[177] »Vilket djur bryter naturens magi så fort det öppnar munnen?«

Bäst i tv-världen just nu

1. Sherwood (BBC/SVT Play)
2. Industry (HBO/Max)
3. Slow Horses (Apple TV+)
4. Pachinko (Apple TV+)
5. In the Know (Peacock/SkyShowtime)
6. Something Undone (CBC/TV4 Play)
7. Douglas is Cancelled (ITV/SkyShowtime)
8. Kafka (AHD/SVT Play)
9. Två singar och Colin (Colin From Accounts, Binge/SVT Play)
10. Baby Fever (Skruk, Netflix)

»Sherwood« utvecklas till mörkaste noir-tragedi – men behåller spänningen och final-euforin

Seriebetyg: 📺📺📺📺⬜

Det här hade jag inte väntat mig.

När jag hyllade den första Sherwood-säsongen skrev jag att inte kunde förstå hur den kunde få en andra säsong. Serien kändes så självklart avslutad. Och nu sitter vi här med en säsong som inte ens är det minsta antologisk, den till och med väver in antagonisten från förra säsongen och är en både direkt fortsättning och en tematisk expansion.

Serien är alltså skapad av dramatikern James Graham, som i tv-världen tidigare gjort sig ett namn med Brexit: The Uncivil War-manuset, och lika mycket samhällsskildring som polisserie: ett djupt samtidshistoriskt sår rivs sakta upp i takt med att en, i första säsongen, pågående seriemordsutredning interfolieras med tungt formativa tillbakablickar. Såret handlar om hur polisen, när de engelska gruvstrejkstriderna var som hetast under 1980-talet, började placera undercover-informatörer i de fackliga aktivistgrupperna – än i dag ekar samhället av konfliktlinjen mellan »Strikers« och strejkbrytande »Scabs«.

Jag tyckte mig långt in i den första säsongen se en svaghet i jakten på seriemördaren, som hade ihjäl eller skadsköt folk på löpande band med pilbåge och armborst. Inte förrän i sista avsnittet (som för övrigt byggde upp en massiv thrillerspänning kring tv-historiens bästa telefon-sms-scen) insåg jag att svagheten låg i min egen förutfattade mening. Jag hade då stört mig på att denna 24-åring skulle ha tagit så illa vid sig av gamla fackstridigheter hans pappa varit inblandad i för decenner sedan, långt innan han föddes, att han börjat skjuta ihjäl folk med pilar till höger och vänster. Men mot slutet fick vi veta, utan att det gjordes någon stor affär av det, att killen inte brydde sig ett skit om sin pappa eller facket. Han visade sig »bara« vara en empatistörd narcissist med tvångstankar att döda. Serien lurade oss genom att spela på våra fördomar – men lät oss samtidigt förstå att killen självklart också påverkats av gruvkrisen, strejkbråken och såret som skar genom hans egen familj lika mycket som genom samhället.

Det tänkvärda sociala och historiska temat byggs ut i säsong 2, som får en att fortsätta fundera över historiska sår versus historielöshet, osynliga men livsavgörande skillnader, eller avgrunder, mellan generationerna. Men där säsong 1 i detalj, och som få tidigare serier eller filmer, gjorde upp med romantiken kring den engelska strejkkulturen, går säsong 2 vidare till kriminaliteten som började växa sig allt starkare efter gruvnedläggningarna – men som också nått någon sorts skademinimerande harmoni, eller i alla fall offentlig osynlighet, tack vare fredsuppgörelser mellan familjeklaner djupt rotade i Nottinghamshire.

Det är när dessa överenskommelser bryts som allt börjar rämna, David Morrissey får sitt försök att rehabilitera sig från polisdestruktiviteten avbrutet och säsong 2 får sin berättelse – fortfarande om samma samhällssår, fast nu om gängkriminalitet och blodshämnd. Men berättelsen sveper med sig regionalpolitiken och näringslivet, kulturkrig och trollfabriker, och spårar dagens maktspelare till gårdagens strejkaktörer. Polisarbetet följs nära och har sina egna komplikationer och komplexiteter, och störs också av historiens förkalkningar.

Det allra största i Sherwood är de många bottenlösa dialogerna, mästerligt skrivna, regisserade (av The Essex Serpent-meriterade Clio Barnard) och agerade. Och det är några sådana som så småningom återigen ger en rysare till finalupplösning – och en lika utmanande liten och enkel detalj, med lika mycket sociologiskt djup, som i fråga om det där avgörande auto-correctade sms:et på storskärmen förra säsongen. Återkommer till detta!

