[181] »Fenomenala finaler av Industry & Slow Horses men bäst av allt – fortsättning följer«

Bäst i tv-världen just nu

1. Industry (HBO/Max)
2. Slow Horses (Apple TV+)
3. Nobody Wants This (Netflix)
4. The Penguin (HBO/Max)
5. Sherwood (BBC/SVT Play)
6. The Franchise (HBO/Max)
7. Heartstopper (Netflix)
8. From (Epix/MGM+/TV4 Play)
9. Tunna blå linjen (SVT Play)
10. La Maison (Apple TV+)

Visst gjorde Industry en Mad Men-final?

Säsongsfinalbetyg: 📺📺📺📺📺 Denna recension innehåller spoilers.

Ja ni minns väl hur Mad Men slutade:

I den sista scenen i den stora seriefinalen Person to Person fick vi veta att det var Don Draper som skapade den där Coca-Cola-filmen. Fri från ekorrhjulet, med en nyfunnen inre frid, hemma i Kalifornien … men med samma gamla obotliga copy-hjärna.

Den tredje säsongsfinalen av Industry släpptes i veckan och gav samma vibbar kring Harry Lawteys Robert Spearing: också arbetarklass, förförd och förgiftad av de privilegierade. Nu också fri från sina corporate-bojor, anställningen på Pierpoint, och med en inre frid – funnen på den där ayahuasca-sessionen i parken med Kit Haringtons Sir Henry Muck för några avsnitt sedan. Och nu är han på väg mot genombrottet som marknadschef för en banbrytande skotsk startup som vill kommersialisera fentanyl … i Kalifornien.

Och detta var ändå bara halva Rob-storyn i finalen. Långt in i avsnittet satt jag och myste åt att han och Yasmin Kara-Hanani (Marisa Abela) äntligen skulle få ihop det, och så … hur fan kunde hon? Vid närmare eftertanke var det logiskt, det hon gjorde, efter chockavslöjandet om hennes pappa som inledde episod 6 – rena The White Lotus-plotten! – och vetskapen om att hon skrivits ut ur hans testamente.

Vi har sett under säsongen hur Yasmin brottats med att inte längre ha pengar, lika mycket som hon brottats med skandalskriverier och paparazzis, och med att alla tror att hon fortfarande har pengar. Och vad hon kommit fram till är som sagt logiskt: hon vill inte, kan inte, leva utan pengarna hon är van vid. Därav upplösningen på triangeldramat med Rob och Henry. Som ju också hade en stark storyline i relationen mellan Rob och Henry: Robs klass-underdog-mentalitet att tro sig behöva Henrys gillande. Som om det inte räckte med startkapitalet till opioid-startupen …

Säsongsfinalen var extra lång, över en timme, men det är ändå otroligt hur serieskaparna och manusförfattarna Mickey Down och Konrad Kay lyckades fullända samtliga storylines tvärs genom hela ensemblen.

Jag har alltid gillat Ken Leungs Eric för hur hans senioritet på jobbet synkat med hans tillbakadragna familjeliv, och hade aldrig kunnat gissa att han skulle spåra ur och krympa som under denna säsong, bli så osäker och förnedrad. Detta var säsongens största skådespelarutmaning och Leung tog sin an den som en potentiell Emmyvinnare. Härmed blev det också i stort sett dött lopp mellan honom och Sagar Radias Rishi om att vara säsongens deppigaste karaktär.

Och fy fan vilket öde som drabbade Rishi. Eller rättare sagt hans hustru (Emily Barber). Det klarar jag inte av att spoila trots spoilervarningen.

Och jag har ännu inte nämnt seriens viktigaste karaktär, Myha’las Harper Stern. Som fick sparken från Pierpoint i slutet av förra säsongen och denna höst slagit sig fram först hos en amerikansk fondförvaltare i London och sedan med egen hedgefond-startup ihop med sin förra arbetsgivares delägarpartner – det finns ett stort ogenerat svek i varje nytt steg Harper tar i karriären.

