Skarsgård och Mia Goth på en diktatorisk paradisö där klonandet av människor blivit realitet och där de klonade används som substitut för människor som dömts till döden – kopian avrättas. Eller? Hur ligger det till, egentligen? Grundidén äre intressant, men filmen blir bra på riktigt först när det är Skarsgårds karaktär som dömts till döden, efter att ha kört ihjäl en lokalinvånare. Här skruvas filmen till ytterligare och blir ett mindfuck av rang, en härligt störd version av Måndag hela veckan. För ett dödsfall tycks leda till ett annat som leder till ett annat. Skarsgård döms till döden, kloner skapas och kloner avrättas. Men vänta nu, vem är det egentligen vi får följa, en klon eller original-Skarsgård?

Och som i alla Brandon-filmer grundas logiken i att man köper att man från början till slut befinner sig i en mardröm, då blir plötsligt alla resonemang klara och tydliga. Känslan av filmen, som mot slutet är lika utspädd som Alexander Skarsgårds karaktär, är abstrakt och liknar den från Houellebecqs Refug, där framtiden tillhör kopiorna, som gradvis avpersonifieras och till slut bara existerar som tomma skal. 

Det hade varit kul om Brandon Cronenberg fick chansen att regissera utanför indiens komfortzon, något större och mer kommersiellt, som när hans pappa gjorde Flugan, A History of Violence och Eastern Promises. En film som inte omfamnar enbart det drömska och bisarra utan även konceptuell substans.

Infinity Pool klassades förresten NC-17 (tidigare X) vid en första granskning i USA. Cronenberg klippte om filmen till R. När Klarabiografen i Stockholm premiärvisade Infinity Pool annonserades visningen som “Oklippt”. Då var man inte sen att köpa biljett. ♦

5. God is a Bullet

Nick Cassavetes fantastiska misslyckande till film bygger på Boston Terans bok från 2001. Tydligen finns en viss verklighetsbakgrund. I boken. Filmen är för överdriven för att man ska köpa den säljande »based on a true story«-raden, rentav moment av övernaturlighet. Kanske är det därför »based on« oinspirerat har ersatts med »inspired by«? Lite tråkigt är det allt att Cassavetes 20 år långa dröm om att filmatisera God is a Bullet sänkts till en så ovärdigt låg nivå. Men det är en parentes! Den kan verka oroande, men krymper ju längre in man kommer i denna våldsamma och svårslaget långa (director’s cut versionen klockar in på 155 minuter) hämnd-noir-saga.

Nikolaj Coster-Waldau spelar Bob, en kristen snut vars dotter förs bort av en sekt som inte är det minsta kristen. För att få tillbaka henne tar han hjälp av en före detta sektmedlem (Maika Monroe) som gör sitt allra bästa för att locka fram Bobs inre djävulsdyrkare. Bland annat genom att låta The Ferryman (Jamie Foxx i ännu en tokig roll) tatuera inverterade kors och demoner över hela hans kropp, som Bob sedan döljer med »grungiga« flanellskjortor. Nikolaj Coster-Waldau har blivit något av en kvalitetsstämpel om man gillar hårda filmer som tar sig själva på väldigt stort allvar, tidigare exempel är Shot Caller och Small Crimes. Han har det där vardagliga, bekväma över sig och hans förvandling från patrullerande småstadspolis till hämnare på heltid med gaddat ansikte känns helt naturlig.

God is a Bullet är som sagt lite för stor och svulstig för sitt eget bästa och vill för mycket, vissa trådar får inga avslut. Men mitt i all överambition och allt övervåld, som bitvis påminner om våldet Steven Seagal möblerade 1990-talet med, döljer sig ett slags mästerverk som jag inte kan ge upp tanken om. ♦

6. Poor Things

Yorgos Lanthimos Poor Things är en modern steampunk-Frankenstein med Emma Stone som monstret, Bella, och Willem Dafoe som Frankenstein, eller Dr Godwin Baxter som han heter här. Bella är egentligen ett spädbarn i en vuxen kvinnas kropp, resultatet av ett av Baxters vetenskapliga experiment. Vi får följa hennes utveckling och se världen från hennes synvinkel. Hon lär sig gå, prata och onanera. Självfallet lär hon sig mer än så, men filmen kretsar ändå mest kring det basala i vår mänsklighet, våra primära behov. Som att ha sex.

