[143] »Ny guldstandard för BBC-heist-serier«

Bäst i tv-världen just nu

1. The Curse (SkyShowtime)
2. The Gold (BBC/TV4 Play)
3. Criminal Record (Apple TV+)
4. Fargo (FX/HBO Max)
5. Makten (Makta, NRK/SVT Play)
6. Slow Horses (Apple TV+)
7. I am Ruth (Channel 4/SVT Play)
8. Fellow Travelers (SkyShowtime)
9. Class of 09 (FX/Disney+)
10. Dr. Death – Paolo Macchiarini (Peacock/TV4 Play)

Neil Forsyths »The Gold« är ett mästerverk

Säsongsbetyg 📺📺📺📺⬜

Två stora brittiska true crime-drama-premiärer denna vecka, båda 1970–80-tals-tintade, både med BBC-aristokrati i huvudrollerna, och båda disponerade som miniserier – men efter var sitt bländande premiäravsnitt går de åt motsatta håll. Där Steeltown Murders tappar riktning och tempo (med SVT-titeln Seriemördaren i Wales, recenserad av mig längre ner) är The Gold, som får premiär på TV4 i morgon, en enda fulländad acceleration.

Kanske får vi här svaret på varför den inledningsvis så suveränt nörd-hårdkokta skotska Guilt (Vår lilla hemlighet på SVT) fick en så blodfattig sista säsong – för att Forsyth samtidigt jobbade med The Gold och lade allt kreativt krut på den.

Nu har alla de tre största brittiska rånarkupperna under 1900-talet blivit storartade tv-serier –tidigare har vi sett BBC:s The Great Train Robbery 2013 och ITV:s Hatton Garden 2019. Den stora skillnaden mellan dessa och kuppen i The Gold, mot en säkerhetsdepå vid flygplatsen Heathrow hösten 1983, är att de tidigare två plottades i detalj och därmed gav klassiska heist-intriger, medan de sex rånarna i The Gold kommer över sitt rekordbyte, guldtackor till ett värde av 1,5 miljarder kronor i dagens penningvärde, närmast av misstag. Detta är upptakten i tv-serien, och den är briljant återgiven, från fika under lysrören i vaktrummet, med Pretenders Back on the Chain Gang på radion, till chockstormning från brutala maskerade rånare … och till den slumpmässiga upptäckten av tre ton(!) guld när de inte lyckas ta sig in i valuta-valvet.

The Gold sätter en ny guldstandard för brittisk heist men också för retro-polisserien. Hela andan här – miljöerna, karaktärerna – får mig först att tänka på The Long Good Friday med Bob Hoskins, men efterhand alltmer på unika Life on Mars. Som visserligen hade ett hjärtskärande metafysiskt element också, med John Simm mardrömslikt fångad i det förgångna, som förstås inte finns här, men 1980-talspatinan känns så äkta att den fångar mig i farten och får seriens enkla, krassa motiv och metod att kännas nära.

Kuppen i sig var alltså allt annat än genial, och serien utvecklas inte till en jakt på rånarna utan på guldet och pengarna. Det Neil Forsyth skildrar, stiliserande och mytologiserande, är kraften i guldets gravitationsfält, hur den drar till sig profitörer från alla samhällsnivåer och fångar dem tills de förgås. Fram tills i dag har sex personer mördats under fyrtio år av efterdyningar. Det är med andra ord upplagt för fortsättning – säsong 2 började spelas in förra veckan. ♦

Norska »Makten« tar ett »The Thick of it«-grepp om Arbeiderpartiets banbrytande 1970-tal

Premiärbetyg 📺📺📺📺⬜

Kristna kongressgubbar som stoppar abort. Nej, det är inte amerikanskt 2020-tal, det är Norge 1974. Och det är inte den enda kopplingen till USA i rivigt fräcka norska dokudramaserien Makten – när en ny statsminister och Arbeiderpartiet-ledare ska utses vill CIA ha ett finger med i spelet.

Jag har bara hunnit se första avsnittet på SVT av denna skröniga verklighetsfiktion om Gro Harlem Brundtlands politiska genombrott, men känner huvudet snurra av wowkänslor – fortsätter serien så här är den en klassiker.

Först har vi allt sakinnehåll. Jag hade ingen aning om att abortfrågan var i centrum för maktskiftet – eller att man i Norge hade »abortnämnder« där en panel på tre personer förhörde kvinnor som vill göra abort och sedan röstade för eller (i regel) emot. Och så detta att den nya ledarkandidaten skulle utses genom att medborgare skickade förslag via post, ett system som kallades »Brevlådan« och som manipulerades av anonyma kedjebrev?!