Jag älskar hur Industry denna säsong gjort upp med hela hålbarhetsbubblan i finansvärlden, och hur man genom att göra Pierpoint till katalysator för ESG-krisen också flyttat den auktoritära pendelrörelsen från liberal marknadshöger till nationalistisk högerpopulism till centrum av handlingen.

Och så det episka saudiska övertagandet – Erics tal och det värdelösa grattiset från nya vd:n … Där tänkte jag direkt på Robert Urichs rysk-köpta medlöparpresident i Kris Kristofferson-dramaserien Amerika, som jag skriver om lite längre ner.

Till sist, bäst av allt: Industry har fått förlängt med ytterligare en säsong, manuset är påbörjat. Läs om läget just nu hos Collider, länk i bild nedan. ♦

Hejdå Hugo Weaving, vi ses i säsong 6!

Säsongsfinalbetyg: 📺📺📺📺⬜

På onsdag är det Slow Horses-säsongsfinal på Apple TV+ och utan att spoila intrigen vill jag bara nämna att avsnittet innehåller årets kanske allra bästa middagsbordsdialog, givetvis mellan Jack Lowdens och Hugo Weavings karaktärer. Utöver det speciella dramat mellan just dem är det så mycket i hur scenen är skriven som går igen i hela serien, den utmattade frustrationen, känslan av noll att förlora, repliker som yttas vid vägs ände.

När jag läste den här säsongens bokförlaga, Spook Street, hade jag lite svårt för intrigen … fram till de sista 50 sidorna. Där sköt allt fart på ett sätt som lyfte hela bokserien, för mig, och som jag bär med mig i bakhuvudet när jag ser tv-serien. För det är här man verkligen börjar förstå hur mycket Mick Herron jobbat med – och njuter av att jobba med – Slow Horses som universum och mytologi; att Slow Horses inte är någon status quo-historia som man avnjuter för atmosfären, espriten och den sardoniska humorn och oväntat bra actionspänningen … utan en ödesmättad stor berättelse.

Därför kommer Hugo Weaving också att dyka upp igen. Närmare bestämt i säsong 6.

Mina tidigare säsong 4-texter finns här och här. ♦

Lite kreativ bokföring från TV4 Drama?

Här borde kanske branschsajten Dagens Media ha faktakollat TV4:s dramachef Johanna Lind en smula, när hon säger att att »TV4 är den största beställaren av svenska dramaserier«:

Enligt Lind gör TV4 över en treårsperiod 40 dramaproduktioner, inklusive filmer. Jag tyckte det lät alldeles för lågt för att det skulle kunna slå SVT, och kontrollräknade. SVT visar sig under innevarande treårsperiod, 2022–2024, göra 69 dramaproduktioner …

Mellan raderna berättar artikeln egentligen om ett bantat TV4 Drama som bland annat övergett young adult-ambitionerna. En genre där SVT excellererar. För att kunna komma fram till sin slutsats räknar gissningsvis TV4, utan att säga det till journalisten, bara bort genrerna de själva inte producerar. Häpp! ♦

The Franchise skildrar superhjältebubblan som en episk kollektiv urspårning

Premiärbetyg: 📺📺📺📺⬜

Det är kanske fans av Mythic Quest snarare än av Armando Iannucci-serier som Veep och The Thick of it som ska bokmärka The Franchise, som börjar på Max i morgon. Iannucci har dessutom bara producerat och skissat fram storyidén. Främst är det hans Veep- och Avenue 5-manuskollega Jon Brown som skapat och skrivit serien (han har tidigare även manusförfattat ett avsnitt per säsong av Succession) ihop med Bond- och Penny Dreadful-regissören Sam Mendes.

Liksom hos Mythic Quest ligger de djupaste rottrådarna hos The Franchise i Comic-Con-världen av superhjältar, gadget-vapen, multiversa och meta-lekar – båda serierna är ju också meta-lekar i sig själva, och båda lindar in bitvis brutal satir i en egen passion för genrekulturen.

