[165] »Varför blir svennarna så genant übersvenniga i IFS?«
Denna vecka: IFS sommarspecial, The Boys, We Were the Lucky Ones, Fantasmas, Joko Anwar’s Nightmares and Daydreams, Showtrial, Curb Your Enthusiasm, House of the Dragon, Den svarta svanen, Blodsband, The Outlaws, Nautilus – Kapten Nemos äventyr, Doctor Climax, DIY Duck och Next with Kyle Clark.
Bäst i tv-världen just nu
- The Boys (Amazon Prime)
- Presumed Innocent (Apple TV+)
- Mayor of Kingstown (Paramount+/SkyShowtime)
- Hacks (Max)
- Fantasmas (Max)
- Alla utom vi (Max)
- Welcome to Wrexham (Disney+)
- We Were the Lucky Ones (Hulu/Disney+)
- The Veil (FX/Disney+)
- IFS sommarspecial (SVT Play)
Perfekt public service – skriver »IFS« tv-historia?
Avsnittsbetyg 📺📺📺📺⬜
IFS – invandrare för svenskar är nog ett av de mest fascinerande innovativa programkoncepten SVT skapat, och det tycker jag kanske ännu mer i dag än när det hade premiär 2o22, då jag skrev den här rätt långa recensionen med ett alldeles för lågt betyg:
Mycket av det jag skrev då gäller i och för sig fortfarande, nu efter tre säsonger och nya IFS sommarspecial som kom upp på SVT Play i veckan: hur programformen får mig att tänka på en särskild Povel Ramel-inspelning av Titta det snöar – ett sex minuter långt ord-yrande kaos inför en chockad Konserthusetpublik i Stockholm vintern 1951, där Povel och bland andra Martin Ljung och Brita Borg öste på i en förlängd stream-of-consciousness-version av den redan speedade texten om hur »allting blir vitt vitt vitt« … Dels är det skämten som haglar från all over the screen som ger mig associationen. Men så det där med »vitt vitt vitt« också. Povel syftade på snö, och min speed-liknelse kunde visserligen appliceras även på det nya skämtsmattrande SVT-programmet, men att »allting blir vitt vitt vitt« var min upplevelse av att se de tre tävlande, bara vita svenskar, visavi en färgstark invandrarpanel. Panelen levererar kulturella utsagor, de tävlande ska svara om de tror på panelen eller inte – och, underförstått, framstå som vit, vit, vit.
Resultatet blir en nyskapande version av det gamla sant-eller-falskt-konceptet. Inte sällan kittlar det till av spänning och genans eftersom frågorna och svaren verkar konstruerade för att sätta »svennarna« på det hala. Programledaren, ståupparen Ahmed Berhan, frågar hela tiden de tävlande om de tycker den aktuella panelpersonen ser trovärdig ut, så de tävlande anammar det tänket tills de oundvikligen upprepar det – i det där premiäravsnittet från 2022 sa en av de helsvenniga tävlandena att panelens Kenxo inte såg så »pålitlig« ut, och Kenxo följdfrågade omedelbart: »För att jag är svart??« Och den tävlande kände sig nödgad till ett förnedrat: »Nä, jag bara skojar …«
Tidigare i år fick vi en tredje säsong och den var stensäker. Det finns en imponerande esprit och övertygelse bakom det svamligt svajiga, vilken Elaf Ali, som är både serieskapare och paneldeltagare, sammanfattade i rubrik-citatet här:
Och Thanos Fotas, komiker och panelkollega, har en stark utläggning om etiketten »etnohumor« i samma Sydsvenskan-reportage:
»När man ger något ett sånt namn är det inte som att du bidrar med att kebabtallriken kan få vara med på buffén, utan nu säger du att här finns en svensk buffé och här en blattebuffé. Vi har Killinggänget där och etnohumor här. Alla snackar om integration, men när det kommer till humor finns det plötsligt nåt som heter etnohumor. Jag fattar inte, nu handlar det inte längre om observationshumor, nu är det etnohumor? Är det nåt kultureliten ska använda? ›Nej, de sysslar med etnohumor.‹«
Tyvärr överskuggades kvaliteterna i den senaste säsongen av en skandal redan i första avsnittet, då den vanligen omdömesgilla kulturjournalisten Elaf Ali gjorde sig osmakligt lustig över ukrainska flyktingar i Sverige – hon sa att om vi inte tar så mycket notis om dem så beror det på att de är blonda och befinner sig på bordeller. Och för detta fick hon en highfive. Ukrainas ambassadör i Sverige tog mindre lätt på saken:
Och Elaf Ali hade redan en rätt osnygg historia i fråga om att uttala sig om ukrainska krigsflyktingar:
Som jag skrev i våras: jag är den siste att gå med på någon inskränkning av humorfriheten, men jag tyckte att skämtet kändes direkt obehagligt. Elaf Ali skrev en utmärkt krönika i Svenska Dagbladet om avsnittet, men om en helt annan incident. Ukrainaskämtet försvarade hon kyligt.
