[145] »The Long Shadow fick hela England att sluta prata om The Yorkshire Ripper«

Bäst i tv-världen just nu

1. Painkiller (SVT Play)
2. Den långa skuggan (The Long Shadow, ITV/SkyShowtime)
3. The Curse (SkyShowtime)
4. The Gold (BBC/TV4 Play)
5. Criminal Record (Apple TV+)
6. Fargo (FX/HBO Max)
7. Cristóbal Balenciaga (Disney+)
8. Champion (BBC/Netflix)
9. Makten (Makta, NRK/SVT Play)
10. The Artful Dodger (Disney+)

Beviset att brittisk tv är bäst i världen på true crime-fiktion

Seriebetyg 📺📺📺📺⬜

Snart måste väl vartenda känt brittiskt kriminalfall ha blivit miniserie på BBC eller ITV, som utmanat varandra i att utveckla det »replika-format« som gäller nu, där dramaserierna ska vara så verklighetstrogna som möjligt med miljöer och scenografier återskapade efter tv-nyheter, polisvideor och tidningsartiklar; med narrativ noggrant researchade och med blott enstaka fiktiva personer och händelser inlagda; och med skådespelare som är fysiskt nästan identiska med de verkliga personerna (i alla fall så pass identiska att tv-bolaget ska kunna få sina pr-bildjobb i medierna typ »Se så lika skådespelarna är verklighetens förebilder«).

Vetskapen om att detta inte bara har »hänt på riktigt« utan hände »faktiskt nästan exakt just så här« ger serierna garanterat höga tittarsiffror och ett automatiskt förhöjt mediaintresse (jag tror att det märks på mina texter också, till exempel om Four Lives och The Sixth Commandment). Formatet är i sig ett konsthantverk, men dramakvaliteten kan sakna konstnärlig substans – båda ovan nämnda serier är djupt imponerande medan man tittar men stannar inte kvar i en efteråt.

Därmed blir man också desto mer tagen när det kommer något i genren som verkligen träffar på djupet. Som The Long Shadow, en av förra årets bästa brittiska serier som nu äntligen fått svensk premiär på SkyShowtime (Den långa skuggan). I minutiös detalj återges jakten på »The Yorkshire Ripper«, seriemördaren som hade ihjäl 13 kvinnor under andra halvan av 1970-talet, och samtidigt som Storbritanniens mest mediabevakade kriminalfall genom tiderna återuppstår skapas också en av de allra bästa brittiska true crime-dramaserierna.

Häromveckan skrev jag om en annan ny brittisk serie i genren, The Steeltown Murders (SVT-titel: Seriemördaren i Wales), vars vällovliga fokus på offren och de efterlevande inte riktigt fungerade. The Long Shadow visar varför, när den med enastående lugn och koncentration gör samma sak: det räcker inte med närvaro, det krävs en monumental rytmkänsla. När vi här tas från offer till offer och sörjer med de efterlevande snitslar serien samtidigt oss vidare i fallet och utredningen och vidare rakt ner i privata helveten hos de dysfunktionella och efterhand alltmer utmattade poliserna också. Vi förs obevekligt från offer till efterlevande till polisfelbeslut till mediaperspektiv till nästa offer och nästa polischefs ångest, och får längs vägen även träffsäkra tidsbilder av institutionell rasism och vardagssexism i 1970-talets West Yorkshire (manliga till kvinnliga poliser: »There’s a good girl«, »Be a good lass now« …).

Hijack-manusförfattaren George Kay har skrivit sitt livs verk här. Sherwood-regissören Lewis Arnold peakar också. Och vilken ensemble! Toby Jones, Katherine Kelly, David Morrissey, Lee Ingleby, Daniel Mays …

Efteråt blir jag besatt av att googla och youtuba efter originalbilder, och slås av med vilken tidstrogen exakthet serien byggt upp miljöerna som de såg ut för 50 år sedan men också känslorna som de kändes. När serien återskapar tv-sändningar backar den också ut ur originalbilderna och tar oss bakom kulisserna så att ett naturligt metaperspektiv uppstår. Som i den här stenhårda tv-utfrågningen …

… där högsta polischefen naglas fast vid sin uppenbara inkompetens, och dansar undan med häpnadsväckande arrogans:

Men vi som sett serien (tv-utfrågningen kommer precis på slutet) förstår att det han framför allt gjorde där i tv-studion var att skydda sina underordnade. Vi ser en hederskänsla lysa i hans ögon. Samtidigt uttrycker han den på de efterlevandes bekostnad.

