[157] »Killed them all. Of course. Del två.«

Bäst i tv-världen just nu

1. Baby Reindeer (Netflix)
2. Ripley (Netflix)
3. The Jinx – Part Two (HBO Max)
4. Allt och Eva (Viaplay)
5. Sugar (Apple TV+)
6. The Sympathizer (HBO Max)
7. A Gentleman in Moscow (SkyShowtime)
8. Apples Never Fall (Peacock/SkyShowtime)
9. Franklin (Apple TV+)
10. Bullshit (Amazon Prime)

Nya »The Jinx« fulländar true crime-genrens guldstandard

Säsongsbetyg 📺📺📺📺📺

I morgon börjar The Jinx – Part Two på HBO Max, fortsättningen på The Jinx: The Life and Deaths of Robert Dunst, och om ni som jag gillade första serien men har tröttnat lite på true crime(-inflationen) bör ni titta.

Den är sensationell.

Ni minns väl hur första serien slutade? En glömd(?) mikrofon fångade upp när Durst satt på toaletten och mumlade till sig själv mellan två bajskorvar: »Killed them all. Of course.«

Den nya säsongen tar avstamp där, i en förhandsscreening av den scenen som regissören Andrew Jarecki arrangerade för nära och kära och berörda hemma hos sig själv innan avsnittet skulle sändas, och som han filmade, förutseende nog.

Avsnittet fick Bob Durst att fly fältet. Han försökte gömma sig i New Orleans med avsikten att så småningom kunna köpa sig en flyktväg till Kuba, maskerad och med all cash han kunde få med sig. Men FBI lyckades spåra honom. Och Jarecki ger oss en fingerfärdig klippbordsredogörelse för förloppet, via säkerhetskameror, polisvideo och enactments. Detta är fascinerande i sig, eftersom Durst är så pratsam och eftersom alla hans telefonsamtal i häktet är videoinspelade. Jarecki har lyckats få ut allt och få det clearat. Redan här har vi ett perfekt producerat true crime-anslag som få andra serier klarar av att uppnå.

Men det mest spännande finns ändå i innehållet. I alla nya avslöjanden – och nya karaktärer.

I The Jinx – Part Two låter nämligen Andrew Jarecki oss känna Bob Dursts bästa vänner. Varav flera, efter många om och men, vittnar i den nya rättegången. Vi lär känna dem genom att först möta dem i häktestelefonsamtalen med Durst och sedan doku-biografiskt och framför Jareckis kamera.

Och vilka karatärer! Rena gonzo-galleriet.

Först en otroligt otrevlig Manhattan-lyxlirare som vägrar vittna, men som Jarecki ändå grävt fram övervakningsvideo på när han pratar med Durst i häktet, vilket sätter en social scen, ger oss nya bilder av Dursts tillvaro och kynne med vänner.

Sedan den oförliknelige Nick Chavin, i dag åldrad, överviktig och rörelsehindrad, på 1970-talet artist inom genren porr-country (mest känd genom Kinky Friedman):

Jag skulle kunna se en hel serie bara om honom! I alla fall när han gestaltas så mångfacetterat och finurligt som av Jarecki här – en masterclass i biografiskt berättande, med alla tänkbara doku-, arkiv- och personporträtts-grepp och tekniker i total harmoni.

Och sedan har vi småadvokaten från New York, som Durst känt sedan skolan … och hans hustru. Som visar sig ha haft en flirtig fling med Durst en gång i tiden. Hon blir som en skolflicka när Durst för det på tal i häktets bildtelefon.

Eftersom hon jobbar för sin man, som fått lite advokatbusiness av Durst genom åren, har de antagits ha »executive privilege« och inte kunna förhöras och vittna. Men när polisutredarna (och även vi tittare) går igenom häktestelefonsamtalen mellan Durst och advokatparet så pratar de noll procent jobb. I ett av samtalen läser advokaten upp hela kvällens tv-tablå, enig med Durst om vilka program som är bra och dåliga, och i ett annat samtal … well, låt oss ta detta som ett mer konkret exempel på hur Jarecki jobbar.