Men det är hur detta skildras som gör Makten så spännande. Den är som engelska The Thick of it, fast skruvat dokumentär i stället för skruvat satirisk. Springet i korridorerna, spelet i kulisserna, de hemliga lapparna, improvisationen och paniken, alla inventarier från Armando Iannuccis serie finns kärleksfullt återbrukade i Makten, ner till minsta lilla avslöjande ryckning i mungipor och ögonvrår hos politiker och tjänstemän. Men den norska serien adderar också otroligt snygga grafisk-visuella effekter, i synk med tempot och maktkampens slängiga improvisationer. Allt känns fångat i flykten, men det har krävts ett jättejobb i postproduktionen för att få till det.

Trots att jag har skrivit så mycket om norsk tv de senaste åren, och inte minst om den nyare dramavågen, känner jag inte till mycket om kollektivet som skapat Makten. När jag återkommer med en komplett säsongsrecension ska jag se till att ha förkovrat mig i deras tidigare serier också. ♦

Spännande »Dr Death«-säsong om Macchiarini men ofrivillig komik i svenskscenografin

📺📺📺⬜⬜

Den nya säsongen av antologiserien Dr Death dramatiserar skandalen kring den italienska kirurgen Paolo Macchiarini, som ljög om studier och skuttade mellan sjukhus världen över för att kunna fortsätta experimentera på människor med sin icke-fungerande plaststrupe. Hans patienter dog på löpande band och Dr Death – Paolo Macchiarini, regisserad av bland andra gamla House-stjärnan Jennifer »Cameron« Morrison, skildrar hans fall ur två parallella perspektiv: dels via amerikanska journalisten Benita Alexander (Mandy Moore) som han sol-och-vårade att tro att de skulle vigas av Påven, dels via den lilla kretsen av visselblåsare på Karolinska i Stockholm (Gustaf Hammarsten, Luke Kirby, Ashley Madekwe) som riskerade sina karriärer när den korrupta sjukhusledningen gick emot dem.

Serien slutar där den verkliga historien började för mig, med Benita Alexanders absurda och avslöjande historia publicerad av Vanity Fair tidigt 2016. Den, och andra närbesläktade händelser i Stockholms undre sjukhusvärld, inspirerade mig att skriva en 800 sidor lång roman (just nu nere på 450 sidor, under en sjätte omskrivning …). Historien har kort sagt upptagit sjukt mycket av min tid de senaste åren, och även om mycket i dramaserien är starkt och välgjort så får jag svårt att ta den på fullt allvar. Verkligheten kändes så mycket mer alarmerande.

Och inte bara det – serien misslyckas kapitalt med att skildra Stockholm. Allra värst blir det i läkarnas stambar nära sjukhuset, där Gustaf Hammarstens karaktär brukar hänga och se på fotboll. »Ryssarna kan inte stoppa Zlatan, heja Sverige!«, säger han, på svenska, till matchbilder på tv:n som ser ut … så här:

Okej att man hittar på att Sverige med Zlatan vann en match mot Ryssland 2012, men hur svårt kan det vara att slänga upp tre sekunder med en verklig landskamp på tv:n? Här har man i stället lagt en fejkgrafik ovanpå någon anonym match-vilken-som-helst ur arkivet, och, ännu löjligare, monterat in reklamskyltar runt planen som det står »Football team«, »Football club« och »Football game« på. Alltså what?

Och inte blir det bättre när vi får se de privata prydnadssakerna på Gustaf Hammarstens skrivbord: en fotboll i glasmonter samt en mini-fotboll i glas. Detta samtidigt som den överambitiösa dialogen drar något konstigt hittepå om en spelare som transfererats till »reservbänken i en klubb norr om polcirkeln«, bara för att karaktärerna ska kunna associera till risken att som läkare sättas på reservbänken och hamna ute i kylan om de larmar om Macchiarini.

Men det är ändå bättre än det verkar. När marken inte är regionalt minerad är dialogen, regin och skådespelarna riktigt bra. Det må svaja från avsnitt till avsnitt, ibland känns det mesta lite off, men ibland blir det också spännande och drabbande på allvar – i synnerhet i de senare avsnitten, när det står och väger huruvida visselblåsarna ska få stopp på Macchiarinis karriär eller bara på sina egna.

Premiär på TV4 på torsdag. ♦

I manegen med Maria Jämtelid

Seriebetyg 📺📺📺📺⬜

»Döden för humorgrupper är väldigt, väldigt tråkig. Och ofilmisk.

Det är Henrik Schyffert som säger detta i sista avsnittet av Berättelsen om Killinggänget, precis samtidigt som SVT:s tredelade dokuserie visar oss hur fel han har. Även när Killinggänget var som allra tröttast kreativt och socialt, och i princip dödförklarade sig själva under en idéfattig fiaskohelg på en kursgård på Öland 2006, blir det filmiskt och väldigt, väldigt roligt. Eller snarare tankeväckande och rörande. Fast roligt också, mitt i den alienerade bedrövelsen och Schyfferts bottenlösa besvikelse, när vi i heminspelningar från Ölandshelgen får se Andres Lokko sitta och orera på autopilot om ELO-trummisen Bev Bevans frisyr.

