[142] »True Detective är som den exotiserande woke-satiren i The Curse«

Bäst i tv-världen just nu

1. The Curse (SkyShowtime)
2. Criminal Record (Apple TV+)
3. Fargo (FX/HBO Max)
4. Slow Horses (Apple TV+)
5. I am Ruth (Channel 4/SVT Play)
6. Fellow Travelers (SkyShowtime)
7. Bookie (HBO Max)
8. Class of 09 (FX/Disney+)
9. Neumatt (Netflix)
10. Den gyllene timmen (Het Gouden Uur, Netflix)

»Criminal Record« med Cush Jumbo & Peter Capaldi – den perfekta brittdeckaren

Säsongsbetyg 📺📺📺📺⬜

Även om Apple TV+ satsat hårt på nya polisserien Criminal Record, och även om skådespelarlistan med Peter Capaldi och Cush Jumbo i spets är upphetsande, så var mina förväntningar inte alltför höga. Jag kunde inte se att serieskaparen och veteranmanusförfattaren Paul Rutman plötsligt skulle kunna höja sig över sin vanliga nivå av kompetent mainstream.

Men det fanns ändå ett par hoppfulla tecken även för mig som aldrig charmats ett jota av Rutmans SVT-långkörare Vera. För det första avvek hans förra serie, den ojämna men intressanta terrorist-thrillerserien Next of Kin, kraftigt från hans annars småputttriga stil. För det andra är Jim Loach huvudregissör – Ken Loachs son, som praktiskt taget inte gör annat än svinstarka serier (The Tower, Save Me).

Och Criminal Record visar direkt att den menar allvar. Ett gåtfullt fall med tajta sociala band – vad är dysfunktionellt, vad är community-tryggt? – som skär genom inte bara stadsdelen Hackney utan rakt genom poliskåren, som en reva mellan generationerna. Cush Jumbos nybakade polisutredare börjar misstänka att Peter Capaldis vördade veterankommissarie fuskat i tjänsten och fått en oskyldig man dömd för mord tolv år tidigare. Men det är inte lätt att komma åt vare sig utredningsmaterialet eller berörda personer. Och på vägen mot sanningen kryper fruktansvärt mycket skit upp under de vända stenarna: rasism, sexism, anti-woke nätradikalism, missbruk, korruption.

Och samtidigt som sammanhangen klarnar på ytan grumlas de på djupet. Samtliga aktörer har sina egna framiljedraman – särskilt huvudrollernas Jumbo och Capaldi – som inte bara blir komplicerande subplottar utan också sitter tätt ihop med huvudintrigen. Lika spännande som färden mot ljuset är i fråga om mordfallet, lika spännande är expansionen av Capaldis allt annat än svartvita mörker.

I sju av åtta avsnitt är Criminal Record den perfekta brittdeckaren. Sedan kommer en finalepisod som lär bli en vattendelare. Jag gillar upplösningen, även om den gör vad jag normalt tycker är ett generalfel – kommer in med helt ny, avgörande information som inte hinner växa in i intrigen innan allt är över. Och jag kan inte för mitt liv begripa hur Rutman tänkte när han, efter att ha vecklat ut en suveränt knotig relationspsykologi mellan Jumbos karaktär och hennes make, låter den senare, urfint spelad av Stephen Campbell Moore, försvinna helt ur handlingen och lämna ett märkligt hål efter sig i de två sista avsnitten.

Vilket därmed också är den främsta anledningen till att jag hoppas på en säsong 2. Vill veta hur det går för dem, och vill se mer av Cush Jumbo och Campbell Moore ihop!

Sammantaget känns invändningarna marginella. Criminal Record påminner lite om The Responder i ton och närhet, och har samma slags pondus som både Line of Duty och The Tower, men den har också något helt eget, en svårfångad syntes av förhöjd realism och teaterdramatisk touch, ansamlad ur ett kollektivs energier – ur Rutmans knivskarpa repliker och rollgestalter, ur Jim Loachs impressionistiska regi, ur en hel ensemble av mänsklighet.

