[164] »Varken Turow eller Pakula diskuterade I Ching i termer av Eno och Cage«

Lugnet före stormen

Ännu en stor tv-vecka. Men väsensskild från förra veckan, och med orosmoln på himlen.

Ena veckan är det Eric och Baby Reindeer – väldiga, nyskapande verk som får marken att gunga lite under fötterna.

Nästa vecka, den här, är det Taylor Sheridan och David E Kelley; en ny säsong av Mayor of Kingstown och en nyinspelning av Presumed Innocent.

Långt ifrån Abi Morgans och Richard Gadds kreativa visioner, men också tv-konst med substans. Ibland, inte minst i tider av auktoritär ondska, finns inget skönare än det engagerande hantverket i superstabila, supervälgjorda bekantingar.

Men, onda tider får också marken att gunga. Och kanske kommer det där välbekanta och stabila i tv-kulturen, det som vi tyr oss till som en trygghet i tillvaron, att bli en del av den nya ondskan. Den som håller på att äta upp världen som vi känt den och gegga in den med sina spyor av polarisering, radikalisering, politisering, faktaresistens och intellektuell förkalkning.

AI är spännande, men bortom demokratisk kontroll. Och samhällsklimatet i dag är inte det rätta för artificiell intelligens bortom kontroll. Jag får kalla kårar av sådana här nyheter (länk i bild):

Framtidens Scott Turow-remakes kommer kanske inte att bygga på någon tv-kulturell fingertoppskänsla hos David E Kelley och Jake Gyllenhaal utan på trollfabriksarbetare som skriver prompts.

Det var kritikerkollegan Hynek Pallas som tipsade mig om Hollywood Reporter-artikeln, och så här fortsatte vår chatt:

Exit Valley heter en av de första serierna från AI-content-startupen Fable och som nämns i artikeln ovan. Bolaget beskriver den som »a loving satire of ›those wonderful men and their AI machines‹, blending the best of The Boys och Silicon Valley into a unique and hilarious experience. 🤖💥«

Herregud. Det bästa av The Boys och Silicon Valley? Det här??

I Hollywood Reporter-intervjun säger grundaren Edward Saatchi att Fable »ska bli ett Netflix för AI« och målar upp ett användarscenario: »Du kanske har kollat klart alla episoder av serien du följer – då kan du klicka dig vidare för att själv skapa ännu en episod, det är bara att säga vad den ska handla om och låta AI sköta resten.«

Förlåt en undran, men är inte dagens system redan överlägset – att man får förslag på andra serier man inte sett?

Jag kommer att tänka på detta – vet inte om man måste se det som ett problem:

Ja, jag är rädd för AI. Men kalla mig inte bakåtsträvare bara för att jag inte vill kvävas i en krympande låtsasbubbla. ♦

Bäst i tv-världen just nu

1. Eric (Netflix)
2. Presumed Innocent (Apple TV+)
3. Mayor of Kingstown (Paramount+/SkyShowtime)
4. Hacks (Max)
5. Boiling Point – På liv och död (BBC/SVT Play)
6. Alla utom vi (Max)
7. Allt och Eva (Viaplay)
8. Welcome to Wrexham (Disney+)
9. The Veil (FX/Disney+)
10. Fantasmas (Max)

När David E Kelley gör om »Presumed Innocent« blir Jake Gyllenhaal bättre än Harrison Ford

Säsongsbetyg 📺📺📺📺⬜

När 1980-talet övergick i 1990-tal var Misstänkt för mord höjden av filmunderhållning. En Alan J Pakula-hollywoodifiering av en bestsellerroman av Scott Turow, de intrikata juridiska mordfallens mästare … När fredagskvällen kom och man tryckt in den i videospelaren och tryckt in popcorn i munnen var det två timmars perfekt verklighetsflykt som väntade. Med Harrison Ford.

Men så var den också en i vågen av nagelbitarfilmer där ett mäktigt, överraskande slut var viktigast av allt. Filmbolagen älskade författare som Turow, John Grisham och Michael Crichton för deras förmågor att bygga komplexa pussel för lätt konsumtion och trigga en nästan orgasmisk spänning på att veta exakt när ovissheten når klimax och avslöjandet ska komma.

Jag älskade Misstänkt för mord 1990 och har inte sett om den, men minns upplösningen glasklart, som om jag såg den i går. Och inte bara det – jag minns själva »orgasmen«, minns exakt hur Turow och Pakula ville att jag skulle tänka och känna och undra fram till den förlösande chocken.

