[159] »Pacino tappar lite mytskimmer varje gång Parkosaurus är i rutan«

Bäst i tv-världen just nu

1. Hacks (HBO Max)
2. STHLM Blackout (Amazon Prime)
3. Allt och Eva (Viaplay)
4. Them: The Scare (Amazon Prime)
5. Welcome to Wrexham (Disney+)
6. Fiasco (Netflix)
7. Such Brave Girls (BBC/SVT Play)
8. Shardlake (Disney+)
9. The Sympathizer (HBO Max)
10. En riktig man (A Man in Full, Netflix)

Avancerad dansk-svensk genre-fusion-chock på Prime – massor att älska i »STHLM Blackout«

Säsongsbetyg 📺📺📺📺⬜

Trogna läsare bör inte vara förvånade. Jag har många gånger hyllat 2020-talets stora danska tv-våg och inte minst bröderna Milad och Mehdi Avaz oeuvre, med en peak i supertäta kriminalthrillerserien Grow (som hette Blodsbröder i Sverige) – och nu tar den ene av dem, numera känd som Milad Schwartz Avaz, steget till Sverige och gör sin hittills bästa och mest vågat nyskapande serie.

Det nyskapande ligger i den extrema genre-mixen. Det är action, politisk konspirationsthriller, klassiskt Jagad-koncept, journalistdrama … och romcom. Och true crime-nördkomedi. Men tonvikten precis lika mycket på lovestory, diskbänksdrama och nördhumor som på storpolitiskt terrortema och actionthriller. Det som chockar är dock inte stilblandningen, för här finns ingen stilblandning. Det som chockar är att sitter gjutet i ett stycke, i ett rättframt här och nu, med en imponerande detaljomsorg. Avaz har även både regisserat och huvudförfattat och är helt enkelt galet skicklig. Också Emma Broström (Limbo och Knackningar) som dialogkonsult måste nämnas, eftersom just dialogen är fantastisk, men kanske har hon främst sett till att den blir helt rätt på svenska? Min känsla är att Avaz som regissör fått huvudrollsparet Erik »Jerka« Johansson och Hanna Alström att hitta både kemin och kreativiteten att bidra till den blixtrande charmiga dialogen.

Serien som helhet vinner på att hela tiden leverera ett sammanhållet spänningsmoment som kränger och växer i stället för att korsklippa bort sig i ett komplex intrigbygge. Actionjakten på liv och död fungerar och engagerar. Men det stora är att serien mitt i detta, och trots att den nertajtad till fyra snabbfotade avsnitt, plötsligt kan ägna fyra minuter åt att visa hur Jerka och Hanna klättrar i sidled från en balkong till en annan, sju våningar upp. De tar sig över på varsitt sätt och bygger upp en briljant banter under tiden, så man som tittare fullständigt glömmer fiktionen och sitter både som på nålar av spänning och skrattar med av romcom-charmad empati. Det är så jäkla underbart, för det är där allt blir på riktigt, så att man tar även våldet och intrigpusslet på allvar. Med denna esprit och närvaro i dialogen ger serien sig själv utrymme även för det känslomässiga allvaret, som inte minst bryter in i narrativet i sista avsnittet.

Jerka Johansson har aldrig varit bättre, här med en utveckling av Bonusfamiljen-personan som nosar på högsta male lead-ligan med både Matthew Perry-charm och en släng av Jake Johnson i New Girl, samtidigt som han fixar actionscenerna galant. Och Hanna Alström ger ett otroligt liv åt sin karaktär, som väver in sig själv i terrorkrisens centrum för att hon är en extremt orädd true crime-podd-nörd. Rollen ser omöjlig ut på pappret men Hanna lyfter den lika naturligt som, säg, Maya Erskine lyfter Donald Glovers nyversion av Mr & Mrs Smith. Vilken för övrigt är en av mina favoritreferenser just nu när jag vill markera tv-modernitet – det är där, i framtidsspanande trendtopp, STHLM Blackout befinner sig.

