[182] »Endast Jimmie saknas i gängserien om Comanches«

Bäst i tv-världen just nu

1. Sherwood (BBC/SVT Play)
2. Nobody Wants This (Netflix)
3. The Penguin (HBO/Max)
4. The Franchise (HBO/Max)
5. Disclaimer (Apple TV+)
6. Inte ett ord (Ikke et ord, See/SkyShowtime)
7. La Maison (Apple TV+)
8. En kunglig skandal (A Very Royal Scandal, BBC/SVT Play)
9. Tunna blå linjen (SVT Play)
10. From (Epix/MGM+/TV4 Play)

Den största ironin i SD:s gängkopplingar avslöjas av ny dansk Max-dokuserie

Säsongsbetyg: 📺📺📺⬜⬜

När SD i fredags plötsligt drog tillbaka 43 motioner om hårdare lagar kring gängkriminalitet, lagförslag som skulle ha kriminaliserat SD:s och Jimmie Åkessons egna MC-gängkontakter, och deras bortförklaring snabbt dementerades, var det ändå inte kulmen på de bisarra självmålen och ironierna.

Kulmen, som jag upplevde den, kom när började titta på den danska dokumentärserien Brutalt broderskab – Comanches, som händelsevis råkade få svensk premiär på Max just denna vecka, under titeln Gang War: Comanches.

Serien är nästan utmattande i sin omfattning: genom åtta timslånga avsnitt får vi följa hur det danska gängkriget under 2010-talet blir en supernova av blodshämnd, dödsskjutning för dödsskjutning, med en minutiös kartläggning av gängens positioneringar och skiftande huvudpersoner. Narrativet förs fram via en tät väv av intervjuer med journalister, forskare och poliser samt gängmedlemmar som avtjänar straff eller har hoppat av.

Nästan utmattande, skrev jag nyss – jag tror vi kan ta bort »nästan«. Serien är för mycket. Som en cd-box med hundra live-outtakes. Den hade blivit perfekt om den klippts ner till ett Dokument utifrån i två delar. Men det som gjorde att jag såg igenom hela serien var att jag vill veta allt om detta ledande danska kriminella syndikat som i Sverige företräds av Jimmie Åkessons bröllops-(och surströmmingsfest-och-maskerad-)gäst.

Och inte nog med att Comanches är så seriöst brutala att de konkurrerat ut Hells Angels och Bandidos i Danmark. Det som dokumentärserien visar (och detta är ingen nyhet, jag har bara inte tänkt på det i SD-termer) är att Jimmie Åkesson och andra SD-partitoppar umgås privat med en gängledare som nått sin topposition tack vare just den nya danska gänglagstiftning som SD vill att Sverige kopierar! Nämligen att totalförbjuda enskilda MC-gäng. För det var när dansk domstol förbjöd då dominerande gänget LTF (Loyal to Familia) som Comanches tog över.

I en bara lite bättre värld borde denna direkta länk mellan SD:s »tuffa tag« mot gängen och SD:s egna gängkontakter innebära döden för partiets trovärdighet och kärnbudskap.

Bonus-ironi: Comanches hyllar mångfald och integration i dokuserien. You can’t make this shit up. ♦

»Sherwood« är kungen av finalkluringar

Säsongsfinalbetyg: 📺📺📺📺⬜

Måste bara runda av min analys av den andra Sherwood-säsongen, vars finalavsnitt finns hos SVT Play i dag, med en liten extrahyllning till seriens fäbless för kluriga upplösningar. Jag tog ju upp den lite löst i min större säsongsrecension förra månaden …

… där jag också påminde om kluringen i säsong 1, i form av ett autocorrectat sms. Ni minns väl? Hela den berörda samhällscommunityn var närvarande på ett stort möte i skolan, där folk via sina uppkopplade mobiltelefoner noterade sig för att köpa biljetter till skördefestivalen på en storskärm, och …

… ja, ni ser autocorrectförslagen till »ticket« – »Keats« var ju Lorraine Ashbournes kodnamn som scab-spion! Och, oops:

Jag borde väl kanske vänta till säsong 3 (jaa, det kommer en sådan!) med att gå in lika mycket i detalj på morgondagens S2-finaltwist, men så här mycket kan jag säga utan att spoila: lyssna noga på förhöret i mitten av avsnittet! Själv såg jag det utan undertexter och måste erkänna att jag missade den avgörande detaljen. Men efteråt var jag så imponerad att jag gick tillbaka inte bara till den förhörsscenen utan till tidigare avsnitt där just det här spåret först planterades.

Låt mig också bara säga detta, i analogi med seriens psykologiska och samhällssociala seriositet: fundera över motivet till varför den här avgörande ledtråden dyker upp under förhöret, varför uppgiften det handlar om överhuvudtaget existerar. Hur futtigt det är … och djupt mänskligt. ♦

Alfonso Cuaróns »Disclaimer« spelar högt och vågat med dubbla berättarsubjekt

Säsongsbetyg: 📺📺📺📺⬜

Jävlar vilken resa det här var … Jag har precis sett färdigt mediaförhandsvisningen av filmauteuren Alfonso Cuaróns nya Apple-serie Disclaimer, och måste börja med att beklaga att inte ni också får chansen att se alla sju avsnitt på raken (om ni inte väntar till andra veckan i november). Men å andra sidan kan jag redan nu förbereda er på att ni kan få en chock av tredje avsnittet – och att den negativa känsla ni då också kan få är förhastad.

Nog sagt om det.

