[173] »Industry skulle kunna passera Succession och bli 2020-talets Mad Men«

Bäst i tv-världen just nu

1. Industry (HBO/Max)
2. The Responder (BBC/SVT Play)
3. Threesome (SVT Play)
4. Kin (RTÉ/BBC/SVT Play)
5. Carl Hiaasen’s Bad Monkey (Apple TV+)
6. Tokyo Swindlers (Netflix)
7. Mr Bigstuff (SkyShowtime)
8. Lady in the Lake (Apple TV+)
9. Fantasmas (Max)
10. Orkestern (NRK/SVT Play)

»Industry« har precis allt – men är det kanske för mycket?

Säsongspremiärbetyg: 📺📺📺📺📺

»Nu gäller det för Industry, storserie eller nedläggning?« skrev jag efter senaste säsongsfinalen, och trots att den nya, tredje säsongen är lika fantastisk (Max-premiär i morgon) är jag fortfarande lika osäker, med tanke på HBO:s numera nedgraderade status som produktionsbolag inom Discovery-sfären. Serien har ju fortfarande inte blivit någon större hit.

Är det för att den är för tung? Känslomässigt, psykologiskt, filosofiskt, tematiskt, researchmässigt?

Personligen är jag extremt fäst vid avhoppade finansvalparna Mickey Downs och Robin Kays serie, betraktar den som ett mästerverk. Men säsong 3 måste bli en publikframgång om den ska få en fortsättning. Så jag ska dra mitt lilla strå till stacken och försöka övertyga tvivlare om storheten.

Vid premiären 2020 var parallellen till en av 1990-talets största brittiska dramasuccéer, Livet kan börja (This Life), det första jag tänkte på. Där handlade det om 20-somethings på sina första jobb i Londons juristbransch, här lärde vi känna 20-somethings som tog sina första simtag i Londons finansindustri. På ytan kändes serierna likartat konstruerade, med den skakiga balansen mellan privat- och jobbliv; hur nära vi kommer det mest privata hos rollgestalterna, och hur de hanterar sina innersta problem och strävanden på en stenhård arbetsplats.

Men där This Life i grund och botten var en mysserie, något man ville krypa upp i soffan till med filt och temugg, och en serie om aspirerande unga vuxna som vann någonting längs den jobbiga vardagsvägen och blev allt bättre på att balansera känslomässigt i tillvaron …

… domineras Industry av en motsatt känsla, av en perpetuum mobile av hopplös litenhet. Om 25-åringarna på den prestigefyllda investmentbanken verkligen kommer att lyckas i karriären, vad hägrar då? Kommer de att bli som borderline-narcissisten Eric (Ken Leung) eller lyxheroinisten Clement (Derek Riddell)?

Här fanns inte bara en gestaltande kvalitet utan en mer oväntad attraktionskraft besläktad med den i Succession. Depravering drar. Excesserna i sex och droger var unga och fortfarande passionerade – men ödesbestämda. Och på en helt annan nivå än i This Life, vilket också gjorde mänskligheten hos rollgestalterna bräckligare och mer drabbande – när vi i stället för att klappas medhårs fångas, tillsammans med dem, i en dödligt charmlös samtid.

En annan avgörande skillnad var att This Life aldrig brydde sig särskilt mycket om verksamheten på advokatbyrån, medan Industry är odelbar med en teknisk branschnivå och terminologi som får Billions att kännas enkel. Vilket utvecklades till en bitvis hisnande nivå under säsong 2, där jag också alltmer kände att Euphoria kanske var en bättre emotionell och relationell referens än This Life, trots att den är mycket yngre.

Förra säsongen inleddes med att personalen började komma på plats igen efter pandemi-lockdown, New York- och London-kontoren skulle fasas in i varandra och skära ner, fond- och förvaltningsvärlden var i upplösningstillstånd. Seriens omedelbara problematiserande av distansarbete fastnade i minnet, när Ken Leung iskallt konstaterande att man måste kunna »se sina klienters ögonvitor« eftersom »hela poängen med det här jobbet är att faktiskt leva det«.

