[174] »Tänk tidiga True Detective, schizo-skräckis, truecrime-poddthriller …«

Bäst i tv-världen just nu

1. Something Undone (CBC/TV4 Play)
2. Industry (HBO/Max)
3. Tokyo Swindlers (Netflix)
4. The Responder (BBC/SVT Play)
5. Threesome (SVT Play)
6. Kin (RTÉ/BBC/SVT Play)
7. Bad Monkey (Apple TV+)
8. Mr Bigstuff (SkyShowtime)
9. Fantasmas (Max)
10. Orkestern (NRK/SVT Play)

Tidiga »True Detective«-vibbar, schizofrenskräckis, truecrime-podd-thriller … »Something Undone« är en udda pärla

Säsongsbetyg 📺📺📺📺⬜

Kanadensiska skräck-crime-dramahybriden Something Undone började som en småskalig webbserie i sex 12-minutersavsnitt, finansierad av en public service-fond med pengar avsatta för tv-kreatörer som blivit arbetslösa under pandemin. Madison Walsh var en av dem, och hon filmade serien ensam i ett hus i Toronto, i sällskap av endast regissör, ljudtekniker och medskaparen Michael Musi.

Därav den ljudbaserade intrigen: Walsh spelar en ljudeffektspecialist som jobbar på distans från sin avlidna mammas hus, som hon samtidigt städar ur. Den enda hon pratar med är partnern, spelad av Michael Musi, som tittaren bara får höra som telefonröst. Seriens innovativa, krypande stämning med en Walsh som närmar sig upplösningstillstånd gav upphov till en säsong 2 – och då hade covid-restriktionerna lättats, så casten och intrigen kunde expanderas.

Musis rollgestalt visade sig nu bli en truecrime-poddare djupt engagerad i ett olöst satanistiskt ritualmord från 1989 på en hel trebarnsfamilj i en småstad i Newfoundland, dit han flyttat för att intensivjobba med poddsäsongen. Säsong 2 var helt enkelt den andra sidan av telefonsamtalet från säsong 1.

Men det vi nu kan se på TV4 Play är båda dessa webbsäsonger fusionerade till en, med tio 22-minutersavsnitt, inklusive 76 minuter nyfilmat kompletterande material. Den här finurliga symbiosen och utvecklingen till en helt ny, fullskalig »säsong 1«, som Michael Musi berättar om i detalj i intervjun länkad här ovan, gör serien lite tablåartad. Det uppstår en sorts isolering kring karaktärerna från covid-lockdown-sessionerna, och en annan sorts isolering kring miljöerna (serien är renons på statister fram till de sista tre avsnitten), och en diskrepans mellan vintrig Nordic Noir-känsla i början och somrig psykthriller mot slutet.

Men det allra bästa med Something Undone är just de här diskrepanserna, kombinationen av tre olika riktningar, samtidigt som atmosfären, relationen mellan huvudpersonerna, grundkonflikten, är en och densamma.

Den sista av de här riktningarna, den somrigt nyfilmade delen, är fantastisk och får mig att tänka på tidiga True Detective, och på Eli Horowitz mindfuckserie Homecoming med Julia Roberts, och på den andra Top of the Lake-säsongen med Holly Hunter som sektledare. Här kommer också Newfoundland-veteranen Billy Campbell (Crime Story, The 4400, The Killing och senast i Donald Glovers Mr & Mrs Smith) in och lyfter serien till … inte perfektion, serien är ju så att säga född med sprickor, men till något unikt och fascinerande stort. Och diffust. Som tittare börjar man själv tvivla på vad man sett och inte, och vad man förstått och inte, tills man sitter de sista tio minuterna med andan i halsen. Michael Musi säger i intervjun ovan att de hoppas kunna fortsätta – och det vill nog fan till, det! Han säger att de lämnat öppet för en ny säsong men att säsongsfinalen samtidigt fått ett closure-slut, men det håller jag inte med om. Sista avsnittet är jäkligt spännande, men det är en spänning som kräver en säsong 2.

I början letar min hjärna efter »fel« i premissen, jag tycker det är konstigt med en liten fiskeby, »Briddus«, med bara 700 invånare men egen polisstation, rättsläkare/begravningsentreprenör, kvällsöppen vårdcentral … Men när jag kollar upp det lite verkar det som om »Briddus« är baserad på verklighetens Brigus, som faktiskt har både en liten polisstation (bemannad med en polis på halvtid i stället för två på heltid, men ändå) och en begravningsbyrå. Dock ingen vårdcentral. Men flera motell, liknande det Musis karaktär tar in på när han gräver i satanistmorden.

Och så är det med det mesta i serien. Jag anar »fel« i intrig och relationer, men när jag försöker få kläm på dem försvinner de. Lite som hur Walshs huvudperson upplever tillvaron.