James Graham är som sagt mest känd som dramatiker, men efter Sherwood och hans senaste BBC-serie The Way (som jag verkligen hoppas når Sverige, den är … something else) bör det bli ännu mer tv framöver. Han har ju allt. Från stora mänskliga teman och psykologiskt ensembledjup till thrillerspänning och publikfriande kluriga överraskningar. Han skulle kunna bli en ny Jimmy McGovern och Mike Leigh – och en ny Jed Merurio.

Sherwood säsong 2 har SVT-premiär i morgon. ♦

Låt inte första halvan lura er – »Douglas is Cancelled« slutar som det bästa Moffat gjort

Säsongsbetyg: 📺📺📺📺⬜

Wow. Det är den korta versionen av hur jag reagerar på upplösningen, eller hela den andra halvan, av Steven Moffats nya miniserie Douglas is Cancelled på SkyShowtime. Och kanske ska ni nöja er med den? Serien bygger ju – mycket mer än man först anar – på att överraska med att vända på perspektiven; och på att dessa överraskningar, i motsats till hur Moffat annars ofta jobbar (Sherlock, Jekyll, Doctor Who-rebooten), har så mycket stenhård politisk substans.

För en lite längre förklaring ska sägas att mitt »wow« också kommer som en reaktion efter de två första avsnitten (av fyra), som visserligen är väldigt underhållande men knappt alls avslöjar allvaret som väntar. Så långt dominerar Hugh Bonneville som ett pitch-perfekt folkkärt nyhetsmagasinsankare, tillika konflikträdd dubbel-toffel bakom kulisserna, som av en oskyldig naivitet gräver sin egen cancel-grav med spadar tillhandahållna av de dominanta kvinnorna vid hans sida – tv-stjärnan (Karen Gillan) och hustrun (Alex Kingston). Manuset känns nästan som Aaron Sorkin – rappt, smart, känsligt men också lite mans-tondövt när det kommer till kvinnorollerna.

Men, som sagt, det är en illusion. Allt faller på plats i det tredje avsnittet, där dialogen mellan Ben Miles och Karen Gillan är både modern screwball (med humorn som försvarsinstinkt) och modernt kammarspel, en ton och skärpa som fortsätter i en fördjupande variation i sista avsnittet. Man får en känsla av något gammalt som blir något nytt, som en postmodern fusion av Ben Elton och Patrick Marber, och som plötsligt verkligen börjar säga något om vår tid.

Serien har en liten brist, men bara under den första halvan. Där har Moffat skrivit in rätt många scener och repliker som inte tillför huvudstoryn något och inte heller fördjupar karaktärerna – lite som om han vill passa på att maxa antalet satiriska kommentarer om modernitetens absurdism. Eftersom seriens sanna jag då ännu inte presenterat sig känns det lite … gubbigt. Inte minst som kärnan i storyn samtidigt etableras med ett tungt lass av repliker typ »finns det både misogyni och sexism nu, hur ska jag kunna komma ihåg två saker?« (OBS, det är en i sammanhanget mycket rolig replik, yttrad av Simon Russell Beale, Bonneville-karaktärens åldrade agent).

Men i övrigt är detta det allra bästa manuset Steven Moffat skrivit under sin 35 år långa karriär. Efter hans förra serie, den misslyckade Inside Man, hade jag verkligen inte väntat mig detta. Men så ska ju manuset också ha formats under många år och började som en pjäs-idé, enligt vad Moffat berättar i ovan länkade BFI-paneldiskussion. ♦

Apples London-favoritlya – här bor skurkarna i både »Criminal Record« & »Slow Horses«

Som utlovat i förra veckans stora premiärrecension av Slow Horses – sambandet med Criminal Record. Det kan väl inte bara ha varit jag som hajade till inför MI5-raiden mot terroristlägenheten i säsongspremiären?