Jay Duplass gjorde entré som Ted Talk-börsguru-covid-bestseller-författare, en rollfigur som efterhand utvecklades till en modern Don Draper-i-London och fick mig att drömma om Industry som en 2020-talets Mad Men-långkörare. Skillnaderna är lika intressanta som likheterna: känslan av att världen är en plats för city-civilisationens nybyggare i Mad Men, och en plats för dystopins överlevare i Industry. Båda serierna skildrar dessutom sexuella övergrepp – och frågan är om inte 1960-talets outlook i frågan var mer positiv än 2020-talets. Den krassa korporativismen är i alla fall lika nedslående i båda fallen.

Det allra största med förra säsongen var hur serien lyckades nå ännu längre med att skapa thrillerspänning av kliniskt verklighetstrogna aktieaffärer, mer facktermsnördiga än Billions och Succession tillsammans. Här är ett av många klimax under säsong 2:

Därtill besitter Industry en meta-nördism som kan ta sig sådana här uttryck:

Samtidigt är Industry ett nervdrama även ur imponerande mångfacetterade relationspsykologiska aspekter. Från början var Myha'las Harper Stern superkomplicerad huvudperson, och fick alltmer vidgat manusdjup – men allt fler i ensemblen följer med ner i det djupet. Och nu i säsong 3, som har premiär på Max i morgon, tar Marisa Abelas Yasmin täten, inledningsvis. Och jag tycker inte längre att min tidigare definiering av hur serien visar upp »en perpetuum mobile av hopplös litenhet« är lika träffande. Ju mer vi lär känna karaktärerna, desto mindre tittar vi på dem som guldfiskar i ett akvarium, desto mer sympatiserar och identifierar vi oss med deras livsval och belägenheter.

Inledningen av säsong 3 har dock inte många strimlor ljus. Yasmins överklass-olycka måste vara en av de mest utsatta vi sett på tv sedan En förlorad värld, och motpolen och arbetarklassbördiga Rob (Harry Lawtey) drabbas av en chocksorg som cliffhanger i säsongspremiären. Kit Harington är med i en nyintroducerad roll som adelsättad startupnisse med ett växande mörker – hans roll i Game of Thrones är ett påpälsat skämt i jämförelse med Sir Henry i Industry.

Ett sista säljagument: Nathan Micays extatiskt mjuka, sequencer-bubblande syntsoundtrack, som liksom regnar mot rutan från andra sidan tv-skärmen. Lysande nördintervju här (länk i bild):

Precis som förra säsongen, och precis som med Succession, kommer jag att gräva ner mig mer i avsnitten efterhand. Hoppas jag får med mig nya Industry-följare. ♦

Äntligen en värdig Carl Hiaasen-filmatisering – men det krävdes tio timmar och en svårtolkad Vince Vaughn

Säsongsbetyg 📺📺📺⬜⬜

Skrev denna skiss till inledning medan jag såg första halvtimmen av Bad Monkey, som får premiär på Apple TV+ på onsdag:

»I grunden gillar jag Vince Vaughn, jag tyckte rentav han var perfekt i den utskällda andrasäsongen av True Detective, men inte ens jag kan förlika mig med hans Andrew Yancy« … bla-bla-bla. Jäklar vad fel jag fick.

Detta sagt direkt till er som tycker Vaughn agerar skumt och får impulsen att stänga av. Gör inte det – i alla fall inte om ni är Carl Hiaasen-fans.

Själv har jag älskat att läsa Hiaasens feta, svettiga, svindlande Florida-deckare i gott och väl över tre decennier. Bestsellers som sällan filmatiserats, trots att karaktärer, miljöer och intriger är en dröm för filmproducenter. Att få ihop dem inom ramen av två timmar är dock mer av en mardröm.

Carl Hiaasens prosa liknar ingen annans. Även om jag såklart får inre bilder av Florida-flowet han beskriver så är det bara en liten sekundäreffekt av att jag först och främst älskar de tryckta boksidorna. Hiaasen är en sådan passionerat skrivande berättare. När jag häromåret började läsa hans senaste roman, Squeeze Me, satt jag först bara och tittade på den första sidan. Bara anblicken av Hiaasens meningsbyggnader räcker för att jag ska höra fiskmåsar över Key West.

