[170] »Kin är verkligen en av de största maffiaserierna – den måste fortsätta«

Bäst i tv-världen just nu

1. Kin (RTÉ/BBC/SVT Play)
2. Lady in the Lake (Apple TV+)
3. The Bear (FX/Disney+)
4. Blue Lights (BBC/TV4 Play)
5. Threesome (SVT Play)
6. Tierra de Mujeres (Apple TV+)
7. Presumed Innocent (Apple TV+)
8. Mayor of Kingstown (Paramount+/SkyShowtime)
9. The Following Events are Based on a Pack of Lies (BBC/Britbox/TV4 Play)
10. Sekunder (Yle/SVT Play)

Det massiva mörkret växer i en extremt spännande andrasäsong av »Kin« [inga spoilers]

Säsongsbetyg 📺📺📺📺⬜

Förra veckan lade SVT Play ut hela den första säsongen av irländska maffiamästerverket Kin, och jag skrev jag en större introduktionstext samt och S1-recension …

… inklusive släktträd med alla inblandades band till varandra:

Så nu hoppas jag att ni kommit in i serien. Kanske rentav sett färdigt säsongen (den är ju svår att inte ha på autoplay raktigenom) och är redo för säsong 2, som kommer på SVT på onsdag?

Jag ska inte orda alltför mycket om hur intrigen utvecklas, utöver att insatserna höjs med en turkisk maffiafamiljs inträde, och konfliktfronterna ökar exponentiellt direkt när Kinsella-klanens patriark Bren (Francis Magee), tillika psykopat, pedofil och familjens verklige extrem, släpps villkorligt från fängelsestraffet som höll honom tillbaka som en tjudrad åldrad pitbull i säsong 1. Men fortsättningen är lika intensivt spännande som den första, och ännu mörkare – naturligt definierad av en ofta typisk skillnad mellan första- och andrasäsonger: S1 var på väg in i något som S2 sitter fast i från början. S1 hade utvägar och familjevardagar, i S2 är finns varken tid eller rum för strimmor av ljus.

Jag håller som sagt den här texten fri från spoilers, men lägger in min S2-favoritscen här, från episod 3, valfri att klicka … men när jag såg detta slutade jag att andas:

Ett bärande tema i Kin är att medan männen står upp för sina bröder står kvinnorna upp för barnen – även om det måste ske inom kriminalitetens livsvillkor. Det är en beståndsdel även i The Sopranos och Ray Donovan, men inte lika starkt som i Kin. Och konsekvenserna blir ett könskrig om makten, både i Kinsella-klanen och i den turkiska maffiakartellen, där Öykü Karayels karaktär blir en spegelbild av Clare Dunnes.

Kin är också intressantare än The Sopranos i skildringen av symbiosen mellan maffia och samhälle. Precis som den svenska verkligheten på senare år är Kins Dublin en osläckbar skärseld av skjutningar, en evig kedja av familjetragedier.

Förra veckan tog jag också upp det dystra läget vad gäller en eventuell säsong 3. Alla vill ju ha en sådan, efter att Kin blivit både publik- och kritikersuccé och dessutom kasserat in många priser, men komplikationen är hela castens utgångna avtal – inte minst att Charlie Cox, som jag ser som seriens viktigaste skådespelare jämte Clare Dunne, fram till denna sommar varit uppbunden av att göra huvudrollen i kommande Daredevil: Born Again.

Men nu verkar det ha lossnat lite, symboliserat av att ingen mindre än RTÉ:s generaldirektör Kevin Bakhurst har gett sig ut på en Kin-charmoffensiv i media (länk bakom bild) …

… så en säsong 3 verkar plötsligt högst trolig igen. Thank God. ♦

Vad har vi gjort för att förtjäna »Lady in the Lake« & inte ge allt för den?

Säsongsbetyg 📺📺📺📺⬜

I min tjatiga plädering för hur tv-konsten fortsätter peaka även om inte streamingmarknaden gör det lägger jag nu fram Lady in the Lake som nästa bevisföremål. En serie som förra veckan fick stå tillbaka för The Bear och denna vecka för Kin – vi befinner oss alltså fortfarande i ett sådant överflöd av episk tv-konst att Lady in the Lake bara är en i mängden av årets bästa serier … ¯\_(ツ)_/¯

Den första byggstenen här är mångfaldigt prisbelönade crime-författaren Laura Lippmans roman med samma namn som går utanpå hennes genrelitteratur när den visualiserar två verklighetsbaserade mordfall i Baltimore 1969, som Lippman fascinerades av som journalist på The Baltimore Sun. En fascination som började i och spann vidare på de orelaterade mordoffrens identiteter som minoriteter – en 33-årig svart kvinna och en elvaårig judisk flicka. Romanen skildrar staden Baltimore, dess svarta och judiska communities och spänningarna mellan dem (»must be nice fitting in, huh?«), men också kvinnors utsatthet inom respektive community.

Honey Boy-regissören Alma Har’el har tagit på sig en auteur-roll för Apple TV+-versionen av Lady in the Lake, och får med allt från Lippmans journalistgräv-thriller med imponerande precision, men adderar också en filmisk noir-känsla – ibland med en touch av Noah Hawleys Fargo – och sjok av impressionism: drömscener, visualiserade trauman, till och med övertygande kollektiva koreografier för att gestalta segregationens mänskliga väv. Casten med Natalie Portman och Moses Ingram främst och i nästa led Byron Bowers, Brett Gelman och Noah Jupe är en av årets mest övertygande och får mig att tänka på det rika ensemblespelet i Eric.

