[150] »Så tacksam för att Noel Fielding tvingar på oss Monty Pythons återkomst«

Bäst i tv-världen just nu

1. Everything is Fine (Tout va bien, Disney+)
2. The Completely Made-Up Adventures of Dick Turpin (Apple TV+)
3. Based on a True Story (Peacock/Viaplay)
4. Constellation (Apple TV+)
5. Curb Your Enthusiasm (HBO Max)
6. The Regime (HBO Max)
7. En dag (One Day, Netflix)
8. The Daily Show with John Stewart (Comedy Central)
9. Shōgun (FX/Disney+)
10. The Woman in the Wall (BBC/SkyShowtime)

Ge Noel Fieldings nya Dick Turpin-serie bara lite extra förtroende och du får en Monty Python-kick tillbaka

Säsongsbetyg 📺📺📺📺⬜

The Mighty Boosh-krumeluren Noel Fielding är tillbaka med något som, för min del, kräver viss tillvänjning. Excentrikern bakom denna moderna brittiska referenshumor-institution …

… blev ju ännu mer weird när han gick solo med psykedelia-sketchserien Noel Fielding's Luxury Comedy för drygt tio år sedan …

… men nu gör han precis tvärtom och är så mainstream som en Monty Python-nostalgisk genomengelsk historisk komediserie överhuvudtaget kan bli:

I hemlandet är legenden om den heroiska 1700-talsstråtrövaren Dick Turpin så mycket popkulturell folklore att alla som följt engelsk tv ett tag har stött på sådana här segment:

Men om vi börjar bakifrån, med seriens Apple TV+-patenterade snällhet, så har inte minst barn-tv inspirerat Fielding och hans medproducenter: från Maid Marian & Her Merry Men …

… till Horrible Histories:

Och på tal om Maid Marian-serien så skapades den av Tony Robinson, mest känd som Baldrick i Blackadder, vars första säsong också varit en inspirationskälla här. Liksom förstås Monty Python and the Holy Grail.

The Completely Made-Up Adventures of Dick Turpin hade premiär på Apple TV+ i fredags och är mycket mer än summan av enstaka inspirationsdelar. Castingen är sensationell – en sammansmältning av en yngre (Ellie White!) och en äldre generation brittiska comedy-all stars, plus storfavoriter som Hugh Bonneville och Dolly Wells. Regin är mästerlig – Ben Palmer både håller ihop tonaliteten och skapar en matiné-hyperrealism via konsekvent bruk av 29 mm-kameralins.

Men det är ändå Monty Python-touchen som gör serien för mig. Att den är på riktigt, så omsorgsfull och generös.

Det är här det där med »tillvänjning« kommer in. Jag var inledningsvis lite otålig med tonen, skämten, snällheten – innan jag förstod att det jag trodde var fristående gags och oneliners i själva verket var vävdetaljer i större mönster och motiv. Femton minuter in i första avsnittet slog insikten mig i huvudet första gången – som ett lossnat vagnshjul, bokstavligt talat. Ett hjul som lossnade från en droska och sattes i rullning när Fieldings Turpin tog över sitt rövarband genom att råka ha ihjäl deras tidigare bandledare.

När Fielding börjar bonda med sitt nya gäng av nördiga, mordiska misfits säger han att han tror att det kommer en tid när kvinnor och män blir jämställda på rövarstråten, och Marc Wootons härligt fryntliga karaktär skrattar: »Han skojar med oss!« Fielding insisterar på att han menar allvar, och då tror Wooton att han skojar igen: »A double bluff!« Och jag bryter ihop av skratt lika mycket som Marc Wooton. Gud vad jag älskar denna scen. Jag tar om scenen flera gånger. Det är liksom kombon av ordet »dubbelbluff« och att Wootons figur är så mycket klassisk Python. Samtidigt slår det mig att »The double bluff« hade kunnat vara titeln på ett Curb Your Enthusiasm-avsnitt. Det finns mycket engelsk humor i Larry David, och mycket Larry David i Noel Fielding (han pratar för övrigt om likheter med Seinfeld i en av intervjuerna jag länkar lite längre ner).

Men scenen fortsätter. Det lossnade vagnshjulet studsar förbi. Wooton blundar av skratt just då men märker att Fielding har sett något och frågar vad. Fielding svarar: »Jag tyckte mig se ett löst vagnshjul där bakom kullen. Som rullade.« Och Wooton exploderar igen, skrockar till rövarkollegerna: »He made me look! Three! Hattrick!«

Och det är märkligt. Så fort man fått det där leendet i fejset i tv-soffan blir man inte av med det. All skepsis borta. Man har fyllts med förtroende. När Hugh Bonneville gör entré med en till synes malplacerad och lite misstajmad oneliner om att inte ha lyckats fixa barnomsorg för sonen utan måste ha med honom på jobbet (vilket består i att som korrumperad lagman pressa Fielding på 95 procent av rövarbytet, alternativt skicka honom till avrättning), vet man att det bara var början på ett stående skämt, nogsamt inpusslat i manus över hela säsongen.