Domaren i målet, som avgjorde att telefonsamtalen inte omfattades av tystnadsplikt, säger i intervjukameran att han »gick igenom telefonsamtalen för att se om de pratade om juridiska strategier …«.

Varpå Jarecki klipper tillbaka till det där andra samtalet, där Durst säger: »Jag sket en sån jäkla stor bajskorv i morse … man måste äta bra, vet du?«

Klipp tillbaka till domaren: »… It was not a professional context.« Och uttrycket när han sa detta:

Andrew Jadecki hittar komiska, dramatiska och psykologiska effekter och kontexter i allt. Adderar man hans mästerskap i att dramatisera situationer med scenografier, kostymering, miljö, regi och kreativt bruk av selektivt fokus och skärpedjup kan man förstås börja fråga sig hur äkta det blir i slutändan. Men häri ligger det stora: det är ju äkta. Materialet de fått ut är genuint, och genuint förstklassigt (mycket tack vare Bob Durst själv, fortfarande). Och Jarecki ber inte medverkande agera, det är ofta uppenbart att hans metod tvärtom är att fånga det oförberedda.

Det allra största nya som framkommer i The Jinx – Part Two gäller bästa vännen Susan Berman, maffiadotter, journalist, författare och filmproducent och till slut Dursts andra mordoffer. Vi får veta massor om henne som vi inte visste tidigare, och det är verkligt spännande, inte minst på ett psykologiskt plan när Jarecki börjar bena ut inte bara händelseförlopp utan motivation, drifter, projiceringar.

Men det bör inte spoilas … ♦

»Allt och Eva« är perfekt neo-romcom – och Johanna Runevad & Tuva Novotny ett nytt radarpar?

Säsongsbetyg 📺📺📺📺⬜

Av alla nya takes på modern romcom i serieformat de senaste åren är nog nya Viaplays Allt och Eva den mest perfekta.

Jag är rädd för att jag kommer att upprepa ordet »perfekt« tjatigt många gånger nu, men premissen är perfekt, med Tuva Novotnys och Joachim Fjelstrups perfekta will-they-won’t-they-par utelämnade åt Novotnys perfekt skruvade och expansivt okontrollerade lögnbygge. Ni har säkert läst om handlingen redan, hela inseminationscirkusen, jag kan bara bekräfta att den är … perfekt.

Likaså allt som formar och fyller ut huvudintrigen – den komiska och känsliga tajmingen, Novotnys perfekt neurotiska minspel (och vilken plastisk repertoar!), replikerna, situationerna, regin.

Men så har vi supportcasten också, som snarare vecklar ut Allt och Eva till en perfekt ensembleserie. Sissela Kyle, Johan Hedenberg, Sanna Sundqvist, Bengt Braskered och Jason »Timbuktu« Diakité ges alla gott om tid för sina rollfigurers historier, och för både komik och sökande allvar. Och när alla spelar tillsammans får jag nästan en känsla av Sex and the City som allra bäst, med tonträffen mitt i ett 40-plus-medelklass-Stockholm 2024 i stället för 30-plus-överklass-New York 1998.

Men Allt och Eva är ännu mycket mer än så. Substansen i dialogen, till exempel. När vi träffar Novotnys karaktär på jobbet, på Medelhavsmuséet, är hon historie- och kulturnörd på riktigt. När hon tar Fjelstrup till Moderna museet så berättar hon som på riktigt om hur mycket hon tycker om Louise Bourgeois skulpturer. Efterhand lär vi känna samtliga karaktärer och relationer på samma fördjupade sätt, vi får allvaret via komiken, tyngden via lättheten.

I förra veckans avsnitt av SVT-samtalsserien Sverige! var Tuva Novotny gäst och sa mycket intressant om serien och om sin relation till serieskaparen och regissören Johanna Runevad, som gjorde Falkenberg Forever:

Musiken i serien måste också nämnas, skriven av briljanta Stockholmsduon Frid & Frid, som tidigare skapat det kongeniala soundtracket till Sommaren 85. Jag tror att de hade förhoppningar om större genomslag för musiken den gången, i och med att de skapade fejkade artistprofiler i sociala medier kring låtarna (som bara följdes av dem själva och deras andra fejkprofiler). De var uppenbart stolta över Sommaren 85-låtarna, med rätta, och nu får dessa en andra chans – flera av dem är med även i Allt och Eva (och i veckans »Soundtrack till tv-veckan« längst ned i detta brev). Men huvudnumren i soundtracket är nyskrivna a cappella-låtar i Gals and Pals-stil som berättar om serien i texten, framför allt i varje inledande recap.