Mycket är mardrömstungt – både som noir på riktigt riktigt, alltså i obönhörlig nedåtspiral, och i modernare hallucinatorisk form; det näst sista avsnittet påminner om det abstrakta tragediupplägget som i näst sista episoden av The Changeling. Men serien slutar inte i moll. Mer än så kan jag inte säga utan att spoila. Upplösningen gör inte fans av crime-gåtor besvikna.

Lady in the Lake tematiserar inte bara det sena 1960-talets rasism och misogyni utan också näringslivets skiktningar och den journalistiska miljön, och den ger mig många tankar om progressivitet då och nu. Fördomar och förtryck är inte särskilt långt från var vi befinner oss i dag, men färdriktningen då var framåt, mot hägrande segrar. I dag bara förlorar vi.

Den skildrar också popkulturen i Baltimore, särskilt musiken, som kongenialt med Alma Har’els manus mixar realism med idealism. I sista avsnittet får vi se en skådespelad Ethel Ennis i en oerhört välgjord iscensättning – när ni når dit, jämför gärna med den verkliga Ennis nedan!

Men samtidigt drar sig inte serien för att låta vokalist-karaktären Dora (Jennifer Mogbock) mima till ikoniska Bettye Swann-inspelningar, och i en lång, intagande begravningsceremoni låter man kyrkokören mima till Pastor T.L. Barrett And The Youth For Christ Choirs klassiker Like a Ship … (Without a Sail), som ju hörts i ett otal tv-serier på senare år. Därtill var T.L. Barrett verksam i Chicago i hela sitt liv – vad skulle han göra i Baltimore 1969? Musiksättningen är helt enkelt fascinerande intuitiv, ibland totalt autentisk, ibland märkligt »fel«. Alma Har’el går väldigt mycket på känsla.

De första två avsnitten av Lady in the Lake finns på Apple TV+. Nya avsnitt varje fredag. ♦

»Flight of the Conchords« möter »Thor« i nya serieversionen av »Time Bandits«

Säsongsbetyg 📺📺📺⬜⬜

En tv-remake av Terry Gilliams familjefantasyklassiker Time Bandits hade jag kanske helst hoppat över (så här års försöker jag hålla nere antalet serier jag ser), men det går ju inte när det är folk bakom Flight of the Conchords och What They Did in the Shadows som skapat och skrivit serien, varav Taika Waititi ju också gjort Reservation Dogs, Jojo Rabbit och Boy, om ni sett denna urljuvliga uppväxtfilm om en 11-årig Michael Jackson-fan på den nyzeeländska landsbygden – en film som i lika hög grad som Waititis Thor kan ses som närmaste referens till nya Time Bandits, i det att barnskådespelarna är så härliga.

Särskilt Kal-El Tuck i huvudrollen är fantastisk, jag får en känsla av yngre Anthony Michael Hall-fynd och Stranger Things-casten får stå tillbaka i jämförelse.

När man drar ut filmstoryn till en serie i tio delar faller det sig naturligt att de olika historiska epokerna som besöks blir egna avsnitt, och det gör också att konceptet fungerar. Eller, fungerar hyfsat – mot slutet blir det lite förvirrat, när de först kommer »hem« fast till barn-versionerna av sina föräldrar, och sedan kommer hem på riktigt men landar i en oavslutad exit på fel sida garderobsdörren. Det vill säga kvar i fantasyvärlden.

Med andra ord: det blir en säsong 2 också. Ännu inte är bekräftad av Apple TV+, men slutet kan väl inte lämna både föräldrarna och äventyrgänget i limbo?

Hela det diversifierade rövarbandet under Lisa Kudrows ledning är det mest uppdaterade jämfört med filmens mansdvärgdominerade gäng (»what, inga dvärgar??«, som härskna och förvuxna gamergaters klagat i sociala medier), och har en mycket roligare och mer levande och omväxlande dialog. Specialeffekterna är i nivå med Thor, och kan ses som Gilliam-hyllningar.

Men det blir ändå väldigt utdraget. Matinékänslan är finfin, men vem orkar sitta på matiné i tio timmar? Bäst, för mig, funkar nämnda avsnitt när de kommer hem igen fast 30 år för tidigt, när föräldrarna är barn. Det ger både en frän Tillbaka till framtiden-feeling …

… och scener från ett goth-party, komplett med The Cure i soundtracket, som känns som outtakes från John Hughes och John Candys Uncle Buck.

Utan barn i tv-soffan är den värd en trea – för er med barn i rätt ålder sätter jag en inofficiell fyra. Apple-premiär på onsdag. ♦

Fortsatt innehåll bakom betalvägg: Sekunder, The Serial Killer’s Wife, Familjen Andersson, Morning Joe, Curb Your Enthusiasm, Piers Morgan Uncensored, Ginger Root m.m. Avslutar som alltid med mitt soundtrack till tv-veckan som Spotify-spellista. Bli betalande medlem!

Rekommenderar även en prenumeration på Björn Finérs TVdags-brev.