[148] »Noomi Rapace i kvant-mindfuck-sci fi … och familjekammarspel«

Bäst i tv-världen just nu

1. Constellation (Apple TV+)
2. Curb Your Enthusiasm (HBO Max)
3. Mr and Mrs Smith (Amazon Prime)
4. Painkiller (SVT Play)
5. En dag (One Day, Netflix)
6. The Gold (BBC/TV4 Play)
7. The Daily Show with John Stewart (Comedy Central)
8. Criminal Record (Apple TV+)
9. Makten (Makta, NRK/SVT Play)
10. The Prison Confessions of Gypsy Rose Blanchard (Fallet Gypsy Rose, Lifetime/SVT Play)

»McMafia«-författaren äntligen tillbaka – med en mindfuck-sci fi som känns i hjärtat

Säsongsbetyg 📺📺📺📺⬜

Huvudkaraktärerna i nya science fiction-serien Constellation går omkring i dubbla upplagor av sig själva. Och medan jag följer serien och känner den svälla, med kulmen under åttonde och sista avsnittet, slår det mig att det gäller hela serien. Den är, precis som dess kvantfysiska tema formuleras, en partikel som är på två ställen samtidigt. Åt ena hållet seriös science fiction, åt andra hållet seriöst relationspsykologiskt kammarspel och familjedrama.

Det är fenomenet kvantfysisk superposition som har inspirerat serieskaparen och manusförfattaren Peter Harness, som jag inte sett röken av i tv-världen sedan han skrev några avsnitt av den bästa ryss-spionserien som gjorts, McMafia, för fem år sedan. Kanske har han gjort teater? Han är dramatiker i botten och har faktiskt jobbat med Teater Insite i Malmö i några år. Men det skulle inte förvåna mig om han jobbat ända sedan 2018 med Constellation. Jag kan föreställa mig högarna med omskrivna och åter omskrivna manus, och en alldeles suddkladdig whiteboard på väggen med ett långsamt framtaget mindfuckpussel.

Men om vi börjar med kvantfysiken: det är dess minsta beståndsdel av ljusenergi, fotonen, som sägs kunna befinna sig på två ställen samtidigt. Om man ställer upp två halvtransparenta optiska speglar får fotonen en obestämd färdväg, en »superposition« mellan dessa båda strålvägar. Men om man försöker få båda positionerna att visa sig kollapsar experimentet och superpositionen försvinner. Den existerar alltså bara så länge man inte försöker mäta strålvägarna – sådana försök till växelverkan slutar med att fotonen bara visar sig i den ena av vägarna.

I Constellation genomför Peter Harness samma tankeexperiment med människor, och utifrån tanken att det fysiska, jordiska, motstånd som gör superpositionen osynlig luckras upp i rymden. Det vill säga, astronauter färdas i en rumslighet där superpositionen är naturlig. Vad skulle hända om människor befann sig i en sådan kvantfysisk realitet?

Detta är säkert bara rena rappakaljan ur ett verkligt vetenskapligt perspektiv, men det är en givande setup för både spännande science fiction-skräck och existentiellt relationsdrama: hur skulle det vara om vi färdades längs två vägar samtidigt? En karriäristisk, en alkoholiserad; en trogen, en otrogen; en som glömt sitt svenska andraspråk, en som kommit ihåg det. För att plocka från tre av nyckelkaraktärerna i Constellation.

Noomi Rapace gör en perfekt rollinsats som hemvändande astronaut efter ett år på ISS-stationen, först med kontroll och självförtroende, efterhand alltmer osäker och desperat. Tioåriga Rosie Coleman är, otroligt nog, lika bra i dotterrollen. James D’Arcy agerar resonansbotten som sliten pappa. Och här finns två stora veteranroller som i narrativet förbinder samtiden med det förgångna, mysteriet med de dolda svaren. Dessa görs med både uppgivenhet och desperation, och med en passion vittrad till besatthet, av Jonathan Banks (Breaking Bad, Better Call Saul) och tyska storstjärnan Barbara Sukowa (Lola, Rosa Luxembourg, Hannah Arendt).

Ett problem som kanske inte är ett problem är den ryska närvaron, både på rymdstationen och på marken – ett par av spelplatserna ska föreställa ryska. Serien utspelar sig (huvudsakligen) 2021, så det funkar ur ett Ukrainaperspektiv, och det internationella rymdsamarbetet brukade ofta karakteriseras som i positiv anda, även om det bara varit på ytan och Kreml haft dolda agendor. Men det är ju med tanke på en sådan agenda jag får en skavande känsla: nyheten i veckan om de ryska föreberedelserna för att placera kärnvapen i rymden. Men, som sagt, det ryska är en superposition i sig själv, både ett problem och ett icke-problem.

En mer positiv rysk referens är seriens touch av modern Tarkovskij, också det en superposition mellan Stalker och Solaris. Och den har tyngden och tragedin hos The Leftovers och The Changeling. På tal om den senare så är Selma Lagerlöfs trollnovell Bortbytingen invävd även här.