För första gången får vi också se en regiassistent som huvudperson. Serien skildrar tillblivelsen av en fiktiv franchise-film, »Tecto: Eye of the Storm«, och det är regiassistenten, spelad av Himesh Patel (Station Eleven, Tenet, Don’t Look Up och – vi anar en gemensam nämnare – Avenue 5), som praktiskt taget håller ihop allt med hårt förvärvad psykologisk erfarenhet av att hantera alla karriäristiska narcissister omkring honom: positionerande producenter, bossiga bolagsmoguler, sjåpiga genre-stjärnor, oengagerade konsulter, överengagerade juniorer, och inte minst alla toxiska nördfans som vakar över vartenda kreativt beslut som tas i överföringen från serietidning till fantasyfilm.

Aya Cash (The Boys, You’re the Worst) är den nya producenten som tidigare betett sig ruttet i en relation med Patels karaktär; Richard E Grant gör en Ian McKellen-spoof som avdankad teaterstorhet; Darren Goldstein i rollen som studioboss upprepar sin buffliga pondus från Ozark och The Affair; och Billy Magnussen är kanske bäst av alla i rollen som ångestfylld actionstjärna, där han utgår lite från sin komiskt stela rollinsats i Made for Love men adderar ett perfekt »sämsta självförtroendet i Hollywood« som gör honom sårbar som ett barn och genuint rörande, samtidigt som han blir seriens mesta driftkucku.

Serien hittar rätt snabbt sin sweetspot mellan det komiskt själsdödande futtiga och det nedtonat mänskliga, vilket man dock måste söka lite i sig själv efter. The Franchise håller den satiriska badass-masken raktigenom. Skratten blir också desto fler och högre ju längre in i säsongen man kommer. Efterhand utvecklas närmast en orgie av galenskap, både i det kaotiska ad hoc-skapandet av superhjältefilmen och i de mänskliga sidostorysarna. Till exempel när Magnussens karaktär i sin jakt på allt starkare tillväxthormoner hookas på ett medel för fårboskap och utvecklar ull på ryggen. Eller är det ull? Frågan ställs såklart till Himesh Patels regiassistent, som Magnussen under inspelningen fått för sig är hans närmaste vän. Och Patel ljuger som vanligt till svar. Alla ljuger för alla för att just deras inmutning av produktionen ska hålla tid och budget, vilket därmed innebär att Patel ljuger mest.

The Franchise är fullproppad med smartness i lager på lager, men har ändå en luftig, lös, ledig ton och blir aldrig för mycket. Inte ens när den fyller upp manuset med branschinterna grepp och begrepp, som den vetenskapliga konsulten från MIT som tappat sugen och bara sitter apatisk och godkänner allt, eller när vuxna stressade execs ägnar sig åt halvbakat content-spånande, med datorskärmar och serietidningar utspridda över mötesbordet, och regiassistenten försöker upprätthålla vad som är »CBA«, »comic book authentic«, men ingen annan – inte ens den visionära tyska regissören (härligt flyktigt spelad av Daniel Brühl) – bryr sig.

Efter att ha sett alla åtta avsnitt känner jag kanske ändå, för att återknyta till inledningen, att det är rätt mycket Iannucci här. I den där psykologiska kollektiva nedåtspiralen, det där frenetiska kollektiva uppvarvandet, ja, helt enkelt i den stora kollektiva urspårningen som alltid var vad The Thick of it handlade om. ♦

Nu blir feelgood-queer-sensationen Heartstopper byxmyndig

Säsongsbetyg: 📺📺📺📺⬜

Tredje säsongen av Heartstopper har landat på Netflix. En romantisk young adult-relationsserie baserad på Alice Osemans grafiska romansvit om en arketypisk tonårs-gay-romans mellan nörden och rugbykillen.

I säsong 1 såg jag en Sex Education som sansat sig och slutat flamsa och på Skam-manér på riktigt allvar gick in i tonåringarnas känslor; och som förfinade feelgoodkvaliteterna i stället för knäpphumorn och tv-sexet. Skolmiljön i Heartstopper är lika förhöjt levande och highschool-film-romantisk som den i Sex Education men har människor i stället för karaktärer och innerlighet i stället för charm.