Perfekt! ♦

Alba Augusts bästa rollinsats i vidunderliga danska »Bullshit«

Säsongsbetyg: 📺📺📺📺⬜

Liksom norska Furia är danska Bullshit en Viaplay-serie som tagits över av Amazon Prime Video och fått en försenad premiär i veckan. Titeln är tagen efter det bindgalna Köpenhamn-mc-gänget som testo-triggade i gång ett krig mot Hells Angels i början av 1980-talet.

Utifrån Politikken-kulturjournalisten Camilla Stockmanns och Janus Køster-Rasmussens Cavlingprisvinnande reportagebok Bullshit – historien om en familj har regissören Milad Alami byggt upp en ljuvligt impressionistiskt tidsfärgad serie om det kaotiskt uppblossande kriget och känslosvallet i Bullshit-kretsen, men i grund och botten om ett par generationer unga köpenhamnare som samhället tappade bort under andra halvan av 1970- och första halvan av 1980-talet. Det grynigt begränsade fotot och lösa manuset, och handkameran som håller sig alldeles inpå karaktärer och skeenden, känns 1970-tal i sig, lite som om Bo Widerberg gjort Lära för livet, eller Sons of Anarchy gjorts i ungdomsversion som Dogma-projekt. Här finns några av årets bästa scener – som när två tonåringar ska sno en tv i en villa-gillestuga, urinerar på soffan (»den är ändå inplastad«) och sätter på Carsten Meinerts proggjazz på skivspelaren. Inget jag vill ha vare sig osett eller olyssnat.

Serien lyckas både stanna upp och leva i stunden och skynda sig framåt i förloppet, och det är tänkvärt hur snabbt det går från barnsligt till brutalt – eller, det är inte så att det barnsliga bara går över i det brutala, det barnsliga och det brutala är i symbios. Parallellerna till dagens primitivt hederskulturella och hämndlystna gängkrig är givna.

Kaoset tilltar och avsnitten i mitten dånar av fylla och förvirring, livskraft och dödsdrift … och den bästa korsklippta svensexa och möhippa jag sett. Marco Ilsø och Alba August är sjukt bra i huvudrollerna, rena naturkrafter, och när de gifter sig är känslointensiteten extrem. ♦

Furia har fått storhetsvansinne – men räddar i alla fall spänningen

Premiärbetyg 📺📺📺⬜⬜ (Efter tre avsnitt)

Warszawa … Lofoten … Stockholm … Budapest … St Petersburg … Oslo … Malta … de geografiska skyltarna avlöser varandra snabbt under de första avsnitten av andra Furia-säsongen, likaså skyltarna som förklarar tidshoppen i dagar och timmar fram och tillbaka. Addera att Amazon Prime bara fått upp engelska undertexter (precis som för Bullshit, som jag recenserar längre ner), och veckans virrigaste seriestart är ett faktum.

Men om jag ska bena upp intrycken från de första tre avsnitten så känner jag: stryk alla icke-norska skyltar så har vi en bättre start. Det är på hemmaplan Furia lever och bränner till, eftersom grundpremissen utgår så mycket från arvet efter Utöya, i hur den överlevande Utøya-generationen har tagit med sig svårläkta sår och skuldkänslor in i maktens korridorer där de fortfarande ställs inför det högerextrema hotet mot både demokratin och sina egna liv. Säsong 1 var så bra främst på grund av storyn om extremhögersekten på den norska landsbygden, och sekundärt för att expansionen till Berlin var så pass kompakt och inringad av den fascistiska norska Furia-bloggen. Utifrån dessa begränsade spelplatser funkade även det vidgade geopolitiska perspektivet bra, och fick mig även att längta efter cliffhangerns utlovade fortsättning till Ryssland.

