[183] »It’s like a hole opened up to the center of nothingness«

Bäst i tv-världen just nu

1. Nobody Wants This (Netflix)
2. The Franchise (HBO/Max)
3. Disclaimer (Apple TV+)
4. Rivals (Hulu/Disney+)
5. Grotesquerie (FX/Disney+)
6. Inte ett ord (Ikke et ord, See/SkyShowtime)
7. La Maison (Apple TV+)
8. IFS – Invandrare för svenskar (SVT Play)
9. The Lincoln Lawyer (Netflix)
10. Funny Woman (SkyShowtime)

Ryan Murphy postmoderniserar sitt skräck-oeuvre med »Grotesquerie«

Säsongsbetyg: 📺📺📺⬜⬜

Alltså herre. Mordfallet som inleder nya skräckserien Grotesquerie på Disney+- är det bland det överjävligaste man sett. Någon våldgästar en trebarnsfamilj, mördar pappan, slajsar upp hans kinder som carpaccio och kryddar med fänkålsfrön, maler leverbiffar och grejer av hans inälvor och tvingar mamman och barnen att käka. När de dör av chock trycker han in choucrouten i deras munnar.

Sedan kommer halvdussinet liknande extremmord på rad – hopsydda kroppar med bockhuvud på toppen, en Nattvarden-replika av blodiga lik i kyrkan, dränerade halva kroppar – och allt ledsagas av allt tydligare kopplingar till både Bibeln och huvudpersonen, en alkoholiserad mordutredare suveränt spelad av Niecy Nash.

Allt detta är lite av en Da Vinci-koden-gåta, men i övrigt inga som helst likheter. Vad vi får är nog Ryan Murphys allra mest vågade serie – och det säger kanske inte så lite, för den som sett American Horror Story och Monster-antologiserien. Men jag menar faktiskt även i ett helt annan avseende. Grotesquerie är konstnärligt överlägsen AHS, och känns som om han under det långvariga arbetet med den sett nyare, modernare skräckserier och fått ett sug efter att göra något liknande, något sjukare, något mer cineastiskt, i stil med Them, Servant, Channel Zero, Midnight Mass (komplett med repliker som »… it’s like a hole opened up in the world to the center of nothingness« …).

Men Grotesquerie är något mer ändå – både Twin Peaksigt och socialrealistiskt, både en metafysisk extrem-noir och en gripande familjeskildring; både vardagsmänskligt lågmält och konstant krypande skevt.

Så varför bara en trea i betyg? Därför att den inte sitter ihop. Den är sammansatt i sjok snarare än som väv, och när den dessutom dras ut i tio avsnitt (varav jag sett sju) blir det lite för mycket effektsökeri.

Men mycket av detta är i sig värt en fyra. Ta till exempel den första kvarten av episod 5, filmad i en enda galet rörlig handkamera-tagning, som jag sett flera gånger för att den är så bra. Eller hur episod 3 drar i väg i fylld kalkon-matlagningsporr och undertryckt katolskt präst-nunne-sex …

… eller den magiska apokalyptiska roadmovie-scenen i fjärde avsnittet där Niecy Nash och Micaela Diamond (som spelar nunnan, Lacan-citerande och vrålhungrig efter sex och true crime) sjunger hela I Don’t Know How to Love Me tillsammans:

Det är jättebra, jätterörande, utan att man riktigt förstår varför.

I tredje avsnittet (klippet nedan), och sedan säsongen ut, ser vi Taylor Swifts Kansas City Chiefs-pojkvän Travis Kelce i sin skådespelardebut, som är helt okej. Men kanske mer på Twin Peaks-kontot trots (eller tack vare) att han spelar helt straight. ♦

Gåsmamman utan gåsmamma? Ser ut att funka

Säsongspremiärbetyg: 📺📺📺📺⬜

Här var det visst separationsångest hos produktionsbolaget. För hur kommer man annars på tanken att fortsätta göra Gåsmamman utan gåsmamman? Hon dog ju i vad vi trodde var seriens allra sista avsnitt.

Men, inser jag efter att ha sett veckans premiär av Gåsmamman epilogen, det finns faktiskt ett case för en fortsättning här ändå, i det att Alexandra Rapaports huvudperson var just en »gåsmamma«, vilket skapat ett särskilt band mellan de sargade barnen. Och hela premiärepisoden är bra, särskilt hur Clara Christiansson Drakes karaktär försöker leva hederligt men dras in i en smugglinghärva, utan att veta orsaken: att Christian Svenssons Barry blivit infiltrerad polisinformatör och försöker rulla upp maffian inifrån fängelset.

Dock rätt mycket tvek på den allra sista premiärscenen – borde inte Rapaport vara död på riktigt, för maximal utväxling av epilogidén? Återstår att se vad cliffhangern avsåg. ♦

Lurad av »The Lincoln Lawyer« … igen? Jag verkar ju i alla fall inte ha något emot det

Premiärbetyg: 📺📺📺⬜⬜

Det blev inte riktigt som jag tänkt med The Lincoln Lawyer, efter att först blivit upp över öronen förälskad i den första säsongen …

… men sedan fått kalla fötter inför andra halvan av säsong 2:

Så när jag börjar kolla säsong 3, som precis kommit på Netflix, är jag skeptisk. Letar efter fel. Ska man tro på det här lilla advokatkontoret över huvud taget? David E Kelley brukade ju alltid skapa riktiga, myllrande advokatbyråer med trovärdig affärsstruktur, till och med i skälmska serier som Boston Legal.