Premiär på Apple TV+ på onsdag. ♦

Action & politik, realism & FBI-futurism – allt funkar i »Class of 09« även om det inte sitter ihop

Seriebetyg 📺📺📺⬜⬜

Ibland kan en serie misslyckas för att den är alldeles för komplex, för att den vill och försöker för mycket för snabbt – och ibland kan en sådan serie ändå bli riktigt bra, när misslyckandet består i samordningen av alla höga kvaliteter och ambitioner medan kvaliteterna och ambitionerna i sig är njutbara. Class of 09 av alltid intressanta Tom Rob Smith (MotherFatherSon, London Spy) är inte bara en sådan serie, den är det också på ett rätt exceptionellt sätt.

Vi får följa en årskurs FBI-rekryter under utbildning 2009 och åren närmast efter; vi får återse dem i dag, 2023, i ett narrativ som sträcker sig till 2025; och vi får se dem i ett framtidsperspektiv som landar 2034. Vi lär känna en urstark kärntrupp varav en avancerar till FBI-chef medan övriga har svårare att anpassa sina toppkompetenser med den nya FBI-chefens vägval, att gå all-in på ett AI-system som gör FBI närmast autonomt. I framtidsperspektivet sitter en AI-robot med HAL-öga med på domarpodiet under rättegångarna …

Det är ett seriöst tusenbitarspussel där man som tittare inte alltid hittar rätt bitar för att få ihop det, eller för att få ihop upplevelsen av en helt homogen serie. Framför allt saknas rytm i vissa delar. Det går för fort ibland, viktiga skeenden kan få storartade uppbyggnader utan klimax, eller tvärtom sakna uppbyggnader och gå rakt på långa, avancerade actionsekvenser.

Men – varenda actionsekvens är strålande. Serien missar att spänna trådarna, men trådarna är ändå bra, och spänningen uppstår om och om igen bara ur den råa kvaliteten. Det är påkostat, välspelat, genomtänkt och inte minst tänkvärt ur det högaktuella politik- och tech-perspektivet. Dessutom finns flera vassa minoritetsperspektiv varav en platonsk gay-story ger serien extra skönhet och nerv:

Class of 09 finns nu i sin helhet på Disney+. Ojämnheten går inte att komma ifrån, men gillar man FBI-thrillers, AI-tematik, polisdystopier och inte minst Kate Mara måste man se den. ♦

Nya »True Detective«-säsongen skimrar … tyvärr mest av exotiserande löje

Säsongsbetyg 📺📺⬜⬜⬜

Helt värdelös är den inte. Bra smådetaljer kan komma lite när som helst, och om ni mot min inrådan ser den här serien, håll utkik efter Jodie Fosters ny-ord »corpsicle« och spana in den groteska skapelse som ordet beskriver. Men räkna inte med någon större upplevelse. True Detective: Night Country är en massiv besvikelse.

På ett sätt känner man igen något som skulle kunna kallas True Detective-anda, det där pirrigt »stora« som gjorde första säsongen episk i dess amerikanska wasteland noir-gotik, men när man känner igen det som mest faller det inte ut till den nya säsongens fördel. I Night Countrys finalavsnitt finns en replik som meta-refererar till Matthew McConaugheys filosofiska ramblings i slutet av ursprungssäsongen, och den säger allt om den här nya seriens tillkortakommanden. Frånvaron av gåshud och ryggradsrysning skriker tomt ut i polarnatten.

Jag gillar det första avsnittet. Alaskas sista utpost, staden Ennis som ligger i bedövande midvintermörker i två månader, skildras atmosfäriskt: hemmen, baren, mataffären … det här är verkligen »slutet av världen«, som stadsskylten säger. Och den mystiska polarforskningsstationen som mycket av kriminalgåtan kretsar kring är en klassisk spelplats, här med släktskap till Lost, fast med The Beatles Twist and Shout i stället för Cass Elliotts Make Your Own Kind of Music, och via 30 Days of Night hela skräckvägen tillbaka till John Carpenters Antarktis i The Thing. Men den initiala vardagsrealismen visar sig vara ytspackel. I stället är det inslagen av övernaturlighet som är bärande i serien. Och när ett spöke dansar runt i polarsnön för att peka ut de försvunna mordoffren överträds gränsen för ofrivillig komik, varifrån löjet bara fortsätter växa efterhand som serien förlorar ingångsvärdena av familjerelationer och socialrealism.

