[169] »Let it rip, Bear!«

Bäst i tv-världen just nu

1. The Bear (FX/Disney+)
2. Kin (RTÉ/BBC/SVT Play)
3. Blue Lights (BBC/TV4 Play)
4. Threesome (SVT Play)
5. Land of Women (Apple TV+)
6. Presumed Innocent (Apple TV+)
7. Mayor of Kingstown (Paramount+/SkyShowtime)
8. Fantasmas (Max)
9. Konspirationen (Red Eye, ITV/Britbox/SVT Play)
10. The Following Events are Based on a Pack of Lies (BBC/Britbox/TV4 Play)

Komplicerad jakt på Michelinstjärnor och försoning i nya »The Bear«-säsongen

Säsongsbetyg 📺📺📺📺📺

Hur skulle The Bear fortsätta? Det var en av tv-årets stora frågor. Och det är inte många serier förunnat att kringgärdas av den enkla mystiken i ett så stort och formidabelt hur. De flesta tv-serier bara fortsätter göra sin grej, med samma tempo, ton och struktur. Men i The Bears tempo, ton och struktur ingår en oförutsägbarhet, att väcka förväntningar på någon form av strukturell metamorfos, som riktar sig utåt lika mycket som inåt, som vill ta sig vidare, förbi förra säsongens gränser.

Så nu när andra The Bear-inspirerade serier på olika punkter utmanar och till och med överträffar den andliga förlagan (här skrev jag till exempel om hur Boiling Point går längre med kökssocialrealismen) kändes det givet att The Bear skulle sträcka sig efter något nytt.

Och vi får det direkt i säsongspremiären, levererat som tv-haute cuisine, en rätt vi aldrig smakat tidigare. Hela avsnittet, som heter Tomorrow och är 37 minuter långt, har Nine Inch Nails ambienta piano-instrumental Together som ett tungt atmosfäriskt molntäcke över ett rapsodiskt scenlandskap som i kollageform sammanfattar hela seriesjälen, fördjupar med ordlösa scener från Carmys livsresa, och andra karaktärers livsresor, och deras konflikter, och fyller i luckor och förklarar, fast utan narrativ struktur och med keyboardklanger som enstaka repliker får bryta igenom. Jag har aldrig sett något liknande. Det är poesi. Och det stämmer inte, det jag skrev precis nyss om narrativ struktur – att en sådan saknas är en ytlig betraktelse. Hela avsnittet sänker sig ner över en, långsamt, bitterljuvt och obevekligt som soundtrackmusiken, samtidigt som en ödestyngd dramatik möter underifrån, ett mönster uppstår när avgörande och danande scener adderas till serieuniversumet. Och så rör sig episoden under en halvtimme mot Carmys storebror Mikeys död. Hur den tog. Senare under säsongen inser vi också hur mycket det här kollaget introducerar oss för nya teman, inte minst på relationsplanet.

Här är de första tre minuterna, som lägger upp för kollaget av minnen och reflektioner:

Efter detta är man inte bara redo för resten av säsongen, man känner sig renad – eller rehabbad som Carmy efter anhörig-AA-terapin. Vilket betyder att när berättelsen skjuter fart framåt igen och allt underordnas Carmys jakt på Michelinstjärnor känner man sig hypersensibel inför allt och alla, man hör och ser karaktärerna på djupet.

Det är en på alla sätt blytung säsong vi får, och den leder fram till en emotionell final av guds nåde. Tack och lov att det redan är klart med en säsong 4! För annars vet jag inte vilket skick jag varit i efteråt. Men jag säger inget mer om detta nu utan återkommer de närmaste veckorna när ni också hunnit se.

The Bear säsong 3 läggs ut på Disney+ på onsdag. ♦

Evil Albert & Herbert

När Demokraterna fuckar upp ett guldläge håller The Lincoln Project kursen. I torsdags släppte de nya kampanjfilmen Daddy. En av deras allra bästa. ♦

What, en ny »Presumed Innocent«-säsong? Fast med »The Burden of Proof«-storyn?

Jag tog för givet att den nya Apple TV+-tolkningen av Presumed Innocent (som jag skrev uppskattande om här) bara skulle vara en avslutad miniserie-version av Scott Turow-romanen och Harrison Ford-filmen.

Men i fredags kom nyheten om en beställd säsong 2. Aftonbladets filmnörd Stefan Hedmark (tillika trogen söndagsbrevsläsare) reagerade som många andra negativt. Och så mitt typiska på-tvärsan-svar på det:

Den nya säsongen kommer dock inte att dra ut på originalstoryn utan lansera ett helt nytt fall. Och då är det väl en rätt logisk gissning att det är en nytolkning av The Burden of Proof (som gjordes som tv-serie i två delar 1992 med en suverän Brian Dennehy) som står på tur, eftersom Scott Turow skrev den 1990 som uppföljare till debutromanen Presumed Innocent från 1987.