Vilket borde vara ett problem när jag ska se samma historia byggd som en modern tv-serie på Apple TV+, Presumed Innocent, skriven av David E Kelley (det juridiska tv-dramats egen Scott Turow). Men trots att filmens upplösning och känsla sitter i bakhuvudet under hela seriens gång börjar jag tidigt tvivla på att serien ska ta samma väg som filmen. Eller rättare sagt, jag vet ju att det är exakt samma historia, men Kelley och huvudrollens Jake Gyllenhaal är så närvarande i narrativets nu att allt blir möjligt.

Och även om storyn är som i boken och 1990-filmen så är berättandet nytt. Varken Turow eller Pakula diskuterade I Ching i termer av Brian Eno och John Cage. Det gör Kelleys manus och karaktärer. Brian Dennehy varken rapade eller drog av brakare i filmen, men hans motsvarighet här, Bill Camp, gör både och, på en gång(!).

Det är inte bara tv-versionen som tar nya, mer vågade vägar än filmen, det är också David E Kelley som tar yvigare svängar än han brukar.

Samtidigt är relationspsykologin, både hemma och på åklagarkontoret, knivskarp. Ta bara familjedynamiken, uppbyggd i lager, där far-och-son respektive mor-och-dotter blir spännande kontrapunkter som efterhand upplöses i atonalitet (och det kammarmusikaliska soundtracket av Danny Bensi & Saunder Jurriaans tar samma väg). Och när allt lyfts till denna högre höjd (med Scott Turow själv som, sägs det, supernöjd exekutiv producent) är det bara en formsak för Jake Gyllenhaal att också överträffa Harrison Ford.

Han får så mycket mer att jobba med, så mycket mer tid att utveckla den känslosmarta narcissistens komplexitet, så mycket mer av gränser att pröva.

Jag har sett sju av åtta avsnitt – Apple låter inte media se finalen ännu. Eftersom cliffhangern i sjunde avsnittet slår en i huvudet exakt som samma reveal gjorde i filmen är jag sjukt jävla frustrerad just nu.

Apple TV+ släpper de första två avsnitten på onsdag och sedan ett i veckan fram till final den 24 juli. En strategi för er som fortfarande har hela serien framför er är förstås att vänta till slutet av juli och se allt på en gång då, men jag skulle nog faktiskt rekommendera att beta av ett i veckan. Det är en perfekt serie att leva med i ett par månader. ♦

Det stora mörkret sänker sig över »Mayor of Kingstown« – och hydra-syndromet sänker hela samhället

Säsongsbetyg 📺📺📺📺⬜

Att Mayor of Kingstown är serieskaparen Taylor Sheridans verkliga hjärteprojekt – han preppade den i tio år medan han kom i gång med Yellowstone – märktes framför allt i säsong 1. Redan det andra avsnittet var så tungt att man fick göra tv-tittarens version av »stanna bilen vid vägkanten«, som det brukar heta när folk beskriver stora musikupplevelser i bilstereon … En tio minuter lång dödsstraffsscen praktiskt taget trotsade tyngdlagen med andäktigt detaljerade långsamhet, och direkt på det följde den första av många kommande scener där Jeremy Renner, i huvudrollen som en fixar-liaison mellan polis och kriminella på båda sidor fängelsemurarna, och Tobi Bamtefa som gängledare satt i tältstolar på gatan och utbytte känslor av leda och uppgivenhet … som gled över i ett drömmande samtal om utomhusmatlagning. När de gav varandra nästan omärkliga ögonkast av, ja, inte hopp och värme, men i alla fall något annat än det vanliga hårdhudade, kände jag de första rysningarna komma.

Sedan följde några avsnitt där jag främst såg kvaliteter i det till synes ofokuserade, i sprickor och diskrepanser; i att Taylor Sheridan och hans kreativa team hade mod att jobba med fragment, låta scener bryta rytmen, leva sina egna liv … innan jag under första säsongens två avslutande episoder insåg att, visst, Mayor of Kingstown är bra på fragmenten också, men framför allt är den fokuserad och helgjuten, med en enastående rytmkänsla. Jag insåg att serien under första säsongen svepte så vidsträckt över sin säregna miljö – en stad i Michigan med sju fängelser – och så djupt in i rollkaraktärernas ödestyngda psykologi att det tagit tid att binda ihop det, metodiskt och känsligt.