Men det sämsta är inte den klyschiga folktro-skräcken utan dess klumpiga exotisering, vilken är en olycklig bieffekt av den mexikanska showrunnern och manusförfattaren Issa López stilistiska visioner, hennes personliga fantasy- och skräck-preferenser (Night Country rör sig i exakt samma hybridgenre-härad som hennes mest kända film Tigers are Not Afraid) och beslutet att en av polishuvudrollerna, spelad av nykomlingen och ex-boxaren Kali Reis, skulle vara inupiak, en eskimåbesläktad ursprungsamerikan. Skådespelaren är visserligen själv av urfolksbörd, men inte i någon som helst kulturell närhet till inupiak. Både hon och Issa López fick research-googla som vilka svennar som helst. Visserligen togs senare i produktionen en verklig inupiak-ättling in som konsult, på begäran av exec-producenten och Moonlight-/The Underground Railroad-skaparen Barry Jenkins (jag misstänker att han var mer alarmerad av vart projektet var på väg än vad som förtäljs i en sockersötad New York Times-feature), vilket resulterade i att flera fina vardagsdetaljer skrevs in: mer communitykänsla i form av matlagning och kvinnosammankomster. Som är det bästa i serien! Hur fan var den här serien tänkt att se ut utan dem?

Ursprungsamerikanska kvinnor är extremt brottsutsatta. Precis som i Tigers are Not Afraid är detta faktum en viktig premiss även i Night Country. Men López metod att valla och malla in dem i sin ytliga skräck-estetiska vision är totalt kontraproduktiv, eftersom några verkliga samhällstrukturer inte blottläggs. Här finns en förtjust fäbless i att visa hysteriska prislappar på Oreo-förpackningar, för att Issa López iakttagit detta under ett studiebesök i Alaska, men inget seriöst socioekonomiskt eller demografiskt intresse.

Då hjälper det inte att hela kvinno-communityn i López fantasi-gestaltning av Ennis ges sista ordet i en närmast Tarantino-aktig revenge-final. Jag tycker faktiskt inte ens att den här serien är intressant som misslyckande. Tvärtom: i en tid när amerikansk ursprungsbefolkning verkligen fått värdig och spännande representation (i allt från Reservation Dogs till Killers of the Flower Moon) blir True Detective: Night Country mer som ursprungsamerikanen som driver med Emma Stone i det åttonde avsnittet av The Curse (recenserad nedan): staplar patetiska indiankliché-hittepå-talesätt ovanpå varandra för att få en aningslös Stone att svara: »That was so beautiful …«

Och vad ska man säga om Jodie Fosters galna beslut att för rollen lägga sig till med ett råbarkat röstmanér som får henne att låta som konstant nyinkommen från polarkylan, med tjäle i halsen och frost runt munnen? Det gör inget annat än adderar till det rena löje som dominerar den här serien från slutet av episod tre och in i mål.

Serien får premiär på HBO Max den 15 januari. Men på HBO Max finns även Fortitude – satsa på den i stället, om ni fortfarande inte sett. Gör ungefär samma grej fast oändligt mycket bättre. ♦

Nathan Fielder, Emma Stone och ena Safdie-brorsan når både högt och kusligt lågt med »The Curse«

Säsongsbetyg 📺📺📺📺⬜

Emma Stone har en otrolig vinter. Först den unika rollprestationen i Poor Things (som Magnus Blomdahl hade med på sin årsbästalista förra veckan) och nu huvudrollen mot Nathan Fielder i Fielders och Benny Safdies nya, uppslukande udda dramasatir The Curse. Serien skildrar en illa planerad realityserie-inspelning i ett socioekonomiskt sargat Española i New Mexiko, som Stone och Fielder säger sig vilja stötta och sätta på kartan genom att kränga hållbara passivhus med ett woke reality-manér framför en deplattformerad tv-regissörs (Safdie) cyniska 24–7-kamera.

