[152] »Nya Morran och Tobias – absurd psycho-ångestbuskis på högsta lägstanivå«

Bäst i tv-världen just nu

1. Morran och Tobias: Pengarna eller livet (TV4 Play)
2. Manhunt (Apple TV+)
3. Wild Cards (CW)
4. Everything is Fine (Tout va bien, Disney+)
5. The Completely Made-Up Adventures of Dick Turpin (Apple TV+)
6. Curb Your Enthusiasm (HBO Max)
7. Constellation (Apple TV+)
8. Young Royals (Netflix)
9. The Regime (HBO Max)
10. Shōgun (FX/Disney+)

Torftig och tragisk, transmorfisk och magisk … nya Morran & Tobias är mästerligt udda

Säsongsbetyg 📺📺📺📺⬜

På fredag är Morran och Tobias tillbaka på TV4. Tack och lov. Robert Gustafssons och Johan Rheborgs absurdistiska kammarspel om arbetsoförmögna änkan Morran och hennes svårt adhd-hyperaktiva vuxna son Tobias hade kunnat ta slut direkt efter de första sketcherna 2013. Så usel var SVT:s antologiserie Svensk humor, där de först dök upp. Men eftersom de fick viralt liv på SVT Play och i sociala medier lågbudgetbeställdes 16 korta webisoder för den kortlivade streamingsatsningen SVT Flow, vilket gav ett mainstream-genombrott.

Hela vintern citerade och härmade svenska folket Morrans »Bubbeeeeaaan!«, och jag skrev entusiastiskt om båda dessa första inkarnationer, men inte förrän på nyåret 2015, då Flow-materialet hade klippts om till fyra halvtimmeslånga avsnitt för SVT:s lördagstablå, såg jag hur serien faktiskt också var en gestaltning av föräldraskapets kontra samhällets reaktion på och förhållningssätt till neuropsykiatriska funktionshinder.

Gustafsson och Rheborg hade skapat och skrivit serien med stöd av regissören Mats Lindberg (som gjorde Kenny Starfighter och Kenny Begins med Rheborg) samt Stefan Wiik.(senare Svenska nyheter och Herr talman). Jag har ingen aning om vem som bidrog med vad till den där första säsongen, men klart är att insikterna om vuxen-adhd inte var alldeles allmänna och slumpmässiga.

Gustafssons rollfigur Tobias är en rörande representant för alla med neuropsykiatriska funktionshinder som varit chanslösa på grund av vuxenvärldens och inte minst skolans bristande ansvar för social inkludering; som blivit aggressivt utkörda från det allmännas gemenskap, aningslöst attackerade av ett samhällskroppens immunförsvar – ja, npf är det moderna samhällets autoimmuna sjukdom. Och i de där omklippta längre avsnitten från 2015 får Rheborgs rollfigur Morrans dysfunktionella resonemang tydligare sammanhang och skär skarpt genom omständigheterna. De blir en ledsagande bakgrundsberättelse om hur Tobias alltid varit full av idéer och livslust men ibland spårar ur och fastnar i en destruktiv cirkel och, ibland rent bokstavligt, »bara kör runt, runt« innan han till slut lugnar ner sig och går att prata med igen.

Humorn i Morrans undfallenhet ekade också av typiskt erfaren adhd-förälder som lärt sig vad som funkar bäst. Hon hade förstås behövt massor av stöd i sin föräldraroll men inte fått ett skit, och hon har ändå gjort det som krävts för att Tobias inte helt skulle gå under: brett mackor, lyssnat och deltagit förbehållslöst, inte dömt, tålmodigt väntat ut alla aggressionsutbrott och destruktiva mentala låsningar.

I ett apokalyptiskt samhälle, eller som nybyggare på en nyupptäckt kontinent, skulle Tobias vara en av vinnarna. Han har faktiskt massor med intelligens och själverövrade kunskaper, inte minst praktiska och tekniska. Det är dagens skola och samhälle som saknar kompetens att ta tillvara på detta och få honom, och alla som är som Tobias, att känna gemenskap med oss andra.

Två år efter tv-säsongen fortsatte biofilmen Morran & Tobias – Som en skänk från ovan på samma narrativa koncept med en del brutalsvart buskiskaos och en del allvar, men här var det den ihjälsupna pappans skadeverkan som gjordes till ledsagande bakgrundsberättelse, och det fungerade lite sämre. Dock mest för att upphovsmännen verkade ha påverkats av anklagelserna för att »sparka nedåt« och skrivit in ett övertydligt socialt patos.

Den nya TV4-serien tar sin början när en fängelsemuckande Tobias flyttar hem till mamma igen, i ett nytt kommunanvisat hus under pågående giftsanering. Serien har samma totallängd som filmen men visar med eftertryck varför serieformatet är så mycket bättre: fokus återbördas till de kortare »idéskoven« som Tobias (och ärligt talat även Morran) får, som »kommer i vågor«, som Morran säger, »och då är det viktigt att jag som mamma bara går med och inte hindrar honom, annars tappar han självförtroendet«.

Detta fina och insiktsfulla korsklipps med en Tobias som sitter på sitt rum med sina nya darknet-beställda trumskinn av människohud. Den extrema humorn och det famlande allvaret sitter återigen ihop, med mörkret som länk.