Och, kanske viktigast: Jag är så tacksam för att Noel Fielding gör det här i denna utsatta och djupt deprimerande tid. Världen har väl aldrig behövt »dubbelbluff«-humor mer än nu. ♦

Dick Turpin-intervjubonus

Måste länka två kul Noel Fielding-intervjuer om The Completely Made-Up Adventures of Dick Turpin också – en i par med en deadpan-rolig Hugh Bonneville, en med producenten Kenton Allen – och passa på att tipsa om två favoritintervjuare i det mindre formatet. Förra sport- och barnprogramledaren Jonny Nelson är pur video-junket-perfektion här …

… medan amerikanska Rick Ellis i nästa klipp trycker på helt andra knappar för en annan typ av intervjukaraktär:

Rick Ellis har för övrigt ett fint tv-nyhetsbrev som jag rekommenderar. ♦

»The Regime« är både kusligt bra och kusligt passé

Säsongsbetyg 📺📺📺📺⬜

Det är en utmaning att recensera The Regime, som har premiär på HBO Max i morgon. Att ingen annan recensent tar sig an eller ens noterar denna utmaning känner jag sorg inför. Hade önskat att jag kunde ställa mina frågor i en levande kritisk diskussion i stället för så här enkelriktat.

Denna stjärnserie, från ett produktionsteam med Succession- och Veep-bakgrund, regisserad av Stephen Frears och med skådespelare som Kate Winslet, Hugh Grant och Matthias Schoenaerts från Jacques Audiards Rust and Bone, kan enkelt beskrivas som en burlesk östeuropeisk-politisk autokrati-satir någonstans mellan The Death of Stalin och The Favourite. Och i ett serie- i stället för filmformat finns utrymme för både Kate Winslets konservativa despot och den arketypiska korruptionsintrigen att ta ut svängarna.

När Winslet-karaktärens galopperande galenskap, eskalerad av isolationen på ett jättelikt regeringsslott och det bisarra, kommunist-nostalgiska, semi-erotiska inflytandet av Matthias Schoenaerts upphöjda livvakt, tar sig sådana uttryck att hon låter sig kånkas runt i en bärstol genom salar belamrade av luftrenare för att hon tror sig bli förgiftad av svartmögel (vilket Schoenaerts karaktär senare övertygar henne är den amerikanska imperialismens gift), blir jag lika jublande upprymd som inför Olivia Colman-hovets excesser i The Favourite.

Och Kate Winslet här är ännu bättre än Colman hos Giorgos Lanthimos – eller har helt enkelt mer innehåll att jobba med. The Regime är en storserie även content-mässigt, med ett imponerande myller av referenser till Europas mörka 1900-talshistoria och järnridå-autokratins psykologi och metodik, och får därmed också spännande bäring på dagens post-liberala tillvaro där desinformation och propaganda väger tyngre än vetenskap och journalistik.

Det finns en scen några avsnitt in som blottlägger många av dessa kvaliteter i ett enda replikskifte mellan Winslet och Schoenaerts.
Han säger först: »Det är dom som förgiftar dig, för du har nåt som de inte har …«
Och medan han fortsätter sin tanke – »… för du har en fucking dröm! Jag vill slå in pannbenen på dem så jävla hårt!« – är hon kvar i de första orden han sa (»du har nåt som de inte har«) och svarar på dem, utan att ha noterat hans övergång till hat och våldsbegär: »A graceful mind.«
Det är grymt bra skrivet, spelat, regisserat och klippt; en perfekt trippelexponering av en diktators ego, självömkan och synergism med toxiska jasägare; samtidigt en narrativ fördjupning av huvudkaraktärernas känslomässiga relation i serien, en grund för att djupare förstå dess konsekvenser.

Härifrån och i en eskalerande politisk döds- och maktkamp börjar jag tänka på Russell T Davies Years and Years, som jag rankat som hela 2010-talets bästa serie – en dystopi när den kom 2019 men fasansfull verklighet i dag:

Det är bara det att när The Regime ska knyta ihop allt under de två sista avsnitten så vänds den kvaliteten till dödligt misstag. Serien rullar över manusets klimax som över en tematisk landmina och imploderar.

Det är en spännande serie, givande och kul att följa ända in i slutscenerna, och den måste få en fyra i betyg givet överflödet av kvaliteter. Men jag känner mig ändå lurad när det politisk-psykologiska tesbygget, som verkade så insiktsfullt, landar i 00-talets rigida världssyn och i stället för i dagens existentiellt upplösta. Närmare bestämt i ett föråldrat, förenklat vänsterperspektiv. Seriens USA är ett USA som oavsett liberal eller konservativ regering håller en homogen utrikespolitisk linje – men ett sådant USA existerar ju inte längre. Jag ska inte spoila seriens slut, men cynismen slår inte bara in en öppen dörr, den slår in en dörr som ingen längre använder eftersom den inte leder någonstans. Resultatet blir att den ideologiska sensmoralen i The Regime tangerar konspirationspopulismens syn på globalism och liberalism.

Men för all del, se serien! Den är, hur man än vrider och vänder på tveksamheterna, en stor upplevelse. ♦

Hejdå Richard Lewis

Richard Lewis är död.

