[178] »Gustav Lindh får storroll i ny Industry-säsong?«

Bäst i tv-världen just nu

1. Industry (HBO/Max)
2. Wise Guy: David Chase and The Sopranos (HBO/Max)
3. Slow Horses (Apple TV+)
4. Sherwood (BBC/SVT Play)
5. Pachinko (Apple TV+)
6. In the Know (Peacock/SkyShowtime)
7. Something Undone (CBC/TV4 Play)
8. Douglas is Cancelled (ITV/SkyShowtime)
9. Kafka (AHD/SVT Play)
10. Tabitas Tattoo änd cär (TV4)

»Industry« på förbluffande höjd den här säsongen – och Gustav Lindh åker med

Avsnittsbetyg: 📺📺📺📺📺

Så bra är kanske inte Gustav Lindh i Industry att det inte hade kunnat räcka med det raljanta inhoppet som miljardärsarvinge-influencer-dj i tredje avsnittet. Men så dök han återigen upp i veckans avsnitt, i en soffa i bakgrunden … och jag kan inte låta bli att undra om han hade hängt kvar för spontana möten med produktionsteamet innan han hasade ner i soffan en extragång framför kameran.

Svensken spelar »Xavier Lindt«, jetsetpolare till Kit Harringtons Sir Henry Muck (och vilken karaktär det är, då! Årets?) och när han säger att »my family is in the chocolate business« fattar man ju att manuset vill antyda att det handlar om schweiziska chokladjätten Lindt. Samtidigt säger att han att han ska dj-gigga på ett hotell på kvällen och att »mina föräldrar äger hotellet … men det är inte därför jag ska spela där!«. En änslig liten brat, alltså. Och sadist, visar det sig, in it for the kicks.

Inspelningen var ett tiodagars pausjobb mitt under arbetet med SVT:s och Tomas Alfredsons kommande Ingmar Bergman-serie Trolösa. Lindh är stor Industry-fan och nailade tonen direkt. Och nu blir det mest spekulation från min sida, men jag tror att serieskaparna Konrad Kay och Mickey Down planerar att ge oss mer – deras egen Succession-Skarsgård-svensk! – nästa säsong.

För att följa upp min premiärrecension lite – Industry är verkligen bättre än någonsin, överraskar konstant, och har så många planteringar och karaktärer nu att hämta hem. Därav ett helt avsnitt om Rishi, plötsligt, där Sagar Radia spelar ut som aldrig förr. Rena katharsis-avsnittet för en karaktär som serien burit med sig från första början …

… men först nu fördjupar sig i. White Mischief förra veckan var en av årets största tv-episoder:

Men för att visa på storheten med Industry utifrån just detta avsnitt så ligger den i att narrativet inte tar in på ett sidospår om Rishi och väntar ett avsnitt med de större storytrådarna, utan att Rishi-fördjupning flödar rätt in i dessa. Manusen hanterar allt oftare allt fler parallella lager. Så, samtidigt som vi ser ett rent Rishi-avsnitt så får vi seriens skildring av, och kommentar till, början på den brittiska högerregeringens fall, med finansministerns hybris-skattesänkning, och hur denna linjerar med Rishis pengasjuka sinnestillstånd. Regeringens chock, när när marknaden svarar negativt, är Rishis chock. Och till slut, efter en massaker i en cricketklubbstuga, en slutreplik som blir en klassiker i sig:

»I’ve got a feeling … a great feeling … fate is shaving her cunt just for me.«

Detta är också ett exempel på att allt i Industry blir en thriller. Samma sak med veckans avsnitt, Company Man, ett slags motsvarighet till Successions reseepisoder i det att hela finansbranschen samlades för stor COP-konferens i Schweiz. Men, hade det varit Succession hade hela avsnittet utspelats on location. Industry hinner med så sjukt mycket mer än så, utan att bli forcerat: den nya startupen Harper hoppat på, Leviathan Alpha – från superflopp till chockvändning; och energiministerns avhopp, baktanke och närvaro på det lilla aristokratiska drogfylleslaget tillbaka i London … som i sin tur landade på en ayahuasca-seans utomhus komplett med mardrömsvisioner.