Har serien då inga brister? Jodå. Men de betydde inte mycket för mitt tittande, och knappt något för min betygsättning, så jag har bara inte brytt mig om dem. Jag antecknade lite om svagheter initialt men det blåste bort när serien fick upp farten. ♦

Jean Smart & Hannah Einbinder i »Hacks« är precis som Iiris Viljanen & Stina Ekblad

Säsongsbetyg 📺📺📺📺⬜

Det var en händelse som växte till mer än en tanke när jag direkt efter att ha sett säsong 3 av Hacks upplevde den nya Iiris Viljanen & Stina Ekblad-föreställningen Ingen vet alls hur jag har det – den har Dramatenpremiär nu på fredag men jag körde 38 mil tur och retur för att se den en vecka tidigare på Gävle Konserthus. Med ungefär samma iver som fick mig att kasta i mig nya Hacks i förväg på en enda kväll.

När jag såg Iiris och Stina i fredags var det så självklart: jag såg Hannah och Jean i dem. Hannah Einbinder och Jean Smart, som spelar huvudrollerna i Hacks.

Jag har tidigare liknat deras både omaka och symbiotiska relation vid Jack Lemmons och Walter Matthaus i Odd Couple, och försökt definiera hur den mitt i orgien av samtid har denna enorma konsthantverksmässiga old school-kvalitet i dialogen.

Men hur fel är det inte att referera till två män? Kvinnoperspektivet är ju det allra mest centrala i serien, och att detta spänner över hela generationsspektrat; ett ungt kvinnoperspektiv dels på branschen och privatlivet i dag och dels på den gamla eran, som hon får insikter om via relationen med det äldre kvinnoperspektivet, som i sin tur sträcker sig över både den nya och gamla eran.

Exakt som i Viljanens och Ekblads föreställning.

Och genom allt detta en nödvändig antagonism mot männen som blåst dem i karriären och fast-trackat sig förbi dem. Det skapar också ett spännande kraftfält mellan generationerna och deras olika syn på sexualitet och könsroller, som kommer ut i allt från motsatta klädpreferenser till det episka »lesbian cruise«-avsnittet förra säsongen, ett av de bästa sedan seriestarten:

Seriens stora lyft kom i sista tredjedelen av första säsongen, då vänskapen mellan huvudpersonerna först rasade samman och sedan fördjupades, och då Kaitlin Olson på allvar kom in i matchen som Jean Smart-karaktärens dotter. Där började inte minst Einbinders rollinsats växa. Dittills hade jag förväxlat avsikter och manér i hennes skådespeleri, vilket övergick i en retroaktiv aha-upplevelse. Detsamma gällde Meg Stalter i rollen som managerns bedrövliga nepotism-anställda assistent, som mot slutet av S1 fick ett helt nytt spelrum och tog chansen så det (skratt)skrek om det.

Säsong 2 hade fördelen av att börja där ettan slutade, med högsta växeln redan ilagd och karaktärerna blottlagda på djupet. Här växte den dysfunktionella mamma-dotter-relationen mellan Smart och Olson ut som bärande, samtidigt som Smarts karriär påtvingades en omstart när hon fick sparken från sitt mångåriga fasta standup-gig i Las Vegas.

Förra säsongen slutade med att hon drog ut på vägarna för att pröva nytt, svårt självbiografiskt material och med en ångestladdat svekfull Einbinder i fortsatt släptåg. Och säsong 3 tar ut svängarna med turnébussen samtidigt som Smarts gamla Tonight Show-trauma får en oväntad utveckling och support-casten fortsätter att utvecklas exponentiellt.

Men det man som tittare alltid kommer tillbaka till, mellan gapskratten och häpnaden inför den skruvade – kanske skadade – råheten i serien, är värmen i två kvinnogenerationer som upptäcker och blir beroende av varandra, ser och finner sig själva i varandra, går upp i och in i varandra, precis som i Iiris Viljanens och Stina Ekblads föreställning. Ett radarpar med insikten att de är delar av samma väsen, med en unik jargong som bara blir allt tajtare trots att den ständigt skär sig.