Kanske var det detta som krävdes för att jag som fan skulle inse att timmen är slagen även för Curb Your Enthusiasm. Richard och Larry David, livslånga vänner, nu till hälften obönhörligen borta. En avig vänskap som lär ha varit likadan i verkligheten som i serien. Och när Richard nu i sista Curb-säsongen är med mer frekvent än någonsin känns det som om ödet sluter cirkeln.

New York Times hyllade Richard fint i veckan:

Här har en Curb-fan klippt ihop alla Richards och Larrys scener tillsammans från den första till den elfte, näst sista:

Och här är min säsongspremiärrecension från den 11 februari:

Jag hade tänkt fortsätta där jag slutade då, med hur ambivalent jag känner mig inför det vi sett hittills av finalsäsongen, men den jobbiga nyheten om Richard Lewis kom emellan. Det får bli vid ett senare tillfälle. ♦

Ny inkarnation av »Nigerias Game of Thrones« på Netflix

Säsongsbetyg 📺⬜⬜⬜⬜

I Nigeria, och kanske ännu mer i nigerianska communities i andra delar av världen, blev den påkostade Netflixfilmen Anikulapo en hit för ett par år sedan:

Med utgångspunkt i Nigerias prekolonial historia, i det gamla Oyo-riket som grundlades av yorubafolket på 1400-talet och peakade 200 år senare, skapade regissören Kunle Afolayan ett sensmoraliskt drama som slog över i folktro och en andevärld som, för mig, skymde det verkliga medeltida Oyo. Av mångas hyllningar på nätet förstod jag dock att det var något i det andliga tänket kring maktgirighet versus rättrådighet som ansågs vara det historiskt relevanta och ge en bild av yorubas folksjäl. Med all respekt för det – jag såg bara en extremt seg och banal pratfilm.

I fredags hade så Afolayans egen miniserie-sequel Aníkúlápó: Rise of the Spectre Netflix-premiär …

… och den var precis lika seg. Och kanske en smula mer skrattretande. Som i inledningen, när vi finner vår protagonist i en lång, långsam kö till yoruba-trons motsvarighet till Sankte Per, som släpper in alla i andevärlden utom huvudpersonen. Han skickas i stället tillbaka till jordelivet med en amulett som såg ut som något en fyraåring limmat ihop i förskolan:

Härmed kan den tidigare filmens hjälte (eller moraliska katalysator) återvända till Netflix även i miniserieformat. Sex avsnitts stillastående dividerande om rätt och fel tar vid, ibland med ett avbrott för hallucinationer av blödande ögon.

I näst sista avsnittet kulminerar den obefintliga spänningen i en arrangerad »brottningsmatch« (brottning, förresten, fajten avgörs med en serie armbågar i ansiktet?) som är den slöaste kalkon-action-koreografin sedan Kapten Kirk mötte Gorn i Star Trek 1967. ♦

Mandy Patinkin stoppar in sina Saul-manér i ett skitmanus och en Poirot-kartongfigur

Säsongsbetyg 📺📺⬜⬜⬜

Mandy Patinkin är en av mina storfavoriter, men han har inte jobbat alltför hårt för det – eller, hårdare på Broadway än i tv-Hollywood, om man säger så. Jag upptäckte honom i David E Kelleys Chicago House i mitten av 1990-talet …

… och som storartad musikalartist med djup Sondheim-fäbless …

… innan han peakade med den oförglömliga CIA-rollen i Homeland. Och faktum är att han egentligen bara skapat två riktigt bra tv-karaktärer av kött och blod, Dr Jeffrey Geiger i Chicago Hope och Saul Berenson i Homeland. Två rollgestalter som påminner imponerande lite om varandra. Men praktiskt taget allt annat han gjort påminner slappt mycket om någon av dessa grundmallar, utan att bli människor lika mycket på riktigt. I Dead Like Me var han ytligt älskvärd i en enkel papparoll, som ändå måste räknas som hans tredje bästa. I långköraren Criminal Minds var han en protoyp som sedan växte ut till en riktigt människa i Homeland. Inte ens hans pseudo-domare Hal Wackner i The Good Fight var särskilt mycket »på riktigt«, även om rollen fungerade fint.

I nya Agatha Christie-nostalgiska Disney+-serien Death and Other Details gör han återigen en Saul-variant, det vill säga återbrukar samma manér som i Homeland, trots att serien är den lättviktigaste man kan tänka sig och Patinkin spelar en kartongtunn Poirot-typ på ett mordintrigdrabbat kryssningsfartyg. En helt ospännande, ocharmig och okreativ serie som får Knives Out och Glass Onion att kännas som mästerverk. ♦

Resten av brevet bakom betalvägg – Tokyo Vice, Welcome to Wrexham, Joe Biden hos Seth Meyers, Georg Riedel, Ron Carter, Luke Beasley, Ida Falk Winland, Mr & Mrs Smith och en sensationellt privat Ukraina-dokumentär. Avslutar som alltid med tv-veckans soundtrack som Spotifylista.