Men först ska vi göra bokslut över säsong 1. Jag har fortfarande inte sett finalen, men nästa onsdag är det dags! ♦

Dublin- och verklighetsbaserade »Kin« nu på SVT – en av de allra bästa maffiaserierna

Säsongsbetyg 📺📺📺📺⬜

Summan av alla karaktärer i irländska dramaserien Kin (S1-premiär på SVT Play på onsdag; S2 en vecka senare) känns redan efter en säsong som en av de stora tv-maffiafamiljerna, med potential att vara ända där uppe med om inte The Sopranos så i alla fall den irländsk-ättade klanen i Ray Donovan. Inga jämförelser i övrigt, och släkten Donovan var ju ingen regelrätt maffia, men Kinsella-klanen i Kin är en helvetes stark ensemble och en dramaförfattad storfamilj som går utanpå maffiagenren på samma sätt som klanen Roy i Succession går utanpå finansgenren – det vill säga, trots att den till fullo håller sig inom genrens ramverk.

Detta, ska sägas, framgår inte helt av första avsnittet, som är så grått och gritty och rakt på sak att man behöver lite tid att orientera sig och göra sig av med de första spontana intrycken av att det kan vara ett slags irländsk Gåsmamman vi har att göra med.

Men från de sista minuterna av första avsnittet och framåt är det glasklart att Kin är seriös hårdvara. Dödligt bra.

Och faktiskt också mer trovärdig än den kan verka. Det är nämligen så här Dublins gangland ser ut – gamla skolan styr fortfarande. Pistolviftande gangsterrappare göra sig icke besvär.

Serieskaparen Peter McKenna har gjort minutiös research på en länge pågående konflikt mellan Dublins två ledande maffiafamiljer, den så kallade Hutch-Kinahan-fejden, och ett antal incidenter som med kraft går igen i Kin – som den här:

Researchen verkar ha varit så betydande att McKenna fått kalla fötter och offentligt gått ut och sagt att, »visst, jag har gjort enorma mängder research, men bara använt en procent av det«:

Det mest spännande med den intervjun var dock känslan av vinna-eller-försvinna som McKenna gav uttryck för när den gjordes. Vid 55 års ålder och efter en lång tv-karriär begränsad till Irland är Kin hans chans till globalt genombrott. Storyn om produktionen är intressant. Serien sänds av RTÉ i hemlandet men är mer att betrakta som en kanadensisk storsatsning – den är en av de första tv-serierna från Bron Studios, filmbolaget bakom Todd Phillips Joker. Och kanadensarna tog huvudsikte på USA, där seriens hem varit AMC – men sedan i maj finns den på Netflix. Därmed ökar förhoppningarna lite om en säsong 3, som annars sjunkit rejält på grund av kontraktsproblem. Oavsett vilket har i alla fall Peter McKenna sitt på det torra.

Storyn i Kin är enkel – en vendetta av dödsskjutningar, en strid om knarkmarknaden i Dublin – men familjerelationerna är intrikata. Släng gärna ett öga på familjeträdet om ni ska börja se serien:

För mig gick det åt lite väl mycket funderingar på de exakta släktförhållandena, lite för långt in i serien. Vilket i och för sig också är ett mått på seriens höga kvalitet: här finns ingen förenklande expositionsdialog, inga genvägar.

En detalj jag måste nämna, eftersom andra kritiker inte gjort det, är att det är David Holmes som skrivit soundtracket, och att han färgat sitt vanliga suggestiva musikspråk med influenser från David Axelrod, Jack Nitzsche och kanske mest av allt Roy Budd i Michael Caine-klassikern Get Carter från 1971. En hårdkokt men ihärdigt lågmäld filmisk psykedelia där de långa fixeringarna vid enstaka toner och hypnotiska ackord linjerar helt med Diarmuid Goggins och Tessa Hoffes kaxigt konstnärliga regi med ständigt innovativa kameravinklar som lyfter fram kommunikationen mellan karaktärerna. ♦

Fortsatt innehåll bakom betalvägg: Ok Cowgirl, Dopesick, Valley, Laura Marling, Drumeo, David Gutel, Tim Heidecker m.m. Avslutar som alltid med mitt soundtrack till tv-veckan som Spotify-spellista. Bli betalande medlem!

Rekommenderar även en prenumeration på Björn Finérs TVdags-brev.