Jag har lagt in ytterligare några exempel på »idéskov« i bilderna och bildtexterna här ovan, och vill addera ett par favoriter: en är när Morran fyller år och Tobias ger en helt fantastisk present, torftig och tragisk, transmorfisk och magisk – precis som deras relation, och precis som hela denna serie.

Den andra är när Morrans livslögn rasar ihop, Tobias agerar terapeut (han kopierar en terapeut han fått prata med i fängelset) och några minuters briljant skriven dialog vecklas ut – becksvart i både det allvarliga och skitroliga. Detta kan bara åstadkommas av två fantastiska erfarna skådespelare som kan och vågar omfamna både det infantila och vuxna. ♦

»Manhunt« måste ses – men inte som en historisk serie utan rotad i nuet

Seriebetyg 📺📺📺📺⬜

»What if Booth … what if Booth weakened our democracy?«
»Booth is an anomaly. This is America. We replace our presidents with elections, not with coups.«

Det är USA:s krigsminister som ger detta svar i första avsnittet av nya Apple TV+-serien Manhunt, som dramatiserar mordet på Abraham Lincoln. Anspelningen på dagens amerikanska situation är så direkt och nära att man nästan kan känna Donald Trumps och MAGA-mobbens andetag, och den jagade och döende demokratins flämtningar, i nacken medan man tittar.

Beröringspunkterna finns där hela tiden. När förrädaren Andrew Johnson invigs som president efter mordet på Abraham Lincoln är det svårt att inte tänka på hur ofta Trump, tvärtemot historisk konsensus, nämnt Johnson som en förebild. Denne Johnson som så småningom ställdes inför riksrätt – liksom Trump; som benådade statskuppsmakare – precis som Trump avser; som ville massdeportera icke-vita – precis som Trump; som vägrade fördöma rasistiska upplopp – precis som Trump; och som för övrigt hade stora lässvårigheter – precis som ihärdiga rykten säger om Trump.

Jag stör mig rätt hårt på hur seriens uppenbara vilja att kommentera dagens USA via gårdagens, att identifera nationens polarisering och rasism 150 år tillbaka i tiden och bortom det, inte ens nämnts av andra tv-recensenter. Men serien som de ser, det rena historiska dramat, är också jäkligt bra: om hur mordet på Lincoln i själva verket var en konspiration som även inkluderade mordförsök på utrikesministern, och som skyddades av (sydstaternas) Secret Service, och som var ett försök till statskupp … fast här trycker ju nutiden på larmknappen igen. Manhunt är till 100 procent en serie om dagens USA.

Serien är baserad på historikern James L Swansons bok Manhunt: The 12-Day Chase for Lincoln's Killer, men även om det är spännande i sig att över sju ytterst välkomponerade, atmosfäriska och skickligt tidshoppande avsnitt följa den skadskjutna och chockade regeringens jakt på narcissisten som sköt Lincoln, skådespelaren John Wilkes Booth, så är det ännu mer spännande att få besöka 1860-talets USA utifrån parallellerna till vår tid, då USA närmar sig ett nytt inbördeskrig/kulturkrig på ett sätt det inte gjort sedan Lincolns tid.

Och jag undrar om det inte finns en särskild poäng att hämta i att det är krigsministern som är hjälteutredaren här och räddar USA:s fria demokrati. Pacifism kan nog aldrig bli lösningen på hoten från autokrater och tyranner.

Krigsministern Edwin Stanton spelas för övrigt av Tobias Menzies, som måste nämnas särskilt bland skådespelarna – det han gör är ren perfektion. Han omnämns alltid som »känd från Game of Thrones« men har gjort så mycket mer och framför allt bättre serier än så, från Rome och The Shadow Line till The Night Manager och rentav Aisling Beas och Sharon Horgans This Way Up. Manhunt är med bland karriärtopparna.

Måste också nämna min storfavorit Hamish Linklater som president Lincoln – jag har tidigare beskrivit min kärlek till honom i recensionerna av briljanta Midnight Mass och Angelyne. ♦

En Lincoln till … med Ted Danson!

På tal om Hamish Linklaters insats som Abraham Lincoln i Manhunt måste ju nämnas att Ted Danson gör samma roll (fast i ett meta-sammanhang, förstås) i veckans avsnitt av Curb Your Enthusiasm:

Detta avsnitt, The Gettysburg Address, var för övrigt exakt den sortens manusmässiga »poststrukturalism« som Larry David utvecklat på senare år och som jag beskrev i förra veckans brev. Men med det sagt – avsnittet dessförinnan, förra veckans Fish Stuck, var faktiskt rena Seinfeld-klassicismen med tre plottar som möttes i en sista perfect storm-scen. Här är kulmen:

Men klippet kan endast avnjutas som repris. Poängerna kräver resten av av avsnittet som förkunskap. ♦

Resten av brevet bakom betalvägg: recenserar bl aIFS – Invandrare för svenskar, Breathtaking, The Girls on the Bus, Renoveringsdrömmar och Hockeyresan med Leifby & Lindfors. Längst ner i brevet finns som alltid mitt soundtrack till tv-veckan i form av en Spotify-spellista. Bli betalande medlem!