[175] »Noa-tragedin driver megaserien Pachinko – men ingen nämner Kang Tae-Ju!?«

Bäst i tv-världen just nu

1. 2024 Democratic National Convention (DNC/PBS)
2. Pachinko (Apple TV+)
3. Industry (HBO/Max)
4. In the Know (Peacock/SkyShowtime)
5. Something Undone (CBC/TV4 Play)
6. Tokyo Swindlers (Jimenshitachi, Netflix)
7. The Responder (BBC/SVT Play)
8. Baby Fever (Skruk, Netflix)
9. Bad Monkey (Apple TV+)
10. Mr Bigstuff (SkyShowtime)

»Pachinko« blir en tv-historisk klassiker som släktkrönika och immigrantberättelse

Säsongsbetyg 📺📺📺📺⬜

Måste få ur mig detta först: Kang Tae-ju! För mig är han Pachinko. Eller blir, nu under den nya, andra säsongen. Lillgrabben Noa från säsong 1, som redan då var ett slags narrativt nav även om han själv »bara« var ett supercharmigt barn, då spelat av åttaåriga Park Jae-joon, men som nu växer ut till en först fem, sedan tio år äldre version av rollgestalten, och blir hela seriens stora pulserande mörka mysterium. Något Pachinko verkligen behöver under säsong 2, som varande en episk storserie med en ibland svåröverblickbar ensemble (i synnerhet som tv-versionen gärna håller inne lite med nyckelinformation om inbördes relationer).

Om serieskaparen och showrunnern Soo Hugh hade följt den raka kronologin i Min Jin Lees romanförlaga med samma namn (båda från samma koreansk-kulturella community i New York) hade denna Apple TV+-serie kunnat bli en ny släktföljetong typ Heimat eller Matador. I stället valde Hugh att börja i det 1989 där boken slutar och tidshoppa sig framåt i berättelsen, alltså hela tiden med nuets 1989 som ödestyngd kontrapunkt. Dels för att vi ser den egentliga huvudpersonen Sunja som åldrad matriark (Youn Yuh-jung), och får alla andra tids- och släktlinjer förankrade i relation till henne, men dels också för det som saknas i seriens 1989.

Nämligen Noa, Sunjas första son.

Var någonstans längs vägen försvann han? Hur? Varför?

I de sista avsnitten av säsong 2 spelas karaktären, som då flyttat till Tokyo för universitetsstudier, av nämnda Kang Tae-ju. Märkligt nog är denna unga k-drama-skådis inte särskilt nämnd i övrigt. Finns inte med på seriens Wikipedia-sida, ej heller på Apple TV+ pressajt, inte ens på Imdb. Antagligen är det väl därför inga andra kritiker nämner honom heller. Men han är så bra. Kanske årets drama-genombrott? Det är sällsynt att en okänd skådespelare kommer från ingenstans (från två, tre k-drama-serier, okända hos oss) och kan bära så mycket i en så stor serie, så mycket allvarsamhet, känslighet, tillknäppthet, stryktålighet; så mycket stort vemod bakom ett så stort leende.

Pachinko måste räknas till de verkligt stora immigrantberättelserna, inte minst för att de koreanska invandrarnas öde i Japan är så okänt i västvärlden. Stormakten Japan ockuperade Korea 1910 och sög ut landet ekonomiskt så att en halv miljon koreaner emigrerade till Japan under de första decennierna, och sedan ytterligare nästan en miljon under andra världskriget – tvångsförflyttade inte minst för för att bemanna vapenindustrin i ett Japan omställt till krigsekonomi.

USA:s atombombningar av Hiroshima och Nagasaki – den senare får en särskild skildring i serien, men ändå vågat nedtonad – förändrade allt och ingenting. Mycket krackelerade men inte rasismen.