Säsong 1 av Mayor of Kingstown måste skrivas in i historien som en av de stora kriminalserierna, med fler minnesvärda scener än en genomsnittlig Sopranos-säsong. Som när Renners huvudperson i kostym och med hockeyklubba som Excalibur-svärd svingade mot öltriggade hockeyfarsor mitt under pågående ungdomsmatch … så själsdött, mörkt, sorgligt … och episkt.

Eller när vi fick följa hans handlag med vedspisen i skogsstugan när han gjorde tyska pannkakor åt det unga traffickingoffret – en fin liten påminnelse om den där matlagningsdrömmen från episod 2 om att få fly sitt öde som depraverad fängelseförhandlare och jobba som kock på ett vildmarksläger.

Under säsongens gång fick vi också tränga allt djupare in i fängelsemiljöerna och se Mayor of Kingstown, som annars främst kan liknas vid The Shield, klara av att axla även Oz-arvet, med en intensitet i våldsskildringarna som inte står Banshee efter. Och ju mer som ställdes på spel, desto skarpare blev dialogen, av ett slags psykologiskt nödtvång när karaktärerna måste formulera sig igenom livsavgörande konfrontationer. Inte minst blev Dianne Wiests karaktär – mamma till Jeremy och hans polisbror, tillika lärare både i skolan och på kvinnofängelset – alltmer tongivande.

Den största scenen, en av de bästa jag någonsin sett i en sådan här serie, utspelade sig i det åttonde avsnittet, runt frukostbordet i mammans hus, där även lillbrorsan Kyle (Taylor Handley) bor med sin gravida hustru (Nishi Munshi). Kvinnorna sitter vid matbordet, Kyle rusar förbi på väg till ett möte på fängelset. Mamman ber honom stanna och äta frukost, han säger att han inte hinner, mamman ber svärdottern lämna dem för en stund och skäller sedan ut sonen, pratar om förbannelsen hennes två söner bär på, efter att deras storebror mördats. Svärdottern lyssnar från andra sidan den öppna dörren.

Sonen: »It’s everybody’s mess! Every decision in this place is the lesser of two evils. Every fucking one. And I don’t get to choose between right and wrong because that choice, it’s never offered.«
Mamman: »You know your son’s due date?«
Sonen: »Why do you say ›son‹?«
Mamman: »Because I saw him on the ultrasound at the doctor’s appointment you couldn’t make. February 29th. He’s a leap year baby.«
Sonen: »She didn’t tell me.
Mamman: »She was looking for the right time, like breakfast. But you wouldn’t give her that. You know, what she dreams about at night she expects to come true in the day. And it’s just a simple dream, Kyle. It’s a husband who’d rather be with her than anywhere else, who can’t wait to be a father, who can’t wait to go shopping for stuffed elephants and cribs.«
Sonen: »You’re right. I need to make more time for her.«
Mamman: »That’ll solve absolutely nothing. You say you have no good choices. The only good thing in your life just walked out of the room. All this filth that consumes you, just couldn’t leave it. Choose her. If you don’t have the courage to do that, then divorce her, and let her find somebody who does love her. Do it quick, before you get killed and she martyrs you in her mind and raises another generation of fool in this family.«
Sonen: »I’m not divorcing my wife.«
Mamman: »Well, then, act like her husband!«

Det var mäktigt berörande, dessutom mästerligt filmat, korsklippt med det ordlösa dramat i hustruns ögon och kroppsspråk i nästa rum. Men det slutade inte där. Efter moderns hårda vädjan tar Kyle ett ömt farväl av sin fru, vill visa både henne och modern att han lyssnar, känner, vill bli bättre … »en son, va!« säger han, båda gråter av spänd och forcerad glädje, och sedan enas de som hastigast om att sonen ska heta Mitch – efter den mördade brodern. Vi ser Dianne Wiest, då, helt uppgiven i köket, nedslagen av insikten att ödet är beseglat – det kommer att fostras »another generation of fool in this family«.

Här tog Mayor of Kingstown klivet upp bland de största kriminalserierna med patriarkal arvssynd som tema, och här kunde jag inte hejda tårarna. Och som om inte detta räckte: serien är också ovanligt tillfredsställande i hur den hela tiden bjuder på små »segrar« mitt i all hopplöshet, oavsett om det är en kram eller en kula i pannan. Sådant gör Mayor of Kingstown nästan hypnotiskt spännande att följa.