Har ni ännu inte börjat se serien känns de här Youtubeklippen kanske helt ointressanta …

… men återvänd i så fall hit när ni kollat klart! Jag lovar att ni kommer att förstå min fascination då, och precis som jag kasta er över polisens presskonferens som visar sig vara otroligt skarpt återgiven i serien:

Jag måste ge ett exempel på den fenomenala dialogen också, som går så mycket längre och är så mycket ambitiösare och noggrannare än vad vi är vana vid i genren. Jag älskar det här replikskiftet, när Michael McElhattons högsta polisdirektör informerar sin närmaste man, spelad av David Morrissey, att denne ska kickas nedåt i organisationen:

Högsta polisdirektören: »I want to create a substantial new role for you, a role befitting an experienced chap like you, George: Chief of operational support. Running the engine room for the whole of West Yorkshire. (läser arbetsbeskrivning) To oversee the policing of all vehicles and road based transport in our portion of the county.«
Assisterande polisdirektören: »Traffic …«
Högsta polisdirektören: »… to oversee the safekeeping of criminal records and documentation …«
Assisterande polisdirektören: »The library …«
Högsta polisdirektören: »… and a full oversight of frogmen, police dogs and police horses.«
Assisterande polisdirektören: »Animals …«
Högsta polisdirektören: »Frogmen aren’t animals, George, they just have an animal in their name.«
Assisterande polisdirektören: »Well, I’m not going from head of CID to running the police farm yard.«

Och så var det detta med rubriken till veckans nyhetsbrev. Det var en sak som fastnade hos många britter, något som en efterlevande uttrycker i slutet av serien: sluta kalla mördaren »The Yorkshire Ripper«! För han var ingen seriefigur. Han ska inte få komma undan som en mytisk persona. Han hade ett namn.

Här en gripande intervju med Richard McCann, son till ett av de första mordoffren, efter seriens brittiska premiär:

En annan sak som stannar kvar i mig är hur den extrema ansamlingen av misstag och felbeslut under utredningen i slutändan ändå bara landar i klyschor (som i den där tv-utfrågningen ovan) om hur rättvisan segrat och förövaren tagits »efter ett enträget polisarbete« … hur ofta hör vi inte polis ge sig själv beröm för det där alltid lika »enträgna« arbetet? Och, undrar jag, hur ofta ser det i själva verket ut som det gjorde hos West Yorkhire-polisen på 1970-talet? ♦

För många nostalgi-lager i »Masters of the Air«

Säsongsbetyg 📺📺⬜⬜⬜

Innan jag börjar argumentera emot Masters of the Air på Apple TV+ vill jag lägga in den här scenen från Mike Nichols klassiska Joseph Heller-filmatisering Catch 22 från 1970:

Att jämföras, då, med flygscenerna här:

Jag vet inte om ni ser vad jag ser. Det kanske blir tydligare ju längre in i den nio avsnitt långa nya serien man kommer. Men trots all superseriös research av inte bara krigshistorien utan även det flygtekniska, och trots dagens oerhörda VSX-möjligheter, så känns ju Catch 22-flygscenerna så mycket mer på riktigt. Är det ljudet? Den lugna ofiltrerade filmkameran? Känslan av dokumentär orördhet när inte all dramatik adderats post-production?

En sak ger mig rysningar i Masters of the Air, något som borde varit centralt i sådana här krigsskildringar men som jag tror mig aldrig ha sett tidigare – hur fiendens luftvärn hänger kvar som spöklika rökmoln i skyn. Det är mäktigt på en nivå som bara de döda spökpiloterna i Miyazakis Porko Rosso kan mäta sig med.

Annars spelar det ingen roll hur mycket skådisarna i denna Band of Brothers- och The Pacific-uppföljande Spielberg/Hanks-storsatsning än kissar och kräks och brinner och blöder, eller hur realistiskt kriget än skildras i stort, det förblir just skådisar och VSX-show, trots att det ska vara så visuellt och historiskt korrekt. Men framför allt (och kanske är det detta som sänker serien även i det stora) känns karaktärerna och relationerna tunna och klyschiga. Nu har jag inte sett Band of Brothers på över två decennier, så jag är osäker på om skillnaden ligger i faktiska olika djup eller i att hela maneret blivit daterat. När Band of Brothers kom var det som om hela expansionen från Hollywoodkrigsfilm till episkt långberättande i tv-form kändes i märgen. Men som jag minns det var Band of Brothers och The Pacific inte så rapsodiska som Masters of the Air är, utan lyckades fördjupa tillvaron, skapade ett djävulskt här och nu man inte kom ur. Kanske är helt enkelt nostalgi-lagren för många – den krigshistoriska nostalgin, Hollywoodnostalgin, den tidiga HBO-nostalgin.

