[158] »Bäckis på Mallis«

Bäst i tv-världen just nu

1. Bäckström (TV4 Play)
2. Allt och Eva (Viaplay)
3. Sugar (Apple TV+)
4. Them: The Scare (Amazon Prime)
5. Bullshit (Amazon Prime)
6. Blue Lights (BBC)
7. Such Brave Girls (BBC/SVT Play)
8. The Sympathizer (HBO Max)
9. A Gentleman in Moscow (SkyShowtime)
10. Franklin (Apple TV+)

Varför har ingen berättat för mig hur kul »Bäckström« är?

Säsongsbetyg 📺📺📺📺⬜

Måste börja med att be om ursäkt. Till er, och till serieskaparna Jonathan Sjöberg och Dennis Magnusson, för att inte ha tittat på deras Bäckström tidigare trots att den redan gått i två säsonger. Jag har bara självsuggererade fördomar att skylla på. Trodde den var »typ Beck«.

När jag nu kollar nya säsong 3 får jag en liten chock.

Serien är inte ens omodern, vare sig »typ Beck« eller vad gäller touchen av dramedy mitt i kriminalintrigen. Tvärtom lägger den sig väl till rätta som svenskt bidrag till den trendiga »ny-proceduralen«, där marknadsledarna heter Poker Face och Mr & Mrs Smith. Inte för att Bäckström är någon procedural – varje säsong täcker in ett fall tillika en Leif GW Persson-bok (eller två, och den nya säsongen är mycket friare än de tidigare) – utan för att tonen är densamma: massor av avväpnande självdistans och humor, men också en del relationspsykologiskt allvar på andra sidan av mordutredningen.

Därför behöver jag be om ursäkt: för att inte ha räknat in Sjöberg och Magnusson bland våra allra bästa, och för att inte ha haft med Bäckström på mina årslistor 2020 och 2022. Om de tidigare säsongerna var lika bra som den nya hade de hört hemma där.

Det första som förför mig är Kjell Berqvists patenterade jargong – oavsett roll, ska sägas, han är likadan här som i Mäklarna … men hans Bäckström är nog esset i leken. Hans repliker är ofta briljanta. Liksom dialogen i stort – en serie som har en kontextuell oneliner som »Du gjorde en Ebba Busch på Miguels farmor!« har något … det måste ni hålla med om.

Jargongen på polisstationen är ljuvlig. Jag älskar tjafsandet mellan Filip Berg och Peshang Rad som Olsson och Olzon. I femte avsnittete finns en lång sekvens som bara fortsätter och fortsätter, och som bara ger och ger, där de under en briefing på stationen är på varandra om hur man uttalar gyros, vilket leder fram till att de börjar kalla varandra för Sherlock och Zerlock. Måste ses och höras.

Intrigen bygger på ett olöst fall från Bäckströms barndom(!), vilket är den del av säsongen som har GW-källmaterial, om jag förstått det rätt (har inte läst någon av de här böckerna). För att lösa detta, så att han kan bli »Mr 100 %« (»världens bästa mordutredare«), har Bäckström åkt till Palma, där redan ett gäng svenska poliser jobbar undercover på ett knarkfall. Samtidigt sker en kanonad av gängrelaterade sprängningar hemma i Stockholm, och en kul stående plott genom säsongen är hur chefen därhemma (en härlig Pekka Strang) tjatar på Bäckström att han måste komma hem, men det i stället blir snutarna från hemmastationen som vallfärdar till Palma … och till slut även Strang själv.

Skådespelarna bjuder verkligen på sig själva, i meningen tar vara på friheten i att serien inte är alltför seriös. Helena Bergström har roligare än aldrig förr, och här finns ett flertal rätt otroliga scener av handgemäng, fyllor och beundransvärt kaos.

Och efter varje episod när krutröken lagt sig efter 45 minuter kan man bara skaka på huvudet och undra vad fan det var som körde över en … Sen på’t igen med nästa avsnitt!

Det som svajar är kriminalfallet. Det är enbart till för att skapa underhållande situationer. Här finns inte mycket till GW-grit, och även om man inte kan lägga ihop de rätt klurigt skurna pusselbitarna i förväg så är man inte heller alltför intresserad av upplösningen. Och det är detta – en riktigt engagerande spänningsintrig – som fortfarande fattas för att Bäckström ska kliva upp i genreklass med FLX nyinspelning av Enkelstöten, som för mig är svensk guldstandard.