Den första säsongen slutade med den mest intensiva och blodiga fängelse-rioten vi sett i en tv-serie, eller i alla fall jämsides med det mest degenererade i Oz. Så när säsong 2 började hade allt gått sönder. Över trettio vakter mördades och ännu fler våldtogs, några med sina egna batonger, ett par hundra fångar sköts ihjäl, närmare tusen utredningar har startats.

Med viss fördröjning kastades vi in i ett kaos. Fördröjningen handlade om chock och handlingsförlamning. Hela fängelset utlokaliserades som en tälstad innanför en provisorisk mur med beväpnade vakter som ignorerar våldet där nere.

Och – detta är hela seriens twist och bärande idé – med kaos innanför murarna följer kaos utanför. Eller, tydligare: utan hierarki innanför, ingen hackordning utanför. Skjutningarna eskalerar okontrollerat, laglösheten vinner, vakter och poliser har PTSD och/eller siktet inställt på blodshämnd.

Ett fall för »mayor of Kingstown«, helt enkelt. Allt kommer an på honom, och hans plan blir att göra en deal med samtliga gängledare ute på gatan: skulle de kunna gå med på att erkänna sig skyldiga till vapenbrott för att under en period sitta i fängelse, allihop samtidigt, för att styra upp hierarkin där inne?

Det mest berörande i säsong 2 var brorsan Kyles öde; utlokaliserad till vischan efter fängelseupploppet inser han gradvis hur vilse han är både som människa och polis. Först i ett smugglingsfall till sjöss där brottet bestått i skattefusk, men brorsan, stresskadad av Kingstowns gängkrig, tar för givet att tunnor med lönnsirap innehåller smugglad narkotika (de innehåller lönnsirap). Sedan när han och kollegan stoppar en bil i bergen och … well, en i raden av familjetragedier följde, ett i raden av nervsammanbrott. Och en fortsatt säsong i limbo mellan blivande faderskap och psykiskt upplösningstillstånd på grund av den förlorade yrkesidentiteten.

Slutet av förra säsongen var en otrolig slutpunkt för subplotten med Aidan Gillens ständigt lurkande superskurk, en plott med stort P, som det visade sig. Jag ska inte spoila denna ingång till nya säsong 3, som jag inte fått förhandstitt på varför jag bara sett säsongspremiären på SkyShowtime i veckan. Men den börjar i seriens hittills djupaste tragedi – också grundad i slutet av säsong 2 – som lovar att Taylor Handleys gestaltning av den yngre brodern kommer att bli lika intressant att följa som Jeremy Renners defaitistiska undergångshjälte.

Jag kallar honom så för han framstår ju allt mindre som den han föreställde i seriens inledning, rollen han tog över efter sin ihjälskjutna äldre bror. Jag menar så här:

I säsong 1 upprätthöll han ordningen i Kingstown.

I säsong 2 upprätthöll han kaos.

I säsong 2-finalen återstod bara att, som Jeremy sa, försöka »nollställa spelet«.

Och i säsong 3 gissar jag att även den där nollsumman blir svår att uppnå.

Förra säsongen var inte lika bra som den första, men en känsla av The Shield började infinna sig (inte minst i fråga om plotten med de stulna obligationerna, ni minns väl »Armenian Money Train«-spåret i The Shield?), och ett alltmer tryckande mörker sänker sig nu över serien. I vakuumet som uppstod efter säsong 2-upplösningen kommer ryska maffian som en brevbomb på posten. Vad trodde Jeremy Renners karaktär skulle hända?

Detta börjar bli det stående temat i serien, och det har också deprimerande paralleller med gängkrigssituationen i Sverige: Hydra-syndromet.

Jag återkommer efterhand. Det här blir min stora ett-avsnitt-i-veckan-serie i sommar. ♦

Fortsatt innehåll bakom betalvägg – mina recensioner avUnder the Bridge, Queenie, MILF of Norway, The Tattoist of Auschwitz, Becoming Karl Lagerfeld, Clipped + mycket mer. Avslutar som alltid med mitt soundtrack till tv-veckan som Spotify-spellista. Bli betalande medlem!

Rekommenderar även en prenumeration på Björns TVdags-brev.