[176] »Från Kafka-garv till Slow Horses-larv«

Bäst i tv-världen just nu

1. Slow Horses (Apple TV+)
2. Industry (HBO/Max)
3. Pachinko (Apple TV+)
4. Kafka (AHD/SVT Play)
5. In the Know (Peacock/SkyShowtime)
6. Something Undone (CBC/TV4 Play)
7. Mr Bigstuff (SkyShowtime)
8. Bad Monkey (Apple TV+)
9. Baby Fever (Skruk, Netflix)
10. Four Lives (Morden i Barking, BBC/Britbox/TV4 Play)

Det blir allt tydligare vilken skicklig tv-adaption »Slow Horses« är

Säsongsbetyg: 📺📺📺📺⬜

Det är en så talande scen, lite knappt halvvägs igenom den nya Slow Horses-säsongen. River Cartwright på moppen han just knuffat sig till för att fly en hund och en lynchmobb:

Ja, först är ju själva bakgrunden typisk, varför Jack Lowdens anti-mästerspion befinner sig i en fransk bondhåla. Han vet liksom inte, han är där på instinkt, eller borderline överlevnadsinstinkt, efter att en okänd lookalike med dödliga avsikter skjutits ihjäl av hans pappa, den åldrade och demente mästerspionen (utan anti-prefix), och … well, det där får ni se själva. Men här har vi Slow Horses i ett nötskal: hur hela den här uppbyggnaden, lika kaotisk som defaitistisk, landar på en trampmoppe.

Vi är nu alltså framme vid den fjärde romanen i Mick Herron-serien, Spook Street, och har garanterat (minst) fyra säsonger kvar:

Eftersom jag började läsa böckerna som en följd av tv-serien har jag dem hela tiden levande under tittandet, vilket jag börjar inse är orsaken till att jag tycker att säsong tre och fyra är tydligare, rakare, kanske bättre, än de två första. Tv-versionen drar ju ihop intrigen, förtätar den, förklarar mindre. Men den gör det otroligt snyggt. Spook-nörddetaljer som beskrivs i boken ageras i serien. Båda berättarformerna låter en absorbera tillvaron och kulturen, men på rätt olika sätt.

En säsong hade lätt, sett till de minst 350 sidor tjocka böckerna, kunnat utgöras av ytterligare några avsnitt. I alla fall för att täcka in mer av förloppen. Men det saggiga kaoset som är Slough House kan knappast visualiseras och tv-skildras bättre än så här, och jag tror tempot är avgörande. Att man som tittare bara precis hinner få grepp om skeendet, precis som karaktärerna, att hela tiden behöva fånga det man ser på uppstuds.

Förra säsongen skrev jag rätt mycket om insikten man efterhand får om Jack Lowdens karaktär – när han återigen begick ett misstag liknande det i tv-seriens och romansvitens upptakt, det som gjorde att han, son till en av MI5:s mest uppburna superspioner, hamnade på Slough House från början – denna knarrigt nedgångna straffkoloni för MI5-spioner som gjort bort sig i tjänsten men av formella skäl inte kan sparkas, utan i stället får sitta av tiden med extremt nedprioriterade arbetsuppgifter som att städa register, dubbelkolla tio år gamla datalistor och springa med bud.

Syftet är att de ska säga upp sig självmant. Men märkligt nog – trots skitjobb och ännu skitjobbigare chef – skapas en lojalitet hos det trasiga, tilltufsade gänget. Deras spionhjärnor är fortfarande påkopplade, instinkterna intakta, och drivkraften är att någon gång få återgå i ordinarie tjänst (kommer aldrig att hända, har vi förstått).

Delvis därför, och delvis för att Gary Oldmans Slough House-chef Jackson Lambs långa gränslösa spionliv kräver ständig eftersläckning, uppstår en småfumlig men avigt funktionsduglig underrättelseverksamhet – till samtliga inblandades förtret. MI5 hatar det, Jackson Lamb hatar det, hela Slough House hatar det. Alla är konstant sura och frustrerade över att vada omkring i en massa larv. Men larvet och rutinen kräver ändå, rätt ofta i Londons gamla spion- och nya terrorvärld, professionell överlevnadsinstinkt. Hemligheten med Mick Herrons fiktion är inte att den är en invertering av John Le Carrés, som man först kan tycka, utan att den lägger sig till rätta i samma värld, både som en hyllning till föregångaren och en nästan linjär popkulturell fortsättning.