De första två avsnitten skildrar en räddningsaktion från den havererade rymdstationen och är andlöst spännande action-sci fi. De sista avsnitten, med prolog planterad i de första, utspelar sig till stor del i en isande mörk vinterskog runt Vindelälven och har precis den kärnpunkt som snöspökeriet i True Detective: Night Story inte har – en fysisk känsla av upplösningstillstånd. Andra delar av serien är arkitektritat kammarspel, forskningsdrama, schizofren mordthriller.

Och till sist en liten spoiler som inte är en spoiler … ännu en superposition! Och jag ska inte spoila, bara hinta. Det kanske kan vara till hjälp för tittandet, jag hade i alla fall varit behjälpt av detta:

Constellation känns länge som en mindfuckserie exakt så som man vill ha sina mindfuck-intriger (ni vet, Primer, Looper, The Machinist), någonstans hänger allt ihop och som tittare spärrar man upp ögonen och försöker hålla räkningen – vilken dimension är de i nu, vilken tidsresa inuti en tidsresa? Ofta känns det som när man försöker följa myntet under en av de tre uppochnedvända muggarna, till slut är det omöjligt, och man kan bara hoppas på en bra reveal i slutändan. Och så kändes Constellation för mig när jag gick in i sista tredjedelen – vilken version av karaktärerna går ut ur och in i vilken strålväg? Det vill säga, innan jag kom på tricket, illusionen. Så här kommer hinten, utifrån hur en kvantfysisk superposition yttrar sig: tänk på att serien huvudsakligen utspelar sig på jorden, och att du som tittare också befinner dig på jorden.

Constellation har premiär på onsdag på Apple TV+. ♦

Jon Stewart tillbaka i »The Daily Show« – en första vecka full av motstridiga känslor

Premiärbetyg 📺📺📺⬜⬜

Farhågorna var lika stora som förhoppningarna inför Jon Stewarts comeback som måndagsankare för The Daily Show. Han tackade ju för sig året innan Donald Trump intog Vita huset, och en återkomst nu inför Trumps sista chans att våldta USA är perfekt tv-koreografi. Samtidigt har hans doku-talkshow på Apple TV+ de senaste åren, The Problem with Jon Stewart, varit jobbigt ojämn – ibland bra, när han adresserat hjärteämnen som krigsveteranernas rättigheter, men oftast bara trögflytande och redaktionellt undermålig.

Så, även om sånt här förhandsmys varit kul att lyssna på …

… och sånt här menlöst kompispepp varit kul att titta på …

… så slog det ju inte gnistor om det, direkt. Jag stålsatte mig inför premiären. Men det tog bara sekunder av sändningen innan jag låg i en pöl av lycka. Rivstarten var total. Publiken stod upp, ja, hela golvcrewet stod upp så det såg ut som om publiken fanns överallt, som en arenapublik som stormat planen.

Och inledningen var perfekt. Jönsig men på en knivsegg. Jag älskade hur han gick ut direkt och kommenterade Joe Bidens »dåliga minne« genom att spela upp en kavalkad av hela familjen Trumps extrema minneskollaps i rättsliga dispositioner.

Men efterhand slutade endorfin-popcornen att poppa. Jag började rentav störa mig på Stewarts sammanfattande argument och teser, tyckte de tangerade whataboutism och la sig över mig som en blöt filt från tidigt 2010-tal.

Här är de första 20 minuterna, från rivstart till syrefattigt slutvarv:

Och här nedan nästa segment, en okej men högst förutsägbar intevju med The Economists chefredaktör Zanny Minton Beddoes om, mestadels, Joe Biden – även om han hyllades för sina första tre år var fokuset inte bra:

Sedan följde en sketchig korrespondent-presentation som var direkt värdelös, tills Jordan Klepper kom in på slutet och … sågade Jons »90’s both siderism«!

Hoppet tändes. Så det fanns en plan, från Stewarts första halvtimme till Kleppers slutminuter. Klepper, som i åratal varit ute på vägarna och ställt MAGA-sekterister till svars, programledde ju dessutom resten av veckans The Daily Show.

Sammantaget känns det som om vi kan komma att få ett nytänt The Daily Show, som jag tror kan utmana och utveckla både Jon Stewarts patinerade satir-mot-båda-sidor och Jordan Kleppers MAGA-observationshumor. Tisdagsshowen, dagen efter Stewart-premiären, var exakt som jag ville ha den:

Min känsla efter första veckan av den nya The Daily Show-upplagan, som kallas »Jon Stewart and the correspondents’ tenure« på Wikipedia, är alltså försiktigt positiv, men framför allt av måste-se-dignitet. Så har jag inte känt inför det här programmet sedan Jon Stewarts avsked 2015.

Comedy Central kan inte längre ses i Sverige, men deras Youtubekanal lägger upp stora delar av programmen, uppdelade i segment, med några timmars fördröjning. Dessutom finns The Daily Show som egen »livekanal« på Pluto TV, med snabba uppdateringar. ♦

Resten av brevet bakom betalvägg – recensioner avThe Vince Staples Show, The Tourist, Fallet Gypsy Rose, The Truth About Jim, The New Look och Halston. Plus Mr & Mrs Smith, Drömmen om Hollywood, The Curse samt Mike Judge, Sleater-Kinney och riksdagskokain. Avslutar som alltid med tv-veckans soundtrack som Spotifylista.