För Bella blir driften en länk mellan kropp och intellekt. För tittaren en inblick i hur det sexuella skulle kunna te sig i en värld utan svartsjuka, våld och samhällskonstruerade tabun. Det är en naiv föreställning, liksom narrativet. Bella ställer ständigt dumma, skamlösa frågor och beter sig som man inte ska göra. Hundra procent intuitivt och hämningslöst. En otroligt befriande känsla för en bakbunden biopublik som varje dag måste förhålla sig till diverse måsten och regler, oftast oskrivna. ♦

7. Les Chambres Rouges / Red Rooms

Kanadensiskt drama som med kylig blick analyserar vissa människors fascination för seriemördare. Med stålgrått foto och minimalistiskt skådespeleri får vi följa mördaren Ludovic Chevaliers rättegång. Fallet presenteras för oss som om det var en Michael Haneke-film, inga krusiduller, specifika detaljer gällandes morden gås igenom som om det vore en matlista. Kanske är det därför man blir så berörd – av känslan av att inte bli manipulerad till att reagera. Vid sidan av detta nästan dokumentära låter regissören Rascal Plante oss följa Kelly-Anne, en sorts supermodell med osunt intresse för darkweb och seriemördare. Catwalken på dagen och underground-auktioner för mordmemorabilia på nätterna. Det hela utvecklar sig till en thriller om olika världar, den digitala världen och den verkliga. Hur en viss typ av människor lätt får för sig att det är samma sak. ♦

8. The Moor

Årets bästa slow burner kretsar kring ett 25 år gammalt försvinnande och en faders besatthet vid att återfinna sitt barn som sägs finnas på The Moor. Tyngre och gråare än så här blir det inte. Men det tar ett tag, karaktärerna skall sättas och spelplanen presenteras: The Moor. Eller heden på svenska. Tydligen kan hedarna i Yorkshire vara överjävliga och ingen plats man vill vara på när det blir mörkt och kallt. Visserligen ingen ny information för den som sett An American Werewolf in London, men påminnelser är alltid bra. Och John Landis film var ju dessutom rätt rolig. Chris Cronins och Paul Thomas The Moor är inte rolig. ♦

9. Toxic Avenger

Att det skulle göras en remake på Tromas klassiska Toxic Avenger var ingen högoddsare. Kevin Bacon och Elijah Wood skulle vara med. Peter Dinklage skulle spela Toxic! Men hur gick det ens ihop? Michael Hertz och Lloyd Kaufmans original var ju en lågbudgetfilm som propagerade för allt som är olämpligt i dag. Sex, lytesskämt och våld, oftast på en gång. Rått och roligt. Då, i alla fall. När Toxic nu äntligen får använda sin mopp igen är det i regi av Macon Blair, känd från Blue Ruin och I Don’t Feel at Home in This World Anymore. Och han gör det bra. Han levererar exakt det fansen vill ha: gore, dumhumor och överdrivet elaka skurkar. Som ett radioaktivt kärleksbrev till fans av Troma och Toxic. ♦

10. It Lives Inside

Amerikansk tonåring kämpar med sitt indiska arv och att passa in. Bishal Duttas It Lives Inside är en ny sorts tonårsskräckis som försöker gå djupare och ladda obligatoriska jump scares med kulturella frågor och vad som händer när vi glömmer bort vår historia. Tydligen är indisk folktros demoner lätta att såra och då vill de inget annat än att skada oss människor och tvinga oss att tro på dem. Lättuggad men oerhört underhållande skräckis som fungerar tack vare inspirerande monster och försök att bredda tonårsskräcken. ♦