Och då har jag inte ens nämnt att avsnittet börjar med insamlingsmaskerad där Pierpointarna anlitat maskörer och kostymörer … cynisk men fröjdefull som något ur Boston Legal. Och precis samtidigt introduceras en annalkande katastrof som skakar bolaget i grunden.

Varje avsnitt av Industry är en upplevelseresa. ♦

Harper hade blankat Waystar Royco

Innan jag släpper Industry för den här veckan – i den här tv-nörd-intervjun med Marisa Abela och Myha'la Herrold svarar de på hur deras Industry-karaktärer hade agerat i olika situationer i andra serier …

… och jag älskar Myha’las svar på frågan om hur Harper hade gjort för att nå toppen i Succession: »Hon hade blankat Waystars aktie medan hon jobbade där.« ♦

»The Sopranos« handlade om David Chase morsa och amerikaners tomma inre

Seriebetyg: 📺📺📺📺📺

»Some of these guys from southern Italy … wow.«

När David Chase säger detta, nära halvvägs in i andra delen av nya miniserien Wise Guy: David Chase and The Sopranos, är det inte den fiktiva maffian han pratar om. Han syftar på sin morfar. Och farfar.

I två nära långfilmslånga delar berättas historien om italienskättade New Jersey-uppväxte David Chase lika mycket som historien om The Sopranos, men så är också doku-mästaren Alex Gibneys största gärning här att identifiera och mejsla fram exakt hur mycket av den stora HBO-serien som kommer direkt från David Chase liv.

Det biografiska materialet som går tillbaka till serieskaparens torftiga och prövande barndom är knivskarpt. Aldrig för mycket eller för lite. Och det görs liksom ingen skillnad på hans respektive seriens historia – vi får veta allt viktigt, och allt vi inte vetat eller förstått tidigare, och nästan alltid ur nya, oväntade vinklar, B-rolls, audition tapes … Och jävlar vad imponerad jag blir av James Gandolfini, som blev ett med rollen både för att den var så olik honom och för att han ändå hade så nära till det där aggressiva temperamentet. I en gammal intervjusnutt lyfter han perspektivet från Tony Soprano till hur generellt »många amerikaner har ett tomt inre«, och han säger det också om sig själv, och han hade kunnat säga det om hela det desinformerade och sönderpolariserade USA 2024. Här får jag en sådan obändig lust att se hela serien igen.

I andra delen sänker sig mörkret över livet med The Sopranos. Det är inte minst den väldige Gandolfini som kastar skuggor. Han är älskvärd, generös, passionerad, men också alkoholiserad och kanske deprimerat obekväm med sin stjärnstatus. I ett av seriens starkaste ögonblick får vi se David Chase hålla tal på hans begravning och bryta ihop.

Sista halvtimmen är plågsamt stor och gripande. Allt fler karaktärer dör i serien, ett trauma på repeat för både Chase och skådespelarna. När Steven Van Zandts Silvio Dante kör Drea de Matteo ut i skogen och skjuter henne i bakhuvudet i näst sista avsnittet av näst sista säsongen börjar jag, precis som för 20 år sedan, gråta.

Och till slut ges givetvis mycket tid och kärlek till den klassiska slutscenen:

Jag får rysningar som om jag ser den för första gången. Och när Gandolfini sätter på Journey på bordsjukeboxen och Carmela kommer in bryter jag ihop igen … det är något med Carms blick när hon får syn på sin man, svänget hon kommer in med, känslan av mitt-i-livet. Vi kommer till och med så nära andan och själen i serien och dess slutscen att David Chase till och med berättar vad som händer när rutan blir sva⬛️

Fortsatt innehåll bakom betalvägg – jag recenserarCity of God: The Fight Rages on, Tabitas tattoo änd cär, Miljardärsön och Jack Whitehall: Fatherhood with My Father + Uppdrag Granskning, presidentvalsdebatten m.m. Avslutar som alltid med mitt soundtrack till tv-veckan som Spotify-spellista. Bli betalande medlem!