Men tio timmars tv-format ger tillräckligt med utrymme för en Hiaasen-bok, som sällan är under 400 sidor. När Ted Lasso- och Shrinking-skaparen Bill Lawrence gör tv av Bad Monkey får jag samma sent-på-sommaren-solstekta känsla som av Magnum P.I., Terriers, Dexter … och Hiaasens galghumor gör att serien nästan gör en crossover till nyproceduraler som Poker Face, Elsbeth och Mr & Mrs Smith.

Vilket också är nyckeln till att förstå Vince Vaughns mycket speciella rolltolkning. En och en är hans oneliners småsorgliga pappaskämt, om man kan kalla en barnlös hopplös ungkarl för pappa. Men sammantaget, över lite tid, blir hans konstanta adhd-babbel rörande. Titta på hans ögon när han svadar loss! De är liksom både där och någon annanstans. I kontrasten mellan det hårdkokta och det töntiga börjar karaktären bli en levande människa, precis som i boken. Eller kanske ännu mer i diskussionen om hans svada, som pågår genom hela serien mellan Vaughns avstängda kriminalare, numera restaurangsköksinspektör, och hans will-they-won’t-they-rättsläkare, spelad av Natalie Martinez.

»I’m not great with silences«, säger Vaughn och är jobbig och självutlämnande på samma gång.

För att förklara hur babblig i huvudet han är: han kan inte gå förbi en kille som tagits in på polisstationen utan att i förbifarten böja sig fram och säga »make better choices«; och medan han väntar vid disken på att få en hyrbil och tjejen bakom disken tuggar tuggummi säger han, i brist på annat, »you’re great at bubbles«.

Efter ett tag inser jag en bidragande orsak till att jag börjar gilla töntigheten … det är ju inte så lite The Rockford Files över den. Vince Vaughn gör en James Garner!

Men att jag börjar gilla serien efter en halvtimme beror inte bara på att jag smälter inför Vaughns rolltolkning. Det handlar mer om att jag börjar greppa serien som helhet. Det finns en scen, just en halvtimme in, som jag känner vänder på allt, precis när jag är redo att avskriva serien. Vaughns Yancy blir våldsamt utskälld av polischefen som redan stängt av honom, men i motsats till större delen av serien bara ser vi Yancy snacka, vi hör honom inte, och inte polischefens utskällning heller, dialogen sker bakom en glasvägg medan soundtracket skruvar upp Room at the Top med Tom Petty and The Heartbreakers. Eller, en trögare coverversion av Eddie Vedder, men jag hör Petty-originalet genom glasväggen, ungefär som jag ser lagom diffusa bilder genom Hiaasens boksidor. Låtvalet är perfekt ironiskt och bitterljuvt, och fortsätter ljuda medan Vince Vaughn, som nu blivit avskedad och lämnat in bilnyckeln också, cyklar hem i Florida-förortens eftermiddagsdis.

Här gör plötsligt serien en egen tv-grej av Hiaasens temperament, och även om det fortsätter att vara ojämnt – regin sviktar lite och använder sig av undermåliga »sitcom-walk-ins« vid några tillfällen (ni vet, personer kommer in och sätter sig vid köksbordet bara för att de ska säga något i dialogen) – så vill jag se fler Apple-Hiaasen-filmatiseringar framöver. Jag gissar att Razor Girl kommer efter detta, den andra boken i Hiaasens serie om Andrew Yancy. ♦

Se Carl Hiaasen i ljuvlig ny Key West-doku – direkt i nyhetsbrevet

»Having all of that collection of talent in Key West, that was the equivalent of the Round Table at the Algonquin, it quickly became legendary«, säger Carl Hiaasen om sin Florida-vänkrets under 1960- och 70-talen, som inkluerade Jimmy Buffett, Tom McGuane, Jim Harrison, Guy de la Valdéne och Richard Brautigan – musiker och författare som delade kärleken till Key West, konsten och fisket. Nu finns epoken, miljön och människorna underbart skildrade i Texas-regissören/artisten Scott Ballews nya dokumentärfilm All That is Sacred, ur vilken Hiaasen-citatet ovan är hämtat. Se hela filmen här:

