[180] »From fortsätter växa – med allt tyngre ekon av Lost«

Bäst i tv-världen just nu

1. Industry (HBO/Max)
2. Nobody Wants This (Netflix)
3. The Penguin (HBO/Max)
4. Slow Horses (Apple TV+)
5. From (Epix/MGM+/TV4 Play)
6. Tunna blå linjen (SVT Play)
7. Sherwood (BBC/SVT Play)
8. Here We Go (BBC/SVT Play)
9. La Maison (Apple TV+)
10. Allt behöver frälsning (Tutto chiede salvezza, Netflix)

»From« växer ut i dubbla världar

S3-premiärbetyg: 📺📺📺📺⬜
S1-betyg 📺📺📺📺⬜ / S2-betyg 📺📺📺⬜⬜

»Det är inte rädslan som göder skogen, det är hoppet.«

Jag antecknar den repliken direkt när jag hör den, nästan vimmelkantig av den intrig-öppnande aha-upplevelsen. Men … bara halvminuten senare visar sig en av årets stora nyckelrepliker inte vara någon nyckelreplik alls utan ännu en djävulsk manipulation. Så i stället antecknar jag: Det är så här From fortfarande efter två galet gåtfulla säsonger ständigt kan överraska. Det man tror är början på långa förlopp visar sig vara ett flyktigt trick.

Och sedan, ovanpå detta, en ny stor replik från Harold Perrineaus huvudkaraktär:

You don’t fucking break me!

Jag har inte fått någon förhandsvisning av nya From-säsongen utan har bara sett S3-premiären, som var lika omtumlande som fyren i skogen i första säsongsfinalen. Men innan jag avslutar med några tankar om veckans avsnitt tänkte jag först repetera vad jag skrivit om de två tidigare säsongerna, och så kan ni läsa fram till där ni befinner er – många började ju kolla serien först när den kom till Netflix, som fortfarande bara har säsong 1. Det är TV4 Play som visar säsong 3 nu, samtidigt som USA-visningen, och som har båda de tidigare säsongerna på lager.

Om vi backar till halvåret mellan hösten 2021 och våren 2022 så var detta inte bara början på slutet för »peak TV«, det var också bara början på en ny, spännande tv-skräckvåg: Brand New Cherry Flavor, Midnight Mass, Chapelwaite, Katla, Black Summer … och inte minst enstavingarna Them och From (jag har recenserat samtliga i nyhetsbrevet).

From är praktiskt taget ett debutverk av serieskaparen John Griffin, men med ärrade Jack Bender som huvudregissör. Som ung rattade han avsnitt av flera av mina uppväxtfavoritserier – Falcon Crest, Fame, Betygsjakten/The Paper Chase – och sedan har Bender regisserat allt från 41 avsnitt av Lost till merparten av Mr Mercedes. From är dock, jämte Child’s Play 3, den renaste skräck han gjort, och den har perfekt genre-gehör, med en atmosfär som placerar den i centrum av den nya tv-skräckvågen, ganska nära Mike Flanahans Midnight Mass i tilltalet.

Det som får From att sticka ut är det ovanligt pussliga och rika intrig-underbygget. I grunden en skräck-arketyp – folk kör vilse i skogarna och hamnar i en håla som varje natt hemsöks av identitetsstjälande tortyrmonster, och kan aldrig hitta ut därifrån utan döms att överleva i byn natt efter natt, år efter år. Men redan från början, eller i alla fall från andra avsnittet, får vi ledtrådar om djupare, tajtare sammanhang än genren brukar orka bry sig om att leverera.

Säsong 1 leder fram till en riktig cliffhanger-rysare där seriens första Lost-vibbar gör sig gällande, och säsong 2 bygger vidare på samma fundament, med fina skräck-chocker och nya eller evolverade gåtor och avslöjanden som sätter agendan och spänningen.

Ärligt talat har den också långa mallade haranger som triggar snabbspolning, men tillräckligt mycket drev mig att se klart säsong 2. I synnerhet närkontakten med monstren, och utvecklingen av deras (undre) värld. Särskilt den här smilfinken …

… som för övrigt har samma läskiga look på riktigt:

Jag gillade att vi under säsong 2 började få grepp om monstergänget, Smiley, skeppargubben, femtiotalshemmafrun, hela kabinettet som varit med ända sedan första avsnittet av säsong 1. Att få veta varifrån dessa jeppar kommer är förstås en huvuddrivkraft; hur den här cul-de-sac-världen uppstod och hur den sitter ihop med den vanliga verkligheten.