En skillnad är att där Inget vet alls hur jag har det är skriven av Iiris Viljanen direkt för Stina Ekblad och henne själv och deras gemensamma finlandssvenska bakgrund (födda i österbottniska grannbyar med trettio års mellanrum) och stockholmsnavigerade livsresor är Hacks författad av radartrion Jen Statsky, Lucia Aniello och Paul W Downs, som träffades i manusrummet bakom Broad City (där Downs också hade en bärande roll, precis som i Hacks).

Deras erfarenheter och mål är ett lager, Einbinders och Smarts ett annat lager, och legeringen glittrar som guld i tittarens ögon. ♦

Kommissarie Morse med felställd ryggrad livar upp Cromwell-universum i »Shardlake«

Säsongsbetyg 📺📺📺📺⬜

Jag är djupt fascinerad av Thomas Cromwell, den engelska historiens mest makt-maxade politiska spinster och överlevare i egenskap av Henry VIII:s fixare. Han arrangerade allt från kungens äktenskap – varav det sista blev Cromwells fall, till slut, eftersom han fick kungen att lita på en förskönande porträttmålning av den blivande inte fullt så attraktiva hustrun – till att på radikala vis bygga upp parlamentet, frigöra England från påvens makt och strippa de katolska klostren på sina rikedomar, göra landet protestantiskt och låta trycka den legendariska Great Bible, den första Bibeln på engelska 1539.

Och det som inte minst fascinerar är hur allt detta hängde ihop – äktenskapsmäklandet, det politiska tricksandet och konfiskeringen av katolska rikedomar. Cromwells hela historia är ett fantastiskt narrativ för både biografier och fiktionaliseringar, varav i tv-världen BBC:s och Peter Kosminskys Wolf Hall från 2015 är den allra bästa, baserad på de första två trilogi-romanerna av Hilary Mantel om hur Cromwell cementerade sin egen makt via den komplicerade fixningen av kungens andra äktenskap, med Anne Boleyn. Har ni inte sett denna briljanta iscensättning i sex avsnitt med Damian Lewis som Henry VIII, Claire Foy som Anne Boleyn och Mark Rylance i Cromwell-huvudrollen (plus Thomas Brodie-Sangster, Mathieu Almaric … casten är enorm) så gör det nu! En ny säsong, baserad på den avslutande boken i Mantels svit, Wolf Hall: The Mirror and the Light, har precis filmats klart och kommer i vinter.

I bokväg har jag, efter Mantel-trilogin, åtminstone påbörjat nyligen avlidna CJ Sansoms kriminalromaner, eftersom de utspelar sig precis mitt i Cromwell-eran. Men jag orkade aldrig avsluta den första av dem, Dissolution, trots att den hyllades som en instant classic i bokdeckarvärlden när den kom för 20 år sedan. Hela min fördjupning i historien var då så färsk, en nyförälskelse, att bokens fiktionalisering och form förtog lite av vad jag fascinerades av med 1500-talets England, nämligen vad som faktiskt verkligen hände. Att Sansoms påhittade puckelryggade deckar-advokat Matthew Shardlake löser makabra mordfall som en kommissarie Morse nedsläppt från 1900-talet var för anakronistiskt. Likaså att han framställs som Cromwells egen fixar-favorit ungefär som Cromwell var kungens – det må vara en fantastisk idé men jag kunde aldrig förlika mig med den.

Inte i bokform, inte då.

Men nu får jag äntligen reda på vem-som-gjorde-det i Dissolution, eftersom boken närmast kopierats över till den oemotståndliga miniserien Shardlake på Disney+. Med en perfekt huvudrollsinnehavare i Arthur Hughes, som lider av diastrofisk dysplasi och blir ett med rollen rent fysiskt, vilket också får mig att tro på honom som, well, fortfarande en kommissarie Morse nedsläppt från 1900-talet.