Under de första två säsongerna kände man att, jamen, Jack Lowdens karaktär har väl ändå möjlighet att ta sig tillbaka till riktiga MI5? Han kan ju spionhantverket på allvar? Well. I Real Tigers-storyn förra året ställdes det utom tvivel att det är själva instinkterna som är bristfälliga – han är en säkerhetsrisk och han hör hemma på Slough House, om han nu överhuvudtaget ska befinna sig i spionbranschen. Och efterhand börjar man som tittare/läsare se Slough House som MI5 ser det, något som bara finns där och måste förhållas till, en organisk del av verksamheten.

Jag kommer att ha mer att säga om den nya Slow Horses-säsongen. Nästa vecka tänkte jag till exempel ta upp den oväntade kopplingen mellan denna och en annan Apple TV+-serie, Criminal Record. ♦

Den definitiva dramaserien om Franz Kafka

Seriebetyg: 📺📺📺📺⬜

Nu kan vi utse sommarens härligaste skratt! Nej, detta handlar inte om Kamala Harris. Utan om Joel Basman, som spelar Franz Kafka i tysk-österrikiska dramaserien Kafka (premiär på SVT Play på onsdag).

Ni får se det två gånger direkt i första avsnittet. Dels när han står med resten av »Pragcirkeln« och försöker få syn på Halleys komet på nyårsnatten 1911, skojar om Oskar Baums blindhet, och Oskar spanar vidare mot stjärnorna och säger: »Hörde ni?« Franz börjar garva. Och det är något med hur de kisande ögonen linjerar med en bågformad tandrad som får det gurlande skrattet att bara bli så jäkla härligt. Och så det faktum att Basman spelar fucking Kafka, the miserable sod …! Och är både porträttlik och trovärdig och samtidigt raka motsatsen till hur Jeremy Irons spelade honom i Steven Soderberghs Kafka. Han är kufisk och lite kall men också vanlig och varm. Basman är verkligen fascinerande bra i rollen, med små medel.

Ännu härligare blir det när han i samma inledande avsnitt sitter vid ett krogbord med gänget och läser en av sina tidiga prosatexter, sedermera utgiven som Beskrivning av en kamp, stycket där berättarjaget hoppar upp på sin kompis axlar och styr honom som en häst med nävar och stövlar i rygg och mage in i ett »unfertigen Gegend«, ett »ofärdigt område« … varpå Oskar Baum säger att han inte förstår det riktigt, men tycker det är bra, och frågar sin kusin Max Brod vad han tycker (Brod skulle senare rädda Kafkas outgivna skrifter för eftervärlden, och är huvudperson i första avsnittet – varje avsnitt fokuserar på en ny person i Kafkas närmaste krets), och Brod svarar med stort och dröjande allvar:

»Det är det bästa jag någonsin hört.«

Och alla börjar garva, allra mest Joel Basmans Kafka … ja, kolla här:

Älskar detta! Tonen. Trivseln. Serieskaparen David Schalko använder sig av Reiner Stachs omfattande Kafka-biografi för fakta och kunskap, men atmosfären i den här serien är helt hans egen.

Med hjälp av medförfattaren Daniel Kehlmann skapar Schalko en underbar berättarton som skiftar subjekt i avsnitt för avsnitt, och med en fin voiceover-ram: en lärd, lättsam mansröst som ibland låter huvudpersonen för stunden bryta fjärde väggen, helt kort, alltid i perfekta ögonblick.

Stämningen är mänsklig, rolig, gripande, avväpnande; jag skrattar ofta till när karaktärerna gör det, eller sätter andan i halsen, eller hoppar till av scenbyten som kan flyga tätt över ett skeende i ett decennium, skjuta i väg över ett annat och störta i ett tredje.

Samtidigt är serien suverän på att skapa läslust. Jag har under många år köpt volym efter volym av förlaget Bakhålls utgåvor av Kafkas samlade skrifter, böcker jag knappt öppnat … förrän nu. ♦

Fortsatt innehåll bakom betalvägg: Kaos, Terminator Zero, Pandore, Mr Bigstuff, Four Lives/Morden i Barking, Vem bor här?, The Lord of the Rings: The Rings of Power, Manhunt, F8L, James Hoffmann och Larry David. Avslutar som alltid med mitt soundtrack till tv-veckan som Spotify-spellista. Bli betalande medlem!

Prenumerera gärna även på Björn Finérs TVdags-brev.