Njutningen bara i att höra honom säga »Bev Bevan«! Det var ju där Killinggänget föddes också, i de nördiga popreferenserna, när I manegen med Glenn Killing snoddes skamlöst från i Sverige osedda Vic Reeves och Bob Mortimer.

Den nya SVT-serien drar hela storyn därifrån och fram till Herrön på Dramaten 2009 … och beyond? Faktum är att vi får se en ny gnista tändas när hela gruppen återses i sista avsnittet, och det känns plötsligt givet att de kommer att jobba ihop igen. Eller om det kanske egentligen bara är Martin Luuk som verkligen vill det? Alla uttrycker sig positivt om tanken tills Martin blir lite för exalterad och en liten tvekan tycks spridas hos övriga. Jag tycker mig ha hört och sett detta förut … 😄

Ärligt talat har jag hört och sett så mycket förut att jag först avstod från att se Berättelsen om Glenn Killing. Jag känner flera i gänget sedan 30 år och har följt hela deras produktion på rätt nära håll. Men när min fru ville kolla gav jag det en kvart – och blev fast i tre raka timmar. Serien är ju rena konsthantverket. Framför allt i hur narrativet förs framåt med korsklippta djupintervjuer och symboliska återbesök i miljö, och hur både intervjuerna och återbesöken i sin tur bärs upp av kreativ klippning; återbesöken närmast rekonstruerade.

Jag pratade lite med Maria efteråt:

Jag älskar klippningen, hur gick det arbetet till? Formade ni det ur överflödet av arkivfofo?

Maria: »Serien är klippt av Olle Sjölund. Han har en unik känsla för berättande och tempo och han kan på ett smart sätt förstärka det som är viktigt i olika faser av berättandet. Vi brukar börja med att bygga berättelsen och välja bort det som känns irrelevant och det som väcker frågor och därefter leta bilder i olika arkiv. Den här gången fick vi tillgång till ett rikt bakom-kulisserna material, framför allt i andra avsnittet, som handlar mycket om Fyra nyanser av brunt. Vi byggde det avsnittet i olika nivåer, där vi på ett plan helt utgick från det unika bakom-materialet.«

Hur såg din ursprungliga vision ut?

Maria: »Min vision var att berätta historien helt utifrån personerna i gänget, genom deras perspektiv. Jag ville berätta om vad som hände mellan dem och inom dem, hur de såg på händelserna då och hur de tänker på det när de reflekterar kring det i dag. Bortom det redovisande och googlingsbara. Jag ville också sätta in berättelsen i en kontext, hur såg Sverige ut då, var kom de ifrån, vad förändrades i humorn och hur.«

Hur var kommunikationen med Jonas Inde? Hade ni flera kontakter?

Maria: »Vi hade kontakt i ett tidigt skede men han var tydlig med att han inte ville medverka, vilket vi respekterade.«

Vad gillar du själv bäst på tv just nu?

Maria: »Jag håller på att beta av serierna från din årsbästalista som jag ännu inte hunnit se! Har nyss kollat på A Murder at the End of the World, som jag gillade. Kollar på The Curse, som är fascinerande och underhållande, men jag är inte helt såld på den än. Och jag ser fram emot att se norska Makten. Bäst 2023 var The Good Mothers!«

Kanske säger det något att serien är gjord av en kvinna, och i så fall kanske av samma anledning som SVT-scriptan Åsa Twengström får så stort utrymme i andra avsnittet. Hon är väl fortfarande helt okänd för de flesta fans men var ovärderlig för både den kreativa och praktiska processen, särskilt runt NileCity 105,6. Precis mitt i dokumentärserien är det som om hjärtat stannar, eller tvärtom som om den utlöser ett jordskalv, när den berättar om Twengströms död i tsunamin 2004 och om humorgruppens sorg och saknad. Att gruppen sedan blev alltmer obekväm med att vara en ren mansgrupp hade väl skett ändå, likaså att de blev alltmer terapeutiskt allvarliga, men jag får definitivt känslan av att den kreativa relationen mellan Killinggänget och Maria Jämtelid frigjorde något annat och större än om, säg, Joel Segerdahl hade gjort serien (eller André Pops, för en mer Killing-kongenial referens). Och kanske är denna relation inte helt olik den de hade med Åsa Twengström. ♦

Upprepad varning för nya »True Detective«

I en liten intro-text i mitt årssammanfattande nyhetsbrev på nyårsafton formulerade jag några ord-på-vägen om tv-kritik. De syftade till att motivera varför jag inte som alla andra hade Succession och The Bear i absolut topp. Men de kan nog också motivera varför min recension av True Detective: Night Country bör läsas lite extra noggrant mitt i all övrig hype kring serien:

Svensk HBO Max-premiär i morgon. ♦

Resten av brevet bakom betalvägg – recensioner av Ricky Gervais: Armageddon och Dave Chappelle: The Dreamer på Netflix samtSeriemördaren i Wales och I am Ruth på SVT, plus årets bästa rockintervju och mycket mer. Avslutar som alltid med tv-veckans soundtrack som Spotifylista.