Redan när styrkan sprang i gångtunneln …

… kom jag ihåg att jag sett Peter Capaldis ryggtavla på samma plats:

Och här stod Cush Jumbo och väntade …

… i inte bara samma bostadsområde, och hus, och våningsplan, utan utanför samma lägenhet som MI5 stormade:

Och här är huset från andra sidan, där Peter Capaldi väntade …

… och där Mi5 fastnade i en bombfälla:

Så nu kanske Apple TV+ inte kommer att återanvända lägenheten något mer, nu när de sprängt den? :) ♦

Magisk sista stund med Hans Wahlgren – men Christian Bauer blir seriens undergång

Säsongspremiärbetyg: 📺📺📺⬜⬜

I motsats till de flesta jag känner har jag haft en rätt ordentlig soft spot för Wahlgrens värld. Huvudpersonerna är verkligen en unikt bra reality-tv-familj. Men sedan ett par säsonger har det kommit in en katt bland hermelinerna. Eller, fel djur kanske, Christian Bauer är ingen cool katt precis. Men ingen råtta heller … vilket djur bryter naturens magi så fort det öppnar munnen?

Jag tycker fortfarande Bianca Ingrossos och Pernilla Wahlgrens självspäkande humor är supercharmig och blir stark tv-underhållning både var och en för sig och i mamma-dotter-nummer. De har en intuitiv förståelse för vilken kraft allmänmänsklig identifikation är, och vilket verktyg komiskt koketterande med egna defekter och svagheter är. Detta gör också att jag får överseende (antagligen lite för mycket) med allt det superprivilegierade.

Biancas växande livsstilsexcesser och ständigt småsmutsiga affärer stör i ramverket men försvinner när hennes tårar och garv blir sådär perfekt förhöjt »på riktigt« framför realitykameran. Och samma med med Pernilla Wahlgren. Men, det är här det börjat svaja. Hennes »karaktär« var perfekt i den gamla, relaterbara och alltid stökiga 90-talsfamiljevillan. Men det här nya smaklösa skrytbygget, som hon betalar för ensam men som även ska husera den här SATS-tränaren och ICA-inköparen hon släpat in i serien, kommer att bli seriens Waterloo.

I säsongspremiär nummer 16, som kommit upp i form av två avsnitt på Max denna vecka, är det way too much Christian Bauer. Och han dödar varje scen han är med i (möjligen lite med undantag av när Pernilla befinner sig i ett annat rum, och växelklipps in med en salt, sardonisk kommentar).

Excesserna är en sak. Pernilla suckar över att Bauer beställt trädgårdsväxer för 900 000 kronor … Jag menar, när serien började 2016 var vi rätt obekymrade med låga matpriser och bostadsräntor, Trump hade ännu innan vunnit valet och SD hade inte riktigt hunnit börja exploatera flyktingvågen från året innan. I dag är Ukraina invaderat, Palestina brinner och USA:s demokrati har nära-döden-ryckningar; svensk skola närmar sig ekonomisk undergång, infrastruktur förfaller, konkurser och utmätningar ökar … och Pernilla aja-bajar sin gulle-Chribba för att ha köpt växter gör en knapp miljon. Det … känns inte så bra.

Men, det som dödar Wahlgrens värld är Christian Bauers obefintliga karisma och formuleringsförmåga. Vi pratar om en serie som i åtta år byggts upp kring en storfamilj av teaterapor i svängig tjafs- och kärleksdialog med varandra. Nu har den en huvudaktör som hasplar ur sig sånt här (ordagrant grammatiskt felaktigt):

»Vi har kommit hit till Spanien, vi håller på med bröllopsplaneringen, och jag tänkte så här att den här hästen är ju så magiskt stor och fin, så jag har ju en önskemål och förhoppning om att jag vill att du ska rida in på en häst på vårt bröllop.«

Well. Det är väl någon sorts äkthetsintyg att serien följer sina karaktärer dit livet tar dem. Kanske kan Bauer växa ut till någon sorts spegelvänd Seinfeld-Kramer, så oskruvad att det blir kul?

Men de första avsnitten räddas av Christina Schollin och en cancerdöende Hans Wahlgren. De är så underbara i andra avsnittet. Värmen och vänskapen i det där djupt inbodda vardagsrummet när Pernilla kommer in med en hemtam svordom … hjärtat smälter. ♦

Fortsatt innehåll bakom betalvägg: The Perfect Couple, Colin from Accounts, Karsten Warholm vs Mondo Duplantis – 100m to Settle it All, 200 sekunder och bland annat en jäkla massa Trump … helvete vilken tok-tv-vecka han hade. Avslutar som alltid med mitt soundtrack till tv-veckan som Spotify-spellista. Bli betalande medlem!

Prenumerera gärna även på Björn Finérs TVdags-brev.