[171] »Presumed Innocent vågade göra om slutet – bådar gott för säsong två«

Bäst i tv-världen just nu

1. The Responder (BBC/SVT Play)
2. Lady in the Lake (Apple TV+)
3. The Bear (FX/Disney+)
4. Blue Lights (BBC/TV4 Play)
5. Threesome (SVT Play)
6. Kin (RTÉ/BBC/SVT Play)
7. Presumed Innocent (Apple TV+)
8. Orkestern (NRK/SVT Play)
9. Mayor of Kingstown (Paramount+/SkyShowtime)
10. Fantasmas (Max)

Oväntad upplösning i »Presumed Innocent« – som ger nya teorier om nästa säsong

Finalbetyg 📺📺📺📺⬜

Har ni inte sett Presumed Innocent-finalen än och vill göra detta ospoilat, sluta läsa här! För denna text handlar om sista avsnittet, som kom i onsdags – och vad jag tänker om säsong två. Min tidigare säsongsrecension, utan spoilers, finns här:

Många har läst Scott Turows bok från 1987 och sett Alan J Pakulas film från 1990, men i regel för mycket länge sedan – och i den minnesdimman är det lätt att tänka på David E Kelleys åtta avsnitt långa serieversion, när man är klar med den, som »samma story fast med en ny liten twist precis på slutet«. Men vid närmare granskning är det mycket mer som skiljer. De politiska turerna har skrivits om, det där drinkglaset med fingeravtryck som är så avgörande i boken och filmen är helt borta ur tv-serien, och karaktärer är kraftigt förändrade. Kelley själv må prata om hur han endast gått tillbaka till romanen som förlaga, inte till filmen …

… men faktum är att där filmen använder exakt samma intrig som boken går serien en rätt egen väg. Jag upptäcker detta först nu när jag i efterhand jämför med Turows roman. Så – och här kommer spoilern – när dottern avslöjas som mördaren så är det inte bara en extra knorr utan en konsekvens av en omskriven familjedynamik. I boken existerar ingen dotter. Kelley har skapat karaktären för att förstärka det relationspsykologiska och få in narrativet om »dissociation«. Det är rätt häftigt hur Kelley faktiskt redan tidigt i serien låter dottern erkänna mordet, eller prata om det som en utförd handling – men lurar oss tittare att tro att hon pratar om sin pappa som den dissociativa. I själva verket uttrycker hon behovet av att bearbeta det obegripliga i sig själv.

För två veckor sedan skrev jag om den planerade säsong 2, och utgick från att den ska baseras på Scott Turows andra roman, The Burden of Proof, som kom 1990 och brukar definieras som en »lös uppföljare« till Presumed Innocent. Huvudpersonen i denna är försvarsadvokaten från den första romanen, och miljön, de juridiska salongerna i fiktiva Kindle County i Illinois, är desamma.

Men den försvarsadvokaten är över huvud taget inte med i den nya tv-serien. Och en annan sak jag upptäcker när jag efter-researchar Scott Turow, som jag varken läst eller följt efter de två första böckerna, är att han 2010 skrev en senkommen direkt uppföljare till debutromanen, med titeln Innocent, som fullföljer relationen och rivaliteten mellan Rusty Sabich och Tommy Molto från debuten, fast ett par decennier senare. Visst är det är en mycket mer lockande tanke att en andrasäsong ska baseras på denna i stället för på The Burden of Proof? Då skulle ju Jake Gyllenhaal och Peter Sarsgaard kunna bli kvar i huvudrollerna. Förmodligen minskas i så fall tidsperioden mellan böckerna. Och Ruth Negga kommer inte att återvända i rollen som Rusty Sabichs hustru, eftersom Innocent handlar om hennes död …

The Burden of Proof har för övrigt tidigare filmats som miniserie i två avsnitt, med Brian Dennehy i huvudrollen. Innocent blev film 2011, med Bill Pullman(!) och Richard Schiff(!!) i Sabich- och Molto-rollerna. ♦

Nya »The Responder«-säsongen på SVT – en av 2000-talets bästa BBC-polisserier

Säsongsbetyg 📺📺📺📺⬜

»Is he getting better or is he getting worse?«

Där har ni den verkliga nyckelrepliken i nya The Responder-säsongen, som får SVT-premiär på onsdag.

