[154] »Next level neo-noir – och next level big reveal«

Det har varit ovanligt svårt att välja serie att toppa med denna vecka. Och med det sagt, vilken annan söndag som helst hade Loot funkat. Men tre serier har verkligen känts unikt bra senaste veckan:

• Sugar är så nyskapande i noir-genren (och fler genrer tillkommer efterhand …) att jag ångrar 90 procent av alla gånger jag kallat serier »filmiska«;
• Wolf Like Me är en av mina favoriter genom tiderna vad gäller genrehybrid;
• och spanska Los Farad gör saker med Kalla kriget, vapenhandel och geopolitik som ingen engelskspråkig serie gjort – och lyckas samtidigt vara en 80’s-Málaga-rökare mitt mellan Physical och A Town Called Malice(?!).

Otroligt. »Peak TV« må vara över men tv-konsten står på topp.

Bäst i tv-världen just nu

1. Sugar (Apple TV+)
2. Los Farad (Amazon Prime)
3. Wolf Like Me (Stan/Peacock/Amazon Prime)
4. Mr Bates vs The Post Office (ITV/Britbox/TV4 Play)
5. Curb Your Enthusiasm (HBO Max)
6. Morran och Tobias: Pengarna eller livet (TV4 Play)
7. Loot (Apple TV+)
8. The Completely Made-Up Adventures of Dick Turpin (Apple TV+)
9. Manhunt (Apple TV+)
10. The Believers (Sathu, Netflix)

Fotnot: Fyra Apple TV+-serier, två Prime topp-3, två TV4 Play topp-5 … och ingen Disney+, ingen SkyShowtime, knappt någon Netflix. Det är svårare än någonsin att välja streamingtjänster.

Colin Farrells »Sugar« är next level neo-noir – och next level big reveal

Säsongsbetyg 📺📺📺📺⬜

Sätt en påminnelse på fredag. Sugar-premiären på Apple TV+ är årets hittills mesta tv-måste.

Om man beskriver den med parametrarna man brukar beskriva tv-serier med framtonar, i alla fall först, en klassisk noir-deckare med tydliga spår av Raymond Chandler, Michael Connelly och Ray Donovan. Ska man fortsätta att beskriva hela intrigen så är den en gåta inuti en gåta, eller en gåta utanpå en gåta – med en ska det visa sig hisnande ramstory som både grundas med retfullt stora ledtrådar och samtidigt knappt antyds när det ray-donovanska missing person-caset framskrider under första halvan.

Fast Sugar är lika mycket stilistik som intrig. Den är impressionistisk och experimentell på en sällsynt nivå, med djupaste förtroende för en vuxen, nyfiken, konsttörstande publik. Skapad av Mark Protosevich, den sparsmakade I Am Legend-författaren som inte fått ett manus filmat på elva år, samt huvudsakligen regisserad av mästerliga brasilianska Guds stad-regissören Fernando Meirelles är den märkvärdigt långt från vad någon av dem gjort tidigare – tv dramatiserad som melodiös frijazz, med glidande dubbelexponeringar i övergångar mellan kameraperspektiv eller scener, ögonblickskollage, inflikade svartvita Hollywoodklipp, och improvisatorisk även i hur man klippt dialog och miljöljud, men allt i samma nedsaktade tempo, löst men exakt, samt med en sammanbindande, introvert voiceover, i sig kongenial med Colin Farrells huvudperson John Sugar, som liksom vänder ut och in på allt så att det hårdkokta blir mjukt och det intensiva blir kontemplativt. »Being told to fuck off is usually a sign of progress« är till orden en perfekt oneliner i Chandler-stil som blir något annat, nytt, i Sugar.