Seriens formel är sig lik, eller i alla fall under de första två säsongerna. Det växelklipps alltid mellan tre action-situationer, i regel hotande närkontakter med monstren, ofta på grund av någon fastnat eller dröjt kvar, ibland frusit fast av skräck. Detta ger en ständig rundgång av irriterande, frustrerande skräckfilmsklyschor – sådana som ska vara irriterande och frustrerande. Att störa sig maximalt på karaktärernas oförmågor och bristande logik är ett av seriens största nöjen!

En annan klyscha som From hanterar fint är respiten när folk samlas och nattvakar med mysigt småprat och djup bonding, skönt monsterbefriade konflikter och starkt kaffe. Men det är något vi kanske kommer att få mindre av nu. Tillvaron i den Lost-iga lilla twilight-byn blir alltmer ansträngd när S2 övergår i S3 och matodlingarna försvann i den svåra stormen …

… och hela communityn börjat acceptera tanken på att dö inom någon månad … eller närmaste natt.

Jag ska inte avslöja detaljer, men det sker alltså en episk crossover tillbaka till verkligheten i början av säsong 3, som känns som när Lost expanderade narrativet till att omfatta den vanliga världen i realtid och inte bara i tillbakablickar. Jag ser inte detta som en spoiler, tvärtom ett lockande löfte för alla som fortfarande är kvar i den kvävande skogen i säsong 1 och 2. Det är värt att hänga kvar, även när man ibland ger efter för snabbspolningsreflexen. ♦

Ren romcom-perfektion

Premiärbetyg: 📺📺📺📺📺

Efter att ha sett det första avsnittet av nya Netflix-serien Nobody Wants This satte jag tillfälligt stopp. Inga fler avsnitt förrän nästa vecka. För om jag hade fortsatt kolla hade jag känt mig absolut tvungen att toppa veckans utgåva med denna serie – och jag hade ju redan förberett för att gå all-in på From. Bättre då att sätta en femma i premiärbetyg här och fortsätta fördjupa mig i Erin Fosters sensationella serieskapardebut kommande veckor.

En tanke jag får direkt efter första avsnittet är att om en romcom kan vara en målsökande missil så är det Nobody Wants This. Först möter vi Kristen Bell och Adam Brody var och en för sig, distraherade, besvikna, aviga i respektive tillvaro… sedan möts de på en gemensam väns middagsbjudning och slår på en extrem romcom-charm mot varandra direkt. Komplett med ett perfekt missförstånd och en lååång checklista av snygga takes på romantiska arketyper.

Fortsätter serien så här är det ren romcom-himmel. ♦

Summa summarum: Tunna blå linjen är bättre än Spanarna på Hill Street – och Jesses hemmaliv är en hel film inuti serien

Säsongsbetyg: 📺📺📺📺⬜

Ända sedan Tunna blå linjen startade har jag lekt med tanken på Cilla Jackerts SVT-serie som en svensk Spanarna på Hill Street, en vardaglig, uppbygglig, socialrealistiskt malmöitisk långkörare – och en polisstation – att leva med, vecka efter vecka, säsong efter säsong. I recensionen av förra säsongen gick jag in lite mer i detalj på en av beröringspunkterna; hur Tunna blå linjen fann sin form genom att glida över i sina amerikanska tv-förebilders psykologiskt tillrättalagda universum. Minns hur även Spanarna på Hill Street (originaltitel: Hill Street Blues) i stort sett saknade endimensionella rötägg och i stället hanterade exempelvis polisövergrepp inom ramen för den inkörda, sympatiska, fasta ensemblen. Ett tydligt parallellfall är hur Hill Street-uppföljaren På spaning i New York (NYPD Blue) inkorporerade ren rasism i komplexiteten hos huvudkaraktären Andy Sipowicz. Liksom en gång Hill Street- och NYPD Blue-skaparen Steven Bochco motstår Cilla Jackert frestelsen att vid behov föra in »onda« karaktärer i handlingen, varken inom polisen eller ute på gatan. Det svåra och negativa hanteras med den fasta casten som verktyg.

Det första Hill Street-relaterade jag känner inför den nya, tredje och avslutande säsongen är besvikelsen över att den är så kort. Där är jag tillbaka i min barnsliga längtan efter att en ny säsong av Tunna blå linjen hösten 2024 ska kännas som tredje säsongen av Spanarna på Hill Street gjorde hösten 1984 – känslan av att befinna sig mitt inne i ett drama-universum som pågick i månader per säsong och såvitt man vet fortfarande ska pågå i flera år.