Intrigen spänner över fyra generationer, och detaljmyllret och komplexiteten underordnas ett rakt och enkelt berättande där dialogen hela tiden både förklarar och leder vidare. Att detta inte går ut över djupet i relationspsykologin är ett överbetyg till både manus och adaption, regi och skådespelare. Å ena sidan lider serien lite av att vara så uppenbart »filmatiserad episk roman«, det blir lite väl mycket »litterära strapatser« ibland; å andra sidan är det storartat att undvika såpans sentimentalitet. Viktigast för detta är de många återkommande starka dialog- och monologstyckena om utanförskap, arv, rötter och familj, exceptionellt levandegjorda av skådespelarna.

Om det övergripande temat för säsong 1 var överlevnad och stigfinnande (här är min recension) handlar säsong 2 om försoning och återseenden. En säsong 3 krävs för att täcka in hela romanen, och för att vi ska få veta hur det går för Noa. ♦

Mike Judge-geni möter Zach Woods-mys i underbara »In the Know«

Säsongsbetyg 📺📺📺📺⬜

Tycker man som jag att Mike Judge och Zach Woods skapade ett storverk med Silicon Valley bör man kasta sig över nya In the Know, som fått svensk premiär på SkyShowtime. Fantastisk serie!

Tänk Silicon Valley-humorn mixad med amerikanska The Office; addera att kontoret i fråga är en liten sorglig public service-radiostation så ni får med NPR-woke-satiren också; och fatta att det är en stop-motion-animerad serie med verkliga kända personer på andra sidan intervjuskärmarna … så förstår ni att det är inte bara en genre-mix utan också särdeles unikt.

Och det som till en början kan kännas som två olika lager, animeringen och kändisintervjuerna, flyter snabbt ihop till en rörande rolig serie med bitande rå svada. Ett typexempel på hur det kan låta – den narcissistiskt woke-skadade och socialt hopplösa programledaren Lauren, med röst av Zach Woods, intervjuar den verkliga komikern Nicole Byer:

Lauren: »Now, look, Nicole, can you please explain to me how a joke works?«
Nicole Byer: »Sure. So you have a setup, which is what the joke is about.«
Lauren: »You lure them into your trap.«
Nicole Byer: »Yep. And then you give them a punch, which is the funny part. That's when a bear trap captures the bear leg. And then a twist is something unexpected. And a button would be like the end of it.«
Lauren: »I never realized how much the language of violence pervades comedy. First, you set them up, then you punch them, then you twist them, and then you button up the body bag over their mangled corpse.«
Nicole Byer: »Yeah. Or it's like one of them Bop It games.«
Lauren: »Yes, exactly, when there's those rodents that appear and you bop them with the mallet, is that right?«
Nicole Byer: »No, I meant the toy, like bop it, twist it, pull it.«
Lauren: »Whac-a-mole.«
Nicole Byer: »No, it's called Bop It. It's like a game. It's a black thing that says bop it in the middle.«
Lauren: »It's a black thing. That's why I don't understand. And I would never appropriate the culture. Bop it. It's like hip hop it and bop it. And this is a black thing. And I would never deign to enter into that cultural space unless invited. Now …«

Varje avsnitt svingar snyggt och subtilt mot vit, välmenande progressivitet (typisk poäng: en yngre mobbarkultur uppstår när det äldre gardet tycker mobbningen är helt okej eftersom det visar att de yngre känner sig safe …), men det som lyfter serien till en av sommarens bästa är att man börjar känna för karaktärerna på riktigt. Här finns en makalös sekvens där radiostationens sorgligt pseudo-radikala researcher gör en för-intervju med MMA-fajtern Jorge Masvidal, och inga kunde väl bli mer olika än dessa båda, men de får nära kontakt, på riktigt, en animerad dockfigur och verklighetens Masvidal, med maximal mysfaktor.