Carl Hiaasen har för övrigt inte bara skrivit böcker och tidnigsartiklar, han har faktiskt också skrivit låttexter ihop med Jimmy Buffet och Warren Zevon. ♦

Danny Dyer, Tommo från »Brassic«, femtiotalsexotica i soundtracket – »Mr Bigstuff« är verkligen inte dum

Säsongsbetyg 📺📺📺⬜⬜

Ryan Sampson och Danny Dyer i gemensam komediserie är en big deal i Storbritannien. Sampson är superstor i hemlandet via sina långkörarroller i Plebs och Brassic (som jag inte fattar varför vi ännu efter fem säsonger inte fått se i Sverige), och Dyer har gjort över tusen avsnitt av EastEnders men är framför allt den borne »proper geezern« efter huvudrollen i The Football Factory och programledarskapet i huliganglorifierande The Real Football Factories (som jag skrev mycket om när den gick i mitten av 00-talet, måste medge att jag älskade den).

I nya Mr. Bigstuff, som nyligen fått premiär på SkyShowtime och dessutom är skapad av Sampson, spelar de ett kaotiskt omaka brödrapar som gjort för varandra: Sampson gör en (på ytan) hämmad mattförsäljare med dysfunktionell fästmö (en härligt burdus Harriet Webb), och Dyer hans hopplöst stökiga, kriminella och missbrukande brorsa, som dundrar in som en molotovcocktail i radhuset.

Första avsnittet blåser mig ur tv-soffan med sin oväntade vulgo-hybrid av The Wrong Mans, The Office och Fargo … typ. Alltså inte Fargo som i morbid mord-noir, våldet här är mer av grabba-tag-i-benet-slagsmål. Och en till synes brutal kidnappning slutar med att brottsoffret (fina Adrian Scarborough) utvecklar snabbt en ensidig bromance med gärningsmannen (Dyer). Men humornerven har ändå lite Coen-feeling.

Addera allt från förorts-beige arbetsplatshumor till museal actionmusik i form av välvald vintage-exotica/spaceage-jazz (Yma Sumac, Don Ralke, Les Baxter, Martin Denny …) och det ligger en sensation i luften.

Sedan tappar serien en smula i efterföljande avsnitt, Sampson är praktiskt taget manusdebutant och är bättre på repliker, karaktärsbeskrivningar och enskilda scener än på helheten, men det gör inget. Man flyger med av bara farten. ♦

I dag firar vi tv-höstens ankomst med ett nyhetsbrev utan betalvägg. För 59 kr/mån får man samma upplåsta upplevelse varje vecka. Bli betalande medlem!Rekommenderar även en prenumeration på Björn Finérs TVdags-brev.

»Hva tror du om Father John Misty?« – nu börjar jag om med norskgodiset »Pörni«

Säsongsbetyg 📺📺📺📺⬜

Netflix har tagit över norska Pörni efter Viaplay, och lade ut säsong 4 i torsdags. Själv lyckades jag med bedriften att släppa serien efter den fina förstasäsongen och tänkte titta ifatt nu – säsongsbetyget ovan gäller alltså säsong 1! Som jag visserligen tyckte var ojämn och plump – men att detta också är lite av premissen för hela serien, och casten. Så man kan lika gärna säga att det är kongenialt när det svajar till. Samtidigt som serien också är genuint fin och inte minst full av stora känslor, sorg, galna familjegräl. Framför allt är den en showcase för serieskaparen och huvudrollsinnehavaren Henriette Steenstrup.

Jag har börjat från början nu och speedkollar även S1, och golvas än en gång av favoritsekvensen från första avsnittet, när dotterns typ 28-åriga klasslärare efter ett deprimerande utvecklingssamtal, där Pörni verkligen har no more fucks to give, lägger in tv-vårens otidligaste raggningsförsök:

»Det er mulig att dette er litt direkte, men jeg har to biletter jeg till Father John Misty på fredag, hvis du har lyst till å være med?«

Och Pörni bara:

Och den jäveln ger sig inte!

