[156] »Jag tolererar inte korruption från Trump, Putin eller Larry David«

Bäst i tv-världen just nu

1. Baby Reindeer (Netflix)
2. Curb Your Enthusiasm (HBO Max)
3. Ripley (Netflix)
4. Sugar (Apple TV+)
5. Los Farad (Amazon Prime)
6. Wolf Like Me (Stan/Peacock/Amazon Prime)
7. The Sympathizer (HBO Max)
8. Franklin (Apple TV+)
9. Loot (Apple TV+)
10. The Completely Made-Up Adventures of Dick Turpin (Apple TV+)

Josephine Bornebusch regisserar en av årets bästa brittiska serier – Netflix »Baby Reindeer«

Seriebetyg 📺📺📺📺📺

Nu glömmer vi »end of peak-tv«.

Baby Reindeer måste vara tv-världens mest hisnande upplevelseresa just nu, och att den är så budget- och produktionsmässigt nedtonad, och att det är Netflix som sett och satsat på möjligheten att göra dramaserie av Richard Gadds enmansteaterföreställning med samma namn, ger mig gott hopp om tv-konstens framtid.

Serien är en fullskalig drama-fusion av Richard Gadds tidigare två stora självbiografiska soloverk Monkey See Monkey Do, som han vann Comedy Award för 2016 …

… och scenmonolog-versionen av Baby Reindeer från 2019:

Den förstnämnda handlade om hur Gadd 2012, som 23-åring, utsattes för sexuella övergrepp, och den senare om hur han under flera års tid var offer för en extrem stalker.

Eller, »offer« är kanske ett otillräckligt ord i sammanhanget. Han var otvivelaktigt offret i båda situationerna, men när han vill berätta om dem drivs han närmast tvångsmässigt till att söka sin egen skuld. I andra avsnittet säger han att »när du svalt din skam så länge är det svårt att hindra den från att bli en del av dig«, och då passerar repliken lite som en oneliner, men ett par avsnitt senare exploderar den, och Gadds karaktär imploderar, av skuldkänslor och självinsikt. Gadd spelar inte sig själv per se utan en version av sig själv, »Donny Dunn«, som inte slagit igenom som komiker utan står still i livet och en fortfarande obefintlig karriär. Symptomatiskt nog påminner han rätt mycket om när Richard Gadd var studentkomiker för snart 15 år sedan:

Gadd är alltså komiker i botten, men också en brutalt bra naturalistisk skådespelare, och Baby Reindeer landar i en självutlämnande djup och sårig iakttagelsehumor där dramat och komedin sitter ihop organiskt och desperat. Satiren över nöjesbranschen i London, och på Edinburgh Fringe-festivalen, är lika bärande som övergrepps- och stalkerhistorierna eftersom precis allt i den här historien sitter ihop, med personen Gadd som hård och förtvivlad kärna.

Andra halvans fyra avsnitt är regisserade av Josephine Bornebusch – jag tror det är det allra bästa hon gjort. ♦

Larry avslutade »Curb« med en mysig meta-repris av »Seinfeld«-finalen

Finalbetyg 📺📺📺📺⬜

Jahopp, då var allt över. Och precis som Seinfeld slutade med att de sociopatiska huvudkaraktärerna dömdes till fängelse för sina misantropiska tillkortakommanden gör Larry David detsamma i Curb Your Enthusiasm-seriefinalen. Även om det sker med en twist precis på slutet, tack vare ett Jerry Seinfeld-gästspel: 76-åringen slipper sitta i fängelse, i likhet med den jämngamla sociopaten Donald Trump. En liknelse som är inte min utan impeachment-vittnet Alexander Vindmans:

Direkt efteråt kände jag mig tämligen uppfylld och redo för en slutanalys av finalen, säsongen och serien. Men sedan såg jag Baby Reindeer, Smärtpunkten och The Sympathizer, nya serier som berör mig så mycket mer än detta rätt förväntade Curb-ärevarv, och nu känner jag mig lite tömd på känslor. Jag tror jag lyssnar klart på The History of Curb Your Enthusiasm-podden först, och återkommer med min Curb-nekrolog efter det.