Jag lägger in min S1-recension här, där jag gav mycket mer bakgrund kring detta, i synnerhet om seriens släktskap med den briljanta dramaserien 22 juli och »Fjordman«-historien:

Men sedan kom Ukrainakriget. Vilket tas in i storylinjen i säsong 2, men det är nästan så man kan se skarvarna i manuset där merparten nog skrevs innan invasionen. Och skarvarna känns rätt klumpiga i ett flertal av alla internationella scener. Som när superantagonisten Ziminov tar över en rysk maffialedning genom att skjuta ner bossen och babbla om Mästaren och Margarita – det är så löjligt att det skulle kunna vara en dålig Exit-spinoff. Eller som när Henrik Schyffert dyker upp på en Maltakrog, föga övertygande, som Ziminovs närmaste chef med ett par ungar som han kallar sin »wolfpack«.

Det är för många sådana infall, för många nationaliteter, för många korta skådespelarinhopp. CIA-gänget, till exempel, känns inte alls rätt.

Och vad är det för jäkla krypteringsverktyg de kör med, i form av stora halvmånar? För att inte tala om analysprogrammen på skärmarna, som får mig att tänka på hur 24 använde musikproduktionsverktyget Reason för att fejka blippande spiongrafik.

Men det som är bra är ofta mycket bra. Far- och dotter-relationen mellan Pål Sverre Hagen och barnfyndet Isabella Beatrice Lunda är strålande, jag älskar dotterns hårda, luttrade ton och fäbless för japansk manga – och att manusförfattarna verkligen träder in lite i Bleach-universumet med henne; ungefär som de också på allvar återknyter till Jane Wymans karaktär i Falcon Crest när det gäller Ine Marie Wilmanns åldrade pappas (Terje Strømdahl) popkulturpreferenser.

Sedan är det riktigt kul att Ziminov spelas av Borys Szyc, som jag i somras kallade »Polens David Duchovny« och hade så ofantligt kul med i SkyShowtime-serien Warszawianka (också känd för streaminghistoriens sämsta undertexter):

Jag återkommer med slutbetyg efter hela säsongen, men ett par lärdomar så här långt:

• Jag måste sluta upp med att ge automatiska fyror i betyg till serier som gör en bra geopolitisk analys. Det har blivit mer av en hygienfaktor.
• Och jag måste återigen notera att det sämsta med Furia är att en norsk undercover-polis och en norsk underrättelseagent, båda trasiga utav helvete och båda med en vana att jobba helt solo, återigen räddar USA, Tyskland och resten av väst från extremistisk destruktion. I säsong 3 gör de det väl på skidor också. ¯\_(ツ)_/¯ ♦

Tack och hejdå, Owe Järlö – härliga människa!

Radio Gotlands och Sportradions levande legend Owe Järlö kommenterade sin sista match när Visby Roma slogs ut av Karlskrona i hockeyplayoffet den 13 mars. Helagotland.se var på plats, och har nu släppt ett 18 minuter långt intervjuporträtt. Jag kan inte hålla tårarna borta särskilt länge. Jag har sett mängder av matcher ihop med Owe på pressläktaren i Visby ishall, på senare år oftare på datorskärmen med Owes känslosprudlande referat; en gång med Owe två meter ovanför mig, när jag stod under pressläktaren och han gormade i radion däruppe, livsfarligt långt framlutad så räcket delade upp hans runda mage i två stora bullar, när Roma hämtat upp 2–6 till 6–6 i en kvalmatch mot RA73.

Men den största Owe-klassikern var väl den där gången när han stöp raklång, ansiktet nedåt, i gyttjan på Gotland Grand National och allt bara lät klofs-klafs-klofs i radion:

Jag minns alla gotländska sportframgångar på ett och samma sätt och det är via Owe Järlö. SM-gulden för Visby Ladies och Bysarna, kvalet mot dåvarande elitserien i ishockey för Roma IF, Visby IF Gutes avancemang till näst högsta serien i fotboll … allt passerar revy under den här filmen och allt är lagrat i minnet och hjärtat så länge jag lever. ♦

»Apples Never Fall« i klass med »Big Little Lies«

Säsongsbetyg 📺📺📺⬜⬜

Det finns väl ingen superkommersiell romanförfattare vars böcker är mer tv-mässiga än Liane Moriartys, men Nine Perfect Strangers var en riktig snedträff. Så jag var lite tveksam i början av nya Apples Never Fall (premiär i övermorgon på SkyShowtime). Men halvvägs in kände jag Big Little Lies-mysryset infinna sig, och finalepisoden rentav överträffade genombrottsserien.