Jag längtar fortfarande efter en säsong 3 av den serien. Men accepterar lätt en säsong 4 av Bäckström som substitut. ♦

Skräckchock! Little Marvins mästerliga »Them« plöjer ner i nya djup

Säsongsbetyg 📺📺📺📺⬜

Kille i tonåren hör ljud från vardagsrummet mitt i natten och går ner för trappan. Ser att nån ligger i soffan framför tv:n. Det är dunkelt, men vi anar en stor man med ett djävulskt grin i ansiktet. Raklång i soffan, ansiktet vänt lite uppåt med ett flin av total ondska och galenskap. Jag ryser av ren rädsla när jag ser det. Men tonåringen kanske inte ser, riktigt? Han säger »… mamma?«, trevande. Går lite närmare. Vi ser gestalten i soffan igen, vi ser att vi inte såg fel, det är inte mamma.

Serieskaparen Little Marvins manér är lika nervigt mardrömsimpressionistiskt som Nick Antoscas i Channel Zero, och när jag ser den är det den läskigaste skräckscenen jag sett på tv på länge … och sedan blir det värre. Den nya säsongen av Them, med tilläggstiteln The Scare, är galet bra skräck som adderar ett slags neo-exploitation, genremässigt, och skrämmer med amerikansk institutionell rasism också. Historieupplysande, precis som förra säsongen.

I den allra första utgåvan av det här nyhetsbrevet, i maj 2021, skrev jag om den första säsongen: »Jag tycker faktiskt att Them åskådliggör USA:s rasistiska strukturer bättre än The Underground Railroad. Kanske tar aha-upplevelsen hårdare på mig för att den ligger närmare i tid – den utspelar sig 1953, när de första svarta precis börjat flytta in i dåvarande kritvita, villaidylliska LA-förorten Compton. Samtidigt står den med ena foten i genreskräck, vilket inte gör den akademiska politiska tyngden mindre imponerande.«

Och säsong 2 flyttar fram positionen – tidsmässigt, politiskt, estetiskt, genremässigt. Den nya fristående storyn utspelar sig i Rodney King-kravallernas Los Angeles i början av 1990-talet, men stiliseringen i postproduktionen andas 1980- gränsande till 1970-tal snarare än åt andra hållet, och det fungerar perfekt. Det analoga 1970-talet levde kvar i samhället 1991. Likaså 1970-talets samhällsstruktur. Och det är där den metafysiska skräcken sipprar in. Först materialiserad som ett ofattbart vidrigt seriemördarspår … och sedan blir det värre. ♦

Netflix tolkning av Persson Giolitos »I dina händer« når inte ända fram men måste ses

Säsongsbetyg 📺📺📺⬜⬜

Har man läst Malin Persson Giolitos romanförlaga till nya Netflix-serien I dina händer, huvudförfattad av Alex Haridi, förstår man mycket man väl vad som låg bakom detta (länk i bild) …

… nämligen att tv-serien inte går lika mycket på djupet med barnen i huvudrollerna. I romanen får vi grundliga uppväxtberättelser. I serien får vi mycket mer av nutid och konsekvenser medan barndomstillbakablickarna är flyktiga, som i ett drömskt skimmer.

Men jag tycker att just detta är intressanta val som Haridi och regissören Anna Zackrisson, som här återupprepar manéren från Snöänglar, har gjort. Olle Strand är ett sådant exceptionellt fynd som den karga och trasigt sorgsna 14-åriga mördaren att han kan bära upp mycket av bokdjupet bara i sitt ansiktsuttryck. Vi får veta precis vad vi behöver om hans bakgrund genom fokuset på hans blick och porösa minnesbilder, vi förstår hur ont det gör i honom att över huvud taget ha dessa bilder i huvudet.

