[179] »Tony Soprano i Gotham City«

Bäst i tv-världen just nu

1. Industry (HBO/Max)
2. The Penguin (HBO/Max)
3. Slow Horses (Apple TV+)
4. Sherwood (BBC/SVT Play)
5. In the Know (Peacock/SkyShowtime)
6. Here We Go (BBC/SVT Play)
7. Something Undone (CBC/TV4 Play)
8. Tabitas Tattoo änd cär (TV4)
9. La Maison (Apple TV+)
10. Per och Bettan (SVT Play)

Bästa omtolkningen av Pingvinen-mytologin som gjorts

Säsongsbetyg: 📺📺📺📺⬜

Tänk ett The Sopranos i ett ännu slitnare, skitigare skymningsland mellan New York och New Jersey, med en ännu jävligare dubbelspelande Tony Soprano med en än mer djävulsk relation med sin mamma.

Sådan är den, HBO Max-serien The Penguin, den direkta fortsättningen på Matt Reeves The Batman-film från 2022 och den andra delen i trilogin som ska avslutas 2026 med ytterligare en maratonfilm, The Batman Part II. Serieskaparen Lauren Lefranc är i sitt livs form när hon sömlöst zoomar in på John Turturros chaufför från filmen och vecklar ut den bästa bakgrundsmytologin kring Pingvinen som gjorts. »Den definitiva«, höll jag på att skriva, men det skulle leda fel med tanke på i vilken hög grad den är en omtolkning, en reaktion på huvuddelarna i de klassiska mytologiskrivningarna.

Grundidén är, mer än i Matt Reeves film, att skapa en parallellverklighet med extra tonvikt på verklighet. Serien tar oss till det bästa Gotham City jag sett – som ett New York som aldrig reste sig ur 1970-talets kriminella depression. En stad med mycket död men också väldigt mycket liv. Och detta står i kontrast till hur filmen dimmade ner Gotham till den sedvanliga nattsvarta dystopin – under tre timmar stack den bara upp huvudet i dagsljus i en enda sekvens, den där tungt dramatiska minnesstunden för borgmästaren, och då hukande i ett gråregnigt mörker. Den atmosfären får vi förstås massor av även i The Penguin, men här händer det också att de slitna gatorna gnistrar i krispigt solljus och att serien låter oss vandra omkring i kvarteren där allt – folklivet, vardagsbusinessen, graffitin – känns organiskt och äkta.

Colin Farrell är makalös i rollen som Tony Soprano från andra sidan, men han är sannerligen inte ensam om storspelet. Cristin Milioti gör sitt livs roll som »The Hangman«; en stammande Rhenzy Feliz blir en perfekt registrerande protagonist vi kan identifiera oss med; och Deirdre O'Connell är kanske bäst av alla som Pingvinens svårt åldrade och sjukliga mamma. Och det är mellan henne och sonen allt landar, till slut. Deras ömsesidiga beroenderelation av livslögner tar plats i hjärtat av både serien och Pingvinen-mytologin, och efterhand blir rysningsframkallande mycket sagt om hur det »ödesbestämda« snarare bestäms av omständigheter i relation till personlighet; och om vad som formar extremer. Det är psykologiskt spännande på en betydligt djupare nivå än i Matt Reeves film.

Men ytterst är The Penguin en stenhård skildring av ett blodtörstigt maffiakrig, där Pingvinen rultar obevekligt framåt som mästermanipulatör. ♦

Franskt »Succession«-försök bland modemoguler

Säsongsbetyg: 📺📺📺⬜⬜

Även om Apple TV+ och serieskaparna bakom nya dramaserien La Maison, José Caltagirone och Falsk identitet-manusförfattaren Valentine Milville, knappast sympatiserar med hur Trump/Vance-kampanjen just nu gör hundätande till världens största rasist-trop just nu så vore det inte konstigt om de internt high-fivar varandra. Springfield-påhitten får ju deras serie att bränna till av dagsfärsk relevans, direkt i inledningen, när Lambert Wilsons stjärndesigner, efter att hans haute couture ratats av ett sydkoreanskt miljardärsbröllop, kallar koreanerna »hundätare« – vilket smygfilmas och blir en viralskandal av John Galliano-magnitud.