Detta utspelar sig alltså i början av säsong 1. Med tanke på hur eld och lågor jag var med skärmdumpar och allt kan jag inte begripa hur jag tappade bort Pörni inför säsong 2. Men misstaget repareras. Inför säsong 5 är jag ikapp. ♦

Hoppa över »Sprint«! Duplantis hade varit en större realitystjärna

Säsongsbetyg 📺📺⬜⬜⬜

Jag hade tänkt skriva en lite längre grej om den bisarra krönikan om Armand Duplantis i ETC …

… men den hann ju redan bli utjatat utskälld under återstoden av veckan. Många har påpekat det absurda i att döma ut Duplantis baserat på att Netflix valt att göra en realityserie med löparstjärnor (Sprint) och inte med stavhoppare; många har pekat på NBC:s unika fokus på »Mondo« under OS, på alla features i världens största medier (till och med en longread i The New Yorker, som jämför honom med Timothée Chalamet), på sponsordealar, Red Bull-kontrakt och net worth … och på att Michelle Obama delade en reel på världsrekordet på Instagram.

Men dessutom undrar jag om inte stavhoppningens världselit skulle kunna bli en populärare reality-cast än den i Sprint. Mitt tips till Netflix: micka upp det där området där alla stavhopparna, även de som river ut sig, hänger under hela tävlingen. I OS-finalen kunde vi se dem umgås som vore det en gårdsfest, supercoola allihop (min favorit: australiern Kurtis Marschall!), och fasen vad roligt de verkade ha med varandra hela kvällen, skämt och skratt, gliringar och kramar … Inte som sprinterlöparna som har ett mer traditionellt rivalbeteende och kniper igen som musslor under tävling.

Sprint är oförsvarbart tråkig och utan balans och dynamik. Träningsbitarna är intressanta, men produktionen är slafsig och slarvig. Och hälften så mycket Noah Myles hade varit nog. ♦

Århundradets vändning, Harimotos byx-OCD och Truls vintage-anime-topp-3

Satt på Xitter och slentriankommenterade lagsemin i bordtennis i onsdags och efter några tweets om Tomokazu Harimotos tics med byxorna och Kristian Karlssons humleflyktsomöjliga explosivitet (jag menar, kroppshyddan börjar ju likna J-O Waldner den äldre) bara försvann jag i en timme. Vad hände? Det är nästan så jag måste göra som Kristian Karlsson när han kommenterar den här bilden …

… och skylla på chock och minnesförlust. Men det som följde var den största vändningen i svensk idrottshistoria. Intrigen kändes mer filmisk än verklig … först från 0–2 i matcher, sedan i avgörande matchen från underläge 0–2 i set.

Här är förresten Harimotos OCD-övning med brallan:

I medieuppståndelsen efteråt framkom det också att hela landsslagstrion är stora animefans. Efter att Kristian Karlsson introducerat genren för de andra laddar de numera alltid upp med att »sitta och gråta tillsammans« framför Crunchyroll-serier. Kristian pressade också fram en vintage-anime-topp-3 ur Truls Möregårdh:

1. Attack on Titan (MBS/Crunchyroll)
2. Jujutsu Kaisen (TBS/Crunchyroll)
3. Death Note (Nippon Television/Youtube)

Jo, en sak till fick jag ur mig på Xitter.👇 ♦

Om jag kommer i väg en tredje gång till Japan …

måste jag tajma det med Tiny Garden Festival, ett litet kulturevent ett par timmar utanför Tokyo, som jag fick upp ögonen för efter att ha fallit för det japanska bandet Roji och blivit nyfiken på ett av deras liveklipp.

Vet inte hur ni reagerar festivaltrailern ovan, men jag smälter totalt och tittar inte bara på videon upprepade gånger, jag fortsätter ha den på i bakgrunden för att inte behöva skiljas från viben. Pingis med stekpannor! Pensionärer och barn! Workshops utan alternativrörelseflum! Suveräna musikakter! Här är förresten ett av de fem, sex år gamla Roji-klippen som …

… ledde mig fram till Tiny Garden. Bandet har börjat ta lite fart de senaste två åren med ett P-Vine-kontrakt. Nytt toppalbum precis släppt. Klippet ovan är dock från den liknande men lite större Ringo Music Fest, »äppelfestivalen«, i Matsumoto. Vill passa in den också i en reseplanering. ♦

Säsongsfinalen hade allt – dags att svepa »Lady in the Lake« om ni missat den!