För mig fungerar serien praktiskt taget lika bra som boken vad gäller grävet efter förklaring och förståelse. Det vore en utmärkt idé att visa ungar i riskzonen den här serien – och oddsen är ju betydligt bättre att de skulle se 200 minuter Netflix-serie än läsa 350 sidor vuxenroman. Och jag tror verkligen på allvar att en sådan tv-upplevelse skulle kunna göra skillnad, i alla fall på marginalen. Kanske till och med för någon som röstat på Sverigedemokraterna: i hur den får hopplösheten att gå genom rutan med skådespelarna och visa hur svårt det är att vara barn, och förälder, och polis, i segregerade miljöer med torget, skolan och bostadsområdena under både fysisk och psykisk ockupation av gänghydran.

I dina händer är därmed serien som saknats hittills i ruschen av gängkrimserier (Snabba cash, Taelgia, Top Dog). En serie som i sig saknar just ruschen och i stället tynger tittaren med sorg, tomhet, långsamhet. Men inte nedtonat – serien skriker av engagemang – utan effektivt nedskalat.

Ändå måste jag dra ner betyget till en trea. Serien landar inte i samma spänning som boken. Det avslutande femte avsnittet blir mer en löst gåta än en förlöst upplevelse. Serieskaparna försöker dra i våra nerver när slutet närmar sig men vilopulsen förblir orubbad mellan de sista förklarande tidshoppen och domstolsscenerna.

Jag tycker också att den vemodiga, vita electronican i soundtracket skaver. Om man tänkt att den ska betona den djupare sorgen i storyn, i stället för att hetsa med drill-rap, var det kanske en bra idé men i praktiken distanserande. ♦

Var jag orättvis mot »Jana – märkta för livet«? Eftersnack med regissören

Jag var ovanligt burdus med spoilers i min recension av Jana – märkta för livet förra veckan, och chattade lite om detta med Henrik Björn, som jämte Felix Herngren regisserat serien för FLX.

Detta ledde inte bara till att jag i webbversionen lyfte upp spoilervarningen till rubriken och låste in recensionen bakom betalväggen, utan också till ett längre samtal om serien.

Så … exakt hur orättvis tycker du att jag var med min recension?

»Haha! Det är ju som tur är inte mitt jobb att recensera recensioner. Men om du är beredd att öppna den lådan så kan jag villigt erkänna att jag blev förvånad. Serien har mottagits väldigt positivt överallt. Men här blev det tvärstopp. Jag läser alltid dina texter, ofta håller jag med dig och du är alltid läsvärd. Men den här texten kändes … helt ärligt lite grinig och innehöll som grädde på moset en märkligt fet spoiler. Så det gjorde mig förstås besviken, men också konfunderad. Den värld vi byggt upp verkade inte alls landa hos dig. Det fick mig att undra hur passionen vi lagt ner inte sipprade igenom? Sen gjorde du några jämförelser med andra serier, som den Tunna Blå Linjen, och där någonstans kände jag att du sett Jana med fel glasögon. Om man nu nödvändigtvis måste jämföra så är Bron närmare i sin tonalitet med ett mer grafiskt och förhöjt gestaltat Malmö. Men jag jämför hellre med Felix och mina tidigare serier, det gyllene snittet mellan Bonusfamiljen och Jordskott. Familjedrama, världsbygge och förhöjd must i kombination.«

Summa kardemumma ger jag din recension en rätt svag trea. Men ge inte upp, jag tror på dig, haha!«

Hey, din rackare, jag jämförde inte Jana med Tunna blå linjen – jag jämförde gestaltningen av Norrköping kontra Malmö, och såg ju att ni var ute efter den här »avfolkade« känslan. Berätta mer om den – hur kom ni fram till hur helhetskänslan skulle vara, och hur formulerades den?

Helt krasst så är Felix och jag anlitade för att skapa en serie som är så pass underhållande att folk stannar kvar och vill se mer. Vi tävlar om publikens uppmärksamhet mot sociala medier och ett oändligt antal andra serier, varav många dessutom är bra. Hur sticker man ut i det enorma bruset? Vi bestämde att Jana ska kännas lyxig, bjussig … och just underhållande. I sitt mörker ska den ha dynamik, lite humor, värme, quirk. Spänning, våld, och empati. Snygg, skitig, lyxig, rå. Och projektet ska drivas framåt av ett av mina nyckelord: Mod. Detta tog vi med oss i varje aspekt, hur vi castade, mask, kostym, hur vi ljussatte och vilka gluggar vi använde. Hur vi iscensatte våra scener. Musik, klipptempo, dialog. 