När jag nu ett par månader ser henne igen i IFS sommarspecial har animositeten svalnat. Hon är rätt fenomenal. IFS landar liksom alltid rätt, även om det tar tid ibland att inse det. För programformen är inte bara vad vi ser och hör, den är vad vi tror vi ser och hör, den alstrar en skärande genans som gör programmet plågsamt underhållande och underhållande plågsamt. Som tittare vill man så gärna att de ska synka med varandra, panel och tävlande, men det skaver konstant och det är konstant roligt.
I det nya avsnittet, som vänt på hela premissen och låter nio vita svenskar bilda panel medan de tävlande utgörs av panelveteranerna Filip Dikmen, Elaf Ali och Orhan »Big O« Bicentre, är det fortfarande svennarna som är skämmiga. I synnerhet Farao Groth och den abnormt överskattade Henrik Nyblom hamnar snett. Ju mer de anstränger sig (och som de anstränger sig …), desto pinsammare blir det. Det spelar ingen roll att rollerna är ombytta – det är invandrarperspektivet som är utgångspunkten, idealet, och svennarna som bär utanförskapet, och bär det riktigt illa. Men det är just processen i detta jag älskar, hur de vita svenskarna försöker bära utanförskapet av en diffus välvilja som inte har något fäste i vare sig programidé eller manus. Samtidigt som denna bieffekt av programidé och manus är mer eller mindre medveten.
En sak till, förresten – Henrik Nyblom ska få en egen humorserie i SVT. Det lär bli genans på en ännu jobbigare nivå. ♦
Bara i »The Boys«, bara i »The Boys« …
Säsongsbetyg 📺📺📺📺📺
Som föräldrarna som kollar Pixar med barnen och får sin egen vuxendimension av filmen – så fungerar The Boys för oss USA-politiknördar. Vanlisarna, de som inte vet vad CPAC är eller kan redogöra för turerna kring hur Jesusfreaken Mike Johnson röstades fram som representanthusets talman, får dock världens bästa superhjälteserie. Men det är liksom, i Pixar-termer, bara barnnivån.
Skillnaden är förstås att barnnivån här är barnförbjuden.
Jag har skrivit mycket om allt detta tidigare, kanske framför allt här …
… och jag har mysryst när jag tagit skärmdumpar för att visa hur jäkla barnförbjudet innehållet kan vara. Här från förra säsongen:
Så låt oss börja i den ändalykten. Här ett par favvoscener från nya säsongen:
Märk väl: detta är bara ett par representativa scener bland hundra andra. The Boys säsong 4 innehåller mer sprutande blod, inälvor, hjärnsubstans och kroppsöppningar, och mer dårsex och knark, och mer kombinationer av knark, dårsex och kroppsöppningar, än någon annan film eller serie på den här sidan Darknet och lagbok.
En lite märklig slump är att om det är finns någon serie som når liknande våldsdepraverade excesser så är det Banshee – och Antony Starr, Homelander i The Boys, har huvudroller i båda. Någon gång måste någon fråga honom om detta!
En enorm kvalitet i The Boys är sömlösheten mellan superhjältar och samhällskritik, mellan superfiktion och krass verklighet. Tricket är att allt är integrerat i den politiska satiren. Men vad många nog missar, även i USA, är att 90 procent av dialogen inte bara anspelar på dagens sjuka amerikanska verklighet, den är direkta citat därifrån. Knappt något alls av detta innehåll är påhittat.