Finalen var framför allt mysig. Som när gänget flög ner till Georgia för rättegången, Larry startade ett tjafs om icke-avstängda mobiltelefoner och Susie sa till kabinpersonalen:

»You’re dealing with three very disturbed individuals here.«

Faktum är att först i den stunden – i sista avsnittet, efter alla dessa år …! – insåg jag att Larry David återskapat en klockren Seinfeld-kvartett-replika med sig själv som Jerry, Jeff Garlin som George, JB Smoove som Kramer och Susie Essman som Elaine. ♦

Bröderna Williams gör bort sig igen med bedrövliga överansträngningen »Boat Story«

Säsongsbetyg 📺📺⬜⬜⬜

Daisy Haggard är en av mina brittiska favoriter, och har så varit hela vägen från Episodes till Back to Life och Breeders, och hon är suverän även i nya Boat Story, som gick på BBC i vintras och nu nått Sverige via SkyShowtime. Men serien är ännu en snedträff av klåparbröderna Harry och Jack Williams – ni kanske minns att jag kliat mig i huvudet över dem några gånger tidigare. De har producerat storverk som Fleabag och nämnda, Haggard-skrivna Back to Life, men så fort de själva sätter sig i manus-förarsätet kör de i diket. Från Liar och The Missing till hitserien The Tourist, som spårade ur efter en lovande inledning.

Boat Story är dödfödd från första början, på grund av en grundform med voiceover och textplattor som försöker få till en tonalitet som är allt-på-en-gång – poetisk och spirituell, sjuk och skön. Manustexten är ambitiös utav helvete, men som när ett par artonåringar tror de skapat ett mästerverk. Ihop med en postmodern gangsterintrig som mixar maffiaklaner med vanliga människor som under press visar sig vara förvånansvärt kriminellt kapabla är det lätt att se vad bröderna Williams siktar efter här, nämligen en Yorkshire-version av Fargo. Och man har rört ner både Wes Anderson och Quentin Tarantino i kakmixen också. Men när maffians råaste enforcer plötsligt faller för keramik, och inte återgår till dödligt våld förrän han misslyckats vid drejskivan, så är det inte corny och kul utan en »udda« genrekliché. Samma sak när självaste maffiabossen, en fransk täckmantlad skräddare, vacklar lite i sin psykopatiska blodtörst när han blir förälskad i landskapet och en mullig Yorkshire-kvinna med skinn på näsan.

Sedan visar han sig i och för sig vara kannibal, och … sorry, nu råkade jag spoila lite av sista avsnittet. Men det ska ni vara tacksamma för. Boat Story må se lockande ut, inte minst sedan den notoriskt opålitliga Lucy Mangan i The Guardian gett den en skandalös femma i betyg, men ni ska inte ägna den en sekund mer än ni redan gjort i det här nyhetsbrevet. ♦

»Smärtpunkten« är en både upprörande & rörande dramatisering av »Sju tre«-haveriet

Smärtpunkten, seriebetyg 📺📺📺📺📺
Lars Norén: Resan mot mörkrets hjärta, seriebetyg 📺📺📺📺⬜

Det blir mycket Lars Norén på SVT på fredag, då både Sindra Grahns entimmesdokumentär Lars Norén: Resan mot mörkrets hjärta och den Sanna Lenken-regisserade dramaserien Smärtpunkten har premiär. Den senare iscensätter förloppet bakom polismorden i Malexander, vilket även dokumentären sakta men säkert tar sig fram till (det var för övrigt Sindra Grahn som gjorde fina Ett jävla liv – en film om Bodil Malmsten för ett par år sedan).

Jag har rätt ofta återkommit till brittisk tv:s briljans i att samtidigt fiktionalisera och minutiöst återskapa verkliga händelser i true crime-dramaserier, och jag har ironiserat över svensk tv:s något sämre förmåga. Men med Smärtpunkten tar sig SVT upp i BBC-klass. Det är en upplevelse i sig att se David Dencik kopiera Lars Noréns manér, komplett i Helmut Lang-jacka, Paul Smith-tröja och identiskt asketisk lägenhet; och att se Martin Nick Alexandersson göra mördaren Tony Olsson, eller Maria Sid som Riksteatern-producenten Isa Stenberg, eller hur Martin Rosengardten ser ut exakt som Reine Brynolfsson i gester och gångstil. För att bara nämna några i den supersolida ensemblen.