Storyn i säsong 1 följde första boken, med ett manus av Alice Oseman själv som skapar fullt tittarförtroende i perfekt berättartempo – men har därefter förhållit sig friare till förlagorna. Dock utan att lämna dem: säsong 2 var bok 2 och 3; säsong 3 är bok 4 och 5. Själv har jag aldrig läst böckerna men följer fan-diskussionerna på Reddit och i sådana här artiklar, för att få ett hum om vilket organiskt spännande universum tv-versionen blivit i symbios med förlagorna.

En av seriens största kvaliteter och viktigaste aspekter är dess ikoniska ställning i hbtq-communities – där den inte minst blivit en vida spridd boktipsare. Serien är full av curerade bokval i hyllor, på byråer och bord, i väskor och under armar (länk i bild):

Det som från början gjort serien stor är kreativiteten och noggrannheten hos rutinerade walesiske regissören Euros Lyn, som tidigare gjort allt från Happy Valley och Last Tango in Halifax till Black Mirror och Broadchurch, och i säsong 1 och 2 (där han regisserade samtliga avsnitt) nådde nyskapande nivåer och gjorde små konsthantverk av nästan varje scen. Som i den fantastiska uppläggsscenen i första säsongen när Joe Lockes Charlie åkte buss till skolan med syrran (Jenny Walser), och hon (för övrigt huvudperson i Osemans första bok Solitaire) frågade vilken typ av pojkvän han vill ha: »En nörd som du eller en kind-of-opposites-attract-thing?« Charlie svarade »I don’t know« och svepte samtidigt bort imman från bussfönstret … och i spåret efter jackärmen syntes rugbykillen Kit Connors Nicholas, rugbysnubben. Så otroligt omsorgsfullt av Euros Lyn, ändå inte krystat eller överpoetiserande.

I nya säsongen är dock Lyn ersatt av erfarne drama- och crime-regissören Andy Newbery, som inte låter sig jämföras med föregångaren eftersom tonen i serien nu förändras även på manusnivå. Det är mörkare och lite vuxnare. Killarna blir äntligen ihop på riktigt och börjar ha sex, men Charlie drabbas av anorexia … Newbery är lite mer socialrealistiskt nära, inte lika inne på scenmåleriet. Däremot är de grafiska tilläggen kvar och lika perfekt mjuka och funktionella som tidigare. Som här, i inledningen av säsong 3 …

… innan Charlie vågat säga de förbjudna orden. Men båda är sprickfärdiga av dem! ♦

Apples första tyska serie borde ha skippat prefixet i det postmoderna

Säsongsbetyg: 📺📺⬜⬜⬜

Apple TV+ expanderar dramaproduktionen i Europa, och efter fina franska La Maison, som jag recenserade för två veckor sedan, har nu den första tyska Apple-serien haft premiär, Where’s Wanda?.

Som dock är en mer tveksam historia. Eller, rättare sagt: själva historien är bra. Både den inledande premissen om hur en familj vars tonårsdotter försvunnit flippar ut och installerar övervakningskameror hos alla sina grannar, och den fortsatta utvecklingen mot en exotiska-djur-smugglarmaffia och polisinfiltration.

Det är utförandet som haltar. Serieskaparna Oliver Lansley (britten som skapade fina Flack med Anna Paquin för några år sedan, som jag skrev om här) och Zoltan Spirandelli (tysk veteran) vill för mycket och trixar på med mängder av ironier och meta-grepp. Men det mest ironiska är att det bara känns desto mer »tyskt« ju mer de eftersträvar den postmoderna touchen. ♦

Ny säsongspremiär för underskattade Viaplay-husfixar-realityn

Säsongspremiärbetyg: 📺📺📺⬜⬜

När Viaplays realityserie Husköp i blindo hade premiär förra året var Aftonbladets tv-kritiker Karolina Fjellborg inte nådig i sin kritik. Men som jag skrev då tyckte jag att något skavde med den här texten:

Jag kände lite grann inför argumentationen här som jag kände inför den där gotländska lokaltidningskrönikan om SVT-dokumentären Vad hände med Sjögren?, som jag skrev om för två år sedan – ett missriktat ställningstagande för en dokumentär- eller realityproduktions protagonist som i praktiken blir nedvärderande.