Stone vill se sig som en fri, stark och medveten konstnär och försöker bli kompis med en hipp konsthantverkare med native-ursprung, men hennes hus är en ripoff på Doug Aitken och hon finaniseras av sina föräldrar (Constance Shulman och Corbin Bernsen!), ett hippiepar som blivit förmögna i fastighetsbranschen.

Dessa drivande teman har sedan flera subplottar vardera, i en finmaskig väv av obekväm humor kring vithetsprivilegier, kulturelit, reality-tv, livsstilsångest och gentrifiering (och mikro-penisar; detta är rentav en bättre mikro-penis-serie än Lust). Vilket ändå inte alls naglar fast hela vidden av seriens kusligt kyliga karaktär, som ytterst bärs av Nathan Fielder själv (och kanske också av John Medeskis kongeniala elektroniska soundtrack, som på något sätt blir en brygga mellan konstpretentionerna och Fielders sociala handikapp).

Jag har inte varit helt såld på Fielder tidigare. Jag kunde se genialiteten i Nathan for You men fann den ändå för konstruerat trögtittad; jag älskade första halvan av The Rehearsal medan slutet var ett mindre haveri. Men The Curse är hans första serie som håller hela vägen. Under andra säsongshalvan blir hans rollfigur alltmer av ett offer, subjektet förminkas till objekt, och Fielder gestaltar detta helt hjärtskärande! Efter att tidigare mest boxat in sig själv som funktionshindrat fyrkantig får han här ut max av sin förmåga. Det är sensationellt. ♦

Nederländsk »24«-spänning med både störande och angenäma problem

Säsongsbetyg 📺📺📺⬜⬜

På det övergripande planet är nederländska Netflix-serien Den gyllene timmen (originaltitel: Het Gouden Uur) full av klichéer och en lite gammaldags klumpighet, men scen för scen bygger den upp en engagerande spänning som får mig att tänka på 24 – det är samma känsla av realtid och lager-på-lager av superplottad islamsk terrorism, med lån från hela 2000-talets historia av terroristattacker, typ avledningsmanövrar för att få bort insatsstyrkor.

Att serien känns old school handlar inte bara om den generella 24-känslan utan också om hur dagens geopolitiska demokratihot skildrats med dagsaktualitet och fingertoppskänsla i så många andra serier, från brittiska The Undeclared War till norska Ammo, att en sådan här serie från just Nederländerna, där anti-islamska narrativ nyligen gett extremhögern regeringsmakt, blir problematisk när rasistpopulisten Geert Wilders inte alls berörs. Att serien ställer sig på mångkulturens sida och vill nyansera bilden av invandringen från islamska krigshärdar känns i sig gammalt – 2015, för att tala SD-svenska.

Spänningen är dock inte gammal eller nostalgisk utan på riktigt. Den gyllene timmen, skapad av stensäkra regi- och manus-duon Bobby Boermans och Simon de Waal, är en serie man vill sluka hel, alla avsnitt på en gång. Och framme vid femte avsnittet av sex är nervanspänningen på max, antalet parallella plottar når det där gyllene snittet av att vara både avskalat och multiplicerat – en »perfekt storm«!

Men sedan blir slutet lite väl mycket serietidning ändå, med åtskilliga expositionsrepliker som faller ur illusionen. Som när skurken på insidan av säkerhetspolisen säger saker som »Det tog tre dagar innan jag bröt ihop, den tiden har vi inte«, bara för att förklara extra mycket för tittaren att tortyren han själv en gång utsatts för i Afghanistan gjort honom till den han är i dag.

Sista kvarten spårar ur ytterligare, men när vi når fram till slutscenen i ett förhörsrum och inser att, oj, här har de ju tänkt sig en säsong 2 … då känner jag plötsligt upphetsning igen. Det måste ju säga något. Tvivlen till trots – ge mig mer Het Gouden Uur! ♦

Resten av brevet bakom betalvägg – bland annat recensioner av Sanningen, The Brothers Sun, Neumatt och La casa de papei: Berlin på Netflix. Avslutar som alltid med tv-veckans soundtrack som Spotifylista.