Kolla dialogen mellan Farrell och Amy Ryan halvvägs in i fjärde avsnittet, till exempel. Bakomliggande ambienta ackord på preparerat piano sätter, ihop med motljusblänk i kameralinsen, en soft uppmärksam Beverly Hills-eftermiddagsstämning, så att regissör och klippare kan hårdjobba med fix och tricks utan att det förtar den tillbakalutade, dröjande atmosfären när Farrell försöker motivera Ryan till lite livslust. »Vi har sjölejon … Patti Smith … cypresser … du vet … ljudet av ens lillasyster som skrattar och har roligt … och Paris, har du aldrig varit i Paris?«

På tal om Patti Smith – rockreferensen i bilden här nedan är ett citat från John Sugars anteckningsbok, vars bäring på fallet han utreder ifrågasätts av hans chef:

Chefen, förresten, en brittisk kvinna i en anonym villa i L.A.-förorten spelad av favoriten Kirby Howell-Baptiste, visar sig så småningom vara ledare för ett sällskap av polyglotter, alltså språkgenier som lärt sig minst sex språk flytande i vuxen ålder, tillika tidigare anställda inom spionorganisationer världen över. Varav John Sugar är en; specialiserad på att lokalisera försvunna människor, men också med en dimridå kring sin egen person.

Därmed har jag antytt den större storyn här också, som är så stor att den garanterar en säsong 2. Men inget mer om det nu, jag återkommer med en uppföljning när embargot för finalen släpps i mitten av maj.

Om nu allt detta kan verka distanserat, i all esteticerande gåtfullhet, så ömsar serien skinn även på detta plan. För det första kantas historien av sexuella övergrepp i flera skepnader, de värsta dödligt psykopatiska. Och efterhand blir även den mer småstilta intrigen berörande, dock mindre för att psykologin eller relationerna fördjupas och mer baserat på minimalismen i hur manuset ger regin och skådespelarna lugn och frihet.

Även kärleken till Los Angeles – subjektivt uttryckt via Colin Farrells romantiska rollfigur och hans introspektiva, nördiga smak för Hollywoodfilm, en vintage-Corvette, classic rock, arkitektur och stans glamorösa landmärken – skildras som något nyskapande, ton-i-ton med det nostalgiska.

Men ju närmare gåtans lösning vi kommer, i takt med att vi förstår att något mycket större i rörelse än den filmbransch- och trafficking-intrig som alltihop började med, desto svårare får serien att hålla sin poetiska linje. Framför allt svajar den till från slutet av episod 6 och under episod 7, när det större mysteriet tar över och vi inte längre vet vilken genre vi befinner oss i. Å andra sidan balanseras det upp av en stigande spänning, och när allt är över känns även svackan som en del av kvaliteten. I slutändan kommer tillfredsställelsen tillbaka, och jag längtar efter en säsong 2 ungefär som jag började längta efter en fortsättning direkt när Severance tog slut. Inga jämförelser i övrigt … eller, jo, några. ♦

Kan man mixa »Sopranos«, »Physical« och »Falsk identitet«? Sí, claro …

Säsongsbetyg 📺📺📺📺⬜

Spansk tv är mycket bättre än vad man kan tro av utbudet på Netflix. Nej, jag är verkligen ingen fan av La Casa de papel. Men Antidisturbios, till exempel, var en av 2020 års bästa polisserier, och nya Los Farad på Amazon Prime är en av årets bästa hittills, alla kategorier.

För man måste nog ta in just »alla kategorier« för att försöka genrebestämma den. Det är inte lätt.

Vi möter en fattig snubbe i 1980-talets Madrid, 27 år, outbildad, hankar sig fram som aerobics-tränare, ingen familj utöver en dysfunktionell farbror, och som i sin tur möter en jämnårig tjej som pluggar i stan och fikar i samma kvarter men kommer från Málaga. Och så dras han (magneten Miguel Herrán från La Casa de papel) in i hennes familj, en extremt välbärgad algerisk-ättad vapenhandlarklan (hon spelas av lika karismatiska Susana Abaitúa).

Härifrån utvecklas intrigen i två lika spännande spår. Som, inser man, ändå är ett och samma i slutändan. Vapenhandeln som skildras är djupt fascinerande, med Kalla kriget som fond. Jag har aldrig sett något liknande. När geopolitiken mappas ut över världen ur just vapenperspektivet kan man plötsligt få se iranska ayatollor finansiera Contras i Nicaragua – iscensatt av CIA via spanska vapenhandlare. Málaga blev under Kalla kriget rena hubben för spioner, vapenentreprenörer och geopolitiska intriger, och i Los Farad ser vi två vapentraffickingrivaler i typisk uppdelning: en handlar enbart med Östeuropa och vänstergrupper, en annan med CIA och antikommunistiska gerillor. Affärer görs upp i Angola eller Irak ena månaden och Monaco nästa, och i Jemen dras kontrakten upp som gör allt lagligt. I stället för att vara maffia är klanerna auktoriserade bolag med stater som kunder. Man säljer mängder med vapen för Jemens räkning … men de lastas av i helt andra hamnar.