Finalbetyg 📺📺📺📺⬜

Det var lätt att missa eller hoppa över Lady in the Lake när den hade premiär på Apple TV+ för några veckor sedan. Serien bygger på mångfaldigt prisbelönade crime-författaren Laura Lippmans roman med samma namn, vilken skiljer sig från hennes genrelitteratur när den visualiserar två verklighetsbaserade mordfall i Baltimore 1969. Anslaget är mer personligt. Lippman fascinerades av de här underrapporterade mordfallen när hon jobbade som journalist på The Baltimore Sun, och spann vidare på de orelaterade mordoffrens identiteter som minoriteter – en 33-årig svart kvinna och en elvaårig judisk flicka. Ur detta skapar Lippman en skildring av staden Baltimore och dess svarta och judiska communities, inklusive spänningarna mellan dem (»must be nice fitting in, huh?«), men också av kvinnors utsatthet inom respektive community.

Honey Boy-regissören Alma Har’el har tagit på sig en auteur-roll för Apple TV+-versionen av Lady in the Lake, och får med allt från Lippmans journalistgräv-thriller med imponerande precision, men adderar också en filmisk noir-känsla – ibland med en touch av Noah Hawleys Fargo – och sjok av impressionism: drömscener, visualiserade trauman, till och med övertygande kollektiva koreografier för att gestalta segregationens mänskliga väv. Casten med Natalie Portmanoch Moses Ingram främst och i nästa led Byron Bowers, Brett Gelmanoch Noah Jupe är en av årets mest övertygande.

Mycket är mardrömstungt – både som noir på riktigt riktigt, alltså i obönhörlig nedåtspiral, och i modernare hallucinatorisk form; det näst sista avsnittet förra veckan påminde om det abstrakta tragediupplägget i näst sista episoden av The Changeling. Men – serien slutar faktiskt inte i moll. Veckans finalavsnitt överraskade i alla fall mig, som inte läst boken. Här blir det tydligt att intrigen konstruerats av en skicklig deckarförfattare: trådarna löper samman, spänningen blir direkt nervig, och till slut får vi en stor reveal som jag verkligen inte såg komma. Upplösningen gör inte fans av crime-gåtor besvikna.

Lady in the Lake tematiserar inte bara det sena 1960-talets rasism och misogyni utan också näringslivets skiktningar och den journalistiska miljön, och den ger mig många tankar om progressivitet då och nu. Fördomar och förtryck är inte särskilt långt från var vi befinner oss i dag, men färdriktningen då var framåt, mot hägrande segrar. I dag bara förlorar vi.

Den skildrar också popkulturen i Baltimore, särskilt musiken, som kongenialt med Alma Har’els manus mixar realism med idealism. I sista avsnittet får vi se en skådespelad Ethel Ennis i en oerhört välgjord iscensättning – när ni sett avsnittet, jämför gärna med den verkliga Ennis nedan!

Men samtidigt drar sig inte serien för att låta vokalist-karaktären Dora (Jennifer Mogbock) mima till ikoniska Bettye Swann-inspelningar, och i en lång, intagande begravningsceremoni låter man kyrkokören mima till Pastor T.L. Barrett And The Youth For Christ Choirs klassiker Like a Ship … (Without a Sail), som ju hörts i ett otal tv-serier på senare år. Därtill var T.L. Barrett verksam i Chicago i hela sitt liv – vad skulle han göra i Baltimore 1969? Musiksättningen är helt enkelt fascinerande intuitiv, ibland totalt autentisk, ibland märkligt »fel«. Alma Har’el går väldigt mycket på känsla. ♦

Visst ser …

… veep-kandidat Tim Walz ut som om Robert Gustafsson sminkats för en Helge Skoog-biopic? ♦

Renässans för »Uppdrag mord« … och läge för spinoff?

Tom Fontanas och Barry Levinsons episka polisserie Homicide: Life on the Street, som hette Uppdrag: mord på SVT och gick i sju säsonger på 1990-talet, har aldrig gått att streama. Men nu äntligen händer det – USA-premiär för samtliga säsonger på Peacock den 17 augusti, i remastrad version och med originalmusiken nästan intakt.