I båda fallen reagerade jag därför att jag själv har fått motsatt uppfattning av de medverkande. I Vad hände med Sjögren? tyckte jag att den gotländska privatspanaren var smart och charmig, ja, en stjärna – allt annat än en byfåne. Och när jag ser Husköp i blindo, som jag kastar mig över varje nytt avsnitt av, ser jag människor, par, familjer, som verkligen får sina boendeproblem och husletar-status quo-situationer lösta på ett sätt de aldrig hade fixat själva.

Så som perspektiv på Aftonbladet-sågningen kommer här en mer fullständig information om upplägget: Alla deltagare har, efter en lång grundläggande introduktion med psykologstöd, skrivit ett detaljerat avtal med produktionsbolaget, byggbolaget respektive inredaren Lena Nyholm. De har ingen ångerrätt på husköpet, men representeras genom hela »blindo«-processen av en nära släkting eller vän som fullmaktstagare, som konsulteras innan köpet genomförts. Programmet är i sig ett bevis för att metoden fungerar. Hemmen blir efter förutsättningarna fantastiska – på överlyckliga och tacksamma husköpares villkor, rent praktiskt, men bortom deras föreställningsförmåga och emotionella horisont.

Dessutom har alla deltagare hittills haft koll och förnuft. Inte som de medverkande i den amerikanska motsvarigheten Buying it Blind, som fick chansen på ett sådant här stort, karaktärsfyllt hus och direkt ville utplåna allt det vackra, från fjällformad fasadpanel till de fantastiska fönstren med färgat glas:

Jag fasar för vad som hände sen … 😄

På onsdag är det dags för den andra säsongen på Viaplay. När jag såg avsnittet i förväg tände jag till en början lite snett på premiärfamiljen. Två föräldrar och fyra barn som bott i Nairobi i tre år för att kvinnan i familjen »inte klarar av det svenska klimatet« – men nu plötsligt klarar hon tydligen av det igen eftersom de ska flytta hem till Landskrona, därtill med förklaringen att hon »bara jobbat som förskollärare i Kenya och nu vill vidare«. Det blir liksom osympatisk overload. Inte minst som de i förbifarten informerar oss om att kenyaner inte kan ta hand om sina hus utan bara målar över om det är mögel och säger »hakuna matata«. Och när de sedan som lök på laxen är skeptiska till hela seriens största hus-överraskning så här långt, en stor gammal skola mitt i stan, känner jag bara men kom igen nu, era odågor …

Ändå går avsnittet vinnande ur holmgången. Familjen tar sig, blir jättetacksamma. Husköpet inspirerar, och »Nästa program«-trailern i slutet gör mig sugen på mer. ♦

Desperate Housewives fyller 20 – växer fortfarande som klassiker

Desperate Housewives firar 20-årsjubileum i år och Disney+ har tillgängliggjort samtliga säsonger.

Varför inkluderas aldrig denna serie när tv-kritiker sammanfattar 00- och 10-talets bästa dramaserier? Det är för mig, som under åtta säsonger slaviskt följde denna serie om en kvartett hemmafruar i ett prunkande villaförortskvarter i den amerikanska Mellanvästern, ett tv-journalistiskt haveri. Däremot är det inget mysterium. De flesta tv-kritiker jag känner har ju knappt sett serien, inte sedan de möjligen recenserade den i samband med premiären 2004.

Sedan dess råder bland kritiker en okunnighetens konsensus om seriens åtta säsonger som underhållning för stunden, utan bestående värden.