Det andra spåret är familjedramat, och här förstår vi snart att mötet mellan Madridkillen och klanen Farad inte är en slump. De har på sätt och vis letat efter varandra. Han vill ha en familj, de har behov av en formbar ung man utan rötter. Och vad serien ytterst gestaltar, vad den låter tittaren komma fram till, formuleras så skarpt av ena serieskaparen Alejandro Hernández (som själv stred själv som 18–19-åring i inbördeskriget i Angola i slutet av 1980-talet) i en intervju med Variety:

»The Cold War is a metaphor for family conflict. As Friedrich Engels put it, everything begins with family origins. You have allies, enemies, problems, in-laws, nephews and nieces. All families have problems. Wars are an extrapolation of problems at an individual level. It’s very difficult to battle geo-political problems, but in the end they come from the same: Disagreements, misunderstandings, ambition, power struggles.«

Regissören Mariano Barroso har jobbat på ett halvdussin projekt ihop med Hernández tidigare och har också gjort flera filmer med liknande psykologi som den om huvudpersonen Oskar i Los Farad – om korrumperande lojalitet, om människor som oreflekterat låter sina drivkrafter transformera dem så långt att de omöjligt kan hitta tillbaka. Även han är intervjuad i Variety-artikeln, som verkligen rekommenderas:

Barroso säger också många bra saker i intervjun, som detta:

»The family itself opens up gray areas. In the final analysis, it talks about a family, and gray zones in an family. It’s not all love and hate. That’s perhaps what’s interesting. We didn’t try to justify its actions, but explain that behind what we were told there was another background. There’s a moral and human dimension.«

Men nu har jag faktiskt ännu inte nämnt det som gör serien unikt attraktiv. Det geopolitiska må ha en realistisk outline (inspirerad av boken El traficante av grävjournalisten David López Canales) och förstärkas både av detaljerade roller/händelser och träffande dialog – men i övrigt är formspråket i serien mer att likna vid en ung, livsbejakande feberdröm. Samtidigt som vi får allt det hårda och tunga skimrar serien av ljus, färg och form. Livet och miljöerna i 1980-talets discodunkande Málaga får en att tänka mer på serier som A Town Called Malice och Physical än på, säg, Falsk identitet. Familjeskildringen har också en konfliktstyrd och mänskligt bekräftelsehungrande direkthet som närmast får mig att vilja beskriva den som en kontinental kvalitetssåpa.

Los Farad är, kort sagt, rak och enkel när den behöver vara det, och mer nyanserad och komplex när så krävs. Den vrider och vänder på klan-aspekter jag inte sett så direkt adresserade ens i Sopranos – om paradoxen i att både ofrånkomligen korrumpera barnen och samtidigt försöka värna det eviga arvegodset, lojaliteten, från korruption. ♦

Bonus-Netflix-tips efter »Los Farad«

Efter Los Farad kommer ni garanterat att vilja se mer av Susana Abaitúa – och på Netflix fick en härlig spansk romcom, Crazy About Her, där hon känns som en blivande världsstjärna. ♦

Varulvsskräck & romcom blir varulvsskräck & familjedramedy – »Wolf Like Me« är tillbaka och ännu bättre

Säsongsbetyg 📺📺📺📺⬜

»Jag är hemskt ledsen att jag åt upp Anthony Hopkins!«

Kan ni föreställa er en känslig dramedy-serie där den gravida kvinnan i en familj säger detta till sin mans dotter (och bokstavligen menar det)?

Nej, okej, men föreställ er det i alla fall. Och lägg sedan till att hon blir varulv en gång i månaden. Och att illusionen funkar fint. Man tar både familjedramat och skräckhistorien på allvar. Man förfäras, kittlas, skrattar, och gråter lite också.

Australiska Wolf Like Me, vars andrasäsong nu finns på Amazon Prime, är ett unikum.