Den här säsongen skuggas den pågående diskussionen i USA om The Heritage Foundations »Project 2025« och ett nytt förmodat statskuppsförsök, och precis som i verkligheten tar sig religionen allt närmare politikens centrum – Vought skapar en ny plattform, Vought Faith. (Och man kan ju själv bli konspirations-loser för mindre när en av Trumpisterna vi nördar börjat hålla järnkoll på heter Russ Vought). Som vanligt fyller manusen på med mängder av MAGA- och Qanon-konspirationer samtidigt som den checkar av subtiliteter som kongressräkningar och lame duck-problematik.
Men det är inte bara de politiska byggstenarna i The Boys som berör bortom popcornreflexen. Serien får allt fler emotionella relationsplottar, som mellan Frenchie och Kimiko, mellan Hughie och hans föräldrar, mellan Starlights och Firecrackers inre tonåringar … och, bäst av allt, triangeldramat mellan Deep, bläckfisken och Sage. Att man sitter och engagerar sig på riktigt i ett svartsjukegräl mellan en man med gälar och en akvariebläckfisk säger i sig en del om magin som skapas i The Boys. ♦
Äntligen en fungerande storsnyftare om Förintelsen
Säsongsbetyg 📺📺📺📺⬜
Förra veckan sågade jag den förödande sentimentala Förintelsen-kärlekssåpan The Tattooist of Auschwitz, och för ett drygt år sedan var jag avfärdande även mot Anne Frank-touchande A Small Light. En försvårande omständighet i båda fallen var att alla karaktärer pratar engelska med dramaturgisk brytning – i den senare serien pratar exempelvis alla holländare brittisk engelska medan Liev Schreiber som flykting pratar bruten engelska …
I kontrast till detta hyllade jag i vintras den både språkligt och narrativt mer autentiska Deutsches Haus, om Auschwitz-rättegången i Frankfurt:
Jag kan både beklaga och förstå att den breda massan lockas mer av de lättillgängligare och engelskspråkiga serierna. Och på Disney+ på onsdag kommer ytterligare en – med undantaget att den är underbar.
We Were the Lucky Ones är skapad av The Morning Show-producenten Erica Lipez, och bygger liksom övriga nämnda serier på verkliga personer och händelser. I detta fall vad som hände den stora polsk-judiska familjen Kurc mellan 1938 och 1946, vilket finns nedtecknat i en bok med samma titel av Kurc-ättlingen Georgia Hunter – som själv syns i kollaget av släktfoton som avslutar hela serien:
Jag har läst mycket om Förintelsen, inte minst ur vinklar som påminner om den här, och jag har sett mängder av filmer och serier på samma tema. Ändå är det mycket som känns nytt och tankeväckande i We Were the Lucky Ones. Som hur successivt krigets och tyskarnas ondska uppenbarade sig. I början, i detta fall i nazi-ockuperade polska staden Radom, får judarna först bo kvar i frihet, om än med nya arbeten eftersom tyskarna tagit affärsrörelserna ifrån dem, och när de till slut fråntas även sina hem får de åtminstone fly i frihet och med tid på sig att packa sina tillhörigheter. Det som fastnar i mig är insikten att jag likt grodan blir kokt utan att fatta det. Övergreppet är ju oerhört redan från början, och när jag kommer på mig själv att tänka »ja, men vad bra att de fick packa sina grejer utan tyskar i lägenheten« kommer också den fördröjda känslan av chock. Plötsligt lyser det som eldskrift över himlen hur förrädiskt normalitetens gränser flyttas även i dag.
Serien expanderar sedan i takt med kriget, sprider ut sig i takt med familjen Kurc. Vi tas till Sibirien, Uzbekistan, Kazakstan, Italien … Gibraltar, Palestina, Senegal, Brasilien. Även här engageras jag av geopolitiska fakta lika mycket som av familjens kamp för överlevnad, inte minst som dessa båda narrativa storheter hela tiden överlappar – exempelvis i en dramatisk mellanlandning i den koloniala och pro-tyska Vichy-regeringens Dakar.
Vad det katolska Polen tyckte om och gjorde med judarna känner vi väl alla till, men We Were the Lucky Ones sätter in det i andra kontexter än de vanliga, särskilt inom den polska exil-armén.