Min ingång i serien är ilskan jag kände för 25 år sedan över både den kreativa och administrativa kultursocietetens naivitet inför kriminalvård och psykopati, grundad i fransk postmodernistisk och neo-marxistisk filosofi och sociologi, med en ideologisk övertygelse om att ett hårt samhälle sargar innerst inne mjuka människor. Jag kommer att tänka på det som Lars Noréns ex-hustru Annika Hallin sa i en Vi-intervju för halvannat år sedan, om hennes och makens gemensamma synsätt på tillvaron:

»Att inte bara gå på det man ser. Att frågan varför finns med. Varför är den här människan elak? Varför är den här människan missbrukare? Att man hela tiden tittar bakom saker.«

I själva verket gjorde sig Lars Norén blind för både frågorna och svaren. Han förstod inte vad det innebar att jobba med psykopater. Dock inbillade han sig kanske inte fullt lika mycket som Isa Stenberg att det var human kriminalvård de praktiserade lika mycket som edgy teater.

Villfarelsen var densamma hos Kriminalvården, vars representanter runt mötesrumsbordet i serien livas upp, som de gamla vänsterideologer de är, av teaterns till synes förlösande närvaro. Allt detta är upprörande att se återupprepas i serien. Men också rörande. Jag blir själv mer eller mindre förförd av hur processen framskrider, trots att jag vet hur den ska sluta; förförd av hur bra föreställningen börjar bli, och av kramarna dessa bullbakande och rätt vältaliga nazister ger teaterproducenten, som de kallar för sin »mamma«, och som går upp i den rollen. Hon, precis som Lars Norén själv i en föga smickrande lunchpaus-scen, lovar internerna ett etablerat liv efter avtjänat straff. Lika mycket som man känner empati med offren för Malexandermorden känner man faktiskt empati med Linus Gustafssons Ola Svensson, som blir lovad en Norén-författad solo-monolog i Riksteaterns regi när han blivit frisläppt. Detta får honom att länge och väl verkligen försöka hålla sig ifrån nazistkretsen och inte haka på Tony Olsson (som aldrig lämnar sin kriminella identitet), men när han inser att det aldrig kommer att bli någon monolog, och i frustrationen över att Norén mot deras vilja insisterat på att lyfta fram nazismen i pjäsen, resignerar han och reagerar lika obstinat som Tony – skaffar nya nazisttatueringar mitt under Sju tre-turnén. ♦

Äntligen i Sverige: Jason Priestleys måste-se-dokumentär om Harold Ballard

»Jag älskar A.C. Petersons pampgubbiga gestaltning av ägarbjässen Harold Ballard och hovet runt honom«, skrev jag när jag recenserade Viaplay-serien om Börje Salming, Börje – The Journey of a Legend, och jag hade kunnat skriva mycket mer om detta. För jag gick in i en djup Toronto Maple Leafs-period på Youtube då, och slukade inte minst arkivfilmer på klubbägaren Ballard.

Så på onsdag kommer jag att sitta klistrad i tv-soffan, när Jason Priestleys dokumentärfilm Offside: The Harold Ballard Story får svensk premiär, också på Viaplay.

Här ett schysst tv-sportplanelsnack med Priestley …

… och här nedanför ett fint avsnitt av Ted Woloshyn Podcast, där Toronto-baserade radiolegenden Ted Woloshyn pratar Ballard med bland andra två av filmens producenter. Om nu några av er också utvecklat den här fascinationen. 😄 ♦

Ni följer väl även Björn Finérs TVdags-nyhetsbrev? Bl a med härlig Fallout-text i veckans utgåva.

Massor av fortsatt innehåll bakom betalvägg: jag recenserar Franklin, The Sympathizer, Midsommarnatt, Antracit, Fallout och Tracker, bland mycket annat! Avslutar som alltid mitt soundtrack till tv-veckan som Spotify-spellista. Bli betalande medlem!