Something Undone är svår att ge en rak recension. Stundom stör jag mig på dissonanser, de lite för långa hoppen mellan skeenden, hur den kränger för att få ihop den större storyn baserad på de två webbsäsongerna. Stundom känner jag tvärtom att det är just därför den är så bra, för att man får stretcha sinnet en hel del och acceptera bristerna, och för att man inser att man inget hellre vill än att stretcha sinnet i sällskap med Walsh och Musi. ♦

Heist-kupper, seriemord & skamkultur i beroendeframkallande »Tokyo Swindlers«

Säsongsbetyg 📺📺📺📺⬜

Byggboomen och markexploateringen inför Tokyo-OS 2012 innebar en renässans för ett gammalt japanskt konsthantverk: fastighetsbedrägerier. Det är utgångspunkten för nya Netflix-serien Tokyo Swindlers. Min fyra i betyg relaterar inte bara till kvaliteterna utan till min lust att se serien i ett svep, ni vet, den där måste-känslan som gör att man bara tar kortare pauser för dryck, kalorier och bensträckare och i övrigt lever för en serie i några timmar.

Ska jag så här i efterhand väga både kvaliteter och brister på guldvåg så vore en trea i betyg mer motiverad. Men, känslomässigt vore det på något vis mer oärligt.

Serien är rå och mörk, för att inte säga depraverad, men också intelligent och vuxen – välskriven, överraskande, bitvis magnetisk. Vi får följa en liten grupp i den absoluta bedrägeri-eliten och deras offer. Dessa betydande delar av serien håller högsta heist-klass. Men gruppen leds av en Keyser Söze-typ (Etsushi Toyokawa), psykopatiskt förtjust både i att döda och i att hålla sig undan, vilket gör att »fel« polisgrupp utreder deras fall – bedrägeriroteln har inte riktigt rätt uppbackning när det börjar handla om seriemord också … och här rör sig storyn långt från heist-konvenanser.

Serien bygger på Ko Shinjos minutiöst researchade roman Jimenshitachi och är fascinerande full av juridiska affärsdetaljer, vilka regissören och manusförfattaren Hitoshi Ône friktionsfritt införlivat med en thrillerspänning som i sin tur rör sig mellan å ena sidan kluriga heist-möten och corporate-miljöer, å andra sidan cynisk sexbransch och sadistiskt övervåld.

I mitten av säsongen expanderar intrigen åt flera håll. Det relationspsykologiska stärks samtidigt som inget blir som man förväntar sig. Strömmen av överraskningar bryts bara av regelbundna chocker.

Japan är ett rätt sexistiskt land, vilket serien navigerar sig igenom på det stora hela, men ibland undrar man. Som när en polischef säger om en ung kvinnlig polis att »hon siktar på en högre avdelning«, hon bekräftar detta, chefen säger att han bara skämtade … och hon ber om ursäkt. Jag skulle säga att detta är typiskt japanskt-hierariskt, men har ingen aning om huruvida serien skildrar det med underskruv eller inte.

Uppsidan med de japanska egenheterna är en rad berättargrepp som vi sällan ser i anglosaxiska serier. Skamkulturen och rädslan att förolämpa är bärande för många av förvecklingarna.

Och om ni tycker att skådisarna här spelar över titt som tätt, till exempel när de agerar berusade eller upprörda (eller, hjälp, berusade och upprörda) så vill jag påminna om att de spelar fulla och upprörda japaner. Det är inte riktigt samma sak som när Mikael Persbrandt spelar full och arg svensk. Dessutom märker jag när jag ser japanska serier (jag ska nog göra ett svep i kommande nyhetsbrev, finns mycket bra som aldrig når Sverige) att regi och skådespeleri går in i genre-modes mycket mer än i Sverige eller USA. Efter Tokyo Swindlers såg jag nya Pachinko-säsongen, som inte har ett skvatt av det här »överspelet«, som jag alltså ändå tycker är adekvat och »äkta« i genre-kontexten.

Tyvärr håller väl inte sista halvtimmen riktigt. Serien bygger upp så mycket förväntningar på smarta vändningar och lösningar att utgången och den sista vägen dit känns som ett antiklimax. Även om det är spännande och väldigt brutalt. Och väldigt mycket upplägg för säsong 2. ♦

Fortsatt innehåll bakom betalvägg: Hjälp, vi har köpt ett franskt ruckel, The White Lotus, Allt och Eva, Saturday Night, School Bus, Common Side Effects, Inside the Right, Don’t Tell Comedy, Paul Simon, Hinds, Ginger Root, Valley, Russian Media Monitor med mera. Avslutar som alltid med mitt soundtrack till tv-veckan som Spotify-spellista. Bli betalande medlem!

Prenumerera gärna även på Björn Finérs TVdags-brev.