Serien lyckas också parera distanseringen som engelskspråkigheten innebär. Delvis genom att slänga in till exempel polska svordomar med perfekt uttal – ja pierdolę! – men kanske mest för att den hel-judiska casten skänker en desto större trovärdighet och låter oss komma så nära själva kittet som binder samman huvudpersonerna.
När seriefinalen klingat ut slår det mig hur mycket den här tv-upplevelsen påminner om känslan jag som barn fick av tv-versionen av Alex Haleys Rötter eller Utvandrarna och Nybyggarna, när en stolthet växte sig större än sentimentaliteten och frihetslängtan växte sig större än krigs- och svältskildringens dramaspänning. We Were the Lucky Ones är lika mycket storsnyftare och gammaldags filmiskt berättande som Rötter och Jan Troell-serierna, men det är också en manifestation av mänsklig integritet som ett barn kan (och bör ges chansen) att förstå. Ni som har barn hemma – se serien med dem! ♦
Se Julio Torres bli hispanic-Brooklyns egen Noel Fielding
Säsongspremiärbetyg 📺📺📺📺⬜
Jag fastnade aldrig för Los Espookys på HBO men får stor lust att göra ett nytt försök med den efter att ha fallit för serieskaparen, absurdistkomikern och mångåriga Saturday Night Live-skribblern Julio Torres nya serie Fantasmas (och jag har hans strejkuppskjutna långfilm Problemista högt på min spaningslista).
Fantasmas känns dock som en ny nivå. Där Los Espookys hade ett traditionellt narrativ, om ett kompisgäng skräckälskare som försöker bygga upp en event-business kring att skapa skräckfilmssituationer, är Fantasmas en skevt surrealistisk upplevelse, full av återkommande drömlika karaktärer som får serien att kännas som en hispanic-amerikansk-version av Noel Fielding’s Luxury Comedy: samma slags trippiga vaudeville-hipsterism där kortare infall och interluder mixas med längre trådar.
Som bäst uppstår en sorts filosofiska sketcher som börjar på gränsen och sedan undersöker hur långt från gränsen de kan ta sig. Se till exempel den fantastiska storyn om bokstaven Q i första avsnittet – en scensekvens som börjar med att Torres tycker att Q lider av att ha hamnat för långt fram i alfabetet, och borde ha fått sällskapa i slutet i stället med »X, Y, Z … alla avantgarde-bokstäverna …« Och sedan skapar en hel värld där bokstäverna är artister, som slutar med att de framgångsrika X, Y och Z samlats framför en tv-kamera och en av dem passar på att tacka pionjären Q, som gjorde allt detta möjligt. Och – vi får Steve Buscemi i rollen som Q, en perfekt visualiserad överårig New York-no wave-punkare, i några klipp total avantgarde-rock-rappakalja på en liten klubbscen! Upptakten till Q-inslaget kan ses här:
Vad som helst kan hända i Fantasmas. De två första avsnitten finns nu på Max. ♦
Stabil indonesisk Netflix-skräck
Säsongspremiärbetyg 📺📺📺⬜⬜
indonesisk filmindustri är i mångt och mycket synonymt med skräckfilm, och på indonesisk nivå är nya Joko Anwar’s Nightmares and Daydreams en storserie, en ambitiös antologiprodukton av en av landets främsta skräckregissörer, Joko Anwar (en slutsats efter lite research är att jag måste se hans Satan’s Slave från 2017!). Serien kom upp på Netflix i går och jag har bara sett första avsnittet, men det kittlade fint av klassiska skräckgrepp och gjorde mig nyfiken på resten.
Rent tematiskt känns det rätt mycket Twilight Zone, The Outer Limits och Creepshow, men genremässigt är det mer mångfacetterat. Anwar stilblandar hejvilt – 1970-tals-auterism jämte found-footage-känsla, psykologisk skräck jämte mardrömslika monsterbyggen – och bygger upp en sinnesnärvaro med en kamera som hela tiden ligger på gränsen till det subjektiva och ibland tar till filter och effekter för att tänja den lite till, och lite till.