Wilsons position som kreativ ledare för ett av Paris och världens ledande modehus, ett klassiskt hundraårigt familjeföretag, blir omöjlig och en maktkamp med ett halvdussin spännande förgreningar uppstår.

La Maison känns rätt mycket som ett Succession i modemogulvärlden. Men där Succession omfamnade dagens politiserade och polariserade zeitgeist skildrar La Maison en mer sluten världsfrånvändhet. Sådan är modebranschen. Visst tar woke- och cancelkultur-debatten plats här också, och en revolutionär och revanschistisk Berlin-indie-designer (Zita Hanrot) hör till kandidaterna att ta över som modehusets nya chefsdesginer, men varken krisen eller dialogen kommer i närheten av Succession-dramat; relationerna blir småttigare och såpigare. Vilket inte direkt är några brister i hantverket utan snarare ingår i branschskildringen och miljöerna, men det blir lite kvävande efter några avsnitt.

En liten fotnot: finns det någon mer uttjatad tv-soundtracklåt än I Only Have Eyes for You med The Flamingos just nu? Hur ofta har vi inte hört den till slutsekvenser i dramaavsnitt? Nu även i La Maison. Det hade inte hänt i Succession. ♦

»Sherwoods« evighetsbrinnande gruvstad

I morgon blir det storfrämmande i Sherwood. En bekanting från förra säsongen kliver in i handlingen. Och jag tänker inte spoila mer än så, däremot bjussa på en liten bonus som ligger här och väntar på er efter att ni sett avsnittet. I en av hela säsongens bästa dialogsekvenser kommer nämligen staden Centralia, Pennsylvania, att dyka upp …

… och jag ska inte spoila något om hur eller varför heller, men ni kommer garanterat att undra över den där staden, och vad som sägs om den, och i det läget rekommenderar jag ovanstående Tom Lynskey-doku. ♦

1970-talsstockholmskan får »Per & Bettan« att lyfta

Säsongsbetyg: 📺📺📺⬜⬜

När jag recenserade Mikael Marcimains Händelser vid vatten stannade jag upp vid hur Liv Mjönes satte sin roll som progressiv stockholmsk textilkonstnär »genom att prata stockholmska exakt som den lät 1973«. Jag fick rysningar och blev alldeles uppfylld av minnesbilder … eller minnesljud, direkt ur Mjönes mun. Mitt standardexempel annars på hur stockholmskan lät på den tiden är hur de tre syskonen i Karlsson på taket pratar:

Och det är precis där, i 1970-talsstockholmskan, som Isak Löb och Emilia Rehnberg tar avstamp både i hur de pratar i huvudrollerna och hur de skrivit replikerna i spralliga nya SVT-komediserien Per & Bettan. En banal-nostalgisk romcom som blandar 1970- och 80-tal hejvilt anakronistiskt. Vilket märks även i kitsch-soundtracket, som jag älskar – vad sägs om Chics Le Freak … med Sten & Stanley? Kunde inte avstå från att lägga in många av låtvalen på veckans Spotifylista (längst ner i detta brev).

Serien må vara klumpig på gränsen till skämmig, men på ett fräckt och medvetet sätt, och skådespelarna och regissören Tiffany Kronlöf får den faktiskt att lätta lite från marken. Därtill har Leif Andrée lagt en perfekt södermalmsröst till en tecknad råtta. ♦

Fortsatt innehåll bakom betalvägg – jag recenserarMonster: Berättelsen om Lyle och Erik Menendez, Here We Go, Agatha All Along, Irreverent, Panhandle, Nightsleeper – kapningen och Avundsjuk. + Industry, Idol och Emmygalan m.m. Avslutar som alltid med mitt soundtrack till tv-veckan som Spotify-spellista. Bli betalande medlem!