I det avslutande Thanksgiving-avsnittet presenteras vi också för Laurens 13-åriga son, som han bara träffar under storhelger, och jag häpnar inför denna gripande trovärdiga animerade grabb. I samma avsnitt är för övrigt Hugh Laurie intervjugäst – det blir hysteriskt roligt. ♦

Danny Brocklehursts »Ten Pound Poms« i skuggan av »Pachinko«

Säsongsbetyg 📺📺📺⬜⬜

Efter att ha ägnat en vecka åt den episka nya Pachinko-säsongen är det kanske orättvist svårt att engagera sig i brittisk-australiska Ten Pounds Poms, som vill berätta om de engelska flyttlassen till Australien under 1950-talet.

Det är Shameless- och Brassic-skaparen Danny Brocklehurst som gjort serien, men Ten Pounds Poms påminner mer om den alltför enkla och ytliga London-femtiotalistiska Jamaica-immigrant-serien Three Little Birds (som jag recenserade här).

Det som ändå gör Brocklehurst-serien sevärd är just det vidsträckta australiska perspektivet, både psykosocialt och filmiskt, och ett post-traumatiskt krigsperspektiv som ihop med skitiga nybyggarmiljöer, rasism och sexism ger Warren Brown, Faye Marsay och Michelle Keegan tacksamt stoff att jobba med (men jag längtar efter Brassic när jag ser Keegan).

Serien är också hyggligt historiskt lärorik.

Ten Pound Poms gick på BBC förra året och kommer till Britbox/TV4 Play på onsdag. ♦

Anders Helgesons & Björn Gustafssons »Koppla av« hittar inte ut från pitch-mötesrummet

Säsongsbetyg 📺📺⬜⬜⬜

Vad fasen hände här?

För det första gillar jag Björn Gustafsson jättemycket, visserligen lite one-trick pony som komiker, men under sin »andra karriär« har han så gott som alltid jobbat med bra folk och idéer. Och när han, för det andra, gjort SVT:s nya humorserie Koppla av ihop med Anders Helgeson borde det fungera. Helgeson har ju en lång, egensinnig karriär av att om inte alltid träffa rätt så alltid vara spännande. Det var Helgeson som låg bakom Bob Dylans konsert för Fredrik Wikingsson som ensam publik, i tv-serien Experiment ensam för spelbolaget Paf …

… och han låg även bakom SVT-succéerna Historieätarna och Landet Brunsås, och senast den gravt underskattade men av mig hyllade C More-serien Padeldrömmar. Den sistnämnda ihop med Björn Gustafsson och Erik Haag, det vill säga samma trojka som också prisbelönades för SBAB-reklamfilmsserien Boendeekonomi är jättekul! för några år sedan.

Själv tyckte jag dock att SBAB-serien var ett saftigt magplask, som tv-humor sett, och nya Koppla av är i samma härad av anything goes: en kavalkad av tunna idéer som säkert fick högljudda skratt om fredagseftermiddagarna i Helgeson/Molls pitch-mötesrum men som hade behövt några fler veckor i manusrummet också.

En dirigent som messar med polare samtidigt som han leder en kammarensemble är en typisk okej idé som inte funkar alls som den gjorts ut (och som inte direkt blir bättre av att ljudet är från en hel symfoniorkester; dåligt detaljarbete där). Ett annat komplett misslyckande är en återkommande sportreporter som inte kan något om sporten utan improviserar inför studiosoffan.

Snubben som vloggar från 1600-talet och testar Gamla stans första inomhustoalettstol är dock rolig, liksom en narcissistiskt och socialt störd SVT-meteorolog.

Men Koppla av-avsnitten är bara kvarten långa, de borde ha åtminstone 50/50-hit rate. Nu får man som mest fem roliga minuter per gång. ♦

Oscar Töringe lyfter nya »Baby Fever«-säsongen – men det är Josephine Parks showcase

Säsongsbetyg 📺📺📺⬜⬜

Danska Netflix-serien Baby Fever (originaltitel: Skruk) är skapad av Sex-regissören Amalie Næsby Fick ihop med Nikolaj Feifer, som skrev ett flertal avsnitt av superfina favoriten Enten/eller (vilken jag hyllade i nyhetsbrev #6, då jag zoomade in hela den nya danska dramavågen). Den har en ljuvligt lakonisk ton – fast lakonisk bara på ytan, för att kamouflera mitt-i-livet-vilsenheten hos Josephine Parks barnlösa singel och fertilitetsläkare (Sjuksköterskan, Oxen, Arvingarna). Parks karaktär är lika strulig, obekväm och lättdistraherad som Mille Dinesens i närbesläktade Rita – och lika avigt magnetisk. Stark och sorglig, rörande och skitkul.