Premiärmanuset, om ett sekteristiskt äldreboende med en underjordiskt monstruös Dorian Gray-hemlighet, har sina brister, men storyn är bra och produktionen ännu bättre – även miljöer och musik berör, och karaktärerna är trovärdigt alldagliga. ♦
Så besegrar Trumpismen västliberal demokrati
Många medier har rapporterat om hur starkt president Joe Bidens tal var under D-Day-80-års-firandet i Ver-sur-Mer i Normandie förra veckan.
Men många, många fler medier rapporterade det inte, eller knappt. I stället drog de stort på korta videoklipp på en till synes förvirrad amerikansk president för att locka förfärade eller skadeglada läsarklick. Expressen, till exempel. Vilket sedan fördes vidare i en DN-krönika av Alex Schulman (jag älskar Alex, men just den krönikan vill jag inte länka) som formulerade sig med både förfäran och galghumor och kallade Biden »senil«, vilket i en pest-eller-kolera-figur ställdes mot en »rasande« Donald Trump.
Problemet är att Expressen öste upp de här videoklippen från den virala floden i sociala medier – och att de från början fulklippts av högerextrema påverkanskanaler. Här faktakollar AP ett av dem, och visar den verkliga kontexten:
I samtliga fall – när Biden tycktes stirra ut i tomma intet, eller när han tycktes göra bort sig inför Italiens premiärminister Giorgia Meloni – fanns det ett bortklippt sammanhang som avslöjade att Bidens beteende var normalt och odramatiskt. Stelt i gången, absolut, Biden är åldrad, men inte det minsta »senilt« och inget att förfäras över. Vi vet att Biden är gammal som gatan och Trump är galen som satan. Men om någon av dem visar tecken på kognitiva problem är det ju Trump – det vet alla som faktiskt följer hans pågående bisarra turné av stream-of-consciousness-krascher. Vilket inte är särskilt många, eftersom de inte får i närheten av den spridning Biden-memes får. Så att i stället skapa och sprida en lögn om att Joe Biden är »senil« och lullar omkring utan att veta vad som är fram och bak är vad som kan avgöra ödesvalet i november.
Min frisör Ronald älskar de här klippen. Jag har följt hans radikalisering i fem, sex år nu. Han tror på Elon Musk och misstror »MSM«. Det värsta han vet, numera, är cancel-kultur och att Disneyworld introducerat en trans-Snövit. Jag lyckas skruva huvudet åt andra hållet på honom under stunderna vi ses, då tycker han att jag »har en poäng« när jag berättar något adekvat och fundamentalt om, säg, Putin eller det pressetiska regelsystemet, men när jag räknar upp Joe Bidens faktiska facit under de senaste åren – det gigantiska infrastrukturpaketet, leder världen ur inflationen, minskade arbetslösheten för minoriteter till all-time low, Ukrainastödet, subventioneringen av mediciner, det riktade socioeko-stödprogrammet etc – ja, då sätter käre Ronald ner foten!
»Biden??« gapar han hånleende. »Som snubblar runt och tar fel dörrar och sluddrar?« Ronald är marinerad i Biden-fulklippen och har inte läst en rad, inte hört ett ord, om presidentens faktiska handlingar, ej heller hört något presidenttal utan bara garvat åt några sekunder här och där på Tiktok.
Nästa vecka ska vi träffas igen, Ronald och jag, och jag kan redan höra honom möta mig med en hjärtligt triumferande skratt: »Vet du, nu skriver ju till och med DN att Biden är senil!«
För det är så här Trumpismen och klick-nihilismen vinner. Demokratins fiender skapar ett falskt narrativ som Expressen tvättar och legitimerar så att en DN-krönika kan kommentera och cementera det. Nu finns den här krönikan på Flashback och sprids av samma aktörer som fulklippte underlaget från början – fast med Expressen- och DN-länkar att vifta med i stället. Och samma cykliska process upprepas oavbrutet, dygnet runt, jorden runt. ♦
Fortsatt innehåll bakom betalvägg: Showtrial, House of the Dragon, Den svarta svanen, Blodsband, The Outlaws, Nautilus, Doctor Climax, DIY Duck, Next with Kyle Clark, Larry David och mycket mer. Avslutar som alltid med mitt soundtrack till tv-veckan som Spotify-spellista. Bli betalande medlem!
Rekommenderar även en prenumeration på Björns TVdags-brev.