Böckerna tar sig rätt stora friheter i plot och karaktär, vilket jag tycker är just befriande. Plotten i serien är därför också rätt hårt skruvad, det är grundförutsättningen för projektet och en bärande anledning till att böckerna är sådan succé. Så vi ville jobba vidare med detta, fördjupa det snarare än att dölja det. Så nästa pelare blev att bygga den världen, konsekvent. Detta ledde till en mängd små och stora beslut, som att sy upp egna polisuniformer framtagna av en av Sveriges bästa kostymörer (Madeleine Thor), designa egna polisbilar och bygga en filmiskt tilltalande scenografi tillsammans med den legendariska produktionsdesigner-nestorn Bengt Fröderberg. Som för övrigt fick återvända till Norrköping efter att på 1980-talet gjort klassikern Strul där med Björn Skifs! En av scenerna med Moa Gammel och Fredrik Hallgren sker precis på den plats Bengt stod och målade matte paintings för fängelset i Strul. Livs levande legend!«

Jag har inte läst boken, den första i serien – kan du berätta lite om överföringen till tv? 

»Emelie Schepp har en tonträff som uppenbarligen attraherar hennes läsare. Böckerna har ett framåtdriv, riktiga page-turners. Det var därför en av de första pelarna Felix Herngren och jag satte ner inför manusarbete och övrig prepp. Vår serie ska suga in publiken i en blandning av spännande plot, fördjupade karaktärer mot en fond av mystik. Som alltid vid en adaption så är det utmanande att översätta berättarjagets inre röst och tankar, allt det där som i bok ger en karaktär djup och dimension. Vår lösning på det var att justera relationen med mamma Margareta Berzelius (Pernilla August) som är i förstadiet av demens, pappa Karl (Johan Ulveson), den kallhamrade chefsåklagaren, och en ny karaktär vi skapade, lillasyster Louise ›Jojjo‹ Berzelius (Sigrid Johnson). Jojjos funktion är att lyfta fram Janas både empatiska sidor och tillkortakommanden, samt ställa Jana i större personliga dilemman. Den här yin/yang-systerrelationen mellan den naiva, levnadsglada och bortskämda Jojjo och den plågade, våldsamma och mörka Jana tycker jag blev extra lyckad.«

Hur formade ni atmosfären och psykologin? Var scenografin viktig ur den aspekten, den här herrgårdskänslan i Janas föräldrahem till exempel?

»En av seriens styrkor tycker jag är att vi den känns både ljus och mörk, snygg och skitig, känslosam och våldsam. Detta mycket tack vare Madeleine Martins magnetiska gestaltning av Jana. Vår protagonist som har alla de karaktärsdragen, hon är inte en perfekt människa, hennes plågade intre tränger igenom. Men hon är också en empatisk person som försöker göra rätt, som vill ha en tillhörighet, som söker kärlek fast hon är helt jävla trasig. Hon är skör men kan sedan tvingas slå ihjäl en bjässe till man i en hamn.

Ju.st atmosfären är en annan pelare. ›Det sluttande planet‹ var ett uttryck jag använde ofta genom produktionen. Att både Jana och världen hon lever i skevar, sakta men säkert är allt på väg att sugas ner i ett okänt mörker. Vi ville därför ha ett vackert men avskalat Norrköping, en värld som pågår för alla andra men som Jana inte riktigt hör hemma i. Vi ser framåt slutet av säsongen att hennes barndom präglats av något helt annat än de tjusiga salongerna i det Berzeliuska hemmet. Scenografin är förstås A och O och varje plats har valts med omsorg och förfinats av Bengt och hans fantastiska scenograf Isabel Sjöstrand.

Berättelsen går mot en slutstrid där jag verkligen ville gå all in. Här arbetade vi med eliten av svensk stunt ledda av Johan Lindqvist, som levererade i mitt tycke en av de snyggaste koreograferade och filmade slagsmålssekvenserna någonsin i svensk tv. Mustigt värre.«

Huvudpersonen är ju en typisk antihjälte i det att hon bokstavligen går över lik för att få svar, och att svaren hon behöver har mer med henne själv än med hennes fall/jobb att göra. Hur svårt är det att skapa en huvudperson som ofta gör tvärtemot vad som förväntas av en protagonist som tittaren ”hejar” på?