På den tiden hade tv-serier alltid tjugotalet avsnitt per säsong. Den första Tunna blå linjen-säsongen hade åtminstone tolv episoder över tre månader – en hel höst. Men den nya säsongen har bara sex avsnitt, vilket först får mig att tänka på hur Cilla Jackert när jag intervjuade henne om den andra säsongen pratade om hur oerhört slitsam den var att producera och att »Tunna blå linjen är är den sista stora serien jag gör, det vet jag helt säkert«. Sedan, när jag kommit ett par avsnitt in, är all Hill Street-nostalgisk höstbesvikelse borta. Jag upplever i stället att serien denna säsong har en ännu större närvaro och känsla av här och nu. Tematiken drar mot droghandel, unga och gänggränsland, samtidigt som karaktärernas privatlivsstories har en impressionistisk tyngd och nerv. Framför allt skildringen av Jesses inre slitningar på hemmaplan med slutna döttrar och weedrökande sambo – hade den klippts ut separat och fått bioformat hade den hyllats av filmkritiker.

Okej, det är slut efter de här sex avsnitten, men …

… varför inte en (lite mer lättproducerad) spinoffserie med Mustafa Al-mashhadani som poddpolis, som en svensk En röst i natten?

Det vill säga lite som hur Hill Street Blues fick den enklare spinoffen Beverly Hill Buntz, där Dennis Franz, som sedermera blev nämnde Andy Sipowicz i NYPD Blue, fortsatte sin succéroll från sista halvan av Hill Street, Norman Buntz.

Märkligt nog hade Dennis Franz då redan haft en annan snutroll i den första halvan av serien … Som om Gizem Erdogan, vars karaktär Leah ju dog i slutet av förra säsongen, skulle komma tillbaka till serien nu under nytt namn. :) När jag drar mig till minnes detta tänker jag också att dagens drama-tv har en helt annan kulturell tyngd i dag och att, ärligt talat, Tunna blå linjen är bättre Spanarna på Hill Street. ♦

Från proceduraler till nya »Succession« … tv-krisen är reell men tittaren märker liten skillnad

Fackförbundet Scen & Films tidning AKT har intervjuat mig om »tv-krisen« och om vart tv-fiktionen är på väg. Artikeln finns länkad i bilden här👇, och nedanför den lägger jag in den fullständiga intervjun som fråga-svar.

Scen & Film: Börjar man redan se effekterna av »krisen« i svensk film- och tv-bransch? Blir produktionerna färre? Har kvaliteten påverkats?

Kjell: Alla Viaplay-kunder har ju sett det på kusligt nära håll. Men det som är plågsamt synbart där – att utbudet krymper – pågår även hos praktiskt taget samtliga streamingtjänster. Branschen accepterar inte längre att gå med förlust, som under uppstartsåren och i en marknadsboom utan ände. Kostnaderna för en stor katalog betyder numera minst lika mycket, och i många fall mer, än vinsten i att kunna locka med det största utbudet. Alla letar frenetiskt efter den idealiska skärningspunkten.

 Men, samtidigt: att vi nu är på väg ner från ”peak-tv”-höjderna betyder ännu så länge bara att vi i stället för ett aldrig tidigare skådat överflöd av högkvalitets-tv nu har ett mer sansat överflöd. Vi har alla, var och en av oss, oberoende av preferenser, fortfarande tillgång till ett utbud av högkvalitets-tv som är enormt mycket större än vi någonsin hinner tillgodogöra oss.

Vilken typ av tv-produktioner är det som sannolikt kommer drabbas mest?

I motsats till många andra tror jag inte de mest högtstående konstnärliga dramaserierna blir färre. Vi kommer kanske rentav att få fler Succession och The Bear. Däremot blir det konstnärligare mellanskiktet hårt utsatt för nedskärningarna. Pålitliga kvalitetsleverantörer som amerikanska FX kanske gör tolv unika nya serier på ett år i stället för 18. Så risken blir större att någon eller några av ens egna mer udda favoritserier försvinner. Mitt skräckscenario är att en leftfield-serieskapare som Nathan Fielder inte får göra fler serier som The Curse.

Du skriver nedan om proceduralens återkomst, vad beror den på? Vad tror du det kommer betyda rent konkret för svensk tv? Billigare och snabbare?

Det har talats mycket om att proceduralens – den enklare ett-avklarat-fall-per-avsnitt-seriens – återkomst beror på att reklamavbrotts-tv kommer tillbaka, när flera streamingtjänster utvecklar sådana modeller. Att Paramount+ ligger långt fram med nya proceduralserier beror på att de också ligger långt fram med sådan annonsfinansiering.

Men det förklarar ju inte att världens mest sedda serie förra året, den globala ettan på Netflix-listan, var The Night Agent – en typisk kriminal-procedural. Det är snarare så att formen i sig varit saknad av många streamingkunder. Vem kan inte relatera till myset av en enklare polisserie där man inte behöver hänga med i en komplex väv av plottar över hela säsonger utan bara kan sjunka ner i ett fall som klaras av på trekvart? Det är ju också den enkla hemligheten bakom serier som Maria Wern.