Addera påkostat köttig medeltidsatmosfär, en fräck utvidgning av verklighetens cromwellska tömning av katolska kloster (som kastar sköna konspirationsskuggor över alltihop och får en att undra om rentav Cromwell själv ligger bakom inledningens groteska halshuggning) och Sean Bean som självaste Cromwell … ja, addera allt detta och en åldrad Tudor-fanboy som petit moi är nöjd.

Eller, helt nöjd är jag inte, nu vill jag ha nya säsonger på resten av böckerna i Sansoms Shardlake-serie. ♦

Fransk genans-mockumentary med extra tout

Säsongsbetyg 📺📺📺⬜⬜

Fans av hederlig mockumentary bör inte missa franska Netflix-serien Fiasco av veteranen Igor Gotesman, som aldrig gjort något sådant här tidigare och som jag misstänker gått och burit på idén sedan han såg The Office första gången, och dessförinnan burit på fröet till idén sedan han såg Best in Show eller rentav Waiting for Guffman.

Här får vi följa fransk filmhistorias största regidebuthaveri i realtid, via ett fiktivt tv-dokumentär-team som lyckas fånga även de mest oländiga pinsamheterna i perfekt ljud och bild. Och alla mockumentary-grepp är med, i överflöd dessutom. Pierre Niney är lysande i huvudrollen som den unga osäkra regissören som nog skrivit en rätt fin historia baserad på sin egen släkt, egentligen, men hans släkt är fullständigt likgiltig (i bästa fall), och regissören själv lider av precis varenda neurotisk åkomma som krävs för att realisera alla hyperkomiskt genanta infall Igor Gotesman fått i sin skrivarlya – huvudrollsfiguren är praktiskt taget en levande kompositkavalkad av hela cringe-komiker-historien.

Det blir för mycket. Men det finns något avväpnande med en halvt bedagad genre som plötsligt tänder till av överskottsenergi.

Ett exempel: en stuntkvinna har brutit foten i ett trick, den klantiga regissören bär skulden och nu måste han berätta för familjen. Men när han anländer står familjen hukad i vardagsrummet för en överraskningsfest för stuntdottern – som fått jobbet på grund av att regissören inte kunnat säga nej till sin skitjobbiga mormor, som han baserat filmen på, och som krävde att grannens dotter skulle få stuntjobbet. Så det är inte bara stuntdotterns familj som gömmer sig för att ropa »Surprise!« när dottern ska anlända, utan även hans egen krävande familj. Som är i gasen och säger åt honom: »Kom och göm dig du med! Och vilken tur att du har en tv-kille med dig så vi kan föreviga det här!«

Men stuntdottern kommer ju inte att komma, hon ligger på sjukhus. Vilket regissören är där för att berätta.

Så vad händer? Han »gömmer« sig såklart, han också. Hukar bakom en soffa. »Men ska du inte berätta?« viskar dokufilmaren. Han svarar: »Jo … men jag väntar på rätt ögonblick.«

Det går bara inte att värja sig mot detta. Inte när dessutom detta lilla förlopp rymmer ytterligare storyplottar som får en att krampa av genans. Och så är det hela tiden. Gotesman har inte dödat darlings här. Han har kastat alla sina idéer på väggen och smetat ut alla som fastnat tills de sitter ihop.

Fiasco är för mycket. Alldeles för mycket. Så mycket för mycket att jag av ren utmattning inte orkar få upp en fjärde tv-symbol i betygsraden. Faktiskt kul som fan. ♦

Fortsatt innehåll bakom betalvägg – recensioner av Dark Matter på Apple TV+, Netflix-serierna En riktig man och Fallet Asunta, The Convict på HBO Max samt Welcome to Wrexham på Disney+. Dessutom diverse tjöt om Ace of Base-dokun, Gubbängen-attacken, I dina händer, Jerry Seinfeld och Louis Philippe. Avslutar som alltid med mitt soundtrack till tv-veckan som Spotify-spellista. Bli betalande medlem!

Rekommenderar även en prenumeration på Björns TVdags-brev.