Men skillnaden här är ju förstås att han tagit över Michael Connellys hårdkokta romanuniversum – och med tanke på vilket noir-syskon boken är till Connellys Bosch är det ändå härligt hur mycket Kelley lagt in av sittt eget gamla advokatseriepatent här. Det svänger mer om serien än om böckerna, mycket tack vare att rättegångsfallen och -miljöerna lever på det där särskilda DEK-sättet, och genom att serien precis som böckerna drivs framåt av alla mänskliga stories som hela tiden ska checkas av som vittnen och ledtrådar.

I den nya säsongen får vi dessutom de finaste tillbakablickarna hittills, så Mickey Haller-universumet börjar kännas mer på riktigt igen, efter dippen i slutet av förra säsongen.

Jag har bara sett de första två avsnitten ännu och återkommer med ett fullständigt säsongsomdöme om några veckor. ♦

Stark start för ny säsong av »IFS – Invandrare för svenskar«

Säsongspremiärbetyg: 📺📺📺⬜⬜

En ny säsong av IFS – Invandrare för svenskar har börjat på SVT, en serie som jag länge varit skeptisk till men till slut lyfte till en fyra i betyg i recensionen av sommarens specialavsnitt (länk i bild):

Redan det första tävlingsmomentet i höstpremiären säger allt om tanken och hantverket bakom IFS; om programidén om att sätta »svennar« på det hala genom att skicka ut dem som Bambi på en blankis av fördomar.

Så, Nikki Amini ombeds förklara det persiska begreppet »kaleh pacheh«, och säger att det är »svart te med en väldigt liten gnutta av opiumvallmo«. I bantern mellan Nikki och programledaren Ahmed Berhan görs i förbifarten flera lösa, lediga språkliga och etniska poänger, vilket dels är bra tv-humor i sig – underhållning, helt enkelt – men också ett verktyg för att ytterligare försätta svennedeltagarna i osäkerhet. Den tävlande här, Linda, svarar precis som jag tänker att jag hade svarat: »Jag tror faktiskt att det är sant.« När Nikki beskrev kaleh pachech som svart te med en gnutta opiumvallo adderade hon »alltså som man gör heroin av«, och det fick både Linda och mig att tänka att, okej, de har lagt in heroinreferensen för att det ska låta påhittat, men det är ju bara te med vallmo, så … »Ja, det låter ju helt makalöst, men jag tror faktiskt att det är sant«.

När det sedan visar sig vara helt fel och i stället är namnet på en köttgryta som innehåller fårskalle och fårfötter, och Linda får se ett foto på ett helt flått fårhuvud i en gryta, uppstår den där patenterade IFS-effekten av obekvämhet – svennen har gissat fel och tvingas nu stirra på en bild av osmakligt magstark och, well, primitiv kokkonst, och ta sig igenom en mental walk of shame av fördomshumordrypande publik- och panelskratt …

Programmet hade förstås kunnat visa henne en betydligt mildare bild av en paleh pachech-frukost, om den velat mildra fallet lite för Linda.

Men, det vill ju programmet inte. 😄

Sedan bara fortsätter det. Och då menar jag inte att det är samma grepp som upprepas om och om igen – nya likvärdiga grepp tillkommer, och svennarna hjälper hela tiden omedvetet till med att öppna sina egna falluckor.

Nästa svennetävlare, Oliver från Borlänge, kallar turkiskbördiga Big O för både »bror« och – småhetsad av den uppsluppna stämningen – »brorsan«; och sväljer sedan villigt den här kroken från programledaren: »Ni är båda ändå uppvuxna i ett multikulturellt område?« Oliver svarar »Absolut, minst sagt«, och förstår inte att programledaren fortsätter agna betet med följdfrågan »Kanske lite för mycket?«, utan svarar »Ja«, och fortsätter rakt in i fällan, »det är som att gå på safari genom stan!« Panelen vrider sig av genans samtidigt som man hör den håna »Borlänge!« i bakgrunden.

Men det obekväma är ändå mest bara »obekvämt« inom citattecken, en sorts ställföreträdande skam som även svennarna är med på. I synnerhet nu efter flera säsonger. Självironin och leken flödar från båda håll.

Men ibland så … alltså hur tänker ni/vi svennar? När det så småningom blir Lindas tur igen förklarar Dash begreppet »makdous« (libanesisk fylld aubergine) som ortenslang för att göra nummer två på Donken-toaletten. Och hon svarar »Ska jag lita på dig … ja, men jag tror på dig!« Samtidigt som flera i panelen kämpat för att hålla sig för skratt när hon på allvar överväger om Dashs dravel kan vara sant. Efteråt håller sig också alla hyfsat för skratt – jag tror att de faktiskt vill mildra fallet lite.

Och så avrundar förstås panelens Hassan Makaveli med att »det är nästan samma sak« … ♦

Fortsatt innehåll bakom betalvägg – recensioner av It’s Florida Man, Rivals, Passenger, The Cuckoo, Funny Woman, Push, The Devil’s Hour + mycket mer.Avslutar som alltid med mitt soundtrack till tv-veckan som Spotify-spellista. Bli betalande medlem!