Grejen med Martin Freemans extremt slitna patrullsnut, som aldrig får sova på grund av skiten han både ställer till och försöker fixa, är att det inte finns något givet svar på den frågan. Han är både korrumperad och rättrådig, blandar och ger, tjänstefel jämte rutin och kompetens. När han når bristningsgränsen lämnar han den i alla fall inte. Går han över gränsen försöker han balansera tillbaka.

När jag efter BBC-premiären i maj tjuvstartade den här recensionen valde jag ut en annan replik som nyckel, ur samma scen: »One of them fucking nights?« Freeman ställer den tröstande frågan till Adelayo Adedayo, som spelar hans forna polispartner (som vi vet vägrat jobba med honom sedan förra säsongen), och hon nickar, varpå Freeman tröstar med ett »attagirl«.

Efter att ha sett den första säsongen vet vi vad som gäller härifrån: att bådas personliga helveten snart bryter lösa igen, att det är dags för en ny sömnlös vecka av urspårade knarkaffärer, dödliga lojalitetskonflikter, poliskorruption och trasiga familjerelationer. Det nya i säsong 2 är att Freeman-huvudkaraktärens barndom kommer tillbaka med kraft. Och att en Encro-telefon ringer konstant, nästan som en direktlina till andra sidan.

Det är inte mycket som skiljer mellan säsongerna, vare sig tematiskt eller känslomässigt. Kanske, kanske förlorar serien lite, lite på att kännas som en konceptuell upprepning, men när den nya säsongen är som mest spännande är den mer ett tillstånd än en reprisering. Desto svårare har jag för några små spår av komik som smugit sig in. Karg vardagshumor hör till, men här finns också ett slags livsstilssatir – om än bara i en scen, hemma hos knarklangaren Ian i fjärde avsnittet. Men den är inte bra, den scenen.

Samma dag som den nya säsongen av The Responder hade brittisk premiär avled Bernard Hill, vars oerhört slitna men allt mindre slutna pappa till Martin Freemans huvudperson alltså blev hans allra sista roll vid 79 års ålder.

På en specialvisning av säsongspremiären på FACT i Liverpool landade varje intervju Freeman och serieskaparen och ex-Merseyside-polisen Tony Schumacher gjorde i sorgen över Bernard Hills bortgång och tacksamheten över att ha fått jobba med honom in i det sista.

Jag hade inte tänkt skriva någon runa, men det blev en i alla fall, eftersom nästan samtliga övriga nekrologer bara nämnde hans roller i Titanic och Sagan om ringen, och toppade med att »han är den enda skådespelare som medverkat i två filmer som vunnit elva Oscarsstatyetter var« … vad var det för ovärdig Guiness rekordbok-poäng att göra i en nekrolog? Det var ju inte Bernard Hill som fick några Oscars.

Hollywood-rollerna i alla ära, men Bernard Hill var framför allt en hårdjobbande tv-man.

Första gången jag såg honom var i BBC-klassikern Jag, Claudius1976. Han spelade Gratus i Praetoriangardet, de romerska fältherrarnas livvaktsstyrkor, känd för att ha dragit fram Claudiusfrån sitt gömställe efter mordet på Caligula – exakt här träder Bernard Hill in i BBC-serien och tv-historien:

Det stora genombrottet kom sex år senare med arbetarklassdramaserien Boys from the Blackstuff, där han inte minst blev känd för sina »danska skallar«:

Han gjorde mängder av roller, och många mer kända än den i terrorist- och spion-serien The Grid 2004, men den har fastnat som en av mina Hill-favoriter …

… liksom när han spelade Steve Coogans pappa i fina Sunshine 2007:

Under 2000-talet hade han onekligen en stark pappa-/farfar-utstrålning och gjorde många sådana roller, ytterligare en sådan storfavorit var From There to Here 2014, året innan han jämte Nicola Walker gav Saknad, aldrig glömd så mycket nerv och tyngd under första säsongen:

Och samma år – Wolf Hall!

Så. Nu är ni preppade för att ta ett mer värdigt farväl av Bernard Hill i The Responder. ♦

Fortsatt innehåll bakom betalvägg: recensioner avHappy jävla Pride, Lost Boys and Fairies, Women in Blue, The Decameron, Betty la Fea – The Story Continues samt de nya säsongerna av Orkestern, Unstable och Kleo.Avslutar som alltid med mitt soundtrack till tv-veckan som Spotify-spellista. Bli betalande medlem!

Rekommenderar även en prenumeration på Björn Finérs TVdags-brev.