Kring premiären uppmärksammades Desperate Housewives som samhällssymtom snarare än kulturellt verk. Massor skrevs om seriens ”kärnfamiljskritik”, som hade omnämnts i en pressrelease, men inget om dess konstnärliga kvaliteter. Man recenserade premissen snarare än verket. Men det stora med Desperate Housewives var att den omedelbart efter den ikoniskt presenterande prologen – en efter döden-voiceover tillhörande en kvinna som begått självmord – började färdas längs egna vägar efter en självalstrande inre logik.

Publiken fastnade för och stannade hos serien inte för att den var »kärnfamiljskritisk« utan för att den utvecklades organiskt och oförutsägbart på ett mänskligt dramatiskt plan. Det totala underhållningsvärdet var häpnadsväckande mångfacetterat. Serien både berörde på riktigt och rörde sig på metanivå – drama, såpa, satir, tragedi, allt nedkokat och uppstyrt som en retro-moderniserad wagnersk allkunst-opera. Fast med finalens dödsscen redan som ouvertyr.

Det var länge ovisst om Desperate Housewives skulle plockas upp av något tv-bolag. Till och med HBO nobbade serien av kommersiella skäl. I stället slogs branschen om Lost. Men när tv-året 2004 sammanfattades hade Desperate Housewives seglat ifrån Lost som USA:s överlägset mest sedda serie. Över 30 miljoner såg den första säsongsfinalen. Kritikerna fortsatte sedan att skriva om Lost medan Desperate Housewives fortsatte locka mest publik – under åtta år.

Något få kommer ihåg, eller känner till, är att Desperate Housewives genererade lika mycket fan-aktivitet på internet som Lost gjorde. Lost var ju nördarnas älsklingsprojekt under resten av 00-talet, ett helt fanfiction-universum byggdes upp av förklaringsmodeller och konspirationsteorier. Men detsamma gällde Desperate Housewives, där fansen tidigt upptäckte att husen och gatorna kring Wisteria Lane ständigt skiftade plats.

Man började spekulera i vad detta kunde betyda, och letade rentav subliminala textmeddelanden i enstaka bildrutor. I Lynettes klassiska drömsekvens från första säsongen upphittades till exempel texten »Women claimed they were tricked« och fick viral spridning. Men det visade sig bara vara en miss från ett lokalt network i Minnesota, en digital undertextrubrik från de efterföljande 10-nyheterna som gått ut i förväg. Något »Desphouse«-fansen skrattade gott åt. Det fanns ju rentav en Lynette-saltad humor i det.

Sedan skildes serierna åt för gott. Medan Lost och dess fans fortsatte kröka in sig i pojkrumsliga fantasyteorier byggdes en reellt vildare och fantasifullare vuxenvärld upp i Desperate Housewives. Manusförfattarna la ett lekfullt socialpsykologiskt pussel som fick allt fler figursågade bitar för varje avsnitt och säsong. Karaktärerna krängde och fick växtvärk men rotade sig allt djupare i tittarnas hjärtan.

Serieskaparen Marc Cherry hade med sig både kvinnoperspektivet och dialog- och situationshumorn från sin egen tidigare succéserie Golden Girls (Pantertanter) men lät här korsbefrukta en innehållslig inspiration från John Updike (förortsskildringar som Rabbit-trilogin och förstås Häxorna i Eastwick) med medskaparen Charlie Pratt Jr:s frivola idéer från dennes tidigare suburbia-såpor (Models Inc, Sunset Beach). När dessa fick slita och dra i storylines och karaktärers känslor och tankevärldar, som ytterst kommit att bottna lika mycket i tittarnas egna liv och relationer som hos den fantastiska skådespelarensemblen, skapades inget mindre än tv-historia med sublim verkshöjd. ♦

Hejdå Kris … här har du ditt tv-liv

Kris Kristofersson dog vid 88 års ålder förra helgen. En fantastisk låtskrivare och nästan lika stor artist, som hade en magnetisk period som skådespelare under 1970-talet. Vilket också formade hans fortsatta filmkarriär – han tog nästan bara filmroller och stod över tv.