Men Baby Fever är också en ensemble-serie, med ett oemotståndigt charmigt och samtidssatiriskt samspel på fertilitetskliniken. Särskilt Charlotte Munck är fenomenal som tragikomisk klinikchef (inte olik Rasmus Bruuns konflikträdda konserthuschef i Orkestern), som ofta håller låda utan en plan för vad hon ska säga. Som när kollegerna uppvaktar på hennes 50-årsdag och hon lyckas hålla tacktal i flera minuter enbart om hur glad hon är för allas skull att hon finns där för dem … eller som när hon kommenterar problemen hos samarbetspartnern i samma byggnad, spermabanken – här ett mycket typiskt Munck-citat i serien:

»Om spermabanken tappar i omsättning så gör vi det också. Det är som en kropp, eller hur? Om man skär av den högra armen är den vänstra inte likgiltig.«

I säsong 2 är konkursen lika hotande som under säsong 1, och grundorsaken utgör seriens grundpremiss, det vi fick se direkt i inledningen förra gången: Josephine Parks var så glad över klinikens nya scanner att hon inte kunde motstå att testa den på sig själv och mysa åt den höga bildupplösningen … tills den får henne att upptäcka att hon, vid 37 års ålder, håller på att få slut på ägg. Bara fem, sex cykler kvar innan det är försent att få barn. Så på natten, efter ett frustrerat fylleslag med närmaste kollegan, stjäl hon nedfryst sperma och befruktar sig själv. Redlöst berusad.

Resten av säsong 1 tappade kanske lite efter den galna upptakten, när förvecklingskomedin tog över som konsekvens av att sperman hon snodde tillhörde ett gammalt ex. Men säsong 2 hämtar hem detta med råge, och påminner bitvis om Allt och Eva. Och med många scener som liksom inte liknar något annat utan mest känns som produkter av ett halvimproviserat kreativt flow:

Även Charlottes Muncks karaktär svävar ut mer i säsong 2, och går från psykiskt sammanbrott till Vem kan segla?-duett med en blomsterkransklädd Oscar Töringe på en halvtimme. Den svenska Tunna blå linjen-stjärnan är komiskt briljant här, med ett självupptaget deadpan-manér som skär sig perfekt med Josephine Parks mytomaniska cynism.

Eller, hon är ju inte mytoman. Hennes ständiga lögner kommer ur handlingsförlamning – i alla fall när det gäller privatlivet. Och då omvandlas hela tiden den handlingsförlamningen till extrema handlingar, så att seriens speciella, svarta pinsamhetshumor kan gro.

Och i jobbet ljuger hon mest för att komma undan. Även om hon lyckas vända på allt under galgen, när hon hotas av uppsägning, och omvandla lögnerna till professionell »metod«. Hon kallar sina lögner inför patienterna för »speglingar«, och powerpointpresenterar dravlet för kollegerna med onelinern »I de flesta fall är det inte lögnen som sårar … utan sanningen« …

Och plötsligt biter och berör serien ännu lite djupare och blir, innan allt är till ända, genuin feelgood-romcom. ♦

Fortsatt innehåll bakom betalvägg: mina recensioner av Those About to Die, Only Murders in the Building och Reyka – brottsprofilerare, samt The Weird Story of Donald Trump and His One Sided Feud och mycket mer. Avslutar som alltid med mitt soundtrack till tv-veckan som Spotify-spellista. Bli betalande medlem!

Prenumerera gärna även på Björn Finérs TVdags-brev.