Cate Blanchett spelar en prisad grävjournalist med en becksvart hemlighet som hon aldrig avslöjat för någon, allraminst för sin make (Sacha Baron Cohen). Denna hemlighet berör också en äldre man (Kevin Kline), som 20 år efter tragedins inträffande skickar en självpublicerad bok till Blanchett – en bok som i detalj rekapitulerar händelserna hon så intensivt försökt glömma.

Och han skickar den även till den vuxna, dysfunktionella sonen. Och till den mindervärdeskomplexfyllda maken. Och till alla hennes kolleger.

Jag har gjort många noteringar om sekvenser, karaktärer och repliker, om aktioner och reaktioner, om miljö och psykologi, och om seriens större teman om sexualitet, föräldraskap och skuld, men inser att jag bör avvakta med det mesta av detta tills ni också sett serien.

Låt mig bara ge ett par nycklar till förståelsen av den. Jag tror ni vill ha dem – så slipper ni, som jag länge gjorde, tvivla på kvaliteten i det ni ser. Till exempel när det gäller de annorlunda voiceover-inslagen. Inte bara att det är en manlig och en kvinnlig berättarröst som varvas, de använder sig dessutom av olika pronomen om sig själva. Han, Kevin Kline, säger »jag«. Hon säger »du«, och då är det inte heller Blanchetts röst som hörs utan Indira Varmas.

Varför? Greppet känns länge oklart, rentav ogenomtänkt, och man kan undra varför det överhuvudtaget måste vara så mycket voiceovers, vore det inte elegantare att ersätta dem med filmiskt berättande; vem hade kunnat göra det bättre än Alfonso Cuarón? Men – efterhand klarnar det. Och förståelsen man får är djupt tillfredsställande. Och jag hade gärna från början varit på det klara med att jag inte behövt tvivla på greppet i sig.

Ett annat tvivel jag hade var över hur Kevin Kline flera gånger släpper imaginära »bomber« omkring sig när han spelat ut sina manipulativa hämndkort: med händerna låtsas han osäkra en handgranat, kasta den över axeln och göra ett viskande bombljud. Även detta funkar bättre när man har alla omständigheter klara för sig.

Däremot måste jag säga att slutet nog får vara kvar ute hos juryn tills ni också sett hela serien och kanske kan hjälpa mig att avgöra om det är … ja, som man säger, lite väl? Slutet är definitivt tillfredsställande, det är exakt vad man instinktivt känner att man vill ska hända, vad man längtar efter ska hända under annars två svårt frustrerande sista avsnitt. Men kanske är det också … lite väl?

Okej, jag kan inte fortsätta diskutera den här serien utan att fortsätta krångla till det med gåtor inuti gåtor. Så jag sparar resten till mitten av november, nånting. Och vänta inte för länge med att börja se Disclaimer, för i nästa text kommer jag att sprida spoilers omkring mig som osäkrade handgranater. ♦

Livslång skådespelarvänskap trumfar allt i ojämna »La Máquina«

Säsongsbetyg: 📺📺📺⬜⬜

Radarparet och barndomsvännerna Gael García Bernal och Diego Luna från Din morsa också! (Y Tu Mama Tambien) och Casa de mi Padre förenas nu för första gången i en tv-serie i mexikanska La Máquina, släppt hos Disney+ i veckan.

Bernal spelar en grånad boxare som blivit av med mästarbältet i weltervikt och möjligen har en begynnande hallucinatorisk boxardemens; Luna spelar hans promotor och bästa kompis, möjligen på väg att bli lika korrupt som sitt botoxbrutaliserade AI-babyface. Han förhandlar fram en alldeles för tidig returmatch för sin nyligen knockade adept, som dessutom har svårt att hålla vikten på grund av sina betablockerare, och svårt att hålla sig nykter på grund av att alla andra på AA-mötena vill ha hans autograf.

En bra setup, eller hur? Lägg sedan till högfunktionellt trovärdiga boxningsscener, fin dialog och en oväntad förskjutning i intrigen från första till andra avsnittet – som skruvar upp den ännu mer genom att starta en grävjournalistisk undersökning av branschen. När den klassiska läggmatchknorren kommer in i bilden är det boxningsetablissemanget lika mycket som maffian som pressar på. Varför har det förekommit fler knockouter under de senaste fem åren än under de 20 åren dessförinnan? Är det för att jakten på virala ögonblick blivit existentiell på en influencer-marknad?

Två tredjedelar in funkar intrigen utmärkt, men även orostecknen tilltar i styrka: det är ju faktiskt bara Bernals och Lunas huvudkaraktärer som engagerar. Och det mänskliga dramat i övrigt är så diffust och lättviktigt att jag börjar inse att det i första hand inte heller är boxaren och promotorn som är mest spännande här utan helt enkelt »bara« Bernal och Luna själva.

Maffians matchfixning visar sig snart bara vara en del av en stor politisk samhällskorruption, vilket för det första blir lite löjeväckande i sig, och för det andra inte ens fullföljs i intrigen. Andra tredjedelen är direkt dålig, särskilt episoden som endast består av nästan utfyllnadsmässig far-och-son-bonding samt drömscener. I sista avsnittet räddas ändå trean i betyg av en fint uppbyggd VM-titelfajt som kulmen på allt. Men det är precis på gränsen till det godtagbara – slutminuterna är ytterligare ett svårförklarligt sänke. Man fattar inte ens om de försöker knyta ihop eller bygga upp inför en säsong 2. ♦

Fortsatt innehåll bakom betalvägg – recensioner av Inte ett ord, En kunglig skandal och The Confidante + alla nya Trump- och USA-dokus på SVT Play och mycket mer. Avslutar som alltid med mitt soundtrack till tv-veckan som Spotify-spellista. Bli betalande medlem!