När man efter nio avsnitt kommer ur Masters of the Air känns det som man aldrig kommit in i den från början. Och finalen är sämst, komplett med kliché-klimax när nazi-flaggan byts ut mot den amerikanska:

MÖP:ar och krigsfilmsafficionados kommer väl att behöva se serien för referens. För övriga räcker det gott med att dyka ner i den lite varsomhelst för att se de där luftvärnsrökmolnen och för att förtjusas och förfasas i några minuter över hur primitivt allt var ombord på de gamla bombplanen – navigationen på ett litet bord bakom piloterna, kulsprutorna, det mekaniska, allt det handgripliga. ♦

Gabriela Pichler gör unik och storartad tv-seriedebut

Premiärbetyg 📺📺📺📺⬜

Äta sova dö-regissören Gabriela Pichlers första tv-serie, Painkiller, har premiär på tisdag. SVT:s pressavdelning har bara släppt två avsnitt i förväg så det får bli en snabb premiärrecension i dag. Eller preliminär-recension, för jag har ingen aning om vart serien ska ta vägen, och jag vill helst sätta in mina initiala tankar i den större kontext som jag hittills bara kan vara enormt nyfiken på.

Så här långt är Painkiller en frisinnad, stökig fröjd i ett flytande gränsland mellan kultursatir och samtidskritiskt livsmanifest. Men ta bara det rörande slutet på andra avsnittet (scenen i stillbilden ovan). Är den bärande eller anekdotisk, och hur knyts psykologin mellan Andrea Dodonas konstnärsdotter och Snežana Spasenoskas fibroyalgi-lidande städarmamma samman?

Se Painkiller! Det lär vara en av de mest minnesvärda och intressanta svenska dramaserierna när årets ska summeras. Men varför, det återkommer jag till i en fullständig säsongsrecension. ♦

Chock! En försoningens »Fargo«-final

Säsongsfinalbetyg 📺📺📺📺⬜

Alla Fargo-finaler är formidabla shootout-fester i snöyra. Femman var inget undantag. Men det var fortare avklarat, allt pangande och halsnittande skedde under första kvarten. Resten var något helt annat … något som kommer att stanna i minnet:

Det var således det norsk-mysticistiska spåret kring Sam Spruells uråldriga, odödliga »Ole Munch« som blev seriens längre landningsbana, och detta på ett sätt som gick helt emot vad vi är vana vid i Fargo. I stället för hämnd, försoning. Och inte bara på ett vanligt mänskligt plan utan på ett ödesmättat existentiellt.

Hur tolkade ni slutet? För mig var det ett slags hela USA:s försoning som utspelade sig när Spruells karaktär först rörde sig i sin egen mytiska dimension och försökte prata om skuldutkrävande och att »en man har en kod …«, men sedan övermannades mentalt av den mysigt hoplappade kärnfamiljens middagsfixande. Som jag skrev i min huvudrecension har USA:s extrema polarisering och demokratihotande MAGA-sekterism varit ett huvudmotiv i säsongens premiss …

… och nu möttes till slut det mytiska och det mänskliga, blodshämnden och humaniseringen över en bunke scones-smet.

En annan finalförsoning som jag inte kan låta bli att spoila var återseendet mellan Juno Temple och Jennifer Jason Leigh! Årets kraaamiz.

Apropå seriens verklighetsbakgrund sprang jag på nedanstående nyhetsklipp i veckan, från ett lokalt skolstyrelsemöte i Virginia – för den som tvivlar på att ett dylikt kan spåra ur precis som det gjorde i Fargo-säsongens inledning:

Avslutar med ett klipp samtliga Juno Temple- och Jon Hamm-fans måste se. ♦

Resten av brevet bakom betalvägg – recensioner av Cristóbal Balenciaga, Expats, Hope Street och Griselda samt The Curse, The Daily Show with Jon Stewart, Husdrömmar, Göteborg Film Festival, Griselda, En dag med Linda Skugge och Paul Thomas Anderson. Avslutar som alltid med tv-veckans soundtrack som Spotifylista.