Men bara nästan. Fyra riktigt minnesvärda serier gjorde han. Även om just hans insats bara var dominant i en av dem. Banbrytande talkshowsatiren The Larry Sanders Show är obligatorisk tv-nördskolning i vilket fall som helst, och Kristofferson dyker upp som en fiktiv version av sig själv i episod 16, säsong 3, från 1994. Här är hela avsnittet:

Bra grejer, om än inte ett av de bättre avsnitten. När jag ser om det slås jag kanske mest av det sköna slarvet i bildkanter här och var – kolla boom-micken strax efter 16 minuter, och handen strax efter 20! 😄

2015 gjorde Kristofferson en av huvudrollerna i History Channels rätt brutala och presumtivt episka Texas Rising, jämte Bill Paxton och Brendan Fraser. Kritikerna var negativa, tyckte den var pisstråkig ärligt talat, men jag har ett ljusare minne av den. Kanske mest för att den fick mig att börja läsa om verklighetens Alamo. Serien är full av historiska detaljer och diskussionsstoff.

Dessförinnan, i slutet av 1990-talet, ramade han in western-antologiserien Dead Man’s Gun med sin voiceover-baryton. Helt bortglömd i dag, men en riktig pärla som jag fortfarande helhjärtat kan rekommendera. Hittar samtliga avsnitt på Youtube utom det allra första, men det gör inte så mycket eftersom varje avsnitt är en egen avslutad historia med en egen skådespelarensemble.

Och så har jag sparat det om inte bästa så definitivt intressantaste till sist: miniserien Amerika från 1987, en jättesatsning på sin tid och en av hela decenniets mest omstridda dramaserier i USA; hånad, utskälld och avfärdad som Reagan-propaganda av demokrater och liberaler. Det var sannerligen andra tider då. För i dag framstår serien snarare som klarsynt inför det ryska hotet och nästan skrämmande aktuell i hur den skildrar de ryska påverkansoperationerna och infiltrationerna (men i dag med kollaboratörer på den republikanska sidan …).

Visst är serien saggig emellanåt, men lika ofta som dialogen känns klonkigt ihålig bränner den till av insikt och relevans. Amerika finns i sin helhet på Youtube, med de sju tvåtimmarsepisoderna uppdelade i 13 avsnitt:

Kris Kristofferson då? Som gammal stridspilot trivs han som fisken i vattnet i omutbar hjälteroll, medan salig Robert Urich är lika bra som hans forna vän som sedermera blir medlöparpresident. Därtill får vi se en 16-årig Lara Flynn Boyle i debutroll som Urichs dotter, tre år före Twin Peaks. Samt Christine Lahti som Kris fru. ♦

Bortglömda Gordon Avil-klipp i nya Weller-videon

Efter rätt mycket låtskrivarslarv på senare tid från Paul Weller kom nya singeln Change What You Can som en befriande överraskning. Ytligt sett en typisk pastisch, visst, men med en pop-estetisk kraft som vecklar ut sig över tid, i synnerhet i kombination med en ljuvlig video:

Men vad är det för filmstoff? Jag vet inte om videoregissören mixat material från flera källor, men allt ser ut att vara kaliforniskt 1960-tal, och mycket av det har jag faktiskt lyckats spåra, tack vare en ruta i videons inledning:

Hollywood-guldålder-regissören Gordon Avil gjorde aldrig någon film som hette »Flowers« … men i arkiven hittade jag ett gäng outtakes från en aldrig släppt reklamfilm för Chevrolet, och flera av scenerna i Weller-videon är härifrån:

Gordon Avil dog inte så länge efter de här inspelningarna, mitt i produktionen av klassiska tv-serien Hogan’s Heroes, som han hann regissera 144 avsnitt av och som inte överlevde Avil. Man wrappade ihop vad som återstod av sista säsongen och lade ner. ♦

Fortsatt innehåll bakom betalvägg – Så mycket bättre, Svenska nyheter, Citadel: Diana, Monster: Berättelsen om Lyle och Erik Menendez, WTT China Smash 2024, Wahlgrens värld + massor av Trump, Luvcat m.m. Avslutar som alltid med mitt soundtrack till tv-veckan som Spotify-spellista. Bli betalande medlem!