När jag recenserade den första säsongen började jag i en scen där en elvaårig flicka sitter i pappas parkerade bil i regnet och lyssnar på Fortress med Queens of the Stone Age om och om igen. Hon gör det därför att de inte har någon cd-spelare inne i huset, och för att en varulv gett henne skivan och berättat för henne att spår nummer 4 säger allt om hur hennes pappa känner för henne.

Det är en av oräkneliga storartade scener i den här serien som drabbar känslomässigt genom att vara återhållna, eller genom att skildra känslor så stora att de blir återhållna. Medan andra scener är desto våldsammare. Men att Wolf Like Me är ett komiskt relationsdrama som dubblerar som varulvsserie är inte så långsökt som det låter, med tanke på att det är Abe Forsythe som skapat serien – närmast före Wolf Like Me gjorde han den fina zombie-komedi-hybriden Little Monsters, även den med Josh Gad i en av huvudrollerna.

Kring millennieskiftet gjordes många försök att förnya romcom-genren med udda vinklar – exempelvis Kate & Leopold, som lät en modern Meg Ryan förälska sig i en Hugh Jackman-hertig från 1800-talet. Wolf Like Me hade kunnat vara ett perfekt nästa steg i den romcom-experimentlustan. Den första säsongens största kvalitet var att just romcom-elementet mellan Jod Gash och Isla Fisher funkade så fint, inklusive den Sleepless in Seattle-inspirerade ensamstående änklingens problem med en panikångestdrabbad dotter (även barnskådespelaren Ariel Donoghue är riktigt bra). Och varulvsstoryn underordnade sig relationskomedin men steppade när det behövdes upp och blev självklar katalysator för will-they-won’t-they-momentet.

Allt fler finesser och mer charm tillkom ju mer man började se säsong 1 genom romcom-glasögon. Till en början undrade man hur fasen en varulvs-romcom också lyckades trycka in så många bilkrascher, men sedda ur Serendipity-perspektiv adderade de bara till romcom-myset. Och hela varulvsgrejen är ju faktiskt en rätt underbar take på hur romcom-protagonister alltid är tilltufsade av livet och har med sig något nattsvart och avgrundsdjupt »i bagaget«.

I säsong 2 är det inte längre romcom eller will-they-won’t-they, nu börjar de planera för bröllop – men inte förrän barnet i Isla Fishers mage fötts. För fan vet vad det är för slags unge? Och vad händer om vattnet går mitt i en varulvsnatt? Josh Gad, för sin del, tittar på vargdokumentärer och läser på om varggraviditet och vargungar. Han: »Visste du att en varg kan få upp till tio vargungar på en gång?« Hon: »Why are you even telling me that??«

Det underbara här är att samtidigt som absurdismen skruvas upp (när de berättar för sina bästa vänner, som tror de döljer något annat, och polisen samtidigt kommer dem på spåren), och det eskalerande vansinnet triggar allt fler rena gapskratt, spelar de med ett allvar som vore det vilket gravid-drama med komplikationer som helst. Som tittare njuter man av en enormt kreativ komediserie samtidigt som man lever med huvudpersonerna på ett empatiskt plan, vill dem allt gott, sitter som på nålar när problemen hopas. Man behöver inte anstränga sig det minsta för att kunna acceptera den bisarra premissen – skådespelarna, manuset och regin gör hela jobbet, går hela vägen.

Och hela vägen genom en finalpremiss som är seriens största utmaning hittills. Jag ska inte spoila, men givetvis hinner säsongen täcka in förlossningen. Som är sensationell. Om ni också fastnar för Wolf Like Me rekommenderar jag den här fördjupande intervjun med serieskaparen Abe Forsythe, när ni sett klart säsong 2:

Stora förhoppningar finns nu på en säsong 3. Den stora strejken har fördröjt beskedet, men det verkar som om alla räknar med att det ska komma. ♦

Resten av brevet bakom betalvägg: jag recenserar Loot, Renegade Nell, The Believers, Ronja Rövardotter, From och Curb Your Enthusiasm + skriver om Who’s Talking to Chris Wallace, The Wire, Mr Bates vs The Post Office och mycket mer. Avslutar som alltid mitt soundtrack till tv-veckan som Spotify-spellista. Bli betalande medlem!