Att innehåll i allt högre grad »bundlas« och samma material kommer finnas på fler tjänster, vad kommer det innebära för konsumenterna? För producenterna?

Detta är en konsekvens av att streamingbolagen behöver intäkter från hela katalogen. Man licenserar ut framför allt lite äldre serier till konkurrenter, men numera också rätt nya serier. Streamingvärlden utvecklar en nya och mycket mer komplex version av det gamla visningsfönstersystemet, och alla hittar sina egna policies. Disney+, t ex, licenserar ut även nya egenproduktioner – men håller stenhårt på exklusiviteten i det som är mest varumärkesbyggande för dem (Marvel, Pixar, Star Wars).

För storkonsumenter betyder det helt enkelt att man inte behöver ha alla streamingtjänster för att kunna få serierna man vill se från alla streamingtjänster; för normalkonsumenter betyder det att chansen blir större att man nöjer sig med det mindre antal tjänster man valt – i synnerhet som dessa också kommer att bundlas mer med andra tjänster framöver.

Riskerar detta att bli en ond spiral? Om produktionen av svenska tv-serier avstannar blir väl svenska streamingtjänsternas USP:ar färre? Utöver sporten kommer Viaplay, för att ta det mest uppenbara exemplet, inte ha särskilt mycket unikt material som kan locka potentiella kunder?

Ja, riskerna blir exponentiellt större för små språkområden som det svenska. Men SVT och Netflix, och förhoppningsvis även fortsatt TV4, verkar inte växla ner särskilt mycket än. Just Viaplay är en extrem, de kommer att vara helt beroende av sina sporträttigheter framöver och se fiktion och reality som komplement. ♦

Brutalt om 1980-talets japanska brottarbrudar

Seriebetyg: 📺📺📺⬜⬜

Vad som i japanska Netflix-serien The Queen of Villains börjar som en ömsint och osminkad vardagsskildring av japansk arbetarklass och wrestlingkulturens första stapplande kommersialisering på 1970-talet (inte olikt fina sumo-serien Sanctuary), slutar fem avsnitt senare i snudd på motsatsen: en rå, skräcksminkad våldsorgie i Japan-wrestlingens galnaste era i mitten av 1980-talet.

Serien berättar sannhistorien om den andra stora generationen av kvinnliga wrestlers, som kom fram under 1980-talet efter att ha inspirerats av banbrytande popbrottarna The Beauty Pair decenniet innan och flockats till wrestling-auditions och träningsläger.

Trean i betyg är på gränsen till en fyra eftersom det femte och avslutande avsnittet är en rungande jäkla femma. Det innehåller två av de häftigaste wrestlingmatcherna någonsin (både i verkligheten och i fiktionen): först det bisarra blodbadet mellan huvudpersonen Dump och Nagayo Chigusa, där Dump är heelen som retar gallfeber på branschen genom att vägra följa manus och förlora, vilket också gör att tv-bolaget drar sig ur; därefter den uppföljande »pensionsmatchen« som börjar lika vidrigt, med stickvapen och kättingar, men sedan plötsligt vänds ut och in när Dump och Chigusa teamar upp tillsammans och gemensamt slår patriarkatets coacher och domare sönder och samman och gör publiken salig genom att köra clean klassisk wrestling »som bara Kamraterna från 1980« kan göra. Och till den saliga publiken räknar jag vid det här laget mig själv.

Här är för övrigt verklighetens Dump vs Chigusa-urspårning, den så kallade »Hår mot hår«-matchen (de hade lovat slita håret av varandra):

Videon ger mig en oväntad aha-upplevelse, när jag upptäcker att den lagt in det briljanta japanska tjejpunkbandet Otoboke Beaver som soundtrack. Jag gillar inte benämningen jag just använde, varför säga tjejpunk 0m man inte säger killpunk, men själva tjejpowern är poängen jag är ute efter här – jag har aldrig tänkt på det förut, men det finns en knivskarpt rak linje mellan 1980-talets brutala brudbrottare och hardcoreband som Otoboke Beaver, Melt-Banana och Midori. ♦

Fortsatt innehåll bakom betalvägg – 24/7 – Dödslistan, Allt behöver frälsning, Fredrik Strages Saker och ting, På riktigt?!, Svenska fall: Punkmordet, What’s in My Bag, The Clark Family Collective, Nick Muller, Jason Kravits + mycket mer. Avslutar som alltid med mitt soundtrack till tv-veckan som Spotify-spellista. Bli betalande medlem!