Detta borde betyda att serien också når Sverige, gissningsvis via SkyShowtime. Frågan är om nyexponeringen också kan ge upphov till en spinoff? Faktum är, enligt Vulture, att Tom Fontana redan fått frågan. Även om det fick ett clownartat förlopp. Fontana berättar:

I probably shouldn’t tell you this story, but what the fuck. Five or six years ago, I got a call from an executive at NBC Universal, the studio. »I’m calling to see if you’d be interested in rebooting Homicide«, she said. I talked to Barry, and we were like: »Yeah, okay, maybe. It depends.« And she said: »Okay, we’re going to go talk to the network and will get back to you.« A week or so later she called me and said: »The network wants to know why now? Why reboot Homicide now?« And I said: “Well, you fucking called me. I didn’t call you. And second of all, as far as I can tell, there are still murders going on in the world!« That’s where that ended, because I didn’t have a »why now« that I guess pleased them.

But I will say this: I’ve been talking to Barry and Gail Mutrux, who was one of our producers, and Paul Attanasio and Jim Yoshimura. If there’s a spark that comes off the Peacock streaming, maybe we’ll take another look at it. My biggest fear is being haunted by the original, and because so many of the actors are gone. We would have to start with a whole new cast and probably in another city just to break the spell, if you will. I don’t know.

Jag skulle älska en ny Homicide-serie. Många bärande karaktärer har gått bort – André Braugher, Richard Belzer, Yaphet Kotto, Jon Polito, Ned Beatty – men det gör utmaningen större och intressantare. Hur skulle en ny generation mordutredare i Baltimore se ut? ♦

Här snackar vi »low information voters«

Det har blivit en del Luke Beasley-klipp på sistone, och jag lägger ett till här, från veckan. Han är alltid som bäst på Trump-rallyna.

Så här går det när folk, inte minst yngre, slutar ta del av riktiga medier. ♦

Air i »The Virgin Suicides«-återförening med Gordon Tracks

Såg att DN Kultur sågade Airs framförande av hela debutalbumet Moon Safari på Way Out West. »Passerat sitt bäst före-datum«? Fan tro’t. Spelar jag skivan i dag hör jag fortfarande ett underskönt konstverk, om än inte lika tidlöst urstarkt som uppföljaren 10 000 Hz Legend. Men, däremellan gjorde Air också soundtracket för Sofia Coppolas The Virgin Suicides, som inleddes av vokalspåret Playgrund Love med Phoenix-sångaren Gordon Tracks. En låt de inte spelat sedan dess, på över 20 år. Men häromveckan hände det, och precis som Way Out West-konserten i ett exceptionell iscensättning. ♦

Matt DeMarco i nytt genialt tv-konsertformat

Franska La Blogothèque har filmat unika, småskaliga musikframträdanden i 12 års tid – exempelvis Paul McCartneys konsert på Grand Central i New York, Justin Timberlake och Chris Stapleton med en jättekör i Bradbury Building i Los Angeles, Iggy Pop i en barocksal i Paris, Arcade Fire i en hiss(!), Michael Stipe à capella i en spannmålssilo, Alicia Keys omickad inför 100 fans, Bon Iver bland turister på gatan i Montmartre …

Men för mig slår det mer okända materialet högre – i regel franska artister jag aldrig hört talas om, ofta i Youtubeserien Take Away Shows. Ett produktionsformat som nu fått en uppföljare: Fin de service. Mikrokonserter filmade med musikerna runt ett restaurangbord precis före stängning. Premiären var sjukt bra, med Matt DeMarco på en liten Paris-bistro:

Och det har inte bjudits in någon publik, bandet tar bara fram instrumenten och börjar spela inför de fåtaliga gästerna som är kvar i den sena timmen. ♦

Ett par parodier …

… på JD Vance måste vi hinna med också! Den här av Tim Heidecker kom i veckans upplaga av Office Hours Live with Tim Heidecker …

… och nedanstående klipp avhandlar ex-Saturday Night Live-staffern Cecily Strongs Vance-roast under online-insamlings-eventet Comics for Kamala. ♦

Soundtrack till tv-veckan

Hey … let’s be careful out there.