»Det var inte svårt utan snarare en av de saker jag gick i gång på mest i det här projektet. Vi ville inte göra Jana till en actionhjältinna/Modesty Blaise-person. Men heller inte skapa en serie som bara rörde runt i en ”who dunnit”-plot … eller stannar kvar i familjedramat. Det finns det andra serier som gör tillräckligt bra. Vi ville hitta en kombination av dessa, och där tror jag serien har hittat sin unika identitet. Det finns dessutom mer hisnande familjehemligheter att avslöja om serien får fler säsonger.«

Vad skulle kunna omvända mig? Har du några egna favoritdetaljer/favoritteman i serien som jag kanske missade eller inte förstod innebörden eller vidden av?

»Jag är inte här för att omvända dig, du har full rätt att tycka och känna vad du vill kring vår serie! Men om din initiala sågning skaver lite hos dig och du är beredd att ge Jana en ny chans så är det hatten av från min sida. Vad jag tar med mig när jag ska sova gott om natten är hur Emelie Schepps läsare reagerat på serien. För de verkar fullkomligt älska den. Emelie vittnar om att de redan nu vädjar om en ny säsong, hennes sociala media svämmar över av kärleksbombning om serien vi gjort. En stor lättnad, tycker jag. För det är ju en av det läskigaste saker man kan göra, filmatisera en högt älskad bok och försöka mäta sig med läsarnas egna inre filmer och upplevelse. Men här verkar vi hittat rätt. Att serien som ett av få Viaplay-projekt såldes till Prime och nu visas över hela världen är ett besked i sig att detta faktiskt är en stark och sevärd serie. Den är den mest sedda svenska serien på Prime, tvåa totalt efter internationella storserien Fallout. Dessutom har BBC handplockat Jana. Storbritannien var ett av få territorier som inte Prime har rättigheten till.«

Avslutningsvis, vad kollar du själv på just nu? Och vad är det bästa du sett senaste året?

»Jag har varit i inspelning för kommande Netflix-serien Glaskupan hela vintern, vilket gjort det svårt att få in något mer i en redan ansträngd drama-hjärna. Men min fru hade inte sett Game of Thrones så vi har kört en mustig binge på alla säsonger under vintermånaderna. Utöver det är Succession och The Bear två givna favoriter senaste året. Irriterande bra, haha! Och Welcome to Wrexham har varit lagom lättuggad feelgood när jag behövt vila hjärnan lite extra!«

Okej. Kan Henrik repris-bingea Game of Thrones för att hans fru inte sett den kan väl jag se om Jana – märkta för livet nu när min fru börjat kolla den. Man ska aldrig säga aldrig. ♦

Slovakien och Sverige i varandras dåliga public service-sällskap

Polen ser ut att kunna rädda och reaktivera sin public service, även om det var i grevens tid efter extremhögerns nedmontering. Men i andra länder går det åt fel håll. »Hej då Slovakiens public service. Undrar hur länge vi övriga européer ska sitta och titta på när ännu ett EU-land går åt Ungern?« skrev Hynek Pallas när han delade denna djupt nedslående artikel från EU-medienätverket Euractiv i veckan:

Och bara några dagar senare kunde vi läsa om den svenska public service-utredningens haveri, efter att SD fått styra Tidöblockets SVT- och SR-policy mot avgrunden (givetvis med många moderaters goda minne):

Kort sagt: det ser inte bra ut. Och begränsningarna vad gäller sociala medieplattformar och textbaserad journalistik kan i längden vara lika illa som de ekonomiska nedskärningarna. Jag lär vilja ge en längre kommentar när kommittén offentliggjort sina färdiga förslag, men Jan Scherman säger redan det mesta i sin knivskarpa larmartikel i DN, länk i bild nedan. Även gårdagens Medierna i P1 tar upp saken och intervjuar Scherman. ♦

Fortsatt innehåll bakom betalvägg – bl a recensioner av Such Brave Girls, Dead Boy Detectives och Blue Lights + nattens lysande WHCA-tal av Joe Biden + kinesiska vertical dramas, Fallout, Dirty Loops, Neil DeGrasse Tysons StarTalk m.m. Avslutar som alltid mitt soundtrack till tv-veckan som Spotify-spellista. Bli betalande medlem!

Prenumerera även på Björns TVdags-brev!