Mycket är serieskaparen Melanie Marnichs förtjänst. Hon har den perfekta bakgrunden för ett sådant här projekt, med tidigare jobb på relationsdramafavoriter som Big Love, The Big C och The Affair, och hittar samma tonträff här.

Intrigen är nästan för mycket attraktivt bestsellermysterium, i nästan för mycket attraktiv bestsellermysteriemiljö: en stor attraktiv kändis-tennisfamilj där Annette Benings matriark försvinner och Sam Neills patriark misstänks för mord till och med av sina egna fyra vuxna barn.

Tricket med en sådan här serie är att man som tittare inte bara blir nyfiken på gåtans lösning, utan att allt pekar så extremt mycket på att maken är skyldig att man blir extremt nyfiken på allt i serien – man letar tecken och teorier i scener, relationer, repliker … för han kan väl inte vara skyldig?

Och i motsats till många andra serier med liknande upplägg blir man inte besviken på upplösningen när det är Liane Moriarty som lagt pusslet. Apples Never Fall-finalen är fullkomlig. Överraskande i varje led utan att vara effektsökande. Detta är Moriartys största kvalitet: att pusslets relationspsykologiska motiv är lika tillfredsställande som att få se bitarna på rätt plats. ♦

Kul när »nya fredliga Demirok« skallade Sara Skyttedal »Herr Talman« … men rysspropagandan drar ner betyget

Avsnittsbetyg: 📺📺📺⬜️⬜️

Jag älskar SVT:s och Michael Lindgrens satirserie Herr Talman. Som jag snabbt insåg förra säsongen så hade jag haft tokfel när jag varit negativ i en tidigare recension.

Men nu är jag lite kluven igen. Dock inte för att serien blivit sämre. Tvärtom. Tre avsnitt in i nya säsongen tycker jag den är bättre än någonsin. Bara detta att säsongspremiären inleddes av att »nya fredliga Demirok« tappade tålamodet och skallade ner en tjatig Sara Skyttedal i insläppet till Nato-påskfesten (hon fanns inte med på gästlistan, ombads uppge partitillhörighet och svarade »KD … eller SD går också bra … men jag känner alla därinne!«).

Och bantern mellan statsråden har hittat ett ännu mer avväpnande dumkomiskt flow …

… och musiknumren håller stilen:

Så vad är det för fel? Borde vara upplagt för en fyra i betyg? Det är en fyra i betyg. Men jag måste markera mot hjärnsläppet att projicera alla Donald Trumps intellektuella och inkontinenta tillkortakommanden på Joe Biden, vilket är ett genant nyckelmoment i första avsnittet. President Dement, kallas han i huvudnumret, och gestaltas som så väck i skallen att han behöver vuxenblöjor och när som helst kan trycka på kärnvapenknappen av misstag. Det vill säga hela den fejkade nidbild av USA:s fortfarande ytterst kapabla president som Ryssland sprider via sociala medier, och som främst förstärkts av MAGA-sekten och annan extremhöger men även på yttre vänsterkanten.

Jag anar en blind fläck i ett progressivt men meme-manipulerat manusrum.

Självklart ska Herr Talman kicka även USA:s och Nato-vurmens arsle, men det måste vara görbart utan att så oförblommerat gå Trumps och Putins ärenden. ♦

Fortsatt innehåll bakom betalvägg – bl a recensioner av Jana – märkta för livet,A Gentleman in Moscow och The Big Door Prize, och allt inför nya Welcome to Wrexham-säsongen.Avslutar som alltid mitt soundtrack till tv-